Det finns ju i sportsammanhang en mängd rad klyschor som också äger sin riktighet.

Som att det inte är över förrän den feta damen sjunger. Eller att en match vara i minst 60 minuter (minst, om vi snackar hockeyslutspel).

När så Frölunda kopplar greppet om Djurgården i den fjärde finalmatchen och gör det som om laget spelar på hemmaplan istället för på Hovet, så ser det ju lovande ut.

Max Fribergs inbrytning i boxplay som ger 1–0 till Göteborgslaget vittnar om ett lag som har ett jävlar anamma, som i förlängningen kan föra laget till segerfest på Götaplatsen.

 Jublade för tidigt. (Bilden är från Frölundas första hemmamatch) Foto: TOMMY HOLL

Men så är det det där med klyschor. Jo, laget gör 2–0 genom Simon Hjalmarsson i andra perioden, ett fint drivet powerplay som Frölunda utnyttjar. Men sen…?

Ni som läser mina rader vet att jag inte är så förtjust i Johan Gustafssons målvaktsspel. Enastående emellanåt, stundom full somligt naken och en målvakt som chansar för mycket. Med Johan Mattsson, skadad på sin födelsedag i torsdags, är det inte mycket att välja på. Inledningsvis är det heller inga orosmoment. Han spelar tätt när så behövs, men i sanning är det sällan han behöver göra några ingripande eftersom hans lag spelar så disciplinerat (fem skott i första perioden, sju i andra från Djurgårdens sida mot tolv respektive åtta för Frölunda).

Jo, det är det där med klyschor. Att en match spelas till den är slut, till exempel. Men när Djurgården får en ytterst tveksam straff när Axel Jonsson-Fjällby stoppas på blålinjen, så utnyttjar Djurgården detta turligt. Mattias Guter utmana av Johan Gustafsson, som är följsam, men pucken går under höger benskydd, när höger stolpe, glider upp mot vänster benskydd och sedan retsam i mål.

Där är det knappt fem minuter kvar av andra perioden och Djurgården slukar med detta Hovets totala syre medan Frölunda kroknar betänkligt.

Kort efter kvitterar hemmalaget och stämningen i arenan är elektrisk, till Djurgårdens fördel. Den frenesi, effektivitet och djupa spel som Frölunda har haft har förvandlats till hart för det motsatta.

Om isen i Djurgårdens hemmamatch i Globen var bedrövlig var den än värre inför den sista perioden. Ja, samma förutsättningar för båda lagen. Men vill ett lag spela på speed och med snabba, djupt skärande pass, som Frölunda, är det naturligtvis kämpigt. Nu blev det nyckfullt och Djurgårdens energi blev allt mer vinnande.

Så 8, 26 kommer det som kommer visa sig bli segermålet. En puck som aldrig jobbas färdigt av Frölundaförsvaret, som via Dick Axelssons eleganta lyftning ger Niclas Bergfors en chans som han förvaltar.

Men… Johan Gustafsson! Varför lämnar han sin vänstra stolpe och ger Bergfors möjligheten att alldeles för enkelt lyfta in 3–2…?

Det pratas om honom som en vinnare med JVM-guld (2012), SM-guld (2016) och Champions Leaguevinst (senast i år). Han är med andra ord en rutinerad keeper och ändå så slarvig emellanåt. Jag förstår det inte. Nu fick han chansen med Johan Matsson på läktaren, men med en räddningsprocent på 85,71 tog han den aldrig.

Nej, det är inte hans fel att Frölunda förlorar. Laget hade sina chanser som borde ha mynnat i fler mål, men drabbades också av bedömningar från domarna som gav utvisningar och onödigt slitage (två minuter för Djurgården mot åtta för Frölunda). Plus då denna straff, som det förståligt diskuteras kring.

Kikar man på reglerna står det ”I situationer där en försvarande spelare på ett otillåtet sätt hindrar en motståndare från en rimlig målchans när motståndarlagets målvakt är på isen, kan domaren utdöma ett straffslag. I situationer där en försvarande spelare på ett otillåtet sätt hindrar en motståndare från en rimlig målchans när motståndarlaget målvakt är tagen av banan, kan domaren tilldöma ett mål.