Show

Storhetsvansinne med Niklas Strömstedt och Rakel Wärmländer samt orkester

!!!!

Storhetsvansinne – en show som är här och nu, med humor och djup. Foto: KAI MARTIN

Trädgår’n, Göteborg

Bäst: Mycket, från inledning till Laberofinalen med flygeln.

Sämst: Det fanns sittplatser som inte gav valuta för pengarna.

Fråga: Om man nu inte bara har Sveriges läckraste basist, varför då inte låta henne höras bättre…?

En inbiten gnagare från Stockholm, som skakade om i ”Så mycket bättre förra säsongen” och lite otippat satte upp en show på Hamburgershow tidigare i år… Vad kan han göra i Göteborg?

En hel del.

Niklas Strömstedt har en lång resa i svenskt musikliv, från keyboardist i Ulf Lundells band över medlem i Triad (minns ”Tänd ett ljus”) och GES (glöm inte ”När vi gräver guld i USA”),till soloartist, schlagermedverkande och låtskrivare (”Byns sista blondin”, ”Imorgon är en annan dag”…). Han har förutom detta löpt gatlopp i kändisspalterna (läs löpsedlar och uppslag) för sin relationer med kända kvinnor med lika kända – och exploaterade – skilsmässor.

Ett bra band bäddar för överraskningar i arrangemangen. Foto: KAI MARTIN

Det är klart att det går att göra en show av det. Men det kräver både distans, humor, ett briljant band samt ett manus som håller för en fullmatad show.

Niklas Strömstedt har det. Tillsammans med Johan Hedberg har han skrivit ett manus som bjuder på både en humoristisk sida av Niklas Strömstedt, som för mig kanske inte riktigt har landat utanför twittersfären, och allvar. Adderat med en känsla för smart popharmoni blir det en show som smakar mer.

När det dessutom finns en scenisk inramning – jag har nog sällan eller aldrig har sett något liknande på Trädgår’n – som bjuder på oväntade grepp, så blir det en extra krydda på showtillvaron.

Smart scenlösning med orkestern i två våningar. Foto: KAI MARTIN

Ja, med Niklas Strömstedt har jag oförskämt roligt denna afton och skäms en smula för att det känns otippat. För här är killen vilken jag i och för sig har upplevt som trevlig, men också som kontrollerad och utan glimtar att släppa på förlåten. Här blir det både kul och privat, väl avvägt.

Inledningen, tillsammans med allestädes närvarande sidekicken Rakel Wärmländer, modell hybris och hitlåtarna transformerade i technoversioner är dråplig. Scenbygget, med orkestern i två våningar placerad vid en scensidan, är smart. En mindre scen ute bland borden, där ett av dem tjänar som en catwalk, bjuder på ytterligare överraskningar och skapar intimitet.

Kul redan från start. Foto: KAI MARTIN

Showen pumpar på högt och lågt, skämtar vilt med Strömstedts kändishistoria och privata förvecklingar och blandar detta med radiofavoriter som här får ny dräkt och bitvis djup.

Ja, ”Storhetsvansinne” är smart, men också inbjudande. Och säg den showartist i Sverige idag som vågar möta allvaret i det politiska mörkret som sveper in. Med ”Lyckolandet”, versionen av Ace of Bases ”Happy nation” från ”Så mycket bättre”, lyfte han upp det programmet från mer än en individuell känslosamhet. Det greppet förlorar han inte på Trädgår’ns scen. Så bland alla ljuv popharmoni och klurigheter vågar han stå för ett allvar som behövs. Det blir en bra balans på en bra kväll.

Niklas Strömstedt är både inbjudande, storslagen och intim. Foto: KAI MARTIN

Visst, det finns passager som haltar en smula. Som badrumsscenen med tillhörande förklaring av Tinder, datingappen. Eller den förvirrande scenen med Niklas Strömstedt som gäst i Niklas Strömstedts show ”Tack för musiken”.

Men samtidigt behöver en show smådippar för att nå höjderna. Det ger ”Storhetsvansinne” dynamik, balans och briljans.

Show:

AFTER DARK ”THIS IS IT”

!!!

 

Glitter och glamour, snabba klädbyten och djupt allvar. Foto: KAI MARTIN

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den aldrig sinande strömmen av fascinerande kreationer.

Sämst: Mimandet.

Fråga: Är inte Carolaattacken lite för mycket…?

Det går inte att komma undan. After Dark – alltså Christer Lindarw, Lasse Flinckman och Roger Jönsson – har varit av monumental betydelse för den svenska gayrörelsen och kanske mer för dess frigörelse.

Dessutom, i  och med After Dark har varje man kunna hitta sin kvinna.

Kittlande, men sant.

Det är hisnande 40 år sedan gänget startade och det firas med en liknande hisnande odyssé. Gamla nummer och kreationer har dammats av, plockats fram ur Lindarws gigantiska kostymförråd, nya har sytts och skapats. Ingenting har tummats på. Det här är en fest för ögat, där varje nummer är så minutiöst skapat att jag inte vill tänka på all den tid som har lagts ner på dem.

En fest för ögat. Foto: KAI MARTIN

Det är med kärlek, med humor och allvar som allt gjorts. Klädbyten görs med en frenesi och tjusning, som sällan skådats på en svensk scen.

Jag är djupt imponerad av detta, av Christer Lindarws aldrig sinande flöde av inspiration och kunnande, av kostymörer, sminkörer och koreografer samt alla dessa – in alles – 14 aktörerna på scen. Det är en show med smink och svett in i minsta rörelse.

40 är en lång era, en betydande del att famna. Men balansen är god. Christer Lindarw är på samma gång stjärnan som allt kretsar kring, som en konferencier som lotsar oss mellan minnena.

Det är ett flöde av nummer, som emellanåt staplas på varandra och som i enstaka ögonblick lämnar åskådarna lite vilse.

Här samsas förvillande lika storstjärnor som Beyoncé, Madonna, Lady Gaga, Diana Ross, Amy Whinhouse, Adele och, förstås, Shirley Bassey (paradnumret ”This is my life” är en rysare och ett anthem) med skurgumman med dansdrömmar, drottning Silvia, Carola, Lill Lindfors (ja, Lindarws klädchock i Melodifestivalen 1985 finns med en i en klockren repris)… Jo, det finns att ta av och gränslösheten vad After Dark har i garderoben är outsläckligt.

Monica Zetterlunds romska version av ”Du gamla, du fria” i Hasseåtages version från revyn ”Gula hund” (1964) görs sceniskt smart, men faller tyvärr oförklarad mellan stolarna. Precis som den precisa replikan av Joel Greys och Liza Minnellis ”Money, money”, scenen från filmen ”Cabaret” (1972).

Jo, det finns en aldrig sinande ström av begåvning och smarta lösningar och koreografiska idéer. Det är i och för sig imponerande med det exakta mimandet, men personligen fastnar jag där istället för att fullständigt låta mig förföras av prakten, prålandet och den glittrande generositeten.

Tidigare i år avled Lasse Flinckman, After Darks burleske joker och store komedienne, efter en tids sjukdom.

 

Christer Lindarws famnar mycket. Foto: KAI MARTIN

Christer Lindarw hyllar honom och de andra som ensemblen förlorat i sjukdom under åren. Det är vackert, men trots det ärliga uppsåtet lite stelt med ett bildspel som passerar revy. Jag hade hellre sett något nummer som samlade minnena och med en teknisk finess famnat de bortgångna.

Men… After Dark 2016 håller hög klass och är, utan att avslöja för mycket, en show som kommer in på skinnet. Och ja, Lasse Flinckmans burleska sida har gått i arv. Det finns nummer så dråpliga att jag är övertygad om att han skrattar sig fördärvad i sin himmel.

Show:

From Sammy with love med Renni Mirro och Karl Dyall samt Pål Svenre kvartett

!!!!

Underhållning med undertoner. Foto: CARL THORBORG

Show kan vara underhållning, en stund för ögat, ett sätt att fly vardagen, att få strö glitter och glamour in i själen för ett ögonblick.

Jonna Nordenskiölds uppsättning ”From Sammy with love”  med David Dalmos koreografi är så oändligt mycket mer.

Och den är, med Karl Dyall och Rennie Mirro, så oändligt mycket mer än Sammy Davis Jr:s liv från a–z, denne enastående underhållare (1925–1990).

De svenska musikalstjärnorna är i symbios med varandra. Kan varandra utan och innan, är ett unikt brödrapar inom showbiz. Det märks från start när de lite lojt kommer insläntrande tio minuter innan föreställningens start, för att värma upp, för att chilla en smula inför publik, för att lyssna lite på den kompetenta musiken från Pål Svenre vid pianot och de andra tre musikerna, bland annat arrangören och gitarristen Joel Sahlin.

Jo, de tar Sammy Davis Jr:s liv från start till mål. Åtminstone från scengenombrottet som treåring i New York, vinsten på fem dollar. Det lilla moderslösa barnet som med sin pappa och farbror sedan aldrig lämnade scenen.

Men Jonna Nordenskiöld vill så mycket mer. Det här blir en föreställning med glädje och svärta, med avgrundsdjup som känns hisnande, men som både Rennie Mirro och Karl Dyall bottnar i så väl.

Varför…? Jo, när de iscensätter Sammy Davies Jr:s inträdde i militärtjänsten, den bottenlösa rasism och mobbning han utsätts för, så speglar de båda svenskarna sina erfarenheter av precis detsamma i sin ungdom.

Nej, jag tänker inte jämföra förutsättningarna eller vem som är värst. Det görs heller inte på scen. Men tekniken att med små medel växla mellan Sammy Davis Jr:s vardag och ständiga krig för upprättelse för sig som en människa som ständigt påminns om färgen på sitt skinn och de svenska underhållarnas erfarenhet är stark. Den är påminnande om en krass verklighet som alldeles för många människor lever i, en rasism som allt för få begriper eller kan sätta sig in i.

Ja, det är show. Med Sammy Davis Jr i fokus kan det inte bli annat. Rennie Mirro och Karl Dyall alternerar mellan rollerna som den fantastiske amerikanske underhållaren och andra figurer, som passerar revy under hans liv.

Det är en kittlande föreställning, som berör starkt och skakar om alla sinnen.

Gå och se den!

Konsert:

DAD

!!!

DAD – ett band som vet hur en showsten ska dras. Foto: KAI MARTIN

Liseberg, Stora scenen

Publiken: 5000, kanske.

Bäst: Det är alltid underhållande med ett band som vill underhålla.

Sämst: Jesper Binzers röst är väl sönderskriken.

Fråga: Varför begrep inte Jesper Binzer att vi begrep…?

Det måste vara mer än 30 år sedan jag såg DAD först, då som Disneyland After Dark. Ett gäng joviala, hårfagra och snygga danskar som spelade rock med ett slags cowboytwang och stormade in på Errols, rockklubben Magasinsgatan i Göteborg.

Nu alla dessa år senare är kvartetten det kärnkraftverk som Danmark aldrig haft. Här finns från start en energi, som räcker och blir över. Men i synnerhet så finns där en ambition till underhållning, som danskarna inte ruckar på en sekund.

Är vi på scen ska det vara kul, bra och fart samt fläkt, lyder devisen. Och tack för det.

Scenen är redan innan bandet står på densamma inbjudande. Ett slags vardagsrum med färgglada tapeter ramar in allt, en tavla med ett dansande rådjur som skulle kunnat vara skapat av Ernst Billgren, en gigantisk soffa i blåblodigt ”tyg” inrammad av en gigantisk grammofon på ena sidan och en radioapparat i samma storlek på den andra.

Jag har inte sett något liknande sedan Hardcore Superstar gjorde något liknande back in the Silver days, eller Lars Winnerbäck på sin akustiska runda för tio år sedan.

Jesper Binzer öser på på skivan. Foto: KAI MARTIN

DAD ber inte om ursäkt. De stormar in, larmar på och det tar någon millisekund så har killarna publiken i sitt grepp. Imponerande. För här handlar det om slutfasen på en omfattande (närmare 50 spelningar i år, de flesta i sommar) turné bandet har kört.

Köpenhamnskillarna bjuder på ett 25-årsjubileum, det vill säga de drar igenom ”Riskin’ it all” (därav valet av soffan, som ju finns på omslaget). Det är ett smart sätt för ett band att skärpa sinnena och DAD klarar det med glans.

Ja, frontmannen Jesper Binzer är den som hörs mest. Men basisten Stig Pedersen är den som snor uppmärksamhetsmedaljen. I sin uniform som hämtad från Napoleons officerskår och med, inledningsvis, sin tvåsträngade bas med kroppen som ett järnkors toppad med Röde Baronens rödmålade dubbeldäckade Fokker på halsen blir det en syn för sägen. Han kommer senare under showen att skifta sina tvåsträngade basar ett flertal gång. Bland annat till scudmisil, cocktailpinne med oliv, skärmen från en amerikanare, en transparant… Ja, jag har säkert glömt någon.

Stig, the show man! Foto: KAI MARTIN

Det är stadig rock med hårt anslag leverat av en tajt orkester, som vet att utnyttja scenens bredd och möjligheter. Trots originalmedlemmarnas aktningsvärda ålder (Jesper är 51, hans bror Jacob är 50 och Stig är 51) vet de inte om några begränsningar. Här handlar det om ös ivrigt påhejad av ”nye” (kom med 1999) trummisen Laust Sonne (blott 41), som med pennfattning i vänsterhanden (jazztrummisars signum) har ett perfekt anslag och distinkta slag parat med en lekfull och driven stil.

Jacob Binzer är en ekvilibrist, som får utrymme för hela sitt register. Foto: KAI MARTIN

Fyra män på scen, men effektivt utnyttjat. Samtliga sjunger, Jesper Binzer kör kompgitarr och hans lillebror är fantomen på sitt instrument. Lite mindre dominant som scenpersonlighet, men han visar på spännvidden av sitt kunnande från rena hårdrocksolon till de som skulle gjort Mark Knopler avundsjuk.

Fart från start till mål. Foto: KAI MARTIN

DAD lockar till både skratt och allsång. Och fortfarande efter den drygt en och en halvtimme långa spelningen virvlar danskarnas energi runt som virvelvinden på Liseberg.

 

Show

BRÖDERNA BROTHERS

!!!!

Bröderna Brothers firar 30 år på scen med en stor publik kram. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg

Publik: 700-någonting, snudd på utsålt.

Bäst: Varm humor värmer bäst.

Sämst: Slutet på andra akten blev jag lite sömnig.

Fråga: Var det bara jag som undrade varför det bara blev en jubileumsshow?

Bröderna Brothers har roat på det göteborgska småscenerna i 30 år – Errols, Gillestugan, Nefertiti, Kom bar, Andra Lång… Ja, det är i det intima formatet som bröderna Alf, Ralf och Rolf, samt i förstone Ulph. Musik och humor med hjärtat; sirligt, ärligt, varmt, innerligt framför med slängar av Povel Ramels, Hasseåtages och Robert Brobergs humor – sämre åkommor kan man ha – till kompositioner som bjuder på ljuv harmoni och underfundighet.

Ja, det är sällan jag har haft tråkigt till brödraskaran förstärkta av kusin Douglas och farbror Glenn. Det svänger liksom av naturen om både musiken och komiken.

 

Kusin Douglas, morbror Glenn och Rolf… Foto: KAI MARTIN

Bröderna Ralf, Alf och Alph… Foto: KAI MARTIN

Gänget – Per Umærus (Ralf), Sverker Stenbäcken (Rolf) och Robert W Ljung (Alf) – tillsammans med Stefan Sandberg (kusin Douglas) och Michael Krönlein (morbror Glenn) tillsammans med Anders Öhrn (Ulph) –vet att överraska och gör det alltid med finurlighet, vardaglig glimt i ögat och en famnande kram mot publiken.

Så när de bjuder in till Lorensbergsteatern för att fira sina 30 år på scenen är det lite mer, lite större, lite mer ambitiöst och ändå inte.

Redan i starten samlas de fyra bröderna på scen för första gången på – är det? – 20 år. De har krånglat sig i sina gamla scenkostymer, som måhända blivit en aning skräddade för att passa vissas rondörer.

Ulph har lämnat sin bröder i Göteborg för storstadsliv och karriär i Stockholm. Heter nu mera Uphe och är en cool katt lite ovan de andra, men heller inte med mer än i enstaka nummer.

Det började med takt och fason. Foto: KAI MARTIN

Allt började enligt myten om Bröderna Brothers – åtminstone om man frågar dem själva – om att alla ville spela trummor. Det gick förstås inte och instrumentet delades ut och musiken gav sig själv.

Jubiléet ”Bröderna Brothers – 30 år i strumplästen” tar med på rejäla återblickar. En kavalkad av lokala stordåd där vandringarna i dessa minnenas korridorer väcker förtjusning, men också inleds med nyskrivna ”Andra lång”.

Det blir operetten, den galna, ”En fjäder i hatten”. Så dråplig och farsartad att endast ett hjärta av sten kan undgå att skratta. Lyckligtvis är salongen med på noterna; det här är en höjdare, ett triangeldrama av rang och en final med sinnrik fantasi.

Turturduvor i operetten ”En fjäder i hatten”. Foto: KAI MARTIN

Bröderna Brothers utlovar en sejour utan ände. Upp emot sex månader med endast två pauser, ska det bli. Nå, nu sträcker de ut på det, men inte riktigt så vilt.

Men två pauser blir det och i slutet av andra akten sloknar det i tempo och intresse.

Desto bättre blir det sen.

Med ridån isär blottas stordåd. På plats finns Bohuslän Big Band – där deras Sven Fridolfsson ståtar med tre arrangemang och Stefan Sandberg tre respektive Mikael Krönlein ett – som blåser upp showen, musiken och sinnena till Las Vegasmått.

Då har redan Bernt Andersson gästat på munspel och mer ska det bli. För in kommer After Shavarna Knut Agnred och Jan Rippe för ”Johanna måste gå i terapi”, en elegant storbandsbossa.

Senare kommer Åsa Gustafsson och tar plats med sång och tvärflöjt och en självklar närvaro.

Men trots croonerfasonerna, som väl klär bröderna Alf, Ralf och Rolf, står de med fötterna på jorden. De små vardagsbekymren blir lika nära som alltid, den värmande tonen sveper i salongen, men allt är bara större och mer grandiost.

Bröderna Brothers kan sina överraskningar och sköter sin små dramor klädda i musikalisk dräkt. Efter en show med dessa underhållande göteborgare går jag alltid hem med ett varmt hjärta och ett leende på mina läppar. Jag är inte ensam om det.

Bröderna Brothers tar ton – och det gör de rätt i. Foto: KAI MARTIN

Konsert:

LARS HUG med band

Lars Hug bjuder på musik från hela sin karriär – från 1980 till 2014. Foto: KAI MARTIN

Vega, Musikkenshus, Köpenhamn

Publik: snudd på fullt.

Bäst: Klichélåtarna är fyllda av uppfriskande galenskap.

Sämst: Framträdandet kunde ha varit mer välregisserat.

Fråga: Hur svårt kan det vara att strama till utseende, stil och show?

Den danske spelmannen, estradören och sångaren av rang, Lars Hug, har följt mig sedan upptäckten av Århusbandet Kliché 1980 (som la ner 1985). Med två album satte bandet av- och intryck, smart new wave med inslag av både David Bowie, XTC, Talking Heads och Devo, utan att någotdera tog överhanden.

Någonstans där i 80-talets begynnelse spelade danskarna på Errols i Göteborg och gjorde ett stramt, smart och effektivt intryck.

Det är klart att jag då slog följe med Lars Hug då han sedermera gick solo via debutalbumet ”City slang” (1984) med texter eller snarare tonsatta dikter av poeten Søren Ulrik Thomsen till fantastiska och favoriten ”Kysser himlen farvel” (1987) med kärlekseposet ”Elsker dig for evigt”.

Kring den eran såg jag honom på Roskilde i ett av det mesta fantastiska av konsertstarter.

I ett moln av scenrök dyker han upp som en vag figur och jag tror jag minns att det var någon Doorslåt (är inte hundra, men kring den tiden jobbade han ju med tredje soloalbumet ”Kopy”, som kom 1989, dock enbart med danska favoriter). Entrén är superb för att i nästa ögonblick bli rena Labero. Bort blåser röken och med den sångaren som står på scen, som inte är Lars Hug, vilken istället kliver in från höger och konserten fortsätter.

Jag var där i sällskap med radiojournalisten Lars Aldman och vi tyckte ju självklart att vi skulle gå till logen/byssjan efter spelningen och tacka. Vi gör så, knackar på och någon öppnar, vi säger vårt ärende, Lars Hug kommer farande på rullskridskor. Vi förklarar att vi är svenska journalister som vill… Dörren slås igen och bye bye!

Jag har förstått att Lars Hug är en man med integritet. Till dansk tv:s variant på ”Så mycket bättre” (”Toppen af poppen” 2010) ska han inte ha varit medjuckande utan istället ett enfant terrible, som vägrade jamsa med om de andra artisterna inte gjorde hans låtar rättvisa.

Helt vildt på Vega! Foto: KAI MARTIN

Så nu!

2014 kom hans första album på mer än sju år. Med ”10 sekunders stilhed” har han krånglat ur sig det rätt slätrakade sound han haft på musiken från 90-talet och framåt.

På tiden.

Med spelningen på Vega, Musikkens hus, som firar 20-årsjubileum, firar Lars Hug med band inte bara triumfer utan också sitt eget skapande med 34 år på skiva.

Han gör det med samma smartness som David Bowies samling ”Nothing has changed” (2014). Det vill säga, han börjar med det senaste och jobbar sig bakåt.

En utmärkt idé och inledningsvis är det strålande. Lars Hugs mjuka, lekfulla och karaktäristiska röst glider in och ur låtarna med det så speciella glissandot, som i starten inte är märkt av tidens tand.

Men så är ju också ”10 sekunders stilhed” just ett kittlande album med flera guldkorn och både smart producerat och snyggt arrangerat.

Samtidigt blir det tydligt att då han gräver sig bakåt blir det mer av musik från danskt lalala-land, snyggt men mjäkigt. Förstås en nationell angelägenhet, men blekt i mina öron.

Ja, jo, jag tycker delvis om hans engelskspråkiga period och duetten med Lisa Ekdahl i ”Backwards” (1996) är fin bossanovapop. Tyvärr är hon inte gäst denna kväll och den akustiska delen där den ingår håller inte riktigt kvalitet.

Så glider han, trots delar av publikens otålighet som vill ha Kliché lige nu (!), över i 80-talet och låtarna på ”Kopy” med traditionella låtar i hans egen tappning och vidare bakåt mot ”Kysser himlen farvel”.

Lars Hug, en man med innerlig röst. Foto: KAI MARTIN

Titellåten är exemplarisk, ”Elsker dig for evigt” pur magi. Här finns essensen av Lars Hugs kvaliteter som soloartist.

Ett instrumentalparti som är väldigt bowiskt i mörker skvallrar om en scenförändring. Rent musikaliskt blir det så, men på scen står musikerna i likadana kläder som tidigare aftonen, förutom Hug själv, som klätt av sig sin kavaj och bytt skjorta. Så lätt det hade varit att kliva in i Klichéoverallerna mer än mentalt, för nu når konserten sin höjdpunkt.

Nej, jag vet inte när han senast spelade dessa sina låtar från den artistiska begynnelsen. Men nu sprakar det av den energi som jag tidigare efterlyst. Musikerna, som ärligt talat må vara som hand i handske med Lars Hug men inte utstrålar eller spelar med karaktär, blir plötsligt synliga och blir som barn i en vrå med leksaker fria att använda hur som.

Det står klart att låtar som ”Bravo Charlie”, ”Militskvinder”, ”Okay, okay boys” och ”Havets blå” är låtar som klarar evigheten och doppar Lars Hug med orkester i ungdomens källa.

Så finalen avslutar med titellåten till ”10 sekunders stilhed” och nedräkning från tio ner till noll. Ridå där och två timmar och 40 minuter hade varit utmärkt väl. Men med några såsiga halvakustiska låtar klarar jag knappt att gnugga sömnen ur ögonen.

Mer koncentrerat och med skarpare stil och fason både beträffande musik och klädsel samt med större och smartare dramaturgi hade det blivit en lysande konsert.

Nu blev det så bara bitvis.

Lars Hug kysser nära på himlen. Foto:  KAI MARTIN

Just när man slagit de två Ullevikonserterna ur minnet, eller åtminstone lyckats lägga dem åt sidan. Just då när plånboken börjar fyllas med de förlorade sekiner som sommaren krävt.

Just då kommer det besked på besked.

Albumet ”Du gamla du fria” (en underbar och egentligen självklar titel) kommer den 26 augusti (missa inte trailern!).

Turné i höst med in alles fem spelningar för och med Göteborgs finest.

Dubbelspelningar och start i Scandinavium 25 och 26 november, sedan Spektrum i Oslo den 3 december följt av Globen den 10 december och Malmö arena den 21 december.

Oslo lockar.

Jag var där och såg bandet när jag följde med turnén från premiären i Bergen vidare till Norges huvudstad i november 2002. Just Oslospelningen håller jag som en av de främsta av alla jag sett, hört och bevittnat. Det var religiöst, galet, hett och med en stämning som till och med amerikanska gospelkyrkor skulle stirra sig avundsjuka på.

Senare, i Lisebergshallen, dubblerade Håkan i Lisebergshallen. Till andra spelningen, detta var dagarna före jul, var Timo Räisänen sjuk och med hög feber bars han in på en stol för att genomföra spelningen sittandes. Bandet gjorde, åter en enastående, speedad spelning där killarna hade så mycket överskottsenergi att de plötsligt gick ner och gjorde armhävningar mitt under giget.

Mats Paulson var förakt. Laddat och stämningsfullt. Och under den första spelningen blir Håkan så berörd av gensvaret från publiken att han börjar gråta.

Det har gått 14 år sedan dess och fortfarande kan han och bandet ladda ur något så otroligt av sin musik från scen.

Ny Håkaneufori i höst…? Foto: KAI MARTIN

Jag ska gå. Frågan är vilka och om jag klarar av att fixa biljetter till de jag önskar se… Och: Har jag råd?