Varför inte börja från början.
Jag stapplade in i 2014 som jag stapplade ut. Trött med en sjukskrivning resulterad av ett utmattningssyndrom. Det var mycket sova i december, det blev mycket sova i januari. Man kan ha det roligare.
Men den 31 december 2013 tog Z och jag vagnen till goda vänner, firade i sällskap in det nya året och kom hem sent – som på rent trots.
Sen…? Oj, så mycket toppar och så djupa dalar.
Jobbet på GT:
Min sjukskrivning förlängdes från två månader till tre. Den inleddes den 10 december, men det dröjde till den 15 januari till min chef hörde av sig om hur jag mådde. När jag sedan åter skulle träda in i tjänst i början på mars var det på halvtid – halva dagar i ett makligt tempo. När jag väl var på plats fanns det ingen plan för hur min rehabilitering skulle ske. Jag hade inga uppgifter, än mindre en arbetsplats. Jag placerade flyktigt vid den så kallad desken, där tempot är högt och samtalstonen likaså.
I samma veva som jag började kom beskedet om att få skulle bli färre. En ny omorganisation skulle träda i kraft under våren. Men erbjudande om avgångsvederlag skulle ske, men oklart till hur många. Av 19 på tidningen var vi elva som äskade om det; jag var en av dem. En tydlig fingervisning om klimatet på GT, som genom alla år annars har varit gott. Så småningom var vi tio som lämnade den arbetsplats vid jobbat på i oändligt många år. För egen del handlade det om nära 35 år.
Jag gjorde emellertid några jobb innan min bana på tidningen tog slut den 30 april 2014. Bland annat om den lilla flickan Isabel Dickoff, som räddades till livet genom medicinsk forskning främst från SU-teamet på Medicinareberget i Göteborg.
Jag fick också vara med om att välja fram årets bandyspelare i egenskap av ”expert”, inbjuden av Svenska bandyförbundet. En merit i sig, efter väldigt kort tid som sportreporter. Uppskattad i bandy-Sverige, men inte av min uppdragsgivare och min sista chef på den avdelningen.
Så var det över. En lovordsartikel bjöds i tidningen, där jag presenterade som nöjesreporter, trots att jag fått sparken från den avdelningen i slutet av 2011. En lätt ironi, kan man tycka, men mobbningsfasonerna var inte över. Jag var noga med, att innan jag slutade, att poängtera att jag ville behålla min blogg som jag haft sedan 2005. Jag ville att den, innan den släcktes ner skulle föras över till en egen, privat. Jag konsulterade högsta ansvarig på GT, blev lovad besked, fick inget och i början på oktober var bloggen borta. Tack för omtanken och åter en örfil i ansiktet.
Jag startade emellertid min egen efter viss tid och har nu kaimartinblog.com som min skrivterapi.
Kai Martin & Stick!
Kai Martin & Stick! Liseberg 16 juli 2014.
Vi återförenades 2013 efter många år i träda. Comebacken blev fantastisk och kan ses i den dokumentär – ”Kai Martin & Stick! – Återuppståndelsen” – som Z, min hustru, gjorde då och som fick sin premiär året efter, det vill säga i april 2014.
I början på mars skickade jag iväg lite mejl till olika arrangörer med hopp om spelningar sommaren 2014. Jag fick inget svar. Men av en händelse träffade jag Lisebergs programchef några veckor senare, frågade om han fått mejlet och fick ett jakande svar. Inga löften, inga förhoppningar. Men en kontakt. När jag skulle göra ett jobb på efterträdaren till Curt-Eric Holmquist som kapellmästare i Lotta på Liseberg blev samtalet lite märkligt, som om jag ringde olämpligt. Personen från Liseberg, som jag pratade med och har en god relation med, undrade om hen kunde återkomma. En och en halv timme senare ringde hon och undrade om det var Kai Martin, sångare i Kai Martin & Stick! hen talade med. Liseberg vill ha oss på Taubescenen den 16 juli. Voltande tackade jag ja och det blev en fantastisk dag.
Det blev artiklar i både GT och GP, GT kom till och med till Liseberg, precis som häpnadsväckande 750 personer. Jo, man tackar.
Den 30 augusti var det dags igen. En gemensam spelning med Attentat på Henriksberg, en spelning som bar spår av kaos, men där båda banden rodde hem arrangemanget med emfas tillsammans med publiken i den utsålda lokalen.
Vi hade redan på Liseberg presenterat två nya låtar – allt med en ambition om att senare kunna göra ett nytt album – ”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”.
Jobb efter GT:
Redan samma dag som jag skrivit på handlingarna om min uppsägning, som det ju i praktiken handlade om, ringde jag Göteborg & co och erbjöd mina tjänster som konferencier på Kulturkalaset. Jag fick jobbet – Götaplatsen, den 15 augusti då Göteborgs symfoniker skulle möta Laleh inför 40000.
Förutom lite skrivuppdrag för främst Attentat och deras hemsida attentat.nu, där jag bland annat gjorde intervjuer med anledning av de digitala releaserna av deras album,var jag moderator på en arrangörsträff på Liseberg och konferencier då skivbutiken Bengans fyllde 40 år. Uppdrag som jag ser fram emot fler av – scenen är ett forum som passar mig.
Resor:
Under sportlovet reste hela familjen – Z:s och mina barn – till New York. En iskall men ändå värmande upplevelse, som svetsade oss samman som familj.
Under våren åkte Z och jag till Jylland för att hälsa på vänner, vi tog i juni en tur till Själland för att fira Z:s storasyster som firade 50 år, det blev många ytterligare svängar till – främst – Köpenhamn under året.
Vid månadsskiftet juli/augusti åkte vi till våra vänner på Island för en vecka. En hisnande upplevelse, som dessvärre blev kostsam då vi kom till flygplatsen ett dygn senare än det var planerat. Å andra sidan gick det i linje med hur vi bokat, eller snarare felbokat våra resor under året. Totalt har det handlat om hisnade siffror, som vi gärna kunde ha varit utan.
Vi firade en väninna när hon fyllde 40 år i Stockholm och hade dessutom gästat huvudstaden i slutet på april för att se Niklas Hjulström i den fantastiska uppsättningen av ”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater.
September blev Skagen en drömresa. Z och jag firade bröllopsdag, tog spårvagn, färja och tåg till den lilla fiskeorten. Tog årets sista bad, åt god mat, promenerade och njöt av varandras sällskap.
Tillsammans med vännerna P&P åkte jag till Berlin, en resa som finns omskriven här. Gott umgänge, musik och sport med mera.
Hälsa:
Jo tack. Det har varit si och så. Det var en befrielse att komma från stressen på tidningen, men det innebar inte att jag kom undan stressen i själen. Jag trodde lite enfaldigt så. I början på september insåg jag att jag var tvungen att göra något åt saken och har gått kognitiv terapi sedan dess. Det blir bättre, men jag har haft mina bakslag så här ett år efter kraschen.
Sport:
Kai Martin in action – träningspass i mars 2014 med IK Raid. Foto: SÖREN MEETHZ
Jag är idog med min hockey. Men inledningsvis var det inte så mycket. Framför allt inte med division 4-gänget IK Raid. Men jag var ensam målvakt i det vi kallar vårt slutspel, Rambergscupen. Vi mötte väsentlig mycket bättre motstånd än brukligt, men jag spelade bra och i den sista matchen mot division 3-gänget Säffle fick jag, efter att ha räddat ett tre mot nolläge, höra den sköna kommentaren från motståndarna ”Är han dopad heller”. Trots det, förlust.
Med kompisgänget Uppbackarna spelar jag om mornarna upp till tre gånger i veckan. Säsongen tar slut vecka efter midsommar; då rök också mitt skägg, som jag odlat på hipstervis sedan sjukskrivningens början.
Säsongen började i augustis inledning, för IK Raid har det gått så där och det summerar även min insats. Men för att vara fyllda 58 år hänger jag förvånansvärt väl med och min förhoppning är att jag ska spela säsongen 16/17 då jag fyllt 60. Men bara kroppen och hälsan kan svara på om det blir verklighet.
Kläder:
Bild från Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv” – kostymen från Next, Reykjavik, hatten från Herr Judith, Stockholm.
Jag har under året köpt ofantligt med kläder och håller just nu, trots rensning, på att spränga garderoberna. Men jag har fyndat: några Bosskostymer, en blå manchesterkostym av märket Zenga (fått värderad till över 10000 kr – jag köpte den för 100 danska), en Dolce & Gabannakostym, en mängd skjortor, kepsar, hattar och ett gäng skor – allt på loppis. Så det mest har införskaffats till ett hyfsat lågt värde. Den blå kostymen som jag har i videon till ”Nerv” är emellertid ny, inhandlad på Next i köpcentret Harpa i Reykjavik.
Kläderna är ett viktigt uttryckssätt och stämningshöjare för mig.
Musik:
Glödande In Flames i Scandinavium 8 november 2014. Foto: KAI MARTIN
Kai Martin & Stick! nya resa har naturligtvis präglat året. Men det har ju varit lite mer ändå. Håkan Hellström på Ullevi, i bok och på film är häpnadsväckande. Jag är otroligt glad att fått följa honom under åren och med vilken kraft han satte belackarna på plats med nära 70000 hängivna i alla åldrar på Sveriges största arena. Men In Flames gjorde också ett starkt intryck med sin spelning i Scandinavium. Laleh på Götaplatsen, förstås, där hennes musik så vackert vigdes med symfonikerna intensiva musikaliska djup och omfång. Hästpojken under arrangemanget Popical i Stenhammarsalen, en våning upp i Konserthuset när Weeping Willow mötte Göteborgs symfoniker i vemodsjubel och samklang eller Elvis Costello på Lorensbergsteatern, en intim konsert i det stora.
Men också de nya upptäkterna som Vita Bergens rasande spelning på Bengans, då de vält scenen under 40-årsfirandet, eller School 94 under samma arrangemang. Unga svenska göteborgsmusiker fortsätter ta plats. Härligt.
Men även gamla uvar roar. Som Bröderna Brothers, som jag hade förmånen att få se en av årets sista skälvande dagar.
Teater och shower:
Dockskåpsteater – ”I Annas garderob” på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE
Vi hade förmånen att se ”Familjen Addams” på Lorensbergsteatern i våras och det är märkligt att denna, sannolikt en av de främsta musikalerna som någonsin satts upp i Sverige, gick i konkurs i Malmö i höstas. Jag hade då Broadwayuppsättningen av ”Lejonkungen” i färskt minne, som också var en omtumlande upplevelse. Men ”Familjen Addams” var fantastisk.
Göteborgsoperans nya uppsättning av ”Kristina från Duvemåla” tog sig starkt efter en svag och alltför mörk start. Björn Ulvæus och Benny Andersson har gjort en svensk klassiker, som nog bäst passar på nationella scener – trots att den här är hämtad från i stort sett Helsingfors föreställning av musikalen.
Stefan Andersson övertygade igen på Kajskjul 8 med sin ”Made in China” – en historielektion med underhållning och musik, som nu blir platta. På samma scen rörde Kalle Moræus mig till tårar med sitt engagemang inför valet – när han spelade temat till Steven Spielbergs ”Schindler’s list” med en förhoppning om ett mer empatiskt Sverige. En förhoppning som dessvärre kom på skam, men som inte var mindre rörande för det.
Mia Skäringer gjorde, även hon på Kajskjul 8, sin ”Avig Maria”, stark och svag i samma andetag. Men hon är skicklig scenartist med humor vass som kniven på en egg och det känns.
”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater blev en urstark och mustig upplevelse, trots eller kanske tack vare att Peter Jöback inte stod på scen. Istället var det Niklas Andersson som iklädde sig rollen som massmördaren.
På Stadsteatern i Göteborg tjusade ”Sylvi” med Nina Zanjani i huvudrollen, men även nyskrivna pjäsen ”I Annas garderob” visade på härlig scenkonst, så också nyuppsättningen av ”Tartuffe” som är komisk glans inte utan dagsaktuella poänger – inte illa för en över 350 år gammal pjäs.
Men starkast var ändå lilla Teater Unos ”Stalins mamma”, Malin Linderoths starka monolog, som Lisbeth Johansson övertyga stort i.
Familj:
Förra året präglade av fyra begravningar och ett bröllop. I år har min syster begåvats med ett barnbarn, som jag fick förmånen att träffa för någon dag sedan och ja, det är lätt att bli kär.
I levnadskrisen med sjukdom och farväl från min arbetsplats är det viktigt med kärlek. Det får jag fantastiskt mycket av min hustru och mina barn. Det känns och värmer mig, även i svaga stunder.
En nära släkting sliter med sin tärande cancer, men han gör det på det mest enastående sätt – trots smärta, oro och operationer.
Jag har det och andras människor svårigheter i stark medvetande då jag summerar detta nådens år 2014.
Gott slut och ett gott nytt år!
kaimartinblog 