Show:

CARL-EINAR HÄCKNER

!!!!

Varm och rolig. Carl-Einar Häckner vet hur man möter en publik. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Han fingerfärdighet är förtrollande.

Sämst: Kanske var det en smula för långt.

Fråga: Hur hårt tog egentligen avskedet från Liseberg…?

Han drar runt sin enmansshow sedan drygt ett år, som om det alltid är den första gången han gör den. Eller sista. För Carl-Einar Häckner är den totala närvaron av största väsentlighet. Han är en sucker för uppmärksamhet och applåder. Trugar gång på gång publiken, för att få en applåd eller ett förtjust eller medömkan ”oh” eller ”åh”. Det är naivt, förtjusande och något som egentligen bara just Carl-Einar Häckner kan pyssla med.

Han står på scen med ett barns naiva storögdhet, men får också en publik som svarar på det. En salong som lockas in i hans drömvärld, som landar hans dråpligheter i knät och klappar dem som en katt innan den rivs och pockar på uppmärksamhet.

Med denna sin föreställning varvar han sina visor med monologer, lite som ståupp, men på häcknerskt vis. Trolleritricken kommer och det går aldrig att sluta häpnas över dem eller sätter han genomför dem, som om allt sker genom något slags misstag.

Men allt är inövat i minsta detalj, skickligt och noggrant, kanske för att han också ska kunna vara spontan mot den publik som han har i sin hand från start och som svarar inte alltid med det mest givna.

Att se Carl-Einar Häckner på en så intim scen som Aftonstjärnan är som att ha honom i sitt vardagsrum. Det är nära och underhållning är härlig och variationsrik. Mollstämd emellanåt, reflekterande i vissa stunder och fullkomligt galen i andra. För inte en eftertänksamhet utan en rejäl överraskning. Det är svårt att inte tycka om det.