Årets slutspel i NHL, jakten på den åtråvärda, men inte så vackra Stanley Cup-bucklan, har varit lite crazy. Kanske främst för att lagen tagit ut varandra så fullständigt, men inte får en match till en annan. Nej, istället har man briljerat ena matchen för att bli överkörda nästa. Därmed har ju utgången i den här matchserien där de fyra semifinallagen tvingats till en sjunde och avgörande match, varit helt oviss.

Skulle Rangers utmanövrera Tampa med sin fart och sin finess, eller skulle Tampas försvarsspel och omställningsspel vara vinnande…? Jo, det svaret fick vi för något dygn sedan. Tampa stängde butiken och tog sig som första lag till finalserien.

Nå, skulle då Chicago mer lätta men nog så speediga garde klara av tungviktarna Anaheim, som gärna pumpat på med fysiskt spel parat med elakt spel framför Chicagos kasse…?

Det svaret fick vi i natt.

Anaheim blev utspelat av ett kvickt, irrationellt och ivrigt forecheckande Chicago. Det är ju också så att det inte bara är motståndarna som får betala för ett lag som spelar fysiskt, det tar också på de egna spelarna. Det märktes i Anaheim, som var tröga, idéfattiga och nog så lyste det lite mindre i Anaheims spelares ögon än i Chicagos.

Visst, Chicago har varit där förut, har snott hem pokalen två gånger på den här sidan millenniet (2010 och 2013) och flera av spelarna har varit med vid båda tillfällena. De vet med andra ord vad som krävs, hur man laddar om och hur man slänger förra matchen i soptunnan och går vidare.

Det märktes.

Visst, det blev 5–3, men Anaheims mål var mer av akademisk betydelse. Chicago ordnade 4–0 efter drygt halva matchen, ett grepp om tillställningen som laget inte ämnade släppa.

Till det hör att Chicago fick sitt försvarsspel att stämma, omställningarna var koncisa och när Anaheims var trötta i tanken blev Chicagos attacker skoningslösa.

Anaheims målvakt Frederik Andersen utstrålade inte den energi och obändiga vilja han haft tidigare. Även om han inte kunde lastas för, kanske, mer än ett mål – Hossas 4–0 – (där han borde blockerat), så var intrycket att han inte gjorde det där extra som ger sitt lag energi.

Nu blir det de inte de två solskensstaterna Florida och Kalifornien som möts i ishockey, vilket naturligtvis hade haft sin tjusning. Istället blir det klassiska Chicago med ett rutinerat lag mot unga Tampa. Och, ja, det kan gå hur som helst.

Start den 4 juni…