Härligt, Häckner

Show:

CARL-EINAR HÄCKNER

!!!!Häckner

Varm och rolig. Carl-Einar Häckner vet hur man möter en publik. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Han fingerfärdighet är förtrollande.

Sämst: Kanske var det en smula för långt.

Fråga: Hur hårt tog egentligen avskedet från Liseberg…?

Han drar runt sin enmansshow sedan drygt ett år, som om det alltid är den första gången han gör den. Eller sista. För Carl-Einar Häckner är den totala närvaron av största väsentlighet. Han är en sucker för uppmärksamhet och applåder. Trugar gång på gång publiken, för att få en applåd eller ett förtjust eller medömkan ”oh” eller ”åh”. Det är naivt, förtjusande och något som egentligen bara just Carl-Einar Häckner kan pyssla med.

Han står på scen med ett barns naiva storögdhet, men får också en publik som svarar på det. En salong som lockas in i hans drömvärld, som landar hans dråpligheter i knät och klappar dem som en katt innan den rivs och pockar på uppmärksamhet.

Med denna sin föreställning varvar han sina visor med monologer, lite som ståupp, men på häcknerskt vis. Trolleritricken kommer och det går aldrig att sluta häpnas över dem eller sätter han genomför dem, som om allt sker genom något slags misstag.

Men allt är inövat i minsta detalj, skickligt och noggrant, kanske för att han också ska kunna vara spontan mot den publik som han har i sin hand från start och som svarar inte alltid med det mest givna.

Att se Carl-Einar Häckner på en så intim scen som Aftonstjärnan är som att ha honom i sitt vardagsrum. Det är nära och underhållning är härlig och variationsrik. Mollstämd emellanåt, reflekterande i vissa stunder och fullkomligt galen i andra. För inte en eftertänksamhet utan en rejäl överraskning. Det är svårt att inte tycka om det.

Filmer i olika genrer med skilda resultat

Film:

THE WIFE

!!!

181205-thewife

Enastående. Glenn Close spelar författarhustrun med bravur. Foto: PRESSBILD

Regi: Björn Runge.

Manus: Jane Anderson baserad på Meg Woltizers roman med samma namn.

I rollerna: Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons, Christian Slater, Harry Lloyd, Annie Starke, Karin Franz Körlof med flera.

Premiär: 7 december.

Regissören Björn Runge ruttnade på filmbranschen och svor sig ur densamma för att hellre ägna sitt skapande åt scenkonsten. Knappt tio år senare är han tillbaka, nu med ekonomiska medel han knappast kunnat drömma om som svensk filmskapare. Nu med internationella muskler och skådespelare hämtade från Hollywoods finare kretsar.

Det är naturligtvis en utmaning och med Meg Woltizers roman ”The wife” som förlaga finns ett ämne som landar väl i tiden, både vad det gäller Nobelpris i litteratur och kvinnan bakom det hyllade geniet till man.

”The wife” utspelar sig emellertid på flera plan än framgångsrik författare uppbackad av sin hustru. Här finns intriger med hans idoga äktenskapsbrott, relationen till sonen som har författarambitioner aldrig bekräftade av fadern samt författaren som vill skriva en biografi om den stora författaren.

Björn Runge spinner sin tråd väl och i sakta mak. Med Glenn Close som excellent i minsta mimik, behövs ingen vidare dramatik än ett slipat manus. Relationen – och spelet – mellan henne och Jonathan Pryce är superbt. Men tillbakablickarna i det sena 50-talet och vidare in i 60-talet, då författaren kröner sin framgång, är inte lika väl balanserad. Jo, den unga författarfrun görs skarpt av Annie Stark, men maken i dåtid (Harry Lloyd) blir mer kolerisk.

Filmen löper väl i sitt stillsamma drama om ett äktenskap som allt mer visar sig vara ett resonemangsäktenskap med lika delar vinnare och förlorare i ett allt för utdraget spel grundat på lögner.

Jag har med förtjusning sett Björn Runges svenska filmer, som har både egg, svärta och dov, ihållande smärta. Den saknar jag här. ”The wife” är väl spelad teater – på film.

LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

!!

DSC_0026

Huvudroller. Kjell Bergqvist och Helena af Sandeberg är några av flera om huvudrollerna i komedin ”Lyckligare kan ingen vara”. Foto: KAI MARTIN

Regi: Staffan Lindberg.

Med: David Hellenius, Helena af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Sanna Sundqvist, Adam Lundgren, Celie Sparre, Filip Berg med flera.

Premiär: 21 december.

Att göra en mjuk, romantiskt komedi med förebilden ”Short cuts” kan låta sig göras.

Regissören Staffan Lindberg är snabb på att visa det i filmens inledande scen när filmkaraktärerna möts hastigt utan att veta att historien ska väva samman deras roller. Det är snyggt och håller filmen igenom till det förklarande slutet.

”Lyckligare kan ingen vara” är tänkt som en familjefilm, som i handling och tilltal ska spänna över generationer. Det gemensamma temat är kärlek, ifrågasättandet av relationer, allt med hög igenkänningsfaktor. Men det är också en film som med samma slags förtjusning av produktplaceringar visar upp panoramor över ett strålande vackert Stockholm eller stadsmiljöer i New York, som väcker reslusten fjärran all klimatångest.

Staffan Lindberg har lockat till sig ett fint garde av skådespelare, som uppenbarligen trivs ihop. ”Lyckligare kan ingen vara” är en film med runda kanter, som bjuder på humor av den mer stilla graden, men som också ger ett välmående… om än inte så bestående.

OF GODS AND WARRIORS

!!

of-gods-and-warriors

Stridbar. Anna Demetriou gör en stark insats i vikingadramat ”Of gods and warriors”. Foto: PRESSBILD

Regi: David LG Hughes.

Med: Martyn Ford, Terence Stamp, Anna Demetriou, Paul Freeman, Timo Nieminen, Murray McCartey, Kajsa Mohammar med flera.

Premiär: I Sverige endast på DVD.

Det är klart att då en göteborgare, musikal- och operasångaren Timo Nieminen, får en roll i en brittisk film med hyfsat stora ekonomiska muskler… ja, då triggas nyfikenheten.

Regissör David LG Hughes fick en rak och enkel fråga från sin dotter om varför det inte fanns några prinsessor som var krigare. Han blev inte svaret skyldigt, utan skrev helt enkelt sin egen berättelse som han nu har filmatiserat. Filmen hade sin premiär i somras i London, men hoppet om vidare distribution har kommit på skam. I Göteborg visade filmen på en enskild visning 30 november, istället ska det som förlorats på gungorna tas igen på karusellen i form av DVD-försäljning.

Filmen kastar tittaren tillbaka till ett viktigt vikingaland, två barn föds, en son och en dotter. Den ena till den gode, den andre till den onde och se, en maktkamp ska börja. Det är förstås flickan som är både den gode och stridbare. Men hon fostras av sin farbror, den illvillige och onde prins Bard av Volsung, som maktlysten inte skyr några medel.

Dottern är prinsessan Helle, hon som har lärt sig att strida och innanför bröstskölden bultar ett gott hjärta. Men det kostar på.

”Of gods and warriors” vill spela i samma liga som ”Sagan om ringen”-filmerna, eller kanske ”Games of throwns”. Men här räcker inte musklerna till. Jo, Timo Nieminen är bländande skicklig som den grymme prins Bard och Anne Demetriou är lysande som prinsessan Helle. Och, ja, det är en karaktärsstark Paul Freeman, som gör fritänkaren, den fredlige Tarburn. Men i totalen räcker inte dessa summor för att göra filmen tillräckligt bra, hur många stridsscener som än radas upp och hur mycket än den goda viljan segrar. Om den ens gjorde det.

Lekfull pedagogik om ekonomi

Teater:

VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM EKONOMI

Ola Kjelbye

Färgstark. Backa Teaters uppsättning av ”Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi” är lek- och färgstark, men ger inget svar. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, premiär 7 december.

Av: Stefan Åkesson baserad på Yanis Varoufakis bok ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism”.

Regi: Anja Suša.

Scenograf: Helga Bumsch.

Kompositör: Igor Gigor Gustuški.

Koreograf: Damjan Kecojevic.

Kostym: Maja Mirkovic.

Ljud: Jonas Redig.

Ljus: Thomas Fredriksson.

Mask: Josefin Ekerås.

Med: Stefan Abelsson, Caisa-Stina Forssberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic och Ove Wolf.

Att prata om ekonomi är egentligen ingenting enbart för ekonomer, eller för föräldrar kring köksbordet. Frågor om ekonomi, om varför och hur är rätt självklara, men är svaren det. Om detta vill Backa Teater pedagogiskt berätta.

Pjäsen har sin grund i den förre grekiske finansministern (blott några månader) Yanis Foroufakis och hans bok, en förklarande sådan, till sin dotter. Titeln ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism” är upplysande och det är med ett visst hopp om upplysthet och klokskap, som jag kliver in i teatersalongen. Tillsammans med en publik som till lejonparten är högstadieelever, rastlösa, nyfikna och blasé, ska vi alltså drabbas av både kunskap och aha-upplevelser.

Scenrummet är vitt, golv och väggar. Snart kommer skådespelarna, som i bjärt kontrast till det vita bär färgstarka peruker, preppy polotröjor, beige byxor och bruna skor. Med humorn som medel berättas historien om ekonomi, om varför det blev ett maktmedel och om hur bankväsendet började.

Skådespelarna agerar koreografiskt i ett slags mellanting mellan mim, clowneri, musik och sång, ett bra sätt att locka en irrande publik från mobiltelefonskollen. Sångerna är Bertold Brechts i färska översättningar av, i huvudsak, pjäsförfattaren Stefan Åkesson.

Snart är också publiken insugna i ett interaktivt spel, där några får kliva upp på scen. Distansen mellan scen och publik bryts effektivt och med skratt ska kunskap uppnås.

Det går så där, om än syftet är lovvärt. Jag förlorar mig i de längre, förklarande textsjoken, irrar bort mig i pajaserier och tappar en del när pjäsen förlorar sig i 70-talets svenska barn-TV.

På slutet delas publiken upp i två grupper. Val ska göras och med detta sagt poängteras att vi alla har ett val gällande ekonomi och politik. Slutet är vilset, inga applåder för skådespelarnas insatser, men en final till italienska ”Bandiera rossa”, en av arbetarrörelsens starkaste sånger. Försök med allsång till texten ”Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa, Bandiera rossa.Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa trionferà” görsoch jag som gick in med förhoppningar om klokskap går ut förvirrad i något slags politisk kupp.

Poetisk kraft och frihet

Teater:

UPPRORETS POET

Ola Kjelbye

Lek och allvar. ”Upprorets poet” utmanar och förför med sin berättelse om Forough Farrokhzads skapande. Foto: OLA KJELBYE

Av: Jila Mossaed och Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad och Jila Mossaed.

Regi och koreografi: Rebecca Örtman.

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.

Ljus: Max Mittle.

Ljud: Daniel Johansson.

Mask: Katrin Lind och Christoffer Nordin.

Kompositör: Kristina Issa.

Med. Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi.

Premiär: 23 november.

Ordens styrka kan illustreras på många sätt. Kanske starkast då författare förbjuds i totalitära och paranoida regimer. En paradox för en författare, som vill låta ordet vara fritt för att just av friheten låta orden få vara vingar för fantasin och själen.

Poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) blev en skandalomsusad kreatör i 50- och 60-talens Iran. Hon lät sig inte kuvas av strukturer, om hur en kvinna skulle vara i ett patriarkiskt system, utmanade ständigt, men ville främst vara en fri kreatör och en tillika fri människa allt annat än fjättrad vid en kvinnoschablon.

Om denna passionerad konstnär handlar nyskrivna pjäsen ”Upprorets poet”, som är en föreställning med sprängkraft där humor, kärlek, mod och djupt allvar leker tafatt.

Jila Mossaed, nyligen invald i Svenska Akademien, har delat på författarskapet av pjäsen med regissör Rebecca Örtman. Det blir en sorgesam, vacker och ömsint text där både Forough Farrokhzads och Jila Mossaeds poesi ger pjäsen extra lyskraft. Med Kristina Issas starka, berörande sång och musik bjuds den på ytterligare dimensioner.

De fem kvinnliga skådespelarna glider in och ur sin roller, oavsett kön och ålder, emellanåt i effektfull koreografi. Den strama scenografin, där ett slags kub utan väggar tjänar som rum för berättelsens skeende, är enkel och effektiv. En filmduk spelar ut bilder från filmer och foton, för att förstärka berättelsens autenticitet.

Handlingen är rapsodisk, där den speglar Forough Farrokhzads liv mot Jila Mossaeds, hon som tvingades fly Iran 1986 för friheten i Sverige, men till bekostnad av ett språk hon inte längre hade någon nytta av.

Det här är en pjäs att beröras och underhållas av, en föreställning som ger lika delar skratt som tårar. Men som också väcker tankar om språkets kraft och möjligheter, om vad som händer då dikten utmanar regimer och konservativa krafter.

Lustfylld Rusth tillbaka

Vernissage:

IAN RUSTH

IMG_2768

Konstnären själv. Ian Rust är tillbaka efter flera år. Foto: KAI MARTIN

Galleri Backlund, Karl Gustavsgatan 13, Göteborg.

Trollhättesonen Ian Rusths (1950) konstnärskap bär på en myt, kanske flera. Men främst den om hur han, som då han i slutet på 70-talet jobbade på försäkringskassan, kom in på Göteborgs konstmuseum som av en slump, lät sig begeistras så till den milda grad att denne då lågt konstintresserade yngling lämnade sitt yrke för ett annat.

Det tog inte lång tid innan hans naivistiska konst, med spår av Chagall, hittade sin publik och han lär, vid en utställning i London, har sålt tavlor till Sting, som spelade in film med Maryl Streep och därför köpte en till henne också. Återigen: myt eller sanning…?

För så är det ju med Ian Rusths lekfulla konstnärskap; det lever gärna sitt eget liv i en färgsprakande illusion inom kraftfullt byggda och lika lustfyllt skapade ramar.

Nu är det ett tag sedan han ställde ut. Sju år sedan i Göteborg. Men han har knappast gått i träda. Nya tekniker har införlivats i skapandet, som serigrafier, och den blå linjen som han tidigare berört har fått större liv.

IMG_2769

Lekfullhet. Ian Rusths konstnärskap präglar av lekfullhet. Foto: KAI MARTIN

För den som älskar den ”traditionelle” Ian Rusth fylls lystmätet. Men för den som till äventyrs vill följa konstnären in i det nya skapande är det nog än mer så. För utställningen på Galleri Backlund är en resa i skapande, fylld av färgstark fantasi, fylld av igenkänning, fylld av lekfullhet.

Det är glädjande både att Ian Rusth är tillbaka och att han är i en kreativ vas i sitt skapande, som tyder på allt annat än stagnation.

Ljud- och färgstark final

Konsert:

ALCAZAR

!!!

Alcazar1

Färgstark final. Alcazar sparar inte på krutet när gruppen tar farväl. Foto: KAI MARTIN

The Theatre, Göteborg

Publik: 1300.

Bäst: Dansglädjen.

Sämst: Ljudvolymen.

Fråga: Andreas Lundstedts oförställd glädje, vad ska det bli av den utan Alcazar?

20 år är ju ingenting. Men för Tess Merkel är det ändå tillräckligt. Hon som blir 50 om några år vill stanna showhjulet på topp, visa upp allt i sin glans och inte bli en komisk eftereffekt när orken inte finns. Det är förståligt.

Så Alcazar låter discokulan snurra glittrande och stark denna höst för att stanna på självaste nyårsafton på Cirkus i Stockholm. Men inte utan några rejäla kvällar på the Theatre i Göteborg.

Jo, Alcazar bjuder upp från start. Det är färgprakt, klädbyten och en hitparad klädd i elektronisk touch med, förstås, discobeat. Inför sittande publik blir det så där, även om de danssugna flankerar med ståplatser vid sidan om de ätande. Tess Merkel, Andreas Lundstedt och Lina Hedlund kämpar om uppmärksamheten och med att få fart på den stillastittande åskådarskaran. Med sex dansare och Anna-Lena Björklund och Robert Julian som sidekickar är det fart och ett närmast serietecknat äventyr som målas upp på scen.

På scen är klädbyten och koreografi lika väsentligt som sångerna. Det är intensivt och en strålande Andreas Lundstedt kan inte få nog. Detta är hans stund på jorden. Jo, visst lyser också Tess Merkel och Lina Hedlund, men han än lite mer.

Det är en väl balanserad show, som tas ned i pauslika moment för att skapa intimitet, innan crescendot fram till den sprakande finalen.

Men dels ställer ljudet till det. Jag menar, hur svårt kan det vara att få ordning på förinspelad musik…? Ibland var ljudvolymen direkt plågsam. Dels är det snudd på oförskämt att ha en sittande publik tätt inpå scen när Alcazar vill att publiken ska smittas av deras diskofeber.

Alcazars final är bra, men kan vara så mycket mer intensiv.

Låtlista, Alcazar 22 november, Göteborg

  1. Alcastar

  2. Transmetropolis

  3. Paradise

  4. This is the world we live in

  5. Sexual guarantee

  6. Start the fire

  7. Shine on

  8. Physical

  9. Last days of disco

  10. I love the DJ

  11. Ménage à trois

  12. Burning (Andreas Lundstedt)

  13. Jag finns här (Lina Hedlund)

  14. I go shopping (Tess Merkel med Peter Stormare på video)

  15. I will survive/Dancing Queen

  16. When all is said and done

  17. Blame it on the disco

  18. Funky town

  19. Don’t you want me

  20. Not a sinner nor a saint

  21. We keep rockkin’
  22. Crying at the discoteque

    Extra:

  23. Stay the night

Humor med avklädd alfahanne

Film:

X&Y

!!!

1511430683

Studie i rollspel. Mikael Persbrandt utmanas av Anna Odell i ”X&Y”. Foto: PRESSBILD

Med: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney.

Regissör: Anna Odell.

Med ”X&Y” vill Anna Odell undersöka alfahannen och kvinnans förhållande till denna arketyp. Förstås var det Mikael Persbrandt som hon ville ha i huvudrollen och någon plan B, som alternativ till honom, fanns inte.

Filmen är en lek med roller, men också med dokumentärfilmandet. I ”X&Y” ska Mikael Persbrandt och Anna Odell utforska varandra, vilka krafter – positiva och negativa – som strömmar genom dem. För att ytterligare utmana sina personligheter kommer skådespelarna Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney in för att spela Persbrandts och Odells alteregon givet vissa situationer.

Så blir Trine Dyrholm den machoman, som Mikael Persbrandt förväntas vara. Shanti Roney teatermannen Persbrandt. Thure Lindhardt den gränslöse Persbrandt. Vera Vitali den sexuellt utmanande Anna Odell, Jens Albinus Anna Odell förlamad av rädsla och Sofie Gråbøl… tja, där var det väl mer oklart.

Platsen för detta experiment är Film i Västs studio i Trollhättan, där olika rum (utan tak) byggts upp; ett för Anna Odell, ett för Mikael Persbrandt, ett förhörsrum, rum för de två psykologer som skådespelarna får debriefing av…

Anna Odell vill utmana med verkligheten och konstnärens all in beträffande konstnärskap. Var går gränsen mellan skådespelarens spel på känslor och de riktiga känslorna. Om Anna Odell vill bli gravid med Mikael Persbrandt, är det då på riktigt eller något för filmen? Hon blir mycket riktigt gravid under inspelningen av filmen och föder senare en son. Om Mikael Persbrandt är fadern…? Ja, den leken med fantasin kan lätt triggas igång.

Det är en film som framför allt utmanar skådespelarna och därmed betraktarnas bild av vad som sker. Att filmen föreställs vara en dokumentär är förstås bedrägligt, det skapar en illusion att kameran är närvarande som ett tyst vittne som bara skildrar. Så är det förstås inte.

Skådespelarna gör det som skådespelare plägar göra, det vill säga agera. Det görs med ypperlig finess och blir mer humor än drama. Framför allt när Mikael Persbrandt inte vill svara på Anna Odells frågor utan plockar in en stand in och sedan börjar rockaderna.

Men filmen är inte bara ett utforskande av Mikael Persbrandt som alfahanne, en schablon som i sig blir ganska besvärande i längden. Nej, den är kanske mer ett speglande av Anna Odell som påstådd galen i sitt konstnärliga skapande. Den nakenhet som blottläggs där är mer rörande. Som när skådespelarna vänder sig mot henne. Ändå är upplevelsen mest att på film är ingenting riktigt, inte ens då skådespelarna inte har andra namn än sina egna.

Ut ur skuggorna

Teater:

SKUGGORNA AV MART

Ola Kjelbye

Att vilja bli sedd. ”Skuggorna av Mart” väcker frågor. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater

Regissör: Mattias Andersson.

Av: Mattias Andersson efter Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart”.

Scenograf: Mattias Andersson och Charlie Åström.

Kostym: Helena Arvidsson O’Byrne.

Mask: Josefin Ekerås.

Kompositör: Jonas Redig.

Ljus: Tomas Fredriksson och Charlie Åström.

Ljud: Jonas Redig.

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Spelas till och med 22 november 2018.

Mattias Anderssons pjäs ”Skuggorna av Mart” är baserad på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, som skrevs för 70 år sedan. Stig Dagerman hade av en slump i efterkrigets Paris hittat historien om kvinnan som sörjde sin äldste son, som omkommit i slutstriderna, men föraktade den yngre som en odugling. Pjäsen blev en text om att leva i skuggan av någon, men också en upprättelse för de som inte vill vara hjältar.

Det sistnämnda är något som Mattias Andersson tagit fasta på. ”Skuggorna av Mart” hade sin premiär i början på året och fick stor framgång. Nypremiären i september missade jag. Hög tid nu, denna den näst sista föreställningen, där jag är en av få vuxna bland gymnasister.

Publiken möts av ett öppet rum. Två män, olika åldrar, ägnar tid åt spel i mobilen respektive datorn. I bakgrunden en skärm som under föreställningens gång kommer tjäna som ett skuggspel, effektfullt iscensatt regissör Mattias Andersson och Charlie Åström.

Nemanja Stojanović spelar slashasen, den oförmögne till initiativ, som lever i skuggan av sin storebror (Kjell Wilhelmsen) som dött i kriget. Modern Ylva Gallon sörja bottenlöst och hyllar den avlidne.

Men Mattias Andersson nöjer sig inte med detta triangeldrama. In kommer tonårssystern (Emelie Strömberg) som utmanande och intrigskapande ställer läraren (Ove Wolf) till svar för det han gjort mot och med hennes storasyster.

In och ut glider de i sina roller. In och ut skrider de i styrka och kraft, förmåga och oförmåga. Kvinnan som stridit vid den äldre broderns sida kommer till den sörjande familjen.  gör henne manhaftig och oförmögen att känna empati, för att bit för bit kläs av sin hjältemod intill den bara, avslöjande huden.

”Skuggorna av Mart” blottlägger syskonskap. Vem har, som bror eller syster, inte känt sig förfördelad av någon föräldrar, upplevt ett felnavigerat favoritskap…? Ibland biter det hårt, blir en tagg för livet, svår att slita ut, svår att läka.

Nemanja Stojanović är fullkomligt lysande i sin ryggradslösa loserkaraktär. Ynglingen som förgäves försöker förklara för sin mor om en annan sida av storebrodern, något hon resolut stänger öronen för. Ylva Gallon spelar den ömkansvärda mamman med subtil kraft. Kjell Wilhelmsens figur blir både refererande och något av en osalig ande, som hemsöker sin familj. Lågmält spelat men med tydlighet.

På samma vis gör Emelie Strömberg tonårsflickan precis så provocerande, tuggummituggande nonchalant enerverande, som om hon faktiskt är 16 år. Skickligt. Där  får Ove Wolf gå limbo i kampen om herraväldet över den obekväma situationen.

Ensemblen balanserar snyggt undan triviala fällor, spelar snyggt mot publiken och sig själva, för att resa sig ur skuggorna. ”Skuggorna av Mart” är helt enkelt effektiv scenkonst som jag är glad att jag inte missade. Synd bara att jag inte är gymnasieelev; det hade varit kul att vara del i diskussionen i klassrummet efteråt.

 

 

Knock out, Mia!

Show:

AVIG MARIA – NO MORE FUCKS TO GIVE!

!!!!

181101_mia_skaringer_annika_berglund-1144-2

Berör med kraft. Mia Skäringer är skoningslös både mot sig själv, mot män och sin publik. Foto: ANNIKA BERGLUND

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 8000.

Bäst: Förmågan att växla mellan stor humor och djupt allvar.

Sämst: Mycket vita kvinnor mellan 25–50.

Fråga: Vad händer efter Metoo och No more fucks to give…?

Med: Mia Skäringer plus band lett av Stefan Sporsén samt dansare.

Regi: Helena Bergström.

Att som man – ja, till och med medelålders, vit – gå till Mia Skäringers megasuccéföreställning ”Avig Maria – No more fucks to give” är som att kliva in i en oktagon för en illa förberedd MMA-fajt. Missförstå mig rätt, kvinnors rätt till rättvisa och respekt finns som en självklar del i mitt liv. Men här är jag offret, villebrådet som ska spottas och trampas på till jag slår handen i mattan eller bärs ut efter knock out.

Mia Skäringer skonar ingen. Oavsett hur jämlikt jag lever, hur högt jag än aktar kvinnor i min närhet, hur stark min respekt är. Mia Skäringer slår vilt, hårt, men också med en precision som tar över hela kroppen. Jag är groggy efter fem, det snurrar starkt efter en kvart. Jag har en timme och 45 minuter kvar innan gonggongen ska rädda mig.

Här möter hon en nära tiotusenhövdad publik varav huvuddelen är kvinnor. Entrén sker till ett öronbedövande jubel och Mia Skäringer lockar in sin publik med några snabba skämt som det skrattas och applåderas åt. Men knappt är det sagt förrän allvarets fälla slår igen truten på alla. För det här är ”No more fucks to give”.

Nu är ju Mia Skäringer med sina mest älskade karaktärer Gulletufsan och Tabita långt mycket mer än en slugger. Det visas kanske mest i de låtarna som hon sjunger. Där uppstår en styrka och bräcklighet, oavsett om det är Lalehs, Kate Bush, Freddie Wadlings eller vems musik hon nu tolkar.

Hon har passager i sin show som är nakna inte bara för att hon är (snudd på) naken. Hon bjuder in sin publik in på bara skinnet, är inte avskräckt av vare sig tillkortakommande eller de övergrepp från tonåren som präglat hennes liv. Lika ogenerad som hon är inför sin diagnosticering som bipolär.

Det här är en föreställning, som trots den uttömmande kraften, dansar iväg i tid. Ja, jag åker på stryk som man och jag kan desperat försöka två mina händer över de orättvisor som drabbar kvinnor. Men oavsett om kvinnor också kan vara allt annan än helgon och oavsett om jag är en bra man eller inte, så gäller det att förstå varför den här showen kommer tillstånd. För den går långt utanför Mia Skäringers sfär.

Jag läser artikeln i GP om Imelda Cortez, den 20-åriga unga kvinnan som risker 20 års fängelse anklagad för att försökt göra abort. Hon födde ett barn som kommit till genom ett av alla de övergrepp och våldtäkter som hennes styvfar gjort genom åren. Han har förgripit sig. Hon är offret som ska dömas.

Jo, jo, säger någon. Med det är ju i El Salvador.

Visserligen. Men i Sverige misshandlas, våldtas och mördas kvinnor av män, oavsett härkomst och i Sverige rustas det för andra, betydligt strängare regler för abort av konservativa krafter.

Orsak och verkan. Därför ”No more fucks to give”.

Rörig fars roar

Teater:

DUBBEL TRUBBEL

!!!

DT

Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.

Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.

Fråga: Hur rörig kan en fars bli.

Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.

Regi: Pär Nymark.

Originalmanus: Marc Camoletti.

Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.

Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.

Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.

Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio.  Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.

Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.