Chosefria och eleganta

Konsert:

MAKTHAVERSKAN

!!!

IMG_7877

Kliv ut ur skuggorna. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Kring 400.

Bäst: Den glittrande lätthet som Makthaverskan levererar postpunk är beundransvärd.

Sämst: Det kan bli lite same same but different över låtarna.

Fråga: Hur länge ska bandet låta så här oskuldsfullt?

Med sitt andra album (2013) fick Makthaverskan mig på knä. Göteborgsgängets glittrande, mollstämda postpunk hade tagit kliv och ändå inte från debuten fyra år tidigare.

När bandet nu kommit med sitt tredje, nyss släppta och med det logiska namnet ”III” efter ”I” och ”II”, så har de skärpt till allting ytterligare. Det är definitivt samma band och med samma uttryck, men med skarpare egg.

Så på scen på hemmaplan inför, åtminstone på golvet framför scen, fullt Pustervik är det en krattad manege för gruppen. Publiken älskar bandet från start och tappar inte kärleksgreppet en enda gång.

Jag förstår det. Makthaverskan är lätt att tycka om.

IMG_7854

Chosefria. Foto: KAI MARTIN

För mig, som en postpunkfarbror spunnen ur den tidiga svenska punken och dess efterkommande musikrörelse, är det lätt att känna igen sig i harmoniken och uttrycken. Makthaverskan bidrar med sitt eget, men vilar på minnen från musikaliska fornstora dar där Siouxsie and the Banshees, Altered Images och delar av skivbolaget 4ad:s flangerindränka artiststall. Men där finns och ett ben i den göteborgska indietraditionen från 90-talet (läs Broder Daniel).

Maja Milners sång bygger på mycket glissandon och hon leker bekymmerslöst med sin röst. Det är en väsentlighet för bandets karaktär. Men så också med Hugo Randulvs glittrande gitarrslingor, som löper igenom låtarna. Precis som Irma Krooks envetna och tjusigt matande basspel gärna i Peter Hooks skola i de höga registren som kamperar med Andreas ”Palle” Wettmark högeffektiva trumspel. På scen finns också en extragitarrist, vars namn jag aldrig fick fatt på men vars uppgift är att ersätta Gustav ”Data” Andersson live.

Det är märkligt med Makthaverskan på scen. Där finns en chosefrihet som charmar tillsammans med musiken. Men där finns också en oskuldsfullhet som om bandet inte alls spelat samman i nio år. Det blir nya shoegazerkonkurenter i sin framtoning, som är helt okej, men de får ändå gärna kom ut ur skuggorna. Ock live skulle jag åtminstone önska lite mer nyanser, för låtarna tenderar att bli för stereotypa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s