Andlöst bra, Peter LeMarc

 

Det finns situationer som gör att allt håller andan.

När en nyhet drabbar. När kvinnan kommer som får livet att stumna och ändå väckas till liv. Eller då barnen föds och allt centrerar kring ett under, som befriar dig från egot. Men kanske främst då beskedet når dig om en sjukdom, som drabbar ditt inre; din själ, din kropp, dina tankar, ditt liv, din kärlek, ditt allt…

Jag har förlorat mina föräldrar. Av ålder. Av sjukdom. Jag vet, jag är förskonad. Det finns de som har det värre.

Ändå var min mammas besked om lymfcancer en drabbning, som fick mig att tappa andan och kippa efter luft. Eller min fars akuta hjärtoperation, som i och för sig gav honom tio år extra, men mig en närhet till döden som jag inte tror mig tidigare har känt.

Jag jämför inte. Drar inga växlar. Var och en sin sorg, var och en sin upplevelse. Var och en i hantering av det som drabbar.

Jag har följt Peter LeMarc sedan innan genombrottet. Varit dum nog att följa hans uppmaning att sälja singeln ”Kom klappa min kanin”, vet att innan Box 81 fanns Sting, har applåderat hans genombrott, men också retats gällande han artistnamn.

Vi har vår relation. Men faktum är att han har seglat upp till en musikalisk gigant då jag stått kvar i något garage. Jag har inget problem att konstatera det faktum, inte heller att han kan beröra starkt med sin uppriktighet i texter och skapa ljuv musik med sina melodier.

Nej, jag kan inte Peter LeMarc som hans fans. Jag kan honom med utgångspunkt från mig. Men… Jag tror aldrig någonsin att jag har sett honom naken, avklädd inför gud och alla människor; det gör jag nu.

Hans nya album ”Den nya tråd” kommer den 18 november. Men redan nu finns titellåten att höra och jag har tappat andan, tappat fattningen, gripits, tumlat runt, försökt förstå, begriper allt och ingenting. Det är en brutalt uppriktig låt, kärleksfull, gripande och så känslosam att allt avstannar. Jag behöver hämta andan, försöka få luft och samla mig…

Det går ärligt talat så där.

Redan inledning skapar sammanhanget. Redan starten visar allvaret. Det blir tyngre sen.

Utan omsvep avhandlar han oron, desperationen kring sin hustrus cancer för två år sedan. I allt famnar han också sin egen, som svepte in med kraft 2009.

Det kan bli pekoral av uppriktighet. Det kan bli en sanning för mycket, för intimt och för mycket av det onda.

Så inte här.

”Den tunna tråden” är en besvärjelse i samma mening som det är en låt om oro att förlora den man älskar och en hyllning till att fånga det liv som är här och nu, som vi så ofta missar inte jakten på något i morgon. Det är också en existensiell uppgörelse med alla dessa tusen frågor som faller platt till marken när sjukdomen väcker dem.

Och orkesteringen! Hur låten vyssjar till start och sakta gungar till att bli allt mer stark och intensiv utan att Peter LeMarc höjer rösten. Som om han skulle behöva det.

Och sången! Ja, Peter LeMarc rör vid både själ och hjärta. Nu starkare än någonsin.

Ja, jag är tagen av denna gripande låt och jag blir det igen… och igen.

 

img_1195

Starkare än någonsin (foto oktober 2012). Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s