Stark monolog från Uggla

Show:

Hallå! Popmusik, kickar å kläder

Av: Martin Luuk

Med: Magnus Uggla

Regi, scenografi och scenbild: Sunil Munshi

Orkester: Rickard Nilsson (keyboard, bas, slagverk, sång), Nadja, Hamouchi (trummor, trumpet, flygelhorn, sång) och Anders Nygårds (fioler, gitarr, sång)

!!!!

hal_mb-4144

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Svärtan, sorgen och transparensen lyfter monologen.

Sämst: Ett extranummer till hade inte skadat.

Fråga: Krävdes det nära 40 år i rampljuset för att våga släppa på distansen…?

När Magnus Ugglas monolog, elegant författad av Martin Luuk, landar på Lorensbergsteaterns scen är det efter en framgångsrik i huvudstaden på scener som Teater Galeasen, Orionteatern och Dramaten.

Ja, popoffret från 70-talets mitt har blivit finkultur och ändå inte.

Men… här finns en drastisk skillnad från de uppsättningar – shower och konserter – som jag tidigare sett med Magnus Uggla. Och låt mig tidigt säga, att detta är ingen spelning, men musiken finns självklart med på denna odyssé.

På scen är solglasögonen, läderjackan, de tajta byxorna och det burriga håret synonymt med artisten Magnus Uggla.

Men väl på scen här dröjer det inte länge innan glasögonen åker av.

62-årige och 168 centimeter långe Magnus Uggla stirrar publiken stint i ögonen och sedan blir det allvar och med det en helt annan sidan av den artist Sverige har trott sig känt.

Nej, han dribblar inte bort sig i seriositet. Här finns ögonblick av skratt så det räcker och blir över. Men Martin Luuks text har fångat essensens av Magnus Ugglas livsnerv och det är kring denna som denna monolog spinner kring.

Det är ett rasande skicklig manus fyllt av smarta återkopplingar, som speglar Magnus Ugglas liv från liten parvel, hans familj och uppväxt, trauman och tonårstidens sturm und dräng fram till idag. Det är ord som från Magnus Uggla själv, men utan satir, utan ironi, men däremot med en uppriktighet som ger humorn allvarsbotten och -klang.

Det blir bäst så.

Tillsammans med trion på scen, som skickligt gör allt från Schubert, Karl Gerhard till Sven Lindahl och, förstås Magnus Uggla från debuten med ”Om Bobo Viking” (1975), genombrottet med ”Va’ ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” (1977) och fram till ”Johnny Rocker” (1979) – en väsentlig tyngdpunk på det tidiga materialet, alltså.

Han är strålande på scen. Är manierad, gör Karl Gerhards ”Jazzgossen” med ackuratess, skämtsam och innerlig. Han täpper lättsamt till tankeluckor, improviserar lite i texten, accentuerar tidsepoker med kläd- och skobyten, har en direkt dialog med publiken och fångar densamma från första sekunden. Men viktigast av allt, han vågar klä av sig själv in på skinnet.

Det har tagit sin tid. Men det har det varit värt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s