Trondheim förtrollar
Vi är packade och klara för att lämna Bodø för Trondheim med tåget. På vår promenad med packningen från det fantastiska hotellet och skeppet Bishop’s Horizon (som jag ju skrev om här) smet vi in på ett gatukök med världens kök; det blev kinesmat, vårrullar, biff i curry, kyckling i någon sås och vi hade sedan tidigare vår Nordlands pils till dryck.
Tåget stod och väntade på oss när kvällningen gav sig till känna ack så lite. Det var skönt i luften, solen lyste stark och på perrongen stod människor i väntan på att få gå ombord.
Bodø charmade med sin närhet. Promenadavstånd från flygplatsen till hotellet, promenadavstånd från hotellet till stationen och utanför naturen som bara slukade våra törstande ögon.
Kulinarisk resa. Foto: KAI MARTIN
Men resan började nå vägs ände och när vi väl fått vår kabin i sovvagnen, stuvat in vårt bagage och tåget började rulla, så dukade vi upp vår mat och dryck, lät panoramat svepa förbi tågfönstret i korridoren och vi tjusades igen och igen över det norska landskapet, som aldrig tröttnade på att bjuda upp.
Vi ser bron som spände över Saltstraumen i fjärran, klättrar med tåget över fjäll och vackra stationer i mitten av ingenting; folk kliver av, folk kliver på, rosenkindade och friska, hivar upp sina packningar efter sin tur i naturen.
Tåget gungar vidare mot natten, vi tar en fika i restaurangvagnen – våffla med mesost, sylt och grädde plus kaffe – och tittar oss andlösa på när solen har sin gång i det skiftande landskapet.
Gofika. Foto: KAI MARTIN
Det blir aningens lite mörkare. Jag lägger mig för att läsa, somnar, men det blir en rastlös sömn. Ute i korridoren håller Z vakt på utsikten, outsläcklig i sin iver att inte missa något av det vackra som bjuds utanför. Sent kryper hon till kojs.
Vi vaknar vid sex, eller åtminstone är det då som det är dags att göra sig redo. Tåget närmar sig inte med någon större hastighet vårt slutmål för den här gången. Trondheim. Vi har tagit en natt där för att få se lite på denna norska storstad, rik på anor.
Vi passerar Hell, ett fantastiskt namn på en ort, och Trondheims flygplats där många tar sitt pick och pack och stiger av. När vi kommer till Trondheims central är klockan åtta på morgon, det är söndag och allting är stängt. Gråvädret skvallrar om regn, men håller sig i skinnet när vi går vår morgonpromenad mot hotell Blue Radison. Z guidar och det blir en omväg, som egentligen inte hade spelat så stor roll om inte hela det peristaltiska systemet gav sig till känna. Jag behövde med andra ord gå på toaletten pronto.
Vi får göra en smärre u-sväng, ned ett annat kvarter och gå tillbaka norrut efter att promenerat söderut. Men vi räddar situationen, kommer till hotellet där rummet naturligtvis inte är klart, lämnar in våra väskor, placerar mig på toaletten (jag klarade den detaljen på egen hand) och var därefter redo för en hotellfrukost, både för att fördriva hungern och fördriva tiden. Det skulle ju dröja innan vi kom till vårt rum.
Vi var sömndruckna, eller kanske snarare tvärt om; vi suktade efter sömn efter den oroliga natten. Men efter frukost blev det promenad ut på byn. Vi var medvetna om att Norge en söndag är ett stängt samhälle. Men på vägen i den panikartade promenaden till hotellet och den välsignade toan, så hade vi upptäckt en loppis bara några hundra meter från där vi skulle bo. Vi gick tillbaka dit, tog oss en kik, jag hittade ett par jeans (Zara), men 100 norska kronor var lite för mycket. Annars mycket krimskrams, så vi sökte oss upp mot domkyrkan där aktiviteten var stillsam vi tiotiden. Dörrarna stod öppna in till den väldiga domen, där man väl inne inte får ta några bilder. Högmässan förbereddes, i källaren hördes en kör repetera, det kontemplativa lugnet som uppstår i en kyrka, den andaktsfulla tystnaden, gav frid. För att fördriva tiden bestämde vi oss för att tacka ja till inviten om att gå till högmässan.
Det blev en rejäl show med två officianter, sångare, körer, organister och en församling som var heligt dedikerade sitt uppdrag. De kunde sin sak och bidrog till att vi inte nickade till i onödan när ritualerna sög musten ur oss. Men när nattvarden skulle spisas tackade vi försiktigt för oss och smet ut med vetskapen om att den här högmässan var något extra. Nidarosdomen har en tusenårig historia. Men förfallet och bristen på underhåll höll på att göra den anrika katedralens saga all. Men 1869 startade ett omfattande renoveringsarbete, som fortfarande pågår och som nu har 22 heltidsanställda. Det är ett grannlaga jobb som har gjorts och just denna högmässa var för att fira att det var just 150 år sedan arbetet startade.
Imponerande. Nidarosdomen imponerar. Foto: KAI MARTIN
Lyckligtvis, visade det sig, fick vi också se kyrkan utan att ens betala någon kollekt (shame on us), för efter klockan ett var det dags för nyfikna att köpa biljett för att få komma in. För dem som har långa, anklagande fingrar kan jag ursäkta mig med att vi fick inte reda på detta förrän vi kom tillbaka för ett andra besök.
Nu sökte vi oss tillbaka till hotellet. Sängarna kallade och vi föll in en timmes tung, helande och välbehövlig sömn.
Så ut på stan, tillbaka till loppisen där jag bjöd halva priset för Zarajeansen och 50 kronor för en mossgrön These Glory Daysskjorta, fick ja och berikade en sprängfylld garderob med ytterligare kläder.
Vi gick längs med ringlande Nideelva, som delar staden itu, tjusas av de väldiga, färgglada träkåkarna som kantar kajerna, men som bitvis är slitna och i behov av renovering.
Vi promenerar upp mot Nidarosdomen, går in i besökscentret och blir varse kostnaderna för att gå in i kyrkan och för all del även där kronjuvelerna finns. Några Hells Angelsherrar passerar malplacerat, men kanske kom de helt enkelt från tidigare nämnda ort Hell…
Vi nöjer oss med att i regnet se den utställningen som i korta drag berättar kyrkans historia, hur man räddade väsentliga statyer från tyskarna förstörelselusta under andra världskriget och hur renoveringen gått till. Vid en dansbana hör jag tango, två par dansar gracilt med nogsamma fotnedsättningar; vackert i regnet.
Tango i regnet.
Z och jag funderar på bio; vädret bjuder ju in till det. Men programmet och filmerna stämmer inte ihop. Först på kvällen kan det vara aktuellt, förvisso en mainstreamfilm men ”Rocket man” lockade. Vad göra fram till dess…?
Vi irrar i en planlös vandring i det inre av Trondheim. Z googlar. Hittar något om hotell Britannia, som vi hade sett en skymt av när vi kommit. Där fanns restauranger, hotellet hade en rejäl historia sedan starten på 1870-talet och som nu nyligen återöppnats efter renovering i tre, fyra år. Men… restaurangerna var stängda. Kanske en kaffe? Det måste gå.
Vi går dit, går in och möts genast av en entusiastisk bartender. Vi förklarar vårt ärende och att vi också är nyfikna på Speilsalen, som Z läst om, medvetna om att det är stängt, men om vi ändå inte kunde få ta oss en titt. Han informerade oss generöst om att tre av fem restauranger var öppna, beklagade bristen på information på nätet och sa att det nog inte skull vara något problem att få se Speilsalen. Jag smet iväg på toaletten och kom tillbaka när Z hade försvunnit i sin tur. Vi fann varandra, hade blivit rekommenderade sommarmenyn i Palmhaven och gick för att förhöra oss om bord när där väl öppnade klockan sex. Hovmästaren vill placera oss vid ett bord i den vackra salen med fontän i mitten och en interiör i något slags kolonial stil med bambustolar, bord med vita linnedukar och allt väldigt sobert och elegant. Men vi avböjde, sa att vi ville ha en halvtimme på oss för att klä oss anständigt. Hovmästaren höjde diskret på ögonbrynen och försökte få oss att förstå att vår klädsel dög. Men, nej, Tenson i alla ära; regnkläder klär inte dylika lokaler. Tillbaka till hotellet, ombyte som förnöjer: Z i en dress, jag i byxorna jag köpt i Bodø plus skjortan jag även inhandlat där, min blå Bosskavaj, 50 danska kronor, från en loppis i Lyngby sommaren 2015, de ljusbruna Clarkskorna från Köpenhamn, till dem de brandgula skosnörena inhandlade i Williamsburg den bistra månaden februari 2014.
Hovmästaren log mjukt när vi kom tillbaka, placerade oss vid ett bord i den glest besatta salen. Bara på vår korta promenad från entrén till bordet insåg vi att vi hade hamnat rätt. Ostbordet var en syn för gudar, efterrättsbuffén hisnande…
Vi beställde en Bordeaux till maten och gick sedan för att plocka för oss av maten. Vi varje station (förrätt, varmrätt, osten, desserten) fanns en kock/konditor som guidade oss. Allting var lokalproducerat (ja, inte vinet då) och vi förstod att inte frossa; lite av allt. Det var fantastiskt. Om vi hade fått själslig frid vid högmässan uppstod nu den sinnliga, där välmåendet omfamnade oss innerligt. När kaffet anländer och jag får för att ta dessert – allt från praliner till bakelsebitar – dröjde sig Z kvar vid matborden för att fotografera. Jag äter i solitär, njuter av sötsakerna som jag tidigare njutit av förrätt, varmrätt och ostarna. Sitter och tittar förstrött på bordsgrannarna, låter fantasin skicka iväg mig om varifrån de kommer och vad de gör. Närmast slentrianmässigt låter jag en chokladpralin smita in i munnen. Jag har noterat att det är mörk choklad, men smaken ger mig en vällust som överraskar. Jag en chokladchock. När Z kommer tillbaka ser jag att hon har tagit en likadan, säger att hon det finns två saker av det hon valt som inte faller henne i smaken blir det skilsmässa. Hon inleder, som av en slump, med pralinen. Hon tystnar. Tittar mig i ögonen. Nej, det blir ingen skilsmässa. Chokladen är magisk, mörk choklad som välver vackert över en botten av ljus nougat och med en lakritskräm som trollar fram det godaste av det goda.
Vi är omtumlade, lyckliga, inte för mätta, men enastående nöjda. Vår servitör, en servil ung man från Polen, frågar om vi är nöjda och vi försöker utan att göra volter förklara att det är vi sannerligen. Z undrar om pralinerna, går i sällskap med den servila servitören till konditorn som berättar att det inte är hotellets egna, men var de finns att köpa – vi hinner innan tåget går måndag eftermiddag.
När vi kommer tillbaka till bordet har Z undrat om det möjligen fanns en chans att se Speilsalen, hovmästaren kommer och undrar om vi inte vill se hela hotellet, tar med oss på en husesyn som heter duga, från fantastiska konferenslokaler med väggar dekorerade av Trondheimskonstnären Håkon Bleken, 90 år, fortfarande aktiv och med ett stambord på hotellet. Det skulle visa sig att hans konst fanns i hela huset – enastående – med skilda motiv och stilar.
Men innan vi går för den guidade turen undrar den servile servitören om vi inte vill ha med några praliner (vi hade frågat om det gick att köpa dem), återvänder med ett lite paket, som jag bär med största vördnad och försiktighet.
Det blir en rejäl promenad från vinkällaren i botten (Nordens största), där man kan köpa sitt vin för att sedan färdiglagrat inmundiga det, säg, 2021, till köket med plats för 60 man att jobba i, upp till den eleganta sviten, tornrummet, för två med egen vinkällare, eget kök med tillhörande kock, två badrum, flygel… ja, det hela till det facila priset på mellan 65000 och 100000 beroende på säsong.
Både jag och Z kunde i och för sig tänka oss sviten i prisklassen under och kände båda, utan att sväva iväg, att ibland skulle det vara gott att vara miljonär, obekymrad om priser.
Z och jag hade tänkt avrunda i baren för att tacka bartendern som så generöst välkomnade oss på eftermiddagen. Men tiden rinner iväg. Vi står i foajén och pratar, tackar hovmästaren för den guidade turen, han följer oss ut på gatan där han får sällskap av conciergen, elegant i uniform och höghatt, som visar oss vägen till biografen samtidigt som han undrar om vi vill ha ett paraply mot regnet…? Ja, kanske ett till?
Överväldigade tackar vi ja. Till ett.
Om vi kan rekommendera hotel Britannia…? Tillåt mig utbrista i diskret leende, inte helt olikt Mona Lisas.
Vi är lyckliga i Trondheimregnet, njuter av ”Rocket man” och kommer till hotellet omtumlade av intryck. Ska det inte ta slut…? Nej. Det kommer mera.
Måndagmorgonen i matsalen är lite mer dämpad en den var dygnet innan. Vi äter vår frukost för att sedan packa våra väskor, göra vår toalett och sedan checka ut med löfte om att få ställa väskorna där för att hämtas senare. Det blir ny promenad på byn, nu på jakt efter turistbyrån som skulle ha pralinerna vi suktade efter. Där kammar vi noll. Just under sommaren finns de inte. Men det finns en turistshop som kan ha dem, så vi går dit. Kartan vi har fått använder vi flitigt. Jag, som var i Trondheim för en hockeyturnering februari 1991, är lagom lost, men hämtar hem meter för meter. Inte för att jag minns mycket av den resan, mer än att jag köpte en söt overall på H&M till min då halvår gamla son.
Vi hittar butiken, köper en ask med blandade praliner (fanns inte enbart de förföriska) och knallar vidare till köpcentrum Solsidan där vi ska ragga lokalproducerad ost. Det blir några kläd- och skobutiker, men inget handlat. Visst, det blir ost, men också valkött, som vi får med oss vakuumförpackat. Vi hastar iväg. Tåget väntar och packningen ska hämtas. Regnet har flytt sin kos, Trondheim är en lätt pulserande, mindre storstad med turister flackande fram och åter. Vi är en av dem. Går mot stationen. Tar farväl med ett löfte om att komma tillbaka då plånboken är fylld. Hotel Britannia väntar.
#awayoflivingsince1951 #trondheim #hotelbritanniatrondheim
kaimartinblog 