Att vara Blåvittsupporter har de senaste säsongerna varit en kvalfylld historia, för både organisatoriskt och på plan har laget saknat riktning. Har man följt laget sedan 60-talet har det varit en resa med toppar (SM-guld 1969) och dalar (repass ur Allsvenskan året efter), eufori (champagnefotboll, UEFA-mästare, Allsvenska mästare) och förtvivlan (kvalet 2002). Ja, ni vet.

Men det verkar som historiens gång inte gjort annat än samlat skräp på Kamratgården. Föreningen har dränerats på pengar, felvärvningar och sparkade tränare (trots framgång) har gått hand i hand med ordförandebyten i parti och minut med Berlin Rignäs troschock som kulmen. Jag är inte förvånad att kaoset hos de styrande smittat av sig hos spelarna.

Med nytillträdde tränaren Poya Asbaghi förra säsongen anades ny luft. Det blev tvärt om där sportchef Mats Grens avsked bidrog tillsammans med ett spelsystem som inte satte sig, en envetenhet hos tränaren att spela det spelet matchen ut ledde till förödande förluster mot, bland annat Sirius, både borta och hemma. Ångesten från spelarna lyste långt upp på läktarplats. Det var plötsligt trist att se ett lag som man vurmat sedan barnsben. Ett lag som inte ville, vågade eller ha lust blev närmast skamset att bevaka eller prata.

Så inför den säsongen hade jag då rakt inga förhoppningar. Försäsong är försäsong och jag läste inte av något av den som ändrade den bilden. Inte heller Svenska cupen, där allt raserades av ”supportrarnas” raketattack i derbyt mot Gais och IFK Göteborg ställdes utan egen förskyllan inför nya problem, som om det inte räckte.

När sedan laget går på pumpen mot Eskilstuna i den Allsvenska debuten (1–3), ja, då erkänner jag att jag vände bort blicken med en suck.

Men jag slöt aldrig ögonen och när Blåvitt besegrar Elfsborg (3–0) på hemmaplan fylls nog inte bara mina lungor med förhoppningens syre. Jo, den matchen följdes av uddaförlusten mot Djurgården (1–2) på bortaplan, men spelet var lovande. Så repliken kom på hemmaplan mot Helsingborg och 3–1 för att följas med oavgjort mot Kalmar borta (1–1). Det gick att andas igen. Det gick att prata IFK Göteborg utan ursäkter, trots att säsongen är ung och våren knappt startat.

Salut för segern. Foto: JOACHIM NYWALL

Men inför den tredje hemmamatchen mot svenska mästarna AIK närde jag ärligt talat inte några förhoppningar. Visst, AIK:s start har inte varit bra, men det är samtidigt en stark organisation med traditioner och övertygelse som sträcker sig långt ned i spelarleden och ut i den massiva supporterkulturen. Det är lätt att vara avundsjuk där.

Så går IFK Göteborg ut och fortsätter sitt raka, enkla, löpvilliga spel som kännetecknar laget i år. 4–4–2, traditionellt, begripligt. Och som spelarna springer. AIK blev stoder, överraskningarna stod istället hemmalaget för och 1–0 (Giorgi Kharaishvili) på frispark efter första halvlek var inte oförtjänt.

Men det var i andra halvlek som laget fullkomligt fick rena kosläppet i sitt spel. AIK blev än mer åskådare när IFK:s djupledsspel firade triumfer och hotade motståndarna om och om igen. Ångest? Inte så långt ögat kunde nå hos någon av Blåvittspelarna, istället var det AIK som var förtvivlade.

Talangen Patrik ”Paka” Karlsson Lagemyr, som fått sin pura karriär kantad av skador, vara bländande med en öppnande blick. Tacknämligt såg han till att förvalta unga geniet Benjamin Nygrens fina passning, vrickade sig in i straffområdet och fick iväg ett skott som AIK:s målvakt Oscar Linnér gör en blixtrande enhandsräddning på, men inte bättre än att det skruvade skottet ändå finner sin väg in i mål.

När Sargon Abraham gör 3–0  i åttionde minuten på djupledspassningen från ”Paka” efter klok passning från Benjamin Nygren är det klang- och jubelföreställning. AIK kan inte hämta sig efter det.

Allsvenskan i detta nu spännande och jämn, förhandstips har kommit på skam och överraskningarna står som spön i backen. Det tackar man för.

Nej, jag är inte naiv. Jag tror att IFK Göteborg med sin unga, entusiastiska trupp kommer möta trubbel och motgångar. Men jag tillåter mig glädjas över resultaten och tror att det löper in i lagets blodomlopp och ger kraft, glädje och mod. Väsentliga ingredienser för ett lag som vill sikta mot framtiden.

Nu väntar bara resten av serien mellan hopp och förtvivlan.