Ute dansar älvorna i en gryning som är fuktig och kall. Landet sveper förbi, trolskt, mystiskt, vackert.

Vy över gryningsland. Foto: KAI MARTIN

Gatorna jag lämnat bakom mig var nypna av frost. En tunn hinna av bedräglig halka, som manövreras bort av försiktiga steg.

På hållplatsen två moltigande män som jag gör sällskap ivrigt stirrande mot ankommande vagnar med minuter kvar.

Jag har lämnat min hustru för Stockholm. En avskedskyss och kärleksord.

Har lämnat hennes närhet. Sängvärmen har flytt för en sömndrucken gestalt, som försöker skaka liv i en lätt åldrande kropp.

Jag är på väg, som människan alltid är på väg; även den som alltid tror sig vara stilla.

Tre dygn i Stockholm för nöje och vänskap, kanske lite kultur, något museum, definitivt kvällsliv, helst inte nattliv, då jag helgar nattens timma som andra vilodagen.

Dagen är på väg. Foto: KAI MARTIN

Jag är på väg. Utan Z och det känns alltid lika halvt. Som symbiosen skapat ett siamesiskt tvillingförhållande där närheten är närmast fysisk även då vi inte ör intima.

Morgon kommer. Solen sträcker på sig långsamt som en katt.

Jag är på väg.