Teater:

VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM EKONOMI

Färgstark. Backa Teaters uppsättning av ”Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi” är lek- och färgstark, men ger inget svar. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, premiär 7 december.

Av: Stefan Åkesson baserad på Yanis Varoufakis bok ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism”.

Regi: Anja Suša.

Scenograf: Helga Bumsch.

Kompositör: Igor Gigor Gustuški.

Koreograf: Damjan Kecojevic.

Kostym: Maja Mirkovic.

Ljud: Jonas Redig.

Ljus: Thomas Fredriksson.

Mask: Josefin Ekerås.

Med: Stefan Abelsson, Caisa-Stina Forssberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic och Ove Wolf.

Att prata om ekonomi är egentligen ingenting enbart för ekonomer, eller för föräldrar kring köksbordet. Frågor om ekonomi, om varför och hur är rätt självklara, men är svaren det. Om detta vill Backa Teater pedagogiskt berätta.

Pjäsen har sin grund i den förre grekiske finansministern (blott några månader) Yanis Foroufakis och hans bok, en förklarande sådan, till sin dotter. Titeln ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism” är upplysande och det är med ett visst hopp om upplysthet och klokskap, som jag kliver in i teatersalongen. Tillsammans med en publik som till lejonparten är högstadieelever, rastlösa, nyfikna och blasé, ska vi alltså drabbas av både kunskap och aha-upplevelser.

Scenrummet är vitt, golv och väggar. Snart kommer skådespelarna, som i bjärt kontrast till det vita bär färgstarka peruker, preppy polotröjor, beige byxor och bruna skor. Med humorn som medel berättas historien om ekonomi, om varför det blev ett maktmedel och om hur bankväsendet började.

Skådespelarna agerar koreografiskt i ett slags mellanting mellan mim, clowneri, musik och sång, ett bra sätt att locka en irrande publik från mobiltelefonskollen. Sångerna är Bertold Brechts i färska översättningar av, i huvudsak, pjäsförfattaren Stefan Åkesson.

Snart är också publiken insugna i ett interaktivt spel, där några får kliva upp på scen. Distansen mellan scen och publik bryts effektivt och med skratt ska kunskap uppnås.

Det går så där, om än syftet är lovvärt. Jag förlorar mig i de längre, förklarande textsjoken, irrar bort mig i pajaserier och tappar en del när pjäsen förlorar sig i 70-talets svenska barn-TV.

På slutet delas publiken upp i två grupper. Val ska göras och med detta sagt poängteras att vi alla har ett val gällande ekonomi och politik. Slutet är vilset, inga applåder för skådespelarnas insatser, men en final till italienska ”Bandiera rossa”, en av arbetarrörelsens starkaste sånger. Försök med allsång till texten ”Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa, Bandiera rossa.Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa trionferà” görsoch jag som gick in med förhoppningar om klokskap går ut förvirrad i något slags politisk kupp.