Nej, Way Out West är inte förskonat från dåligt väder. Det måste man ha med sig och när dag två inleds är det till regn, mer regn och ytterligare regn.
Jag är klädd för det och har bra kängor för stabilt stående, för gående och för vätan.
Vi kommer, dessvärre för sent till Anderson Paak & the Free Nationals. Får de sista låtarna och hör att det här var något värt att se och höra. Svängigt, kompetent och lyckliggörande.
Regnet regerade, det gjorde också Anderson Paak med vänner. Foto: KAI MARTIN
James Bay tar över och vi fastnar onödigt, för det är rätt meningslös pop med blues- och singer/songwriterinslag, men det faller platt i mina öron. För sent masar jag mig i väg till Kamasi Washington, som enligt rapporterna var något i hästväg. Det blev en sådan dag.
Så till positionering till Grace Jones, som var Z:s anledning till att gå och som direkt är orsaken till att också jag kom iväg. Vi ställer oss längst fram, min vän L, för att sällskapa henne. Det blir aldrig riktigt trångt och när väl konserten börjar, 20 minuter sent, blir det en uppenbarelse. Det är Amazing Grace, med en hitparad som heter duga, klädbyten i massor (som dessvärre ger longörer som dödar tempot), och underhållning av klass.
Se bildparaden nedan – det är en kvinna som inte räds något och som stolt och stark bjuder på en show att underhållas av. Med humor och coolness för hon framförandet framåt. Härligt för vem som helst, härligt för en 68-årig artist som slår de flesta på fingrarna beträffande uppträdande på scen.
Jag lyckas dessutom med en flört med en av körkvinnorna, hon i blått, gav ett leende, fick ett tillbaka.
Amazing Grace, i en klass för sig. Foto: KAI MARTIN
Grace Jones följ av Zarah Larsson, och det är fantastisk med 50 år emellan dessa artister. Svenskan är fantastisk och har en enastående framtid framför sig, men i mina öron är hon fortfarande för profillös i sina låtar, hur väl skrivna och arrangerade de än är.
Show girl med framtiden framför sig. Foto: KAI MARTIN
Regnet är ihållande. Vi har alltså klätt oss rejält, men vätan är konstant och kryper allt mer nerifrån och upp. Vi viker av för mat, väljer Max, som är otippat bra på sina vegetariska burgaralterniv.
Rätt klädd för Way Out Wet. Foto: KAI MARTIN
Området är kulört från höjden vid Björngårdsvillan där Max huserar. Regnjackor, -ponchos – alla tar sitt skydd för det ihållande regnet.
Färgfest. Foto: KAI MARTIN
Vi smiter till Linnétältet och Nicole Sabouné, postpunk med gotiska vibbar. Ok, men inte mer.
En ny gothdrottning. Foto: KAI MARTIN
The Tallest Man on Earth tar vid på Flamingoscenen, lockar en storpublik. Men jag har sett honom förut, tjusas inte, tycker bara det är stabilt okej. Han gästas av Augustifamiljens Stefan Sporsén på trumpet och från scen berättar Kristian Matsson att Sporsén räddat spelningen, genom att hjälpa bandet att låna ihop den utrustning som inte kommit fram med flyget. Mug, Musik utan Gränser (musikaffären i Göteborg) får sig ett rejält tack, en av musikerna har en Mug-tröja, precis som Zarah Larsson hade.
Anohnis (Antony Hegarty i Antony & the Johnsons) röstproblem ställde dessvärre in spelningen, vilket räddade Libertines framträdande på festivalen. Torsdagens gig blev ju aldrig av, på grund av en bandmedlem (läs Pete Doherty) som inte lyckades i tid ta sig till Göteborg.
Förväntningarna var stora för denna haussade orkester. Men jag var tveksam. Såg dem på Sticky Fingers för tolv år sedan utan att imponeras och trodde knappast att det skulle ske nu.
En usel spelning. Foto: KAI MARTIN
Jag hade rätt. En dålig spelning är en dålig spelning är en dålig spelning.
Det lät illa, låtarna spretar och i sina bästa stunder tangerar de måhända the Jam utan att nå det bandets storhet.
Det enda positiva var att regnet höll andan, men det var också allt. När jag kom på att Hurula spelade i tältet var det för sent, vi kom till finalen, då allt var över.
Grand finale på fredagens WoW. Foto: KAI MARTIN
Finalen i det tilltagande regnet blir PJ Harvey och vilken inledning. Bandet med henne går i parad in på scenen, som en marschorkester. Trummor och saxofoner, taktfast och tjusigt. Musiken fortsätter i de aparta arrangemangen och det blir ett konstnärligt framträdande, som dessvärre fastnar i det stereotypa. Ändå gillar jag hennes utmaning av musiken och hur man framställer den på scen.
Men när det känns bäst att komma hem till en kopp te, ett glas whisky och en tänd brasa, inser jag att prioriteringar inte riktigt ligger på festivaler, trots allt.
kaimartinblog 