Poetisk kraft och frihet

Teater:

UPPRORETS POET

Ola Kjelbye

Lek och allvar. ”Upprorets poet” utmanar och förför med sin berättelse om Forough Farrokhzads skapande. Foto: OLA KJELBYE

Av: Jila Mossaed och Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad och Jila Mossaed.

Regi och koreografi: Rebecca Örtman.

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.

Ljus: Max Mittle.

Ljud: Daniel Johansson.

Mask: Katrin Lind och Christoffer Nordin.

Kompositör: Kristina Issa.

Med. Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi.

Premiär: 23 november.

Ordens styrka kan illustreras på många sätt. Kanske starkast då författare förbjuds i totalitära och paranoida regimer. En paradox för en författare, som vill låta ordet vara fritt för att just av friheten låta orden få vara vingar för fantasin och själen.

Poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) blev en skandalomsusad kreatör i 50- och 60-talens Iran. Hon lät sig inte kuvas av strukturer, om hur en kvinna skulle vara i ett patriarkiskt system, utmanade ständigt, men ville främst vara en fri kreatör och en tillika fri människa allt annat än fjättrad vid en kvinnoschablon.

Om denna passionerad konstnär handlar nyskrivna pjäsen ”Upprorets poet”, som är en föreställning med sprängkraft där humor, kärlek, mod och djupt allvar leker tafatt.

Jila Mossaed, nyligen invald i Svenska Akademien, har delat på författarskapet av pjäsen med regissör Rebecca Örtman. Det blir en sorgesam, vacker och ömsint text där både Forough Farrokhzads och Jila Mossaeds poesi ger pjäsen extra lyskraft. Med Kristina Issas starka, berörande sång och musik bjuds den på ytterligare dimensioner.

De fem kvinnliga skådespelarna glider in och ur sin roller, oavsett kön och ålder, emellanåt i effektfull koreografi. Den strama scenografin, där ett slags kub utan väggar tjänar som rum för berättelsens skeende, är enkel och effektiv. En filmduk spelar ut bilder från filmer och foton, för att förstärka berättelsens autenticitet.

Handlingen är rapsodisk, där den speglar Forough Farrokhzads liv mot Jila Mossaeds, hon som tvingades fly Iran 1986 för friheten i Sverige, men till bekostnad av ett språk hon inte längre hade någon nytta av.

Det här är en pjäs att beröras och underhållas av, en föreställning som ger lika delar skratt som tårar. Men som också väcker tankar om språkets kraft och möjligheter, om vad som händer då dikten utmanar regimer och konservativa krafter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s