Teater:

ENSAM GALNING

Ensam på scen. Alexandra Nordberg möter ensam publiken. Foto: OLA KJEBYE

Regi och manus: Isabel Cruz Liljegren.

Scenografi och ljus: Carl Kristiansson.

Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud.

Mask och kostym: Isabel Cruz Liljegren.

Spelas till och med 16 maj på Slakthuset, Gamlestaden.

När Nasim Aghdam för drygt ett år sedan går in på Youtubekontoret söder om San Francisco för att vilt skjuta omkring sig, skade tre och döda sig själv är det en krass final för henne som Youtuber och videokonstnär. Men också startskottet för en process och det projekt som regissör och manusförfattare Isabel Cruz Liljegren har skapat.

Hon har velat åskådliggöra vägen till skjutningarna, hur Nasim Aghdam genom sina videor mot köttindustrin och för veganism utmanade Youtube och den konstnärliga friheten. men Isabel Cruz Liljegren vill också utforska normer, vad det är som gör att en kvinna betraktas som galen istället för sunt kreativ och ifrågasättande.

Spelplatsen är lokaler i Slakthuset i Gamlestaden, sedan länge övergivna, men med kallt, vitt kakel och golvbrunnar som vittnar om de tusen och åter tusen djur som offrats på köttindustrins altare. Det är brutalt enkelt och brutalt effektivt. Men innan pjäsen upplysning. En mindre utställning om både Youtube och Nasim Aghdam med hennes videor på skärmar, hennes budskap ekande ett år efter att allt tog slut. Till det böcker som Eva F Dahlgrens ”Fallna kvinnor”, men som lika väl kunde vara Annika Perssons Lena Nymanbiografi ”Jag vill ju vara fri” eller ”Clothes music boys”, Viv Albertines självbiografi; böcker om ifrågasättande av hur en kvinna ska vara och manligt förtryck och normbildande.

Men, förstås, mest i fokus är Alexandra Nordberg, som möter en publik om som mest 21 personer under en timme och tre kvart. Det kräver sin närvaro av både publik och skådespelare. Hon blir snabbt både Isabel Cruz Liljegrens och Nasim Aghdams alteregon.  Bjuder publiken bedrägligt handen genom tre ”rum” i den kala salen, iscensätter dramat från Aghdams färd från San Diego till San Francisco, allt det runt omkring, allt det innan.

Det är sårigt, frasigt, envetet och ett ständigt påkallande av uppmärksamhet. Hur paranoian äter sig in i sällskap med desperationen. Alexandra Nordberg vill krypa in under huden, in i huvudet och gör det snudd på. Hon fäster blicken i var och en, pendlar ogenerat in i rollerna – ja, de blir det med de olika perspektiven – men pjäsen förblir också en pjäs, rollspelet ett rollspel. Kanske skulle jag helt enkelt velat ha en fullkomligt uppslukad Alexandra Nordberg, som blivit ett med Nasim Aghdam och inte med rollen.

Inte desto mindre omtumlande är den, ”Ensam galning”. Men en pjäs, trots närkontakt av första graden, som verkar på distans.