Jag har varit med det här kamratgänget och morgonmotionärerna i 15 år. Klivit upp i ottan för glädjen att spela hockey, tagit på mig finaste sviden för att hänga med grabbarna på herrmiddagar, har dukat fram och dukat av till det julbord som av traditionen bjuds. Men ingenting, absolut ingenting går upp emot att spela ishockey i midsommartid, något som gjort av hävd och tradition sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone sedan året innan jag började.

Vi lyckas alltså att ragga tag på is i juni och sträcker med andra ord vår säsong från ljuva augusti till ljuvliga juli. Ja, något år har vi spelat en bit in i juli, men det gav å andra sidan undertecknad ett vådligt ryggskott, som slutade med färdtjänstransport till sjukhus.

Röda i aktion i midsommartid. 

Så när Uppbackarnas Röda ställs mot Vita är det inte bara traditionen som bärs tung utan också prestigen. Vem ska vinna och med hur mycket? Det är raffinerat och förra året vann vita en jämn kamp, men var då också förstärkta av en Frölundajunior som den gångna säsongen debuterat i A-laget. I år, skulle det visa sig, var han med Röda, det vill säga det lag som jag ingår i.

Men det hjälpte föga inledningsvis, när Röda bara ställde upp med fyra man på banan och Vita kunde utnyttja övertaget med att prickskjuta in 1–0 med ett distinkt skott från det så kallade slottet.

Nå, Vita fick sitt handikapp, men Röda tog snart kommandot i föreställningen. Kanske just tack vare den begåvade Frölundajunioren, som i år fick spela med sin far och som tidigare i år kunde prisa sig själv för silver i J20 efter en knapp förlust mot Djurgården. Det är det som är det vackra i den här sammansättningen av spelare; här samsas en tonårig spelare med sina pappor, mindre rutinerade spelare möter några som har elitmeriter, en snickare spelar med en advokat, en kirurg möter en finanshaj…

Ungefär samtidigt som Röda tar tag i taktpinnen börjar mitt spel stämma och jag gör räddningar som ger laget chansen, så som målvakters agerande plägar göra nära det ska gå vägen.

Visst, det blir bedrägligt öde emellanåt i försvarszonen med markeringar som inte bara gud glömde utan de fem spelarna som är på isen i försvarande lag. Men det är underhållningen, det är motion och när röken väl skingrats och Röda står som segrare är (nog) alla glada och nöjda – och, ja, slutresultatet 12–8 visar på ett generöst spel av all starkaraktär.

Men om vi alla är stjärnor med vår motionshockey så är vi det i synnerhet på midsommar – ett gott gäng.

Glada vinnare och glada förlorare.

Än mer glada och nöjda blir det förstås efter dusch och ombyte, när vi samlas för midsommarlunchen med efterföljande prisutdelning. Uppbackarna har funnits sedan 1969, men med midsommartraditionen kom också priset Nisses brynja (han som startade Uppbackarna, Nisse, bar alltid en klassisk brynja, som underställ på den tiden han spelade), som går till en spelare som med förtjänst agerat för Uppbackarnas bästa genom att ha varit flitig på såväl is som vid sociala sammankomster. Jag fick det för några år sedan och blev mycket smickrade.

Prisat pris.

I år gick det till en slitvarg, en försvarsrese som spelar i det tysta men som kommer i ur och skur oavsett om det handlar om att spela på isen eller närvara vid herrmiddagar. Jag har spelat hockey med honom sedan 1983 och det blir ju några år vid det här laget och vi ska kampera ytterligare några till är planen.

Pristagare med prisutdelare.

Uppbackarna har också ett vandringspris, som går till Frölundas främste spelare under säsong, ett pris som vi länge kunde dela ut i Scandinavium, men dessvärre har laget de senaste åren inte premierat detta pris och i takt SHL-lagets ovilja har Uppbackarnas ambition att dela ut det bleknat.

Men det finns några fina namn som fått det. Eller vad sägs om Niklas Andersson, Henrik Lundqvist, Ronnie Sundin, Joel Lundqvist, Jonas Johnson…

Vandringspris med fina pristagare.

Ägnar mig åt nattmanglingen för att se sjätte matchen i finalserien om Stanley Cup mellan Chicago Blackhawks och Tampa Bay Lightnings. Chicago, som vann bucklan 2010 och 2013, har chansen att för första gången vinna på hemmaplan sedan 1938! Laget leders med 3–2 i matchserien som varit kittlande jämn med uddamålsresultat i varje match.

3 juni 2015 Tampa–Chicago 1–2

6 juni 2015 Tampa–Chicago 4–3

8 juni Chicago–Tampa 2–3

10 juni Chicago–Tampa 2–1

13 juni Tampa–Chicago 1–2

15 juni Chicago–Tampa 2–0

Det har varit två lag som vacklat, krängt och hängt mot repen som punchiga boxare. Men där än den ena, än den andra gått till blixtrande attack med krafter som ingen såg komma.

Chicago har en rutin från sådana här matchserier, saken har inte sett samma ut för Tampa med ett ungt, hungrigt lag.

Målvaktsduellerna mellan Chicagos Corey Crawford och Tampas Ben Bishop har varit pendlande underhållning, där Bishop haft en skada i ljumsken som emellanåt gjort att han tvingats från sin plats till förmån för reservkeepern, 20-årige Vasilevskij. Och Crawford har gjort himlastormande misstag, som borde gett laget djup förtvivlan. Men när nu den sjätte matchen spelas är han omutlig, positionssäker och reflexsnabb, som en vinnande keeper ska vara.

Med målvaktsduellen har ju också backkampen mellan de svenska försvarsessen Johnny Oduya och Niklas Hjalmarsson i Chicago mot Tampas Anton Strålman och Victor Hedman. Det är inte utan förtjusning, framför allt då målvaktsspelet vacklat, som jag sett hur dessa backresar med finess, stil, kämpaglöd, blixtrande skridskoåkning parat med en offervilja som emellan varit smärtsamt hänsynslös agerat på isen.

Victor Hedman har varit en gigant på isen, så skicklig med puck, så driven med sin skridskoåkning och se elegant med sitt spelsinne.

Men i det som kom att bli den sista matchen räckte han alltså inte till. Chicago hade fått vittring på den där segern, den tredje på sex säsonger. Jo, det var ett böljande spel fram och tillbaka men där Chicago tog kommandot, något som skotten 13–4 i första vittnar om. I andra jämnas spelet ut till 10–7, men det är Chicago som trycker in ledningsmålet efter drygt 17 minuter spelade.

Där börjar Tampaspelarnas blickar än mer vackla och irra. Förtvivlan över missade chanser eller över tillfällen som inte bjuds av det hårdföra, resoluta Chicagoförsvaret blir allt tydligare. Kraften sinar, sakta som en droppande kran för att slutligen, med 2–0-målet i det som skulle kunna ha varit Tampas forcering för en kvittering fem minuter från slutet, sina helt.

Hockey några dagar innan midsommar. Den främst av alla slutspel är över. Och jag älskar det.

Det finns många som klagar på hockeyns säsong. Jag förstår inte det. Gillar man ett spel så håller det väl över årets tolv månader…?

Fotboll, så många har som favoritsport, spelas året om, utomhus, oavsett väder. Hockey kan också spelas året om, men inomhus, väderbeständigt.

Så att Stanley Cup avgörs några dagar innan midsommar… tja, spelar det någon roll.

Grattis, Chicago.

NHL-målvakternas spelstil är ju något, förstås, att drömma om. Jag studerar dem, det som skiljer dem åt, kvaliteter och mindre goda sidor.

Nu är det ju bara två kombattanter kvar, som krigar om Stanley Cup och målvakterna som parkerar mellan stolparna är Ben Bishop, 201 cm lång, men lika blixtrande snabb som är han är positionsstark, för Tampa Bay Lightnings och Corey Crawford, dryga decimetern kortare än Bishop, mer oberäknelig och irrationell i sitt spel. Men han ståtar med lagets senaste Stanley Cup 2013, då hans spel var vinnande. I år…? Nej, det vet i katten.

I förra matchen blev hans misstag ödesdigra, i den senaste likaså. Återigen förmår han inte täppa till vid stolparna på ett sätt som vore rimligt på den nivån som han spelar.

Så gick vinsten till Tampa i första matchen på bortaplan och laget har nu 2–1 i matchserien, som fortsätter i natt då Tampa Bay Lightnings tar sig an Chicago Blackhawks på hemmaplan.

När jag  åker ut på isen för lite motionshockey är det nog så prestigladdat. Röda mot vita i en Sisyfoskamp, än vinner det ena laget, än det andra. Jag är fortfarande barnslig på det viset att jag gillar att göra snygga räddningar, spela vacker hockey i målet och vara noggrann.

Denna morgon går det så där.

Ur position. En ögonblicksbild från morgonhockey, men denna gång för nio år sedan nästan på dagen. Spelaren till höger om mig är förra proffset Fredrik Sjöström (Phoenix, New York Rangers, Calgary, Toronto, Färjestad, Frölunda med flera).

Första målet är en tavla från min sida. Ett skott från min högerkant, som jag inte hamnar rätt i positionen på och släpper lättvindigt in vid min vänsterstolpe. Ajabaja, Kai.

Tredje målet är från andra hållet och än värre då jag släpper det mellan kroppen och stolpen, bara för att jag inte är tillräckligt snabb att placera mig där jag ska vara.

Jag får en utskällning, rätt så onödigt av en back, för jag vet så väl mina egna misstag och säger ilskt till honom att ”Vi kan väl vara överens om att jag håller reda på mina misstag och tar ansvar för dem, så gör du det med dina”. En stund senare begår han verkligen ett horribelt misstag som ger ett mål till motståndarna, åker och sätter sig utan ett ljud från vare sig honom eller mig.

Visst, jag spelar upp mig. Men samtidigt gnager de där skitmålen, som också blir avgörande på så vis att vi förlorar kampen.

Ja, jag gör några rejält fantastiska räddningar, visar för mig själv (och kanske de andra) att jag duger. Men, som sagt, några mål skulle jag nypt och det retar mig.

Ny match i morgon, för fortfarande pågår det prestigefyllda mötet mellan röda och vita ett tag till.

Det är inte utan att jag undrar hur tongångarna gick direkt efter Chicagos Blackhawks förlust i andra bortamatchen mot Tampa Lightnings i finalserien.

Precis som i första matchen var det Tampa som tog kommandot, men Chicago går aldrig att räkna ut. Så den där 1–0-ledningen vältes raskt över ända i andra perioden, kvittering drygt tre minuter in och ledning  och sedan var det verkligen ge och ta där Tampa kommer ikapp och sedan förbi, Chicago kvitterar innan Tampa slutligen avgör matchen.

Rapp underhållning för den opartiske, klang- och jubelföreställning för Tampafansen och laget, förstås, som kvitterar matchserien. Men hur lät det i Chicagos omklädningsrum efteråt…?

Jag tror inte att målvakten Corey Crawford, som knappast kunde vara stolt över sina 83,3 i räddningsprocent. Men han kunde heller vara speciellt nöjd över sin insats. När Tampa vänder tillbaka till sin fördel är det genom två misstag från Crawfords sida.

Nikita Kucherovs 2–2-mål var i och för sig en styrning på Jason Garrisons skott från blå, men Crawford är inte på plats, är usel i sin positionering och skottet kan han definitivt ta om han agerar rätt. Det sänder naturligtvis dåliga signaler till sitt eget lag, men det ska bli värre.

När talangen Tyler Johnson virkar in 3–2 från ingen vinkel alls, så är Crawfords agerande under all kritik. Visst, pucken studsar oturligt och via Crawfords rygg, men han ska vara limmad vid sin, i det här fallet, högerstolpe, det finns inget annat.

Här ger han bort segern, även om Chicago senare kvitterar.

Visst, Corey Crawford är en målvakt med en helt egen stil, gör enastående parader men parar dessvärre dessa med rena rama tavlor. Jo, laget är vant vid sin målvakt och när han väl står på huvudet är det lätt att ta sig för pannan. Så var det när laget senast var  i final och knep pokalen framför näsan på Boston 2013.

Och, ja, det är bara andra matchen i serien, där hans lag vann den första och då gick det vägen med besked för Crawford.

Men inte desto mindre, så undrar jag vad Corey Crawford hade att säga till sina lagkamrater efteråt och vad sa de till honom…? Hur påverkar det nästkommande match (natten till tisdag)? Fyra mål på 24 skott är inte godkänt i ett finalspel och med ett såpass starkt försvarsorienterat lag som Chicago.

Hamnade för någon dag sedan framför teven och fick se när Chicago Blackhawks vände den sjätte matchen mot Boston till ett avgörande och segrare i matchserien om Stanley Cup 2013. Hur laget gnetade på trots att Boston ledde med uddamålet, hur spelarna struntade i trötthet och Bostonlirarnas förvissning om att de skulle ta sitt lag till en sjunde match.

Det blev inte så. Chicago kvitterade och sekunderna senare, tror det var 15, så hade gjort målet som innebar segern och nya inskriptioner i den åtråvärda bucklan som delar av laget kunde lyfta tre år tidigare.

Nej, det här är ett lag som man aldrig kan räkna ut och det vet nog Tampa Lightnings. Så jag tror inte Floridalaget någonsin kände tillförsikt med sin 1–0-ledning på hemmaplan då den första av matcherna i finalserien skulle avgöras.

Precis som i den där avgörande matchen i Boston för två år sedan kom också Chicago tillbaka.

Efter 4.31 i första hade Alex Killorn gett sitt lag ledningen på pass från Anton Strålman, som spelar sin andra finalserie på två år men jagar sin första Stanley Cup (förlust med Rangers förra året), och Valtteri Filippula.

Precis som mot Rangers i semifinalserien spelade detta unga och offensivt så glada lag strikt försvarshockey. Chicago kom inte åt och såg heller inte ut att ha någon lösning på hemmalagets defensiv.

Den retliga nollan höll i sig i den andra perioden, men Tampa lyckades heller inte utöka sin ledning, för även Chicago vet att spela väl i sitt försvarsspel.

Men så kom då kvitteringen. 13.28 ordnade Teuvo Terävainen 1–1 med ett lätt, närmast slumpartat skott som letatde sig in från blå bakom Ben Bishop.

Teuvo Terävainen låg också bakom segermålet då han spelar fram Antoine Vermette, som två minuter efter kvitteringen ordnar 2–1.

Nej, anrika Chicago går aldrig att räkna ut, trots att laget kan se både punchigt och ibland slutkört ut. Det i sin tur kan sätta griller i huvudet på unga Tampa Lightnings, som jag tror kommer få tufft i den här matchserien.

Årets slutspel i NHL, jakten på den åtråvärda, men inte så vackra Stanley Cup-bucklan, har varit lite crazy. Kanske främst för att lagen tagit ut varandra så fullständigt, men inte får en match till en annan. Nej, istället har man briljerat ena matchen för att bli överkörda nästa. Därmed har ju utgången i den här matchserien där de fyra semifinallagen tvingats till en sjunde och avgörande match, varit helt oviss.

Skulle Rangers utmanövrera Tampa med sin fart och sin finess, eller skulle Tampas försvarsspel och omställningsspel vara vinnande…? Jo, det svaret fick vi för något dygn sedan. Tampa stängde butiken och tog sig som första lag till finalserien.

Nå, skulle då Chicago mer lätta men nog så speediga garde klara av tungviktarna Anaheim, som gärna pumpat på med fysiskt spel parat med elakt spel framför Chicagos kasse…?

Det svaret fick vi i natt.

Anaheim blev utspelat av ett kvickt, irrationellt och ivrigt forecheckande Chicago. Det är ju också så att det inte bara är motståndarna som får betala för ett lag som spelar fysiskt, det tar också på de egna spelarna. Det märktes i Anaheim, som var tröga, idéfattiga och nog så lyste det lite mindre i Anaheims spelares ögon än i Chicagos.

Visst, Chicago har varit där förut, har snott hem pokalen två gånger på den här sidan millenniet (2010 och 2013) och flera av spelarna har varit med vid båda tillfällena. De vet med andra ord vad som krävs, hur man laddar om och hur man slänger förra matchen i soptunnan och går vidare.

Det märktes.

Visst, det blev 5–3, men Anaheims mål var mer av akademisk betydelse. Chicago ordnade 4–0 efter drygt halva matchen, ett grepp om tillställningen som laget inte ämnade släppa.

Till det hör att Chicago fick sitt försvarsspel att stämma, omställningarna var koncisa och när Anaheims var trötta i tanken blev Chicagos attacker skoningslösa.

Anaheims målvakt Frederik Andersen utstrålade inte den energi och obändiga vilja han haft tidigare. Även om han inte kunde lastas för, kanske, mer än ett mål – Hossas 4–0 – (där han borde blockerat), så var intrycket att han inte gjorde det där extra som ger sitt lag energi.

Nu blir det de inte de två solskensstaterna Florida och Kalifornien som möts i ishockey, vilket naturligtvis hade haft sin tjusning. Istället blir det klassiska Chicago med ett rutinerat lag mot unga Tampa. Och, ja, det kan gå hur som helst.

Start den 4 juni…

Någon frågade om jag ville satsa mot att Chicago Blackhawks och New York Rangers skulle knipa de åtråvärda finalplatserna, att dessa klassiska NHL-lag skulle komma att göra upp om Stanley Cup. Jag kunde inte satsa emot, men jag kunde heller inte sats för. Helt enkelt av den anledningen att båda semifinalserierna var märkligt svängiga, där det ena laget vunnit självklart för att nästa match förlora lika självklart, eller också har det varit omgångar med strikt försvarsspel och få chanser.

Jo, det är fyra slitna och tröttkörda lag som möts, som i och för sig går mer på vila än på knäna, men det tempot – trots att det är vettlöst högt – börjar sjunka.

Det märktes i nattens sjunde och avgörande match mellan New York Rangers och Tampa Ligthnings. Senast Tampa gästade Madison Square Garden nollade man hemmalaget och gjorde två mål; det skulle bli en repris på resultatet och Rangers har fått gå till säsongsvila tidigare än vad de önskat.

Men det satt hårt åt, även om det rätt snart stod tydligt vilka som tog tag i taktpinnen.

För en besviken Henrik Lundqvist väntar semester, försäsongsträning och familjeliv.

Det var två försvarsinriktade lag som möttes. Få misstag och tillknäppt spel gav noll gjorda mål över två perioder. Men sanningen är också den att det var Tampa som hade flest chanser och Henrik Lundqvist i Rangers fick göra flera briljanta räddningar på allt från raketer till slumpskott och göra sina patenterade sidledsförflyttningar för att freda sin kasse.

Skottstatestiken över två perioder med 11–19 säger en del. Tampas försvarsspel var så briljant som det alltid har varit de matcher som laget vunnit. Laget har hållit motståndarna utanför skottsektorn, täckt de skott som kommit och när skotten väl kommit fram till Ben Bishop i målet har det varit fri sikt och tämligen enkla räddningar att göra.

Ändå fanns det en tendens som Rangers aldrig begrep att utnyttja, som var just nyckeln till kvittering i matchserien tidigare i veckan. De fick rörelse i Tampas försvar, som började bölja, med det blev Ben Bishop överambitiös och gjorde för yviga förflyttningar och hamnade därmed ur position. Men hans medspelare räddade honom samtidigt som New York Rangers inte förmådde läsa av eller kanske helt enkelt inte orkade utnyttja de uppkomna situationerna.

Nu blev det istället Tampa som genom ett beskedligt backhandskott från Alex Killorn 1,54 i tredje lyckades överlista Henrik Lundqvist. Och ja, Henke grämer sig över det mål som han borde ha tagit. Visst, han såg ingenting, men han var inte (för ovanlighetens skull) i position, hade inte bepansrat sig korrekt med klubban som en sköld längst ner för att täcka mellan benen; det var där som första målet sakta och försmädligt smet in.

2–0 knappt tio minuter senare är logiskt, hur vackert det än var med trillingkedjan inblandad där Ondrej Pallat piskar in målet efter ett blixtrande anfall där poängkungen i slutspelet Tyler Johnson står för sista passet. Logiskt, därför att New York Rangers fåfängt försöker ligga i och utjämna och därmed blir sårbara för dylika kontringar.

Men, som Henke säger till alltid så lysande Per Bjurman i Aftonbladet ”I vanliga fall tänker man alltid ‘om vi ändå gjort mål på den och den chansen’. Men jag kan inte erinra mig några sådana situationer från ikväll.” och det var precis så det var. New York Rangers hade inte en chans.

Tittar man på Stanley Cup-slutspelet får man sig en rejäl dos dramatik till livs.

I båda serierna är det sanslöst jämnt och det bjuds på sportthriller av rang.

Inte sedan 2000, alltså på 15 år, har det gått till avgörande i en sjunde match i för alla fyra lagen.

Nu har det alltså gjort igen och jag tar mig för pannan, för om ni frågar mig så gick Chicago på knäna senast, åkte i ultrarapid och 3–0-ledningen som Anaheim hade var skoningslöst uppriktig.

Visst, laget kom heroiskt igen. Lyckades hämta hem det där 3–0-underläget och Anaheims 4–2-ledningen genom att göra två mål med Corey Crawford på bänken i slutminuterna. Men sudden gav Anaheim segern och är man knäsvag och darrig talar inte mycket för revansch.

Så fel jag hade. I natt visade Chicago på styrka, vände och vann med 5–2. Dramat får – precis som mellan New York Rangers och Tampa Lightnings – sin upplösning i helgen. Det är precis så här den bästa idrotten ska vara.

Idrottsmännen skapar kampen , organisationen skapar förutsättningarna och på banan bjuds publiken på underhållning som håller mer än vad den lovar.

Ja, helgens matcher kommer bli högdramatiska och nej, jag vågar inte gissa utgången.

Först ut New York Rangers–Tampa Lightnings, lördag 01.00 Viasat hockey

Anaheim Ducks–Chicago Blackhawks söndag 01.00 Viasat hockey

 

Att följa semifinalserien i NHL, jakten mot Stanley Cup, är en kittlande upplevelse.

Jag väljer, det erkänner jag, att inte häcka framför teven direktsänt utan sätter mig efter frukost och får känslan några timmar efter att allt är avgjort.

Jo, jag undviker att läsa någon som helst rapportering för att intrycket ska vara fräscht och förutom en gång, då Viasat lyckas stoppa sändningen och la in en bild på nattens resultat, har det gått bra.

Det är, förstås, ett rafflande drama jag får bevittna, oavsett om det handlar om New York Rangers–Tampa Lightnings eller Chicago Blackhawks–Anaheim Ducks.

För mig är förstås målvaktsspelet det jag mest tjusas av, så har det varit sedan jag bevittnade min första tevesända match 1963 mellan Sverige och Norge.

Er förtroligen, några mil och divisioner från NHL. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

I NHL är tempot enormt uppskruvat, så intensivt att jag tror att vi har svårt att begripa vilka bravader målvakterna egentligen gör gång efter annan. Närkampsspelet är dessutom ett annat än i SHL, målvakterna får ta extremt mycket stryk trots att de skyddas väl av sina försvarare. Men samtliga lag i slutspelet vet vikten av att skymma och med en eller två spelar som bildar en mur precis utanför målgården är det sannerligen en gåta att de här målvakterna lyckas fokusera på pucken.

Det pratas mycket om att butterflytekniken har skapat en robotskola, där målvakternas profil suddas ut till förmån för något som handlar om att göra sig stor, täcka skott och stå mycket på knä. Men där finns det inte mycket sanning, om ni frågar mig.

Jag har kikat på de fyra målvakterna som försvarar sina lag och alla har de sin speciella stil, sitt eget uttryck… ja, så som det alltid har varit för dem som valt målvaktsposten.

Chicago Blackhawks Corey Crawford – 188 cm/94 kg, 30 år, vänsterplock

Han var med när Chicago vann Stanley Cup 2013. Gjorde sin NHL-debut 2005 för Chicago, men lyckades inte övertyga de första säsongerna. Först 2011 blev han etablerad, men också ständigt ifrågasatt. I inledningen av årets slutspel släppte han nio mål på två matcher mot Nashville; det räckte för att ledningen valde nykomlingen Scott Darling mellan stolparna. I sista matchen mot Nashville blev rollerna de ombytta, Crawford kom in efter att Darling släppt till för lätt, höll nollan och tog sitt lag vidare mot Minnesota. Han har hållit sin plats sedan dess.

Han är en spektakulär målvakt med stora gester. Det gör att han kan överraska sina motståndare med så kallade omöjliga räddningar, för det är en målvakt som sällan ger upp chansen att nå pucken. Men yvigheten gör också att han lätt hamnar ur position, vilket motståndarna gärna utnyttjar.

Har blandat och gett och det är inte utan att jag sätter hjärtat i halsgropen när jag ser honom. Men det är också fantastiskt att se honom göra inspirerande teveräddningar.

Hans Chicago ligger under med 2–3 i matcher efter att vackert hämtat upp ett 0-3-underläge senast och klarat matchen till en förlängning, där Anaheim inte behövde många minuter på sig för att avgöra.

Match 1 – 1–4, skott 26, räddningar 23, räddningsprocent 88,5

Match 2 – 3–2 (i tredje övertidsperioden), skott 62, räddningar 60, räddningsprocent 96,8

Match 3 – 1–2, skott 27, räddningar 25, räddningsprocent 92,6

Match 4 – 5–4 (i andra övertidsperioden), skott 51, räddningar 47, räddningsprocent 92,2

Match 5 – 4–5 (i första övertidsperioden), skott 28, räddningar 28, räddningsprocent 82,1

Anaheim Ducks Frederik Andersen – 190 cm/107 kg, 25 år, vänsterplock

När Frederik Andersen spelade i Frölunda fanns det experter som tvivlade på hans förmåga. Inte jag. Han hade spelat med stabilitet och styrka VM 2011 och visade med sin storlek att han var en talang att räkna med inför säsongen 2011/12. Visst, han var dåligt tränad, hade en hel del kilo för mycket, men visade vilja att få bukt på det och Frölunda var bara ett steg i karriären för den Herlevfödde danske landslagskeepern.

Att han tidigare i karriären slarvat med kost och rätt träning gav också på handen att han inte blev den succé i slutspelet med Frölunda, som seriespelet lovat. Han orkade helt enkelt inte prestera fullt ut.

2012 drog han till Staterna, året efter gjorde han sin NHL-debut och han har utvecklat sitt kloka, coola målvaktspel sedan dess. Hans stil är bedräglig, för han är mån om att positionera sig mer än de flesta och lite på detta, det gör att hans spel verkar stillastående, men Frederik Andersen kan vara nog så alert när det så krävs.

Under slutspelet har han varit Anaheims förstaval och har tagit utmaningen med den äran. Men i senaste matchen visade han på risken med att inte vara van vid det tuffa omständigheterna som ett slutspel innebär. Jonathan Toews kvitteringspuck nedanför förlängda mållinjen med 42 sekunder kvar av ordinarie speltid var en missräkning. Andersen räknade inte med skott, var inte tillräckligt samlad vid sin högerstolpe, utan släppte in pucken via sin vänsterskridsko. Lyckligtvis tog det inte många minuter in på förlängningen innan hans Anaheim kunde avgöra.

Noterbart är att det lugn som Frederik Andersen spelar med inte är medfött. I ungdomen rök flera klubbor när det gick honom emot. Men med mental träning har han byggt upp detta sitt lugn, som också blivit vinnande.

Match 1 – 4–1, skott 33, räddningar 32, räddningsprocent 97,0

Match 2 – 2–3, skott 56, räddningar 53, räddningsprocent 94,6

Match 3 – 2–1, skott 28, räddningar 27, räddningsprocent 96,4

Match 4 – 4–5, skott 40, räddningar 35, räddningsprocent 87,5

Match 5 – 5–4, skott 28, räddning 24, räddningsprocent 85,7

New York Rangers Henrik Lundqvist – 185 cm/88 kg, 32 år – vänsterplock

Drömscenariot hade förstås varit ett möte mellan de två ex-Frölundaiterna Frederik Anderssons Anaheim och Henke Lundqvists Rangers – Los Angeles mot New York, väst mot öst, precis som förra året.

Rangers har i år, andra året med förre Vancouvertränaren Alain Vigneault nära nog lyckats med bedriften att ta sig till final. Senaste matchen krossade laget med ifrågasatte Henke Lundqvist sina motståndare Tampa Lightnings, en viktig match som kvitterade matchserien och nu avgörs den i Madison Square Garden fredag natt.

Jag tycker att laget har snubblat sig fram till semifinalen och vidare i den. Insatserna har varit ojämna, men ett slags obändig vilja har tagit laget vidare när det sett som mest krisartat ut.

Ja, Henke Lundqvist har varit ifrågsatt. Men så vitt jag har sett har han varit en avgörande spelare, som räddat sitt lag förfärande många gånger. Där Lightnings försvar spelat uppoffrande och täckt skott har Rangers inte spelat ett lika hängivet försvarspel. Det har lämnat Henke Lundqvist i många svåra lägen, som han oftast klarar av.

Hans spelstil är på samma gång positionerande och explosiv. Han är trygg i sitt spelsätt, men också hänsynslös i att utmana sina motståndare. Han är extrem på att söka upp pucken, välja när han ska blockera eller skapa snabba, spelvändande returer. Sedan flytten till Nordamerika för tio år sedan har han utvecklat sin spelstil och står upp väsentligt mycket mer än sina kollegor i slutspelet. Han är urstark i kroppen, blixtsnabb i sina förflyttningar och smidig (det är självklart de andra också), vilket krävs med den spelstilen han har.

Förra året tappade han fokus när Los Angeles Kings gick hårt åt honom. I år verkar det som han snabbare skakar av sig det. Och en sak är säker, räkna aldrig ut Henrik Lundqvist; efter kritiken och sin egen självrannsakan kom han tillbaka och avgjorde match sex till Rangers fördel och kunde se sin kollega på andra sidan bli utbytt.

Match 1 – 2–1, skott 24, räddningar 23, räddningsprocent 95,8

Match 2 – 2–6, skott 26, räddningar 20, räddningsprocent 76,9

Match 3 – 5–6 (i första övertidsperioden), skott 40, räddningar 35, räddningsprocent 85,0

Match 4 – 5–1, skott 39, räddningar 38, räddningsprocent 97,4

Match 5 – 0–2, skott 22, räddningar 20, räddningsprocent 90,9

Match 6 – 7–3, skott 39, räddningar 36, räddningsprocent 92,3

Tampa Lightnings Ben Bishop – 201 cm/98 kg, 28 år, plockar vänster

Slutspelets rese med sin längd, men också mycket tack vare sin spelstil. Atletisk och snabb, har en förmåga att utnyttja sin storlek, men kan också brista i tålamod. Det är där motståndarna försöka hitta luckorna.

Han begick sin NHL-debut för St Louis Blues 2008, men där blev det blott ett fåtal matcher, precis som i Ottawa, nästa NHL-klubb som han gick till. Först i Tampa Lightnings, som han kom till 2012 har han etablerat sig. Han gör nu sitt första slutspel och övertygar oftast. Är den enda målvakten hittills i semifinalspelet som hållit nollan.

Men han har också gått från succé till, närmast, fiasko; i senaste matchen blev han utbytt efter att ha släppt fem mål bakom sig på mindre än två perioder.

Spelar med lugn och är placeringssäker, duktig med klubban och snabb med sin plockhandske. Men när väl Rangers fick hål på honom raserade Tampas försvarsspel oroväckande snabbt.

När nu avgörande matchen spelas fredag natt är det dags för den definitiva utmaning; klarar han den…?

Match 1 – 1–2, skott 30, räddningar 28, räddningsprocent 93,3

Match 2 – 6–2, skott 37, räddningar 25, räddningsprocent 94,6

Match 3 – 6–5, skott 28, räddningar 23, räddningsprocent 82,1

Match 4 – 1–5, skott 24, räddningar 19, räddningsprocent 79,2

Match 5 – 2–0, skott 26, räddningar 26, räddningsprocent 100

Match 6 – 3–7, skott 26, räddningar 21, räddningsprocent 80,8 (utbytt efter 47,14 spelade minuter)

Jag tillhör dem som inte har något emot ishockey-VM.

Lika lite som man som fotbollssupporter och -entusiast kan låta bli att se sin sport, oavsett väder och årstid, kan jag låta bli att tjusas av sporten i mitt hjärta.

VM har sitt drama, sitt spel… Men fortfarande är det lite förspel till slutspelet då den verkliga utmaningen ska antas.

Den finns nu i NHL, där kampen om Stanley Cup inletts.

Från åttondelsfinalerna är man nu framme vid kvartsfinalerna och det är ingen lek.

Montreal–Tampa – en strid på kniven med 3–2 i matcher. Nytt avgörande onsdag.

Anaheim– Calgary – vann sista matchen söndag natt och vann med 4–1 i matcher.

Chicago utmanövrerade Minnesota tämligen lätt med 4–0 i matcher.

New York Rangers–Washington Capitals – giganternas kamp på många sätt där Rangers kvitterade Capitals 3–1 i matcher i natt.

Här snackar vi drama på hög nivå.

Rangers hade, den här gången, sekunderna på sin sida och gör 1–0 på bortaplan tidigt efter blott 40 sekunder då Chris Kreider (pass Jesper Fasth) överrumplar fantastiske Braden Holtby i Washingtonkassen.

Samme Kreider gör 2–0 med blott några hundradelar kvar av första perioden. Ett snarlikt mål.

Då har vi få se en uppvisning inte bara i Washingtons enastående förmåga till försvarsspel, utan också två målvakter som fullkomligt briljerat matchserien igenom. 25-årige Holtby har jag tidigare inte haft någon vidare koll på, men är nu djupt imponerad. Lugn och explosiv på samma gång, placeringssäker och reptilsnabb. I andra kassen finns Henrik Lundqvist, som fick se en dryg månad gå till spillo på grund av det olycksaliga skottet på halsen i början på februari.

Nu tillbaka med besked är han ett fullständigt monster, som hindrar högt och lågt med kittlande teknik och fantasi.

Senaste matchen mot Washington gjorde alltså ingen vän av målvaktsspel besviken. Det var nog den svettigaste duell jag sett mellan två målvakter och då ska ni veta att spela dem emellan har alltså varit av allra högsta klass så här långt.

2–0 efter första perioden blev plötsligt till läge för Washington, som gör sin reducering efter 28 sekunder av Jason Chimera.

Men trots ett enormt tryck klarar Henrik Lundqvist sig från fler påhälsningar den perioden.

Även i den tredje perioden blir det mål innan den första minuten har ändat. Rick Nash i Rangers vandrar in framför Holtby och gör en lång dragning, som inte ens Capitalsmålvakten orkar vänta ut. 3–1 54 sekunder in i tredje, alltså.

Tre och en halv minut fullkomlig dönar Dan Boyle in 4–1 över Holtbys vänster skuldra efter ett läckert pass bakom kassen från James Sheppard.

Washington tappar andan där, men bara för en kort stund.

Reducering nummer 1 kommer 7.40 och Capitals vädrar morgonluft.

Reducering nummer 2 landar i mål 10.33 och det är alltså mycket tid kvar för Capitals att både kvittera och punktera matchen.

Men trots en formidabel kanonad och ett så bågnande tryck mot Rangers försvaret reder New York-laget ut matchen, kvitterar i serien och tvingar fram till ett avgörande i Madison Square Garden på torsdag.

Anledningen kan mycket väl skrivas Henrik Lundqvist. Han räddade 42 av Washingtons 45 skott, mot Holtby som klarade 24 av 28.

Och ja, jag tänker få nattsömnen förstörd natten till fredagen. Det är ju ändå hockey…