Under slutspelsserien var det väl egentligen aldrig någon tvekan. Frölunda var under samtliga serier – kvar, semi och final – det mest övertygande laget, det lag som hade mest hängivna spelare, som kunde presentera ett lag som var bra över alla uppsättningar, där ingenting kunde hindra målet: att ta guld!

Men man ska inte glömma det jobb som har lagts ned inför säsongen och under densamma. Ihärdigheten, strategin, målmedvetenheten.

Roger Rönnberg och hans team har lyckats balansera en bra grundserie med alla dessa toppar och dalar, haft tålamodet när det inte har gått så bra, haft lugnet då allt gått som smort och idogt fortsatt jobba efter det definitiva målet: SM-guld. Eller, Frölunda har ju faktiskt haft två mål och nu förverkligat båda, för glöm inte segern i Champions League mot München i februari.

Jubel.

Sjätte matchen i finalserien blev egentligen en formalitet. Djurgården var ett sargat lag, som krigat sig förbi semifinalen mot Färjestad med både tur och skicklighet. Resultaten i den serien var ju hisnande – åt båda hållen. Jag inbillar mig att det är något som tar på spelarnas energi både fysiskt och mentalt, att som där kastas mellan hopp och förtvivlan.

Frölunda fick guldläge direkt med ett powerplay efter åtta sekunder (!).

Men det var istället Djurgården som fick chansen i sitt boxplay när Brandon Gormley i uppspelsfasen i egen zon fastnade med pucken på en ännu inte frusen fläck (konstant problem med isen i Globen). Med det blev Sebastian Strandberg helt fri med Johan Gustafsson. Men Frölundamålvakten var följsam, täppte till med sitt höger benskydd där Strandberg inte mäktade att lyfta pucken över.

Men när väl Frölunda fick kontroll över spelet i offensiv zon skapades chanser, så blev det också 1–0 från Samuel Fagemo med ett distinkt direktskott, som gjorde motståndarna än mer stukade och därmed fick en brant backe att ta sig uppför.

2–0, Ryan Laschs självuppoffrande attack mot Djurgårdsmålet efter Patrik Carlssons passning, gjorde det bara enklare.

Jo, det blev lite drama när Djurgården reducerade minuterna efter, men det var mer eller mindre konstgjord andning och en skänk från Frölunda försvaret, och kanske mest, Johan Gustafsson som föll på näsan i sitt försök att rädda första läget och därmed hamnade utanför spelet med öppen kasse för Axel Jonsson-Fjällby.

Dessutom, när Frölunda tvingas till spel med en man mindre kort därefter är det med reducerat manskap som man gör 3–1 när Mats Rosseli Olsen bryter Dick Axelssons pass och ställer Max Friberg ensam mot Adam Reideborn, som lite väl enkelt släpper in skottet.

Hans andra, för övrigt, i numerärt underläge på bortaplan i finalserien. Något han är ensam om att ha klarat av.

3–1 i Frölundas favör efter bara drygt 10 minuter spelade i första perioden. Där den andra blev mer bevakande från göteborgarnas sida och ett sätt att ta ned motståndarnas tempo. För säkerhets skull gjorde Mats Rosseli Olsen 4–1 framspelade av Max Friberg och Patrik Carlsson med drygt fem minuter spelade.

Djurgården krigade sig till ytterligare ett reduceringsmål i tredje periodens inledning. Men närmare än så kom aldrig laget. Frölunda höll skickligt undan för ett mer och mer desperat Djurgården. Gjorde 5–2 med, återigen, Max Friberg i friläge och 6–2 i tom kasse (Mats Rosseli Olsen) och saken var klar. Guldet var i hamn.

Guldkille.

Så här efteråt är det lätt att stirra sig blind på målskyttarna och poängkungarna, all heder åt dem och all heder åt Ryan Lasch som fick Stefan Livh Trophy. Men Frölunda har varit laget där alla spelat uppoffrande med spelare som Sebastian Stålberg, som gnuggat och slitit defensivt och offensivt utan att synas speciellt mycket.

Lustigt med honom och Max Friberg som tillsammans med Ponthus  Westerholm firade SM-guld för nästan exakt ett år sedan – men då för en filminspelning. Fint att det blev verklighet!