Författare: Kai Martin

Spännande utmaning

Posted on av Kai Martin

Teater:

SILVER DOLLAR HOTEL

Silver

Lisbeth Johansson som elegant drama queen. Foto: INES SEBALJ

Av: Tennesee Williams.

Regi och översättning: Vanja Schöldéen Nilsson.

Koreografi: Pamela Woods med flera.

Musik- och körarrangemang: Anna Tuvesson och Martin Hamrén.

Ljud- och musikproduktion: Henryk Lipp och Klara Andersson.

Piano och gitarr: Johan Johansson och Martin Hamrén.

Ljusdesign: Mikael Seidemo.

Kostym: Vanja Schöldéen, Pamela Wood, Lisbeth Johansson, Nonno Nordkvist, Marie Hjelm, Maria Handberg med flera.

I rollerna: Lisbeth Johansson, Caisa-Stina Forssberg, Nils Lindqvist, Astid Gislason, Markus Andersson, Martin Wänseth, Carl-Ewerth, Marcus Standsdoft, Erick John Åstedt, Anna Stålsjö Helin, Julia Frohn, Malin Vispe, Christoffer Andersson, Gunnar Carlström.

Kör: Anna Stålsjö Helin, Anna Tuvesson, Martin Hamrén, Astrid Gislason, Malin Vispe, Julia Frohn och Maja Svensson.

Att utmana konstnärligt är en djärv handling. Att våga spänna bågen vilt och till bristningsgränsen är måhända dumdristigt. Det kan bli ett magplask, ett missriktat skott som inte når målet. Eller så kan det träffa mitt i prick om en skottets bana tagit en märklig färd för att nå dit.

”Silver dollar hotel” är Vanja Schöldéen Nilsson ambitiösa och livskraftiga verk där hon låtit två sentida Tennessee Williamspjäser – ”The multilated” och ”Mr Paradise” – smälta samman. Det blir mycket, det är intensivt och jag älskar det.

Här förenas burlesk med vaudeville, Jean Genets solkiga bakgator med ”Heartbreak Hotel”, kammardrama med yviga gester, humor med svidande smärta.

Ja, det är också amatörerna afton tillsammans med Lisbeth Johanssons och Caisa-Stina Forssbergs genomsyrade professionalism. Amatörernas afton sagt i den goda bemärkelsen, för det kantiga och oslipade får här en väsentlighet i det pulserande scenrummet tillsammans med Johanssons och Forssbergs vässade karaktärer och kvinnoporträtt.

Bland de mängder av snapchatscener som visas upp, av de brokiga element av glamour och burlesknummer, är det två historier som ägnas väsentlighet; dels flickan (utmärkta Astrid Gislason) och hennes vurm för den misslyckade författaren (Nils Lindqvist), dels den trasiga gestalten Celestes (Caisa-Stina Forssberg) längtan efter bekräftelse kontra den olyckliga, stympade, men förmögna Theas (Lisbeth Johansson) jakt på kärlek och ömhet.

Det är smärtande starkt när allt fokus sätts på dessa scener. Med män som utnyttjar, är våldsamma, är berusade och dömande. Eller författaren som självömkande inte kan ta emot flickans puerila hyllningar.

kör i trappa

Kör som berör. Foto: INES SEBALJ

Till detta strömmen av musik, antingen från Henryk Lipps och Klara Andersson dekorativa ljudlandskap, eller genom Anna Tuvessons och Martin Hamréns kör, som agerar som både ett kitt och berättande.

Jo, det finns frågetecken i denna ambitiösa uppsättningen. Men jag lockas hellre av utmaningen, den där djärva bågen som spänns och kan inte låta blir att tänka på om det här sällskapet hade fått, exempelvis, Göteborgs stadsteaters resurser för denna uppsättningen.

Samtidigt är det lilla formatet också dess charm. Den omedelbara närheten som teater Cinnobers scengolv och spartanska scenografi skapar en effekt som berör.

Det här är en grandios uppsättning med nära 20 personer på scen. Inte illa av ett litet, men entusiastiskt, teatersällskap. Väl värt att hylla.

Apelgren och Andersson bjuder på skrattfest

Posted on av Kai Martin

Humor:

JULBINGO med Peter Apelgren och Niklas Andersson

!!!!

IMG_8025

Peter Apelgren orerar, fabulerar och drar på i bästa Kalle Sändarstil. Foto: KAI MARTIN

Opalen, Göteborg.

Publik: Ja, fullt.

Bäst: Detta vansinniga orerande.

Sämst: Kanske att julmat och asgarv inte är någon vidare kombination.

Fråga: Finns det något slut på Peter Apelgrens fantasi…?

När jag träffade herrarna Peter Apelgren och Niklas Andersson inför detta deras ”Julbingo” (läs här), var det inte lätt att få kläm på vad det hela gick ut på. Ärligt tror jag inte båda har någon aning, för det här är en humorshow med löst sittande linning, som ändå klär som en smäck. Ja, en bingotombola är i centrum. Ja, kulor med nummer dras och ja, numret presenteras på storbildsskärmarna i lokalen.

Men scenen lutar mer åt en prat-tv-studio än en bingoutropares podium. Och de desperata i publiken som ropar ”Bingo” är röster som faller platt mot de två orerande, i aldrig sinande fantasi, herrarna i strålkastarljuset.

Framför allt är det Peter Apelgren som snurrar till det med sin ändlösa historier utan poäng, men som är så vanvettigt snurriga och roliga att det är svårt att inte dras med.

Jo, han bygger på en Göteborgsskola i rakt nedstigande led från lallarna Östen Hedenbratt och framför allt Kalle Sändare, det vill säga humor som bara trummar på i fantasin utan att egentligen aldrig någonsin gå i mål.

IMG_8005

Två Göteborgslallare, Peter Apelgren och Niklas Andersson. Foto: KAI MARTIN

Men Niklas Andersson står inte långt efter och att han har Peter Apelgren som en förebild är inte svårt att förstå.

”Julbingo” är en så korkat underhållande föreställning, fylld av improvisation, att den saknar vett och sans. Det kan vara otroligt skönt att få sig en dos av det då verkligheten kryper på. Något som duon i och för sig inte duckar för då de bjuder på politiskt korrekta skämt, eller när de presenterar alternativa julshower så tokiga att man tar sig för pannan, men ändå så nära sanningen. Stor humor i mina öron.

IMG_8022

En av de alternativa julshowerna som presenteras. Foto: KAI MARTIN

Kanske blir det för mycket powerpointpresentationer från bådas håll. Kanske läser de lite väl mycket innantill. Men oavsett så blir ”Julbingo” en skrattfest, som ringer i öronen långt efter finalen.

Bitvis skrämmande bra

Posted on av Kai Martin

Konsert:

THE HORRORS

!!!!

IMG_7934

Snygga manér. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Knappt 200.

Bäst: Älskar kopplingarna till Gary Numan.

Sämst: Stroboljuset är för mycket, hela tiden.

Fråga: Are friends electric?

Det är klart att det är dåligt att inte ha koll på Essexbandet the Horrors. För det är med helt rent sinne jag möter bandet då de gästar Göteborg. Men desto större blir förtjusning då gruppen äntrar scenen och från start bjuder på musik härtappad från Tubeway Army sent 1970-tal, men klädd i ny elektrisk dräkt.

Med den elegant manierade sångaren Faris Badwan i spetsen har gruppen en ålande och kromande frontman, som stjäl det mesta av utrymmet. De övriga – Tom Cowan (Tom Furse), keyboard, Joshua Haywars, gitarr, Joe Spurgeon, trummor, och Rhys Webb, bas  – keyboards, synthesizer, bas – håller sig i bakgrunden men är desto mer distinkta i den musikaliska leveranserna.

IMG_7952

Skrämmande bra. Foto: KAI MARTIN

The Horrors på scen är en dröm i elektroniska kaskader, modern rock just för att rocken i slutet av 70-talet var så framsynt. Det här är en raket av rytmer och gitarrkaskader med syntar som viner och gör fanfarer till bas och trummors drivna tempo.

Ja, inledningsvis är det hög fart för att mot slutet balanseras. En dynamik som kanske kan diskuteras, personligen hade jag kastat om lite i låtlistan för en bättre balans. Låtlistan hämtar från gruppens fem album, men med fokus på det senast, nyss släppta ”V”. Det blir en scenshow och spelning som visar att The Horrors bitvis är skrämmande bra.

Satir som smärtar i den narcissistiska tiden

Posted on av Kai Martin

Teater:

DEN FULE

Den Fule11831 kopiera

Folkteatern bjuder på brännande aktuell satir med ”Den fule”. Foto: JEANETTE FRANK och JONAS NYSTRÖM

Folkteatern, Göteborg.

Av: Marius von Mayenburg.

Regi: Nora Nilsson.

Scenografi/kostymdesign: Jenny Nordberg.

Ljusdesign: Carina Persson.

Mask och perukdesign: Susanne Åberg.

Video: Carl Olsson.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Benjamin Moliner, Pelle Grytt, Dasha Nikiforova och Dejmis Rustom Bustos.

Premiär: 25 november.

Marius von Mayenburg pjäs ”Den fule” skrevs för tio år sedan, men apokalyptisk då är den up to date i dag. Det är med en brännande laserstråle som regissör Nora Nilsson gör liv av detta absurda kammardrama, som i samma delar är satir och svart komik.

Fyra skådespelare på scen, alla i överdrivna roller med övertydliga minspel och groteska skratt. Förutom för Lette, Den fule själv, spelad av Benjamin Moliner, glider skådespelarna ut och in i olika karaktärer med bedräglig enkelhet.

Det är ett lustspel med rejält sotade och trasiga kanter, som utmanar vår självbild och våra dagsaktuella ideal.

Ensemblen balanserar snyggt mellan det groteska, komiska och sorgliga. Desperation samsas med förtvivlan, osäkerhet med profitens självsäkerhet.

Här får kanske selfiekulturen sig inte lika mycket en smocka som de likriktade idealen. För vad händer om vi blir mer och mer lika varandra…?

Det är en retorisk fråga som Marius von Mayenburg vrider och vänder på utan att för den sakens skull ge svar. Istället bjuds vi in i en splatterhistoria med skönhetsoperationer, som inte står Carl-Einar Häckners föreställningar långt efter, ackompanjerad av Dan Anderssons kitschiga covers av poplåtar. Detta i ett scenrum som av olika skäl blir allt mer fuktigt.

Varför…?

Gå och se ”Den fule”, få svaret och en portion god satir och underhållning på köpet.

Chosefria och eleganta

Posted on av Kai Martin

Konsert:

MAKTHAVERSKAN

!!!

IMG_7877

Kliv ut ur skuggorna. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Kring 400.

Bäst: Den glittrande lätthet som Makthaverskan levererar postpunk är beundransvärd.

Sämst: Det kan bli lite same same but different över låtarna.

Fråga: Hur länge ska bandet låta så här oskuldsfullt?

Med sitt andra album (2013) fick Makthaverskan mig på knä. Göteborgsgängets glittrande, mollstämda postpunk hade tagit kliv och ändå inte från debuten fyra år tidigare.

När bandet nu kommit med sitt tredje, nyss släppta och med det logiska namnet ”III” efter ”I” och ”II”, så har de skärpt till allting ytterligare. Det är definitivt samma band och med samma uttryck, men med skarpare egg.

Så på scen på hemmaplan inför, åtminstone på golvet framför scen, fullt Pustervik är det en krattad manege för gruppen. Publiken älskar bandet från start och tappar inte kärleksgreppet en enda gång.

Jag förstår det. Makthaverskan är lätt att tycka om.

IMG_7854

Chosefria. Foto: KAI MARTIN

För mig, som en postpunkfarbror spunnen ur den tidiga svenska punken och dess efterkommande musikrörelse, är det lätt att känna igen sig i harmoniken och uttrycken. Makthaverskan bidrar med sitt eget, men vilar på minnen från musikaliska fornstora dar där Siouxsie and the Banshees, Altered Images och delar av skivbolaget 4ad:s flangerindränka artiststall. Men där finns och ett ben i den göteborgska indietraditionen från 90-talet (läs Broder Daniel).

Maja Milners sång bygger på mycket glissandon och hon leker bekymmerslöst med sin röst. Det är en väsentlighet för bandets karaktär. Men så också med Hugo Randulvs glittrande gitarrslingor, som löper igenom låtarna. Precis som Irma Krooks envetna och tjusigt matande basspel gärna i Peter Hooks skola i de höga registren som kamperar med Andreas ”Palle” Wettmark högeffektiva trumspel. På scen finns också en extragitarrist, vars namn jag aldrig fick fatt på men vars uppgift är att ersätta Gustav ”Data” Andersson live.

Det är märkligt med Makthaverskan på scen. Där finns en chosefrihet som charmar tillsammans med musiken. Men där finns också en oskuldsfullhet som om bandet inte alls spelat samman i nio år. Det blir nya shoegazerkonkurenter i sin framtoning, som är helt okej, men de får ändå gärna kom ut ur skuggorna. Ock live skulle jag åtminstone önska lite mer nyanser, för låtarna tenderar att bli för stereotypa.

Resan mot ett farväl

Posted on av Kai Martin

Jag har önskat. Haft min längtan efter en lång natt sömn. Men vad jag tar i ena ändan snöps i den andra.

När jag inte klarar att ens se en halvlek av Champions League innan jag blir punchigt sömndrucken ger jag upp. Borstar tänderna, lägger mig och får i gränsen till dvalan ömma kyssar av Z, kvinnan jag älskar.

Natten tar mig ned i varv, men kroppens ringsignaler djävlas med mig och jag vaknar halv fem.

Nå, det har varit en timme tidigare ett tag. Så tack…

Försöker vrida mig till sömns igen, men systemet slås på och efter ett tag går jag upp, ser snötäcket och det vackra snöfallet; en bedräglig skönhet som ska bli till ful slask i ett hastigt väderomslag.

Tar på mig jacka och träskor, borstar trappan ren från snö, plockar in GP:n, gör frukost och väcker Z.

Jag är på väg. En bekant till familjen har gått bort. En av de sista länkarna till mina föräldrar har vittrat till rost och fallit isär.

Jag ska till London för begravning av den man som gifte sig med min mors barndomsvän.

Det känns självklart att åka. Jag är dessutom gudfar till den avlidnes sonson.

Bilar står på led i det otjänliga vädret. Men vagnarna går som schweizerur. Byte vid Korsvägen till Flygbussen som kommer om två minuter, som blir till en ickehändelse några gånger om innan en överfull och kraftigt försenad buss kommer.

Jag har beskäftigt ring för information, men kvinnan som svarade visste inte ens att det inte kom bussar i tid. Hon kollade emellertid tålmodigt upp och meddelade sedan att den borde vara vid Berzeliigatan, som hon uttalade med betoning på ii-na, som vi pratade.

Jag hade blivit lite av en informationscentralen innan, men hade inte så mycket att komma med för fransoser, spanjorer eller svenskar.

Men… jag är i god tid. Kommer fram med marginaler och planet är sedan försinkat med en halvtimme som blir en timme innan takeoff.

Göteborg krånglar sig ur kung Bores grepp. Foto: Kai Martin

Samtalar med en målvaktskollega med världen som arbetsfält. Vi bordar och jag slumrar, läser, slumrar.

Infart till Heathrow är magnifik. Molnen viker under och bjuder på ett panorama.

London ur ett fågelperspektiv. Foto: Kai Martin

Landningen är skakig. Vädret har mulnat på. Jag tar mig ur terminal 5 för transport till terminal 2. Väntar in vänner från Stockholm för vidare transport med hyrbil dit vi ska nordväst om London.

Kvicklunch. Foto: Kai Martin

Äter lite skräp, chips och sandwich med en Cola till. Läser vidare ur ”Mannen som sökte sin skugga”, en blek fortsättning på Stieg Larssontrilogin.

Dödar tid. Väntar in.

Dannys hyllning till Rikard Wolff

Posted on av Kai Martin

Danny Saucedos show ”Nu” på Hamburger Börs förtjänar sin uppmärksamhet.

Förutom en tajt förpackad föreställning med ett personligt tilltal möts publiken av skönsång, stark, effektfull koreografi och ett band som kan sin sak mer än väl.

En dryg månad kvar i huvudstaden och på den med förlov sagt trånga krogscenen. I slutet av mars blir det en ny utmaning när han och ensemblen kommer till the Theatre i Gothia Towers. Rejält med utrymme på den breda och djupa scenen samt den stora salongen kommer Danny Saucedo få möjlighet att ta ut svängarna i denna tekniskt briljanta show. Men det blir en balansgång, för han får inte förlora det intima anslaget.

Danny hyllade Rikard Wolff. Foto: KAI MARTIN

När jag såg ”Nu” i Stockholm adderades låtlistan med ”Röd luftballong”, en hyllning till nyss avlidne Rikard Wolff, som Danny skrev till skådespelaren efter att de båda medverkat i Mia Skäringers ”Mia på Grötö”.

På scen i showen blev det känslosamt, Danny glömde av Mia Skäringer i presentationen (”något skärgårdsprogram typ Renée Nybergs…”) och låten har han inte spelat på många år, så för perfektionisten Danny Saucedo blev det några felspel på pianot. Men störst av allt är känslorna, uppriktigheten och innerligheten. En fin stund i en fin show.

T/r Gbg-Sthlm

Posted on av Kai Martin

Ute dansar älvorna i en gryning som är fuktig och kall. Landet sveper förbi, trolskt, mystiskt, vackert.

Vy över gryningsland. Foto: KAI MARTIN

Gatorna jag lämnat bakom mig var nypna av frost. En tunn hinna av bedräglig halka, som manövreras bort av försiktiga steg.

På hållplatsen två moltigande män som jag gör sällskap ivrigt stirrande mot ankommande vagnar med minuter kvar.

Jag har lämnat min hustru för Stockholm. En avskedskyss och kärleksord.

Har lämnat hennes närhet. Sängvärmen har flytt för en sömndrucken gestalt, som försöker skaka liv i en lätt åldrande kropp.

Jag är på väg, som människan alltid är på väg; även den som alltid tror sig vara stilla.

Tre dygn i Stockholm för nöje och vänskap, kanske lite kultur, något museum, definitivt kvällsliv, helst inte nattliv, då jag helgar nattens timma som andra vilodagen.

Dagen är på väg. Foto: KAI MARTIN

Jag är på väg. Utan Z och det känns alltid lika halvt. Som symbiosen skapat ett siamesiskt tvillingförhållande där närheten är närmast fysisk även då vi inte ör intima.

Morgon kommer. Solen sträcker på sig långsamt som en katt.

Jag är på väg.

Kvinna på gränsen till sammanbrott vinner

Posted on av Kai Martin

Teater:

HON SOM JAG SÅG I SPEGELN

Spegel

Karin Lycke är Sara Azzazi i monologen ”Hon som jag såg i spegeln”.

Foto: KAI MARTIN

Manus och regi: Fia Adler Sandblad.

Med: Karin Lycke.

Musik: Jonas Franke-Blom

Adas Musikaliska teater till och med 10 december.

Med ”Hon som jag såg i spegeln” ger Adas musikaliska teater röst åt ensamstående mammor, som befinner sig i något slags limbo och ett samhälleligt utanförskap.

Denna monolog är baserad på samtal med föreläsaren Sara Azzazi, vars liv från 17 år till 35-årsåldern här och nu får tjäna som grund. Karin Lycke är ensam på den avskalade scenen, där bara ett par skor, en hög pall och ett glas vatten håller henne sällskap i strålkastarljuset. Det blir intimt, naket och ett fokus som inte ger publiken någon chans att komma undan.

Karin Lycke klär också i rollen som Sara Azzazi av sig naken in på bara själen. Hur en ung kvinna med framtidsdrömmar och kurage blir blixtförälskad, hur hon blir gravid – med tvillingar – och hur hennes liv grusas brutalt.

Det är en smärtsam historia, som svider i skinnet, rakt och uppriktigt berättat, som om Karin Lycke ger sin publik ett förtroende. Hon kliver in i den 17-åriga Saras liv, osäker, flackande blick, snubblande på ord, ändå ivrig att få berätta. Hon följer tidslinjen i mognad, men är också hjärtskärande och med ögon nära till att svämma över i sin förtvivlan och ensamhet; övergiven av föräldrar och av den man hon älskar.

”Hon som jag såg i spegeln” är en pjäs om en kvinnas mod och styrka. Om hur hon lyckas bryta med en destruktiv livssituation, för sina barns skull, för sin skull. Trots att vägen dit var avgrundsdjup släpper hon inte taget om att ge livet en mening. Starkt så.

Jillar läget

Posted on av Kai Martin

Show:

THAT’S LIFE med Jill Johnson, Stefan Brunzells orkester, Jocke Assarsson och Karin Odermatt samt Bohuslän Big Band.

!!!!

Jill Johnson 1 Foto Bo Hakansson

Jill Johnson spänner showbågen och träffar mitt i prick. Foto: BO HÅKANSSON

The Theatre, Göteborg.

Publik: 1400 (utsålt).

Bäst: Jill Johnsons sång har antagit utmaningen.

Sämst: Mellansnacket berör förvånansvärt lite.

Fråga: Hur ska hon övertrumfa detta?

Producentteamet Mikael Solfors Gordon och Patrik Krall har tillsammans med Jill Johnson tagit sikte på Las Vegas mest avancerade shower. De har spänt showbågen och prickar rätt. Det här är en ytterst ambitiös show med extra allt  och 22 män och kvinnor på scen, vilket skapar både ögongodis och smällkarameller i öronen.

Ja, Änglaholmstösen tar sin fars grammofonarkiv från barndomen. Med Frank Sinatra med flera gör hon sedan en ogenerad hyllning dels till sin far, dels till den eran som kanske såg sin höjdpunkt under 60- och 70-talen.

Tillsammans med Linda Hanssons regi och koreografi, men kanske mest ljusdesignern Palle Palmé tillsammans Viktor Rundlöfs video- och ledinnehåll blir det storslaget. Projeceringarna skapar emellanåt närmast en psykedelisk inramning, men är intensivt läckert.

Lägg till detta Jocke Assarssons och Karin Odermatts nycirkustricks, som både skapar utrymme för Jill Johnsons klädbyte och kittlar lite extra i det spatiösa luftrummet i the Theatre.

Men det är trots allt musiken som är i fokus. Orkestern svänger lika bra som nycirkusartisterna i sina trapetser. Det är fullt spjäll, läckra arrangemang och till detta en Jill Johnson som sjunger bättre än någonsin. Hon trivs i den musikaliska miljön, utmanar den svåra croonerkonsten med fraseringar, glidningar och lekfulla vokala vändningar. Det är helt enkelt strålande.

Men… det finns en distans när hon ska närma sig det personliga. Som om hon inte kan bjuda på sig själv fullt ut och därför heller inte bjuder in publiken. Småskämt faller lätt klirrande ned i cocktailglaset, publiken tvekar med sin applåder och det blir några nanosekunder av missriktad tystnad.

Dessutom, betänk att just crooners som Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr lite föraktfullt under poprevolutionen på 60-talet kallades för smörsångare. Det slår mig i denna svulstiga produktion, att i denna producenterna eftersträvan av extra allt blir det just lite för mycket smör på popcornen.

Lite mindre för ögat, lite mer personligt och ”That’s life” hade varit perfekt.

Låtlistan på premiären:

1.Daddy Lessons
2.That’s Life
3. Love
4.Almost like being in love
5.Mr Bojangles
6.Time after time
7.I will never let you know
8. For once in my life
9. Spinning Wheels
10. Jolene
11. Here you come again
12. 9 to 5
13. Fly me to the moon
14. New York, New York
15. I got a thing about you baby
16. Chain of fools
17. Mamas got a brand new bag
18. When you tell me that you love me
19. Don’t you worry ’bout a thing
20. Don’t make me over