Under slutspelsserien var det väl egentligen aldrig någon tvekan. Frölunda var under samtliga serier – kvar, semi och final – det mest övertygande laget, det lag som hade mest hängivna spelare, som kunde presentera ett lag som var bra över alla uppsättningar, där ingenting kunde hindra målet: att ta guld!

Men man ska inte glömma det jobb som har lagts ned inför säsongen och under densamma. Ihärdigheten, strategin, målmedvetenheten.

Roger Rönnberg och hans team har lyckats balansera en bra grundserie med alla dessa toppar och dalar, haft tålamodet när det inte har gått så bra, haft lugnet då allt gått som smort och idogt fortsatt jobba efter det definitiva målet: SM-guld. Eller, Frölunda har ju faktiskt haft två mål och nu förverkligat båda, för glöm inte segern i Champions League mot München i februari.

Jubel.

Sjätte matchen i finalserien blev egentligen en formalitet. Djurgården var ett sargat lag, som krigat sig förbi semifinalen mot Färjestad med både tur och skicklighet. Resultaten i den serien var ju hisnande – åt båda hållen. Jag inbillar mig att det är något som tar på spelarnas energi både fysiskt och mentalt, att som där kastas mellan hopp och förtvivlan.

Frölunda fick guldläge direkt med ett powerplay efter åtta sekunder (!).

Men det var istället Djurgården som fick chansen i sitt boxplay när Brandon Gormley i uppspelsfasen i egen zon fastnade med pucken på en ännu inte frusen fläck (konstant problem med isen i Globen). Med det blev Sebastian Strandberg helt fri med Johan Gustafsson. Men Frölundamålvakten var följsam, täppte till med sitt höger benskydd där Strandberg inte mäktade att lyfta pucken över.

Men när väl Frölunda fick kontroll över spelet i offensiv zon skapades chanser, så blev det också 1–0 från Samuel Fagemo med ett distinkt direktskott, som gjorde motståndarna än mer stukade och därmed fick en brant backe att ta sig uppför.

2–0, Ryan Laschs självuppoffrande attack mot Djurgårdsmålet efter Patrik Carlssons passning, gjorde det bara enklare.

Jo, det blev lite drama när Djurgården reducerade minuterna efter, men det var mer eller mindre konstgjord andning och en skänk från Frölunda försvaret, och kanske mest, Johan Gustafsson som föll på näsan i sitt försök att rädda första läget och därmed hamnade utanför spelet med öppen kasse för Axel Jonsson-Fjällby.

Dessutom, när Frölunda tvingas till spel med en man mindre kort därefter är det med reducerat manskap som man gör 3–1 när Mats Rosseli Olsen bryter Dick Axelssons pass och ställer Max Friberg ensam mot Adam Reideborn, som lite väl enkelt släpper in skottet.

Hans andra, för övrigt, i numerärt underläge på bortaplan i finalserien. Något han är ensam om att ha klarat av.

3–1 i Frölundas favör efter bara drygt 10 minuter spelade i första perioden. Där den andra blev mer bevakande från göteborgarnas sida och ett sätt att ta ned motståndarnas tempo. För säkerhets skull gjorde Mats Rosseli Olsen 4–1 framspelade av Max Friberg och Patrik Carlsson med drygt fem minuter spelade.

Djurgården krigade sig till ytterligare ett reduceringsmål i tredje periodens inledning. Men närmare än så kom aldrig laget. Frölunda höll skickligt undan för ett mer och mer desperat Djurgården. Gjorde 5–2 med, återigen, Max Friberg i friläge och 6–2 i tom kasse (Mats Rosseli Olsen) och saken var klar. Guldet var i hamn.

Guldkille.

Så här efteråt är det lätt att stirra sig blind på målskyttarna och poängkungarna, all heder åt dem och all heder åt Ryan Lasch som fick Stefan Livh Trophy. Men Frölunda har varit laget där alla spelat uppoffrande med spelare som Sebastian Stålberg, som gnuggat och slitit defensivt och offensivt utan att synas speciellt mycket.

Lustigt med honom och Max Friberg som tillsammans med Ponthus  Westerholm firade SM-guld för nästan exakt ett år sedan – men då för en filminspelning. Fint att det blev verklighet!

Dominanter på hemmaplan. Lite mer darrigt på bortais. Jo, Frölunda har inte riktigt lyckats övertyga i motståndarnas lejonkula under slutspelets sista, dramatiska finalserie.

Men i Scandinavium! Ojoj.

I den femte matchen i serien inleddes dock en väl balanserad akt mellan lagen de första tio. Djurgården log tätt på Frölundas spelas, minimerade spelutrymmet och känslan var att ett första mål skulle bli betydelsefullt för matchens utveckling.

Så blev det åter ett powerplay, en stark gren för göteborgarna, som blev tungan på vågen. Och återigen var det mästerdirigent Ryan Laschs spel som iscensatte 1–0-målet som altmeistern Joel Lundqvist (åter igen) satte med sitt patenterade direktskott på knä.

Det var också då som Frölunda definitivt tog tag i taktpinnen, höll den perioden ut. Förvisso blev det inga fler mål, men greppet om matchen gick aldrig förlorad.

Bålgetingar kring Djurgårdens kasse. Foto: TOMMY HOLL (arkivbild)

Tvärt om. Andra perioden blev furiös ur Frölundas perspektiv. För Djurgården var det som om laget trampat i en bålgetingbo, motståndarna surrade envist runt, ettriga, ständigt farliga och Adam Reideborn fick uppbringa all sin målvaktskonst för att freda sitt mål. Det höll naturligtvis inte i längden.

2–0 kom, återigen i numerärt överläge, där Ryan Lasch skottfintar och vackert tråcklar in pucken förbi en bortfintad Djurgårdskeeper.

Två minuter senare drar Anders Grönlund, som verkligen trivs i Scandinavium, på ett skott från blålinjen, där returen i kaoset framför kassen förvaltas av Joel Mustonen som med en backhand säkerställer 3–0.

Men Frölunda nöjde sig inte. Jacob Petersen lyckades med sitt dragskott från yttre kanten på tekningscirkeln överlista Reideborn (möjligen touchades skottet innan), som tvingades av banan i ett målvaktsskifte. Det hjälpte inledningsvis. Dels för att Djurgården höll tätt perioden ut, dels för att borttaget tilläts göra två mål i tredje periodens inledning.

Men den lyckan varade inte länge. När väl Frölunda skärpte till sitt spel och skruvade upp farten blev Djurgårdsspelarna statister. 5–2 kom så småningom via Samuel Fagemo, som aldrig gav upp efter sitt eget skott. Behöver jag tillägga att det var i powerplay…?

Max Friberg gjorde sedan 6–2 och slutresultatet i öppen kasse.

Nu återstår att se om Frölunda lyckas vända förlustsviten på bortaplan och därmed kan kamma hem Le Mat-pokalen och fira som svenska mästare, eller om det ska dröja till på lördag på hemmaplan…

Noterbart: Johan Gustafsson fick ånyo chansen i mål, med Johan Mattsson på bänken. Han klarade sig med den äran, redde upp några trixiga situationer. Men ställdes heller aldrig riktigt för några större prov. Chanslös på målen.

Undran: Vid Jonatan Sigalets utvisning 16.21 i sista perioden för slashing… Varför blev det inte straff? Situationen, om än närmare mål, var likvärdig med den i senaste bortamatchen då det blev straff.

Att vara Blåvittsupporter har de senaste säsongerna varit en kvalfylld historia, för både organisatoriskt och på plan har laget saknat riktning. Har man följt laget sedan 60-talet har det varit en resa med toppar (SM-guld 1969) och dalar (repass ur Allsvenskan året efter), eufori (champagnefotboll, UEFA-mästare, Allsvenska mästare) och förtvivlan (kvalet 2002). Ja, ni vet.

Men det verkar som historiens gång inte gjort annat än samlat skräp på Kamratgården. Föreningen har dränerats på pengar, felvärvningar och sparkade tränare (trots framgång) har gått hand i hand med ordförandebyten i parti och minut med Berlin Rignäs troschock som kulmen. Jag är inte förvånad att kaoset hos de styrande smittat av sig hos spelarna.

Med nytillträdde tränaren Poya Asbaghi förra säsongen anades ny luft. Det blev tvärt om där sportchef Mats Grens avsked bidrog tillsammans med ett spelsystem som inte satte sig, en envetenhet hos tränaren att spela det spelet matchen ut ledde till förödande förluster mot, bland annat Sirius, både borta och hemma. Ångesten från spelarna lyste långt upp på läktarplats. Det var plötsligt trist att se ett lag som man vurmat sedan barnsben. Ett lag som inte ville, vågade eller ha lust blev närmast skamset att bevaka eller prata.

Så inför den säsongen hade jag då rakt inga förhoppningar. Försäsong är försäsong och jag läste inte av något av den som ändrade den bilden. Inte heller Svenska cupen, där allt raserades av ”supportrarnas” raketattack i derbyt mot Gais och IFK Göteborg ställdes utan egen förskyllan inför nya problem, som om det inte räckte.

När sedan laget går på pumpen mot Eskilstuna i den Allsvenska debuten (1–3), ja, då erkänner jag att jag vände bort blicken med en suck.

Men jag slöt aldrig ögonen och när Blåvitt besegrar Elfsborg (3–0) på hemmaplan fylls nog inte bara mina lungor med förhoppningens syre. Jo, den matchen följdes av uddaförlusten mot Djurgården (1–2) på bortaplan, men spelet var lovande. Så repliken kom på hemmaplan mot Helsingborg och 3–1 för att följas med oavgjort mot Kalmar borta (1–1). Det gick att andas igen. Det gick att prata IFK Göteborg utan ursäkter, trots att säsongen är ung och våren knappt startat.

Salut för segern. Foto: JOACHIM NYWALL

Men inför den tredje hemmamatchen mot svenska mästarna AIK närde jag ärligt talat inte några förhoppningar. Visst, AIK:s start har inte varit bra, men det är samtidigt en stark organisation med traditioner och övertygelse som sträcker sig långt ned i spelarleden och ut i den massiva supporterkulturen. Det är lätt att vara avundsjuk där.

Så går IFK Göteborg ut och fortsätter sitt raka, enkla, löpvilliga spel som kännetecknar laget i år. 4–4–2, traditionellt, begripligt. Och som spelarna springer. AIK blev stoder, överraskningarna stod istället hemmalaget för och 1–0 (Giorgi Kharaishvili) på frispark efter första halvlek var inte oförtjänt.

Men det var i andra halvlek som laget fullkomligt fick rena kosläppet i sitt spel. AIK blev än mer åskådare när IFK:s djupledsspel firade triumfer och hotade motståndarna om och om igen. Ångest? Inte så långt ögat kunde nå hos någon av Blåvittspelarna, istället var det AIK som var förtvivlade.

Talangen Patrik ”Paka” Karlsson Lagemyr, som fått sin pura karriär kantad av skador, vara bländande med en öppnande blick. Tacknämligt såg han till att förvalta unga geniet Benjamin Nygrens fina passning, vrickade sig in i straffområdet och fick iväg ett skott som AIK:s målvakt Oscar Linnér gör en blixtrande enhandsräddning på, men inte bättre än att det skruvade skottet ändå finner sin väg in i mål.

När Sargon Abraham gör 3–0  i åttionde minuten på djupledspassningen från ”Paka” efter klok passning från Benjamin Nygren är det klang- och jubelföreställning. AIK kan inte hämta sig efter det.

Allsvenskan i detta nu spännande och jämn, förhandstips har kommit på skam och överraskningarna står som spön i backen. Det tackar man för.

Nej, jag är inte naiv. Jag tror att IFK Göteborg med sin unga, entusiastiska trupp kommer möta trubbel och motgångar. Men jag tillåter mig glädjas över resultaten och tror att det löper in i lagets blodomlopp och ger kraft, glädje och mod. Väsentliga ingredienser för ett lag som vill sikta mot framtiden.

Nu väntar bara resten av serien mellan hopp och förtvivlan.

Det finns ju i sportsammanhang en mängd rad klyschor som också äger sin riktighet.

Som att det inte är över förrän den feta damen sjunger. Eller att en match vara i minst 60 minuter (minst, om vi snackar hockeyslutspel).

När så Frölunda kopplar greppet om Djurgården i den fjärde finalmatchen och gör det som om laget spelar på hemmaplan istället för på Hovet, så ser det ju lovande ut.

Max Fribergs inbrytning i boxplay som ger 1–0 till Göteborgslaget vittnar om ett lag som har ett jävlar anamma, som i förlängningen kan föra laget till segerfest på Götaplatsen.

 Jublade för tidigt. (Bilden är från Frölundas första hemmamatch) Foto: TOMMY HOLL

Men så är det det där med klyschor. Jo, laget gör 2–0 genom Simon Hjalmarsson i andra perioden, ett fint drivet powerplay som Frölunda utnyttjar. Men sen…?

Ni som läser mina rader vet att jag inte är så förtjust i Johan Gustafssons målvaktsspel. Enastående emellanåt, stundom full somligt naken och en målvakt som chansar för mycket. Med Johan Mattsson, skadad på sin födelsedag i torsdags, är det inte mycket att välja på. Inledningsvis är det heller inga orosmoment. Han spelar tätt när så behövs, men i sanning är det sällan han behöver göra några ingripande eftersom hans lag spelar så disciplinerat (fem skott i första perioden, sju i andra från Djurgårdens sida mot tolv respektive åtta för Frölunda).

Jo, det är det där med klyschor. Att en match spelas till den är slut, till exempel. Men när Djurgården får en ytterst tveksam straff när Axel Jonsson-Fjällby stoppas på blålinjen, så utnyttjar Djurgården detta turligt. Mattias Guter utmana av Johan Gustafsson, som är följsam, men pucken går under höger benskydd, när höger stolpe, glider upp mot vänster benskydd och sedan retsam i mål.

Där är det knappt fem minuter kvar av andra perioden och Djurgården slukar med detta Hovets totala syre medan Frölunda kroknar betänkligt.

Kort efter kvitterar hemmalaget och stämningen i arenan är elektrisk, till Djurgårdens fördel. Den frenesi, effektivitet och djupa spel som Frölunda har haft har förvandlats till hart för det motsatta.

Om isen i Djurgårdens hemmamatch i Globen var bedrövlig var den än värre inför den sista perioden. Ja, samma förutsättningar för båda lagen. Men vill ett lag spela på speed och med snabba, djupt skärande pass, som Frölunda, är det naturligtvis kämpigt. Nu blev det nyckfullt och Djurgårdens energi blev allt mer vinnande.

Så 8, 26 kommer det som kommer visa sig bli segermålet. En puck som aldrig jobbas färdigt av Frölundaförsvaret, som via Dick Axelssons eleganta lyftning ger Niclas Bergfors en chans som han förvaltar.

Men… Johan Gustafsson! Varför lämnar han sin vänstra stolpe och ger Bergfors möjligheten att alldeles för enkelt lyfta in 3–2…?

Det pratas om honom som en vinnare med JVM-guld (2012), SM-guld (2016) och Champions Leaguevinst (senast i år). Han är med andra ord en rutinerad keeper och ändå så slarvig emellanåt. Jag förstår det inte. Nu fick han chansen med Johan Matsson på läktaren, men med en räddningsprocent på 85,71 tog han den aldrig.

Nej, det är inte hans fel att Frölunda förlorar. Laget hade sina chanser som borde ha mynnat i fler mål, men drabbades också av bedömningar från domarna som gav utvisningar och onödigt slitage (två minuter för Djurgården mot åtta för Frölunda). Plus då denna straff, som det förståligt diskuteras kring.

Kikar man på reglerna står det ”I situationer där en försvarande spelare på ett otillåtet sätt hindrar en motståndare från en rimlig målchans när motståndarlagets målvakt är på isen, kan domaren utdöma ett straffslag. I situationer där en försvarande spelare på ett otillåtet sätt hindrar en motståndare från en rimlig målchans när motståndarlaget målvakt är tagen av banan, kan domaren tilldöma ett mål.

Så snodde Frölunda den första finalplatsen i kampen om SM-guld.

En övertygande vinst mot Luleå med 6-2, där laget på bortaplan gjorde processen kort mot ett tröttkört Luleå. Kanske överraskande, då Luleå gjorde en imponerande final i serien och dominerade i kvartsfinalen mot Växjö.

Mot Frölunda har dock laget inte fått mycket att stämma, från målvakten Joel Lassinatti genom försvar och anfall. Istället har Frölunda växlat upp, trummat samman sina styrkor och med Johan Mattsson som sista utpost har laget en trygg, positionssäker målvakt inte helt olik Frederik Andersen, men kanske med en större flexibilitet och explosivitet.

Finalklara.

Det ser med andra ord lovande ut för laget när de från söndag kommer gå in i finalspelet mot, antingen Djurgården eller Färjestad.

Frölunda har verktygen i verktygslådan för att både dyrka upp motståndarnas defensiv, snickra ihop sitt eget försvar och hamra på energiskt i anfall. Men det finns lite oroväckande tendenser, som kan bli avgörande när de väl möter sina utmanare.

Jag tycker exempelvis att spelet med en man mer på banan inte övertygar. Det ä omständligt, långsamt och sällan överraskande. Märkligt, då det offensiva spelet fem mot fem är precis det.

Visst, Luleå tilläts komma till både avslut och mål i slutskedet av matchen då Frölunda hade kontroll. Det kanske inte är så mycket att yvas över. Med då hade Johan Mattsson fortfarande en nolla att försvara och med ett fullt fokuserat lag hade den varit intakt.

Där har göteborgarna fortfarande en hel del att slipa på. Något som i slutändan kan visa sig vara helt avgörande i kampen om laget femte SM-guld,