Show:

CARL-EINAR HÄCKNER

!!!!

Varm och rolig. Carl-Einar Häckner vet hur man möter en publik. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Han fingerfärdighet är förtrollande.

Sämst: Kanske var det en smula för långt.

Fråga: Hur hårt tog egentligen avskedet från Liseberg…?

Han drar runt sin enmansshow sedan drygt ett år, som om det alltid är den första gången han gör den. Eller sista. För Carl-Einar Häckner är den totala närvaron av största väsentlighet. Han är en sucker för uppmärksamhet och applåder. Trugar gång på gång publiken, för att få en applåd eller ett förtjust eller medömkan ”oh” eller ”åh”. Det är naivt, förtjusande och något som egentligen bara just Carl-Einar Häckner kan pyssla med.

Han står på scen med ett barns naiva storögdhet, men får också en publik som svarar på det. En salong som lockas in i hans drömvärld, som landar hans dråpligheter i knät och klappar dem som en katt innan den rivs och pockar på uppmärksamhet.

Med denna sin föreställning varvar han sina visor med monologer, lite som ståupp, men på häcknerskt vis. Trolleritricken kommer och det går aldrig att sluta häpnas över dem eller sätter han genomför dem, som om allt sker genom något slags misstag.

Men allt är inövat i minsta detalj, skickligt och noggrant, kanske för att han också ska kunna vara spontan mot den publik som han har i sin hand från start och som svarar inte alltid med det mest givna.

Att se Carl-Einar Häckner på en så intim scen som Aftonstjärnan är som att ha honom i sitt vardagsrum. Det är nära och underhållning är härlig och variationsrik. Mollstämd emellanåt, reflekterande i vissa stunder och fullkomligt galen i andra. För inte en eftertänksamhet utan en rejäl överraskning. Det är svårt att inte tycka om det.

Film:

THE WIFE

!!!

Enastående. Glenn Close spelar författarhustrun med bravur. Foto: PRESSBILD

Regi: Björn Runge.

Manus: Jane Anderson baserad på Meg Woltizers roman med samma namn.

I rollerna: Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons, Christian Slater, Harry Lloyd, Annie Starke, Karin Franz Körlof med flera.

Premiär: 7 december.

Regissören Björn Runge ruttnade på filmbranschen och svor sig ur densamma för att hellre ägna sitt skapande åt scenkonsten. Knappt tio år senare är han tillbaka, nu med ekonomiska medel han knappast kunnat drömma om som svensk filmskapare. Nu med internationella muskler och skådespelare hämtade från Hollywoods finare kretsar.

Det är naturligtvis en utmaning och med Meg Woltizers roman ”The wife” som förlaga finns ett ämne som landar väl i tiden, både vad det gäller Nobelpris i litteratur och kvinnan bakom det hyllade geniet till man.

”The wife” utspelar sig emellertid på flera plan än framgångsrik författare uppbackad av sin hustru. Här finns intriger med hans idoga äktenskapsbrott, relationen till sonen som har författarambitioner aldrig bekräftade av fadern samt författaren som vill skriva en biografi om den stora författaren.

Björn Runge spinner sin tråd väl och i sakta mak. Med Glenn Close som excellent i minsta mimik, behövs ingen vidare dramatik än ett slipat manus. Relationen – och spelet – mellan henne och Jonathan Pryce är superbt. Men tillbakablickarna i det sena 50-talet och vidare in i 60-talet, då författaren kröner sin framgång, är inte lika väl balanserad. Jo, den unga författarfrun görs skarpt av Annie Stark, men maken i dåtid (Harry Lloyd) blir mer kolerisk.

Filmen löper väl i sitt stillsamma drama om ett äktenskap som allt mer visar sig vara ett resonemangsäktenskap med lika delar vinnare och förlorare i ett allt för utdraget spel grundat på lögner.

Jag har med förtjusning sett Björn Runges svenska filmer, som har både egg, svärta och dov, ihållande smärta. Den saknar jag här. ”The wife” är väl spelad teater – på film.

LYCKLIGARE KAN INGEN VARA

!!

Huvudroller. Kjell Bergqvist och Helena af Sandeberg är några av flera om huvudrollerna i komedin ”Lyckligare kan ingen vara”. Foto: KAI MARTIN

Regi: Staffan Lindberg.

Med: David Hellenius, Helena af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Sanna Sundqvist, Adam Lundgren, Celie Sparre, Filip Berg med flera.

Premiär: 21 december.

Att göra en mjuk, romantiskt komedi med förebilden ”Short cuts” kan låta sig göras.

Regissören Staffan Lindberg är snabb på att visa det i filmens inledande scen när filmkaraktärerna möts hastigt utan att veta att historien ska väva samman deras roller. Det är snyggt och håller filmen igenom till det förklarande slutet.

”Lyckligare kan ingen vara” är tänkt som en familjefilm, som i handling och tilltal ska spänna över generationer. Det gemensamma temat är kärlek, ifrågasättandet av relationer, allt med hög igenkänningsfaktor. Men det är också en film som med samma slags förtjusning av produktplaceringar visar upp panoramor över ett strålande vackert Stockholm eller stadsmiljöer i New York, som väcker reslusten fjärran all klimatångest.

Staffan Lindberg har lockat till sig ett fint garde av skådespelare, som uppenbarligen trivs ihop. ”Lyckligare kan ingen vara” är en film med runda kanter, som bjuder på humor av den mer stilla graden, men som också ger ett välmående… om än inte så bestående.

OF GODS AND WARRIORS

!!

Stridbar. Anna Demetriou gör en stark insats i vikingadramat ”Of gods and warriors”. Foto: PRESSBILD

Regi: David LG Hughes.

Med: Martyn Ford, Terence Stamp, Anna Demetriou, Paul Freeman, Timo Nieminen, Murray McCartey, Kajsa Mohammar med flera.

Premiär: I Sverige endast på DVD.

Det är klart att då en göteborgare, musikal- och operasångaren Timo Nieminen, får en roll i en brittisk film med hyfsat stora ekonomiska muskler… ja, då triggas nyfikenheten.

Regissör David LG Hughes fick en rak och enkel fråga från sin dotter om varför det inte fanns några prinsessor som var krigare. Han blev inte svaret skyldigt, utan skrev helt enkelt sin egen berättelse som han nu har filmatiserat. Filmen hade sin premiär i somras i London, men hoppet om vidare distribution har kommit på skam. I Göteborg visade filmen på en enskild visning 30 november, istället ska det som förlorats på gungorna tas igen på karusellen i form av DVD-försäljning.

Filmen kastar tittaren tillbaka till ett viktigt vikingaland, två barn föds, en son och en dotter. Den ena till den gode, den andre till den onde och se, en maktkamp ska börja. Det är förstås flickan som är både den gode och stridbare. Men hon fostras av sin farbror, den illvillige och onde prins Bard av Volsung, som maktlysten inte skyr några medel.

Dottern är prinsessan Helle, hon som har lärt sig att strida och innanför bröstskölden bultar ett gott hjärta. Men det kostar på.

”Of gods and warriors” vill spela i samma liga som ”Sagan om ringen”-filmerna, eller kanske ”Games of throwns”. Men här räcker inte musklerna till. Jo, Timo Nieminen är bländande skicklig som den grymme prins Bard och Anne Demetriou är lysande som prinsessan Helle. Och, ja, det är en karaktärsstark Paul Freeman, som gör fritänkaren, den fredlige Tarburn. Men i totalen räcker inte dessa summor för att göra filmen tillräckligt bra, hur många stridsscener som än radas upp och hur mycket än den goda viljan segrar. Om den ens gjorde det.

Konsert:

ALCAZAR

!!!

Färgstark final. Alcazar sparar inte på krutet när gruppen tar farväl. Foto: KAI MARTIN

The Theatre, Göteborg

Publik: 1300.

Bäst: Dansglädjen.

Sämst: Ljudvolymen.

Fråga: Andreas Lundstedts oförställd glädje, vad ska det bli av den utan Alcazar?

20 år är ju ingenting. Men för Tess Merkel är det ändå tillräckligt. Hon som blir 50 om några år vill stanna showhjulet på topp, visa upp allt i sin glans och inte bli en komisk eftereffekt när orken inte finns. Det är förståligt.

Så Alcazar låter discokulan snurra glittrande och stark denna höst för att stanna på självaste nyårsafton på Cirkus i Stockholm. Men inte utan några rejäla kvällar på the Theatre i Göteborg.

Jo, Alcazar bjuder upp från start. Det är färgprakt, klädbyten och en hitparad klädd i elektronisk touch med, förstås, discobeat. Inför sittande publik blir det så där, även om de danssugna flankerar med ståplatser vid sidan om de ätande. Tess Merkel, Andreas Lundstedt och Lina Hedlund kämpar om uppmärksamheten och med att få fart på den stillastittande åskådarskaran. Med sex dansare och Anna-Lena Björklund och Robert Julian som sidekickar är det fart och ett närmast serietecknat äventyr som målas upp på scen.

På scen är klädbyten och koreografi lika väsentligt som sångerna. Det är intensivt och en strålande Andreas Lundstedt kan inte få nog. Detta är hans stund på jorden. Jo, visst lyser också Tess Merkel och Lina Hedlund, men han än lite mer.

Det är en väl balanserad show, som tas ned i pauslika moment för att skapa intimitet, innan crescendot fram till den sprakande finalen.

Men dels ställer ljudet till det. Jag menar, hur svårt kan det vara att få ordning på förinspelad musik…? Ibland var ljudvolymen direkt plågsam. Dels är det snudd på oförskämt att ha en sittande publik tätt inpå scen när Alcazar vill att publiken ska smittas av deras diskofeber.

Alcazars final är bra, men kan vara så mycket mer intensiv.

Låtlista, Alcazar 22 november, Göteborg

1. Alcastar

2. Transmetropolis

3. Paradise

4. This is the world we live in

5. Sexual guarantee

6. Start the fire

7. Shine on

8. Physical

9. Last days of disco

10. I love the DJ

11. Ménage à trois

12. Burning (Andreas Lundstedt)

13. Jag finns här (Lina Hedlund)

14. I go shopping (Tess Merkel med Peter Stormare på video)

15. I will survive/Dancing Queen

16. When all is said and done

17. Blame it on the disco

18. Funky town

19. Don’t you want me

20. Not a sinner nor a saint

21. We keep rockkin’

22. Crying at the discoteque

    Extra:

23. Stay the night

Film:

X&Y

!!!

Studie i rollspel. Mikael Persbrandt utmanas av Anna Odell i ”X&Y”. Foto: PRESSBILD

Med: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney.

Regissör: Anna Odell.

Med ”X&Y” vill Anna Odell undersöka alfahannen och kvinnans förhållande till denna arketyp. Förstås var det Mikael Persbrandt som hon ville ha i huvudrollen och någon plan B, som alternativ till honom, fanns inte.

Filmen är en lek med roller, men också med dokumentärfilmandet. I ”X&Y” ska Mikael Persbrandt och Anna Odell utforska varandra, vilka krafter – positiva och negativa – som strömmar genom dem. För att ytterligare utmana sina personligheter kommer skådespelarna Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney in för att spela Persbrandts och Odells alteregon givet vissa situationer.

Så blir Trine Dyrholm den machoman, som Mikael Persbrandt förväntas vara. Shanti Roney teatermannen Persbrandt. Thure Lindhardt den gränslöse Persbrandt. Vera Vitali den sexuellt utmanande Anna Odell, Jens Albinus Anna Odell förlamad av rädsla och Sofie Gråbøl… tja, där var det väl mer oklart.

Platsen för detta experiment är Film i Västs studio i Trollhättan, där olika rum (utan tak) byggts upp; ett för Anna Odell, ett för Mikael Persbrandt, ett förhörsrum, rum för de två psykologer som skådespelarna får debriefing av…

Anna Odell vill utmana med verkligheten och konstnärens all in beträffande konstnärskap. Var går gränsen mellan skådespelarens spel på känslor och de riktiga känslorna. Om Anna Odell vill bli gravid med Mikael Persbrandt, är det då på riktigt eller något för filmen? Hon blir mycket riktigt gravid under inspelningen av filmen och föder senare en son. Om Mikael Persbrandt är fadern…? Ja, den leken med fantasin kan lätt triggas igång.

Det är en film som framför allt utmanar skådespelarna och därmed betraktarnas bild av vad som sker. Att filmen föreställs vara en dokumentär är förstås bedrägligt, det skapar en illusion att kameran är närvarande som ett tyst vittne som bara skildrar. Så är det förstås inte.

Skådespelarna gör det som skådespelare plägar göra, det vill säga agera. Det görs med ypperlig finess och blir mer humor än drama. Framför allt när Mikael Persbrandt inte vill svara på Anna Odells frågor utan plockar in en stand in och sedan börjar rockaderna.

Men filmen är inte bara ett utforskande av Mikael Persbrandt som alfahanne, en schablon som i sig blir ganska besvärande i längden. Nej, den är kanske mer ett speglande av Anna Odell som påstådd galen i sitt konstnärliga skapande. Den nakenhet som blottläggs där är mer rörande. Som när skådespelarna vänder sig mot henne. Ändå är upplevelsen mest att på film är ingenting riktigt, inte ens då skådespelarna inte har andra namn än sina egna.

Show:

AVIG MARIA – NO MORE FUCKS TO GIVE!

!!!!

Berör med kraft. Mia Skäringer är skoningslös både mot sig själv, mot män och sin publik. Foto: ANNIKA BERGLUND

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 8000.

Bäst: Förmågan att växla mellan stor humor och djupt allvar.

Sämst: Mycket vita kvinnor mellan 25–50.

Fråga: Vad händer efter Metoo och No more fucks to give…?

Med: Mia Skäringer plus band lett av Stefan Sporsén samt dansare.

Regi: Helena Bergström.

Att som man – ja, till och med medelålders, vit – gå till Mia Skäringers megasuccéföreställning ”Avig Maria – No more fucks to give” är som att kliva in i en oktagon för en illa förberedd MMA-fajt. Missförstå mig rätt, kvinnors rätt till rättvisa och respekt finns som en självklar del i mitt liv. Men här är jag offret, villebrådet som ska spottas och trampas på till jag slår handen i mattan eller bärs ut efter knock out.

Mia Skäringer skonar ingen. Oavsett hur jämlikt jag lever, hur högt jag än aktar kvinnor i min närhet, hur stark min respekt är. Mia Skäringer slår vilt, hårt, men också med en precision som tar över hela kroppen. Jag är groggy efter fem, det snurrar starkt efter en kvart. Jag har en timme och 45 minuter kvar innan gonggongen ska rädda mig.

Här möter hon en nära tiotusenhövdad publik varav huvuddelen är kvinnor. Entrén sker till ett öronbedövande jubel och Mia Skäringer lockar in sin publik med några snabba skämt som det skrattas och applåderas åt. Men knappt är det sagt förrän allvarets fälla slår igen truten på alla. För det här är ”No more fucks to give”.

Nu är ju Mia Skäringer med sina mest älskade karaktärer Gulletufsan och Tabita långt mycket mer än en slugger. Det visas kanske mest i de låtarna som hon sjunger. Där uppstår en styrka och bräcklighet, oavsett om det är Lalehs, Kate Bush, Freddie Wadlings eller vems musik hon nu tolkar.

Hon har passager i sin show som är nakna inte bara för att hon är (snudd på) naken. Hon bjuder in sin publik in på bara skinnet, är inte avskräckt av vare sig tillkortakommande eller de övergrepp från tonåren som präglat hennes liv. Lika ogenerad som hon är inför sin diagnosticering som bipolär.

Det här är en föreställning, som trots den uttömmande kraften, dansar iväg i tid. Ja, jag åker på stryk som man och jag kan desperat försöka två mina händer över de orättvisor som drabbar kvinnor. Men oavsett om kvinnor också kan vara allt annan än helgon och oavsett om jag är en bra man eller inte, så gäller det att förstå varför den här showen kommer tillstånd. För den går långt utanför Mia Skäringers sfär.

Jag läser artikeln i GP om Imelda Cortez, den 20-åriga unga kvinnan som risker 20 års fängelse anklagad för att försökt göra abort. Hon födde ett barn som kommit till genom ett av alla de övergrepp och våldtäkter som hennes styvfar gjort genom åren. Han har förgripit sig. Hon är offret som ska dömas.

Jo, jo, säger någon. Med det är ju i El Salvador.

Visserligen. Men i Sverige misshandlas, våldtas och mördas kvinnor av män, oavsett härkomst och i Sverige rustas det för andra, betydligt strängare regler för abort av konservativa krafter.

Orsak och verkan. Därför ”No more fucks to give”.