Konsert:

DAD

!!!

DAD – ett band som vet hur en showsten ska dras. Foto: KAI MARTIN

Liseberg, Stora scenen

Publiken: 5000, kanske.

Bäst: Det är alltid underhållande med ett band som vill underhålla.

Sämst: Jesper Binzers röst är väl sönderskriken.

Fråga: Varför begrep inte Jesper Binder att vi begrep…?

Det måste vara mer än 30 år sedan jag såg DAD först, då som Disneyland After Dark. Ett gäng joviala, hårfagra och snygga danskar som spelade rock med ett slags cowboytwang och stormade in på Errols, rockklubben Magasinsgatan i Göteborg.

Nu alla dessa år senare är kvartetten det kärnkraftverk som Danmark aldrig haft. Här finns från start en energi, som räcker och blir över. Men i synnerhet så finns där en ambition till underhållning, som danskarna inte ruckar på en sekund.

Är vi på scen ska det vara kul, bra och fart samt fläkt, lyder devisen. Och tack för det.

Scenen är redan innan bandet står på densamma inbjudande. Ett slags vardagsrum med färgglada tapeter ramar in allt, en tavla med ett dansande rådjur som skulle kunnat vara skapat av Ernst Billgren, en gigantisk soffa i blåblodigt ”tyg” inrammad av en gigantisk grammofon på ena sidan och en radioapparat i samma storlek på den andra.

Jag har inte sett något liknande sedan Hardcore Superstar gjorde något liknande back in the Silver days, eller Lars Winnerbäck på sin akustiska runda för tio år sedan.

Jesper Binzer öser på på skivan. Foto: KAI MARTIN

DAD ber inte om ursäkt. De stormar in, larmar på och det tar någon millisekund så har killarna publiken i sitt grepp. Imponerande. För här handlar det om slutfasen på en omfattande (närmare 50 spelningar i år, de flesta i sommar) turné bandet har kört.

Köpenhamnskillarna bjuder på ett 25-årsjubileum, det vill säga de drar igenom ”Riskin’ it all” (därav valet av soffan, som ju finns på omslaget). Det är ett smart sätt för ett band att skärpa sinnena och DAD klarar det med glans.

Ja, frontmannen Jesper Binzer är den som hörs mest. Men basisten Stig Pedersen är den som snor uppmärksamhetsmedaljen. I sin uniform som hämtad från Napoleons officerskår och med, inledningsvis, sin tvåsträngade bas med kroppen som ett järnkors toppad med Röde Baronens rödmålade dubbeldäckade Fokker på halsen blir det en syn för sägen. Han kommer senare under showen att skifta sina tvåsträngade basar ett flertal gång. Bland annat till scudmisil, cocktailpinne med oliv, skärmen från en amerikanare, en transparant… Ja, jag har säkert glömt någon.

Stig, the show man! Foto: KAI MARTIN

Det är stadig rock med hårt anslag leverat av en tajt orkester, som vet att utnyttja scenens bredd och möjligheter. Trots originalmedlemmarnas aktningsvärda ålder (Jesper är 51, hans bror Jacob är 50 och Stig är 51) vet de inte om några begränsningar. Här handlar det om ös ivrigt påhejad av ”nye” (kom med 1999) trummisen Laust Sonne (blott 41), som med pennfattning i vänsterhanden (jazztrummisars signum) har ett perfekt anslag och distinkta slag parat med en lekfull och driven stil.

Jacob Binzer är en ekvilibrist, som får utrymme för hela sitt register. Foto: KAI MARTIN

Fyra män på scen, men effektivt utnyttjat. Samtliga sjunger, Jesper Binzer kör kompgitarr och hans lillebror är fantomen på sitt instrument. Lite mindre dominant som scenpersonlighet, men har visar på spännvidden av sitt kunnande från rena hårdrocksolon till de som skulle gjort Mark Knopler avundsjuk.

Fart från start till mål. Foto: KAI MARTIN

DAD lockar till både skratt och allsång. Och fortfarande efter den drygt en och en halvtimme långa spelningen virvlar danskarnas energi runt som virvelvinden på Liseberg.