Medioker start på WoW-jubiléet

Tio år. 2007 och solen sken, Way Out West spirade. En annan tid.

Nu, när gråmolnen ackompanjerar stämningsläget i världen, vinden blåser hårt och höstkylan biter sig fast i det som ska vara den sista … ja, då firar Way Out West tio år.

Det blir ett kalas som känns så där.

Jag kommer av olika anledningar sent, känner mig inte hågad, men med en kluven känsla av att ändå vara lockad, hoppas på överraskningar och träffa människor jag känner.

Jason Isbell spelar tidigt, men honom såg jag tidigare i år på Pustervik och det är inte min påse.

Chvurches står på scen när jag kommer, vädret håller sig i schack, lite kyligt avmätt, ungefär som jag förhåller mig till skottarnas musik och framträdande.

Kvällens första krock blir Anna von Hausswolff v/s Last Shadow Puppets, där jag väljer de sistnämnda.

Ett hobbyband med kvaliteter av Artic Monkeys Alex Turner och Rascals Miles Kane, bra arr, oftast bra låtar, men med en slarvig inställning på scen där larvandet kraschar intrycket. Men där bandet ändå kommer ifrån med hedern i behåll och känslan av lite Mando Diao, inte bara för att frontmännen delar på sångäran.

IMG_1435

Alex Turner, tajta byxor och tajt låtar, men slarvigt scenframträdande

utmärker Last Shadow Puppet. Foto: KAI MARTIN

När Libertines, inte helt otippat, ställer in med kort varsel uppstår ett vakuum på Azaleascenen… Vi väntar, tar en kaffe, snackar och det är uppenbart att festivalledningen inte har en katastrofplan, för ingenting händer förrän efter 50 minuter då någon ropar ”onetwothreefour” och Ramones kickar igång på storbildskärm på Flamingoscenen, följt av Alice Cooper och andra musikvideor från the glory days.

I Linnétältet utgjuter Chelsea Wolf gothtyngd över ett glest publikhav.

IMG_1445

Gothdepp. Foto: KAI MARTIN

Kort därefter kliver Morrissey upp på Falmingoscenen, en kort stunds underhållning innan hans pamfletter blir parodier, melodierna blir mediokra och hans politiska hållning trycks upp i ansiktet på mig och jag tackar för mig.

IMG_1457

Morrissey gjorde en vag figur. Foto: KAI MARTIN

Nej, Way out West första dag av jubileum gjorde inte mig glad, bara frusen och trött(are).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s