Söndag är stängd dag. Åtminstone beträffande butikerna. Men det finns förstås annat att göra. Som Reeperbahn.

Å, nej, inte på det viset. Slå genast av fördomarna.

Men vi inleder med marknad, eller gatufestival, som P dy googlat fram.

DM-varuhuset på Fanny-Mendelssohn-Platz har inte Tysklands vackraste arkitektur.

Foto: KAI MARTIN

Efter frukost, vår första och en alldeles utmärkt sådan, beger vi oss iväg efter morgontoaletten. Det blev U2, nej inte bandet, till Osterstrasse och Fanny-Mendelssohn-Platz för att upptäcka att det knappast var någon hip ungdomsfestival med trancemusik utan en traditionell marknad med loppisinslag på någon kilometer. Vi skrotade omkring där i vårsolens bleka sken under en fläckvis blå himmel med mörka inslag till moln som hotade. Ett band drog igång, i vår ålder, och naturligtvis med ”Twist and shout” i långsamt tempo. Vi provade kläder, men utan entusiasm och när någon droppe strök mot P dy:s kind beordrades vi in till Mr Baker i hörnet Hellkamp och Osterstrasse för en kaffe och en kaka. En stunds kontemplation innan nästa destination skissades fram via P dy:s app och snart gick vi Hellkamp ner, genade över Apostelkircheplatsen och gick via Armbruststrasse ned till Kieler Strasse där en buss skulle ta oss ned till Reeperbahn.

Hamburgkortet tjänade väl för transporterna, men under vår resa bjöds det inte något tillfälle att visa upp vårt färdbevis. Nå, vi hade ju betalt för oss och resan tog oss i sakta mak på den breda vägen ned mot hörnet Königstrasse och Reeperbahn.

Det var nu tidig middag, men synden sover aldrig. Neonskyltarna kämpade mot solen, sexbutikerna visar att öppenheten har sitt pris, men uppenbarligen lönar det sig. Vi hamnar på Beatles-Platz och det är ju syftet med vårt besök; en guidad tur i beatlarnas fotspår under åren mellan 1960 och 1962, en tid som kom att prägla bandet stort.

Men det är tid kvar innan vi ska möta vår guide, så vi strosar omkring. Jag försöker dra mig till minnes mitt senaste besök på gatan, när jag följt Hardcore Superstar från Göteborg till deras första spelning i Berlin och vidare till Hamburg där jag tog farväl för att ta flyget hem och killarna gjorde sig beredda för en klubbspelning någon trappa ned på den beryktade gatan. Jag vet att vi gick fram till det röda planket in till Herbertstrasse, gatan där de prostituerade står bakom fönster och erbjuder sig för hågade, att foto togs där och att vi sedan häpna gick förbi detta sorgliga galleri. Men vilken klubb bandet spelade på, minns jag inte och jag letar ivrigt i minnet medan vi går gatan upp och ned för att slutligen stanna för en öl på Hans-Albers-Platz. De öppnad ölhaken är redan frekventerade av engelsmän, som älskar att dominera som de alltid älskat att dominera. En och annan svensexa passerar revy och antingen är den blivande brudgummen utklädd till kvinna eller också till baby.

Bästa pizzan i Hamburg. Foto: KAI MARTIN

Vi sitter ute och studerar skådespelen, suckar vuxet och inser att vi kanske skulle passa på att äta något innan guidningen börjar. Bakom vår rygg finns en pizzeria och vi tänker ”varför inte?”, går de tjugo meterna dit och är ensamma i lokalen, slår oss ned och får vår menyer av en kvinna som kunde ha varit Marit Poulsens storsyster. Vi inleder med öl, ser hur en av pizzabagarna kånkar upp vedträn och inser att, ah, här vankas vedugnseldad pizza. L och jag beställer Napolitana, P dy Salami och en sak är säker, Pizzeria Alt Hamburg kan sina saker. L smackar högljutt och säger att det är förmodligen en av de godaste pizzor han har ätit. Jag är böjd att instämma. Lagom storlek, sprödgräddad, tunn botten och perfekt balans mellan ingredienserna. Vi är tre nöjda gringos som är redo för lite förkovran gällande Beatles, även om vi har en stund kvar till vi ska samlas.

Café Liebling. Pre-guide-fika. Foto: KAI MARTIN

Det blir en promenad över gatan och till Café Liebling, hörnet Seilerstrasse och Detlev-Bremer-Strasse, för en kaffe och cognac, där valet blir italienska Vecchia Romagna, som faller oss alla på läppen och som serveras i lätt värmda glas. Det är perfekt, för utanför blåser det kyliga vindar och vi behöver värma oss innan promenadäventyret.

Vi knallar Seilerstrasse och ut på mot vår mål på Grosse Freiheit där vi ska träffa guiden. L tittar storögt mot ett skeende på parallellgatan Schmuckstrasse, som tydligen är en bordell där en kund just vinkas av från kvinnan som betjänat hans nöd.

Vid hörnet Schmuckstrasse och Grosse Freiheit ligger Keiserkeller, som ju var ett av ställena där Beatles spelade. Utanför står nightriders med släp och på affischen skvallras om österrikiskan Christine Stürmer, en utsåld tillställning där köerna redan bildas.

Klassiska mark. Foto: KAI MARTIN

Så där blir vi inte insläppta. Men guidningen är mittemot på Grosse Freiheit, där en gång Star Club låg och som var stället där Hamburgeräventyret skedde mellan 13 april och 31 maj 1962, där också en inspelning gjordes som släpptes som ”Live at the Star Club: 1962” 1977. Vi står på en gård där spelstället en gång fanns och här finns också en av få minnen från Beatles närvaro.

Lite längre ned på Grosse Freiheit ligger Indra, där Beatles gjorde sin första av mängder av spelningar mellan 1960 och 1962. Mellan 17 augusti och 3 oktober gjorde bandet 48 framträdande på klubben. (Lite mer info här.) Men engagemangen i Hamburg fortsatte på Keiserkeller fram till och den 28 november.

Vår tyske guide är född 1948, stoltserar med att ha bott runt hörnet och att han har John Lennons autograf. Men att som ung grabb inse vad som väntar är naturligtvis omöjligt. Men han lyckades i alla fall se bandet 1966.

Han tar oss ut från nöjesgatan och visar stenarna som markerar gränsen mellan Altona och Hamburg, som också tjänar som en markering mellan Danmark och Hamburg innan vårat närmsta grannland förlorade Schleswig-Holstein 1864 i uppgörelsen efter det tysk-danska kriget.

 Klassisk port. Foto: PRIVAT

Vi knallar mot Wohlwillstrasse 22 som är helig Lennonmark. In på gården via Jäger passage finns porten där John Lennons stilfullt poserade när Jürgen Vollmer tog den klassiska bilden som sedan blev omslaget till Lennons album ”Rock’n’roll” 15 år senare.

Guiden säger att han inte får gå med oss in, för då blir han och vi bortkörda. Men som privatpersoner kan vi gå in och det är klart att det höjer spänningen en smula. Bortsett från en strykrädd hund och en man i kulisserna är det ingen som noterar vår närvaro och vi kan alla hänga i dörröppning som John Lennon i 60-talets begynnelse.

Klara med vårt värv fortsätter vandringen i Beatles fotspår. Små nedslag vid platser som andas historia, men som ingen vårdar mer än den luggslitne guide som visar oss runt.

Stu Suttcliffe väntar. Foto: KAI MARTIN

Vi hamnar så småningom åter på Beatles-Platz, som är öde och folktom trots tidig eftermiddag. Han visar en bild om hur platsen är gjord som en LP och kikar man ner i marken finns Beatleslåttitlar som albumspår.

I hörnet vid platsen och Grosse-Freiheit berättar också guiden om att omslagsbilden till Jerry Williams & Violents togs här. Han leder oss vidare till Reeperbahn 136 där Top Club låg, som också, högst upp under taket, tjänade som bostad för Beatles.

Spår av ett band. Foto: KAI MARTIN

Snett emot ligger polisstationen som huserade Paul McCartney och Stu Suttcliffe efter den beryktade branden 29 november 1960 med en kondom vid deras tillfälliga bostad i Bambi-Filmkunsttheater. Bara dagarna innan hade George Harrison, som minderårig, skickats hem till Liverpool. Efter arresteringen följde McCartneys och Sutcliffes utvisning till hemlandet.

Där lämnar vi guiden, betalar och tackar för den inte alltid helt begripliga engelsktyskan hade meddelade sig med. Han, å sin sida, begrep inte alltid vår engelska; om det berodde på lomhördhet eller språkliga förbistringar fick vi aldrig veta. Men mitt skämt, då han nämner hur Beatles spelade sex dagar på raken, sex–åtta timmar i sträck, med att jag trodde det jobbade ”eight days a week” möttes av tystnad. Tycker fortfarande att jag fick till det där.

Öl mot öl. Foto: KAI MARTIN

Vi bestämmer oss för att ta igen oss efter denna cirka en och en halv timmes vandring. Vad passar då inte bättre än att återvända till trivsamma Cafe Liebling för en öl. En för mig, en för P dy. L ville förstås fortsätta med sin Vecchia Romagna, som dubblerades, och som till både hans och servitrisens förtjusning nu kunde serveras i cognacskupor (värmda, förstås).

– Precis efter att ni lämnade kom de, säger hon förtjust.

Vi tar vår stund på jorden där, pratar strunt, pratar allvar och låten tiden gå innan rastlösheten sätter in. Beatlesgudien har ur sin bildsamling visat ett foto på Stu Suttcliffe som Astrid Kircheer tagit som jag inte kan påminna mig om att jag har sett tidigare. Han nämner Krameratstuben och eftersom det, enligt kartan, ligger på vägen mot vårt hotell en längre promenad bort blir det vårt mål.

P dy tar täten med appen som guide i mobilen och vi avverkar märkliga, men händelserika vägar när vi försöker gå fågelvägen. När vi slutligen finner stället, en restaurang i en l-formad gränd med anor får vi inte riktigt ihop det och vi väljer också att hoppa ett vidare stopp där för att vandra vidare på Hamburgs gator.

Med en stad som varit hårt ansatt av de allierades bombattacker i, framför allt, slutet av kriget är det en vandring mellan plågad stadshistorik (som kyrkan Mahnmal St Nikolai), hastig uppbyggnad för att fylla hålen, ny, modern arkitektur och klassiska byggnader räddade från ruinens brant.

Sargat minne. Foto: KAI MARTIN

Väg in mot centrum Hopfenmark där just St Nikolais ruinter står svarta, som ett minne över något att aldrig glömma. Vi tar oss upp mot Mönckebergstrasse som vardagar har en pulserande puls i kommersialismens hets, men nu söndag ligger lugn. Vi börjar känna hunger, åtminstone två av oss, och när jag ser Valpiano vid hörnet Lilienstrasse och Kurze Mühren, föreslår jag gänget att gå in. Det blir så. P dy och jag beställer mat, L tar plats och när väl allt är serverat sitter vi med våra brickor med mat och ett glas rött. Valpiano må vara en aningen bambalikt, men de gör god mat med fin känsla för smak och hur saker ska läggas upp.

Vi fastnar, dricker mer rödvin, L ser oss på cognac och livet är i stort sett fint och med berusningen blir alla vackra, framför allt kvinnorna som sitter några bord bort.

Försvinnande gott. Foto: KAI MARTIN

Till slut är det dags att betala för sig och priset för min runda är inte högt. Tyskland är ett bra land att gå ut och äta och dricka.

Vi snirklar oss mot U-bahn för att ta oss hem, men fnittriga inser vi att vi egentligen är på den station som vi också ska gå av. Så är det med tunnelbanesystem. Det är mycket promenerande under jord.

Vägen hem till hotellet är med andra ord mycket kortare än vad vi tror.

Godnatt för den här gången.