Konsert:

LARS HUG med band

Lars Hug bjuder på musik från hela sin karriär – från 1980 till 2014. Foto: KAI MARTIN

Vega, Musikkenshus, Köpenhamn

Publik: snudd på fullt.

Bäst: Klichélåtarna är fyllda av uppfriskande galenskap.

Sämst: Framträdandet kunde ha varit mer välregisserat.

Fråga: Hur svårt kan det vara att strama till utseende, stil och show?

Den danske spelmannen, estradören och sångaren av rang, Lars Hug, har följt mig sedan upptäckten av Århusbandet Kliché 1980 (som la ner 1985). Med två album satte bandet av- och intryck, smart new wave med inslag av både David Bowie, XTC, Talking Heads och Devo, utan att någotdera tog överhanden.

Någonstans där i 80-talets begynnelse spelade danskarna på Errols i Göteborg och gjorde ett stramt, smart och effektivt intryck.

Det är klart att jag då slog följe med Lars Hug då han sedermera gick solo via debutalbumet ”City slang” (1984) med texter eller snarare tonsatta dikter av poeten Søren Ulrik Thomsen till fantastiska och favoriten ”Kysser himlen farvel” (1987) med kärlekseposet ”Elsker dig for evigt”.

Kring den eran såg jag honom på Roskilde i ett av det mesta fantastiska av konsertstarter.

I ett moln av scenrök dyker han upp som en vag figur och jag tror jag minns att det var någon Doorslåt (är inte hundra, men kring den tiden jobbade han ju med tredje soloalbumet ”Kopy”, som kom 1989, dock enbart med danska favoriter). Entrén är superb för att i nästa ögonblick bli rena Labero. Bort blåser röken och med den sångaren som står på scen, som inte är Lars Hug, vilken istället kliver in från höger och konserten fortsätter.

Jag var där i sällskap med radiojournalisten Lars Aldman och vi tyckte ju självklart att vi skulle gå till logen/byssjan efter spelningen och tacka. Vi gör så, knackar på och någon öppnar, vi säger vårt ärende, Lars Hug kommer farande på rullskridskor. Vi förklarar att vi är svenska journalister som vill… Dörren slås igen och bye bye!

Jag har förstått att Lars Hug är en man med integritet. Till dansk tv:s variant på ”Så mycket bättre” (”Toppen af poppen” 2010) ska han inte ha varit medjuckande utan istället ett enfant terrible, som vägrade jamsa med om de andra artisterna inte gjorde hans låtar rättvisa.

Helt vildt på Vega! Foto: KAI MARTIN

Så nu!

2014 kom hans första album på mer än sju år. Med ”10 sekunders stilhed” har han krånglat ur sig det rätt slätrakade sound han haft på musiken från 90-talet och framåt.

På tiden.

Med spelningen på Vega, Musikkens hus, som firar 20-årsjubileum, firar Lars Hug med band inte bara triumfer utan också sitt eget skapande med 34 år på skiva.

Han gör det med samma smartness som David Bowies samling ”Nothing has changed” (2014). Det vill säga, han börjar med det senaste och jobbar sig bakåt.

En utmärkt idé och inledningsvis är det strålande. Lars Hugs mjuka, lekfulla och karaktäristiska röst glider in och ur låtarna med det så speciella glissandot, som i starten inte är märkt av tidens tand.

Men så är ju också ”10 sekunders stilhed” just ett kittlande album med flera guldkorn och både smart producerat och snyggt arrangerat.

Samtidigt blir det tydligt att då han gräver sig bakåt blir det mer av musik från danskt lalala-land, snyggt men mjäkigt. Förstås en nationell angelägenhet, men blekt i mina öron.

Ja, jo, jag tycker delvis om hans engelskspråkiga period och duetten med Lisa Ekdahl i ”Backwards” (1996) är fin bossanovapop. Tyvärr är hon inte gäst denna kväll och den akustiska delen där den ingår håller inte riktigt kvalitet.

Så glider han, trots delar av publikens otålighet som vill ha Kliché lige nu (!), över i 80-talet och låtarna på ”Kopy” med traditionella låtar i hans egen tappning och vidare bakåt mot ”Kysser himlen farvel”.

Lars Hug, en man med innerlig röst. Foto: KAI MARTIN

Titellåten är exemplarisk, ”Elsker dig for evigt” pur magi. Här finns essensen av Lars Hugs kvaliteter som soloartist.

Ett instrumentalparti som är väldigt bowiskt i mörker skvallrar om en scenförändring. Rent musikaliskt blir det så, men på scen står musikerna i likadana kläder som tidigare aftonen, förutom Hug själv, som klätt av sig sin kavaj och bytt skjorta. Så lätt det hade varit att kliva in i Klichéoverallerna mer än mentalt, för nu når konserten sin höjdpunkt.

Nej, jag vet inte när han senast spelade dessa sina låtar från den artistiska begynnelsen. Men nu sprakar det av den energi som jag tidigare efterlyst. Musikerna, som ärligt talat må vara som hand i handske med Lars Hug men inte utstrålar eller spelar med karaktär, blir plötsligt synliga och blir som barn i en vrå med leksaker fria att använda hur som.

Det står klart att låtar som ”Bravo Charlie”, ”Militskvinder”, ”Okay, okay boys” och ”Havets blå” är låtar som klarar evigheten och doppar Lars Hug med orkester i ungdomens källa.

Så finalen avslutar med titellåten till ”10 sekunders stilhed” och nedräkning från tio ner till noll. Ridå där och två timmar och 40 minuter hade varit utmärkt väl. Men med några såsiga halvakustiska låtar klarar jag knappt att gnugga sömnen ur ögonen.

Mer koncentrerat och med skarpare stil och fason både beträffande musik och klädsel samt med större och smartare dramaturgi hade det blivit en lysande konsert.

Nu blev det så bara bitvis.

Lars Hug kysser nära på himlen. Foto:  KAI MARTIN