Någon frågade om jag ville satsa mot att Chicago Blackhawks och New York Rangers skulle knipa de åtråvärda finalplatserna, att dessa klassiska NHL-lag skulle komma att göra upp om Stanley Cup. Jag kunde inte satsa emot, men jag kunde heller inte sats för. Helt enkelt av den anledningen att båda semifinalserierna var märkligt svängiga, där det ena laget vunnit självklart för att nästa match förlora lika självklart, eller också har det varit omgångar med strikt försvarsspel och få chanser.

Jo, det är fyra slitna och tröttkörda lag som möts, som i och för sig går mer på vila än på knäna, men det tempot – trots att det är vettlöst högt – börjar sjunka.

Det märktes i nattens sjunde och avgörande match mellan New York Rangers och Tampa Ligthnings. Senast Tampa gästade Madison Square Garden nollade man hemmalaget och gjorde två mål; det skulle bli en repris på resultatet och Rangers har fått gå till säsongsvila tidigare än vad de önskat.

Men det satt hårt åt, även om det rätt snart stod tydligt vilka som tog tag i taktpinnen.

För en besviken Henrik Lundqvist väntar semester, försäsongsträning och familjeliv.

Det var två försvarsinriktade lag som möttes. Få misstag och tillknäppt spel gav noll gjorda mål över två perioder. Men sanningen är också den att det var Tampa som hade flest chanser och Henrik Lundqvist i Rangers fick göra flera briljanta räddningar på allt från raketer till slumpskott och göra sina patenterade sidledsförflyttningar för att freda sin kasse.

Skottstatestiken över två perioder med 11–19 säger en del. Tampas försvarsspel var så briljant som det alltid har varit de matcher som laget vunnit. Laget har hållit motståndarna utanför skottsektorn, täckt de skott som kommit och när skotten väl kommit fram till Ben Bishop i målet har det varit fri sikt och tämligen enkla räddningar att göra.

Ändå fanns det en tendens som Rangers aldrig begrep att utnyttja, som var just nyckeln till kvittering i matchserien tidigare i veckan. De fick rörelse i Tampas försvar, som började bölja, med det blev Ben Bishop överambitiös och gjorde för yviga förflyttningar och hamnade därmed ur position. Men hans medspelare räddade honom samtidigt som New York Rangers inte förmådde läsa av eller kanske helt enkelt inte orkade utnyttja de uppkomna situationerna.

Nu blev det istället Tampa som genom ett beskedligt backhandskott från Alex Killorn 1,54 i tredje lyckades överlista Henrik Lundqvist. Och ja, Henke grämer sig över det mål som han borde ha tagit. Visst, han såg ingenting, men han var inte (för ovanlighetens skull) i position, hade inte bepansrat sig korrekt med klubban som en sköld längst ner för att täcka mellan benen; det var där som första målet sakta och försmädligt smet in.

2–0 knappt tio minuter senare är logiskt, hur vackert det än var med trillingkedjan inblandad där Ondrej Pallat piskar in målet efter ett blixtrande anfall där poängkungen i slutspelet Tyler Johnson står för sista passet. Logiskt, därför att New York Rangers fåfängt försöker ligga i och utjämna och därmed blir sårbara för dylika kontringar.

Men, som Henke säger till alltid så lysande Per Bjurman i Aftonbladet ”I vanliga fall tänker man alltid ‘om vi ändå gjort mål på den och den chansen’. Men jag kan inte erinra mig några sådana situationer från ikväll.” och det var precis så det var. New York Rangers hade inte en chans.