Way out damernas – Far out ösregn!

Lördag och krafterna utmanas. Jag tvekar på om det beror på ålder, ointresse eller om de utlovade väderleksrapporterna om att ett hårt regn ska falla kommer infrias.

Men starten blir fin.

På scen det afrikanskbrittiska bandet Ibibio Sound Machine som spelar africana (känns logiskt med det begreppet, som jag struntar i att googla, nöjd över att kommit på det). Det svänger, sångerskan Eno Williams tvekar inte en sekund att famna den glesa skaran framför scenen och får igång dans och glädje i ett nafs. Så ska det göras.

Svänggäng. Foto: KAI MARTIN

Gråväder, förvisso, men regnet håller sig undan – ett tag till. Jag tittar till Madi Banja, svenskgambiansk rappare för förkärlek för r&b. Entrén i rök gör inte hans profil tydligare och det dröjer innan han vågar komma igång och ta in den publik som faktiskt finns på plats. Det blir bättre med dansare, men jag väljer att ta min lunch. Pastan kan mycket väl vara det bästa som går att få på Way out Westområdet och den intogs i ett slags korseld mellan Madi Banjas och Ibibio Sound Machines musik, där de senare vann övertygande.

Bra mat. Sämre musik. Foto: KAI MARTIN

Mätt och belåten ställer jag mig längst fram på Titiyo. Hon har ackompanjemang endast av två musiker, en med elektronica, klaviatur och elgitarr, en med trummor inkluderat elektroniska. Det är ett riskspel och inledningsvis är Titiyo stram, utan ett leende och lite flackande i sina försök att hitta tonen. Men det tar sig. Rejält. Efter de tre låtarna som inleder kommer leendet, publiken hälsas välkomna och med ett berikande mellansnack växer låtarna. Hon bjuder på musik från hela sin karriär, engelska med svenska låtar och bäst i sammanhanget landar de senar. Just för att arrangemangen mer spinner kring det elektroniska soundet.

IMG_0442

Tar sig. Efter en tveksam och stram start växer Titiyos spelning. Foto: KAI MARTIN

Little Dragon är favoriter. Det vet att få igång ett groove med smarta melodier, lika smarta arrangemang och har i Yukimi Nagano en sångerska av rang. Här fångar bandet publiken direkt och skapar stämning samtidigt som himlen öppnar sig. Under tag fullkomligt vräker det ned, men då vädret hämtar andan går jag för att se Cherrie.

Little

Öser med ösregn. Little Dragon med Yukimi Nagano är favoriter.

Foto: PETER BIRGERSTAM

IMG_0454

Regnet faller hårt. Foto: KAI MARTIN

Skyfallet har tvingat den begåvade soulsångerskan Cherrie, som med smooth musik och lika mjuk röst inte tvekar att vara stenhård i sina texter. Skyfallet har gjort att hennes gig har tvingats att bryta. Men väl på scen, något som påverkar logistiken för hela kvällen, omfamnar hon snabbt sin publik, mängder med tonårstjejer och kvinnor plus 20 som kan förutsättningarna, kan texterna, kan låtarna och som villkorslöst ger Cherrie kärlek som returneras tillbaka.

IMG_0460

Väl värd uppmärksamhet. Vädret är inte på Cherries sida. Foto: KAI MARTIN

Hon är väl värd all uppmärksamhet och bara en låt som ”Lämna han” – även om det skriker ”det heter honom!” i det språklig medvetandet – är brutal i sin kraft och uppriktighet, trots att tilltalet i musiken är mjukt och följsamt.

Amason

Bästa rösten. Amanda Bergman övertygar i Amason. Foto: PETER BIRGERSTAM

Amason väntar. Vädret är inte brutalt, men ihärdigt. Fukten söker sin in mot skinnet, sommarregnet på vara milt, men blir kallare efter ett tag. Lyckligtvis värmer Amanda Bergmans röst som få andra. Emellanåt kan jag tycke att Amasons musik är lite jolmig och strömlinjeformad. Emellanåt kan jag också förvånas över att Amanda Bergmans intonation påminner om Nina Perssons. Men det är bara emellanåt. Amason klarar sig och med gäster som Lisen Rylander Löve på saxofon i totalen alldeles utmärkt.

Christine

Glädje. Full fart och full show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Bandets framträdande följs av Christine & the Queens. Helt nytt för mig. Men franska låtskrivaren, artisten och producenten Héloïse Adelaïde Letissier överraskar. Hon har inte bara samlat ett gäng kompetenta musiker utan ett helt danskompani. Det blir en slagkraftig show i Michael Jacksons anda, något som gav mersmak. Kärlek, dans och positiv energi kan aldrig vara fel.

Rex

 Charm och energi. Rex Orange County övertygar – ett tag. Foto: PETER BIRGERSTAM

Under namnet Rex Orange County har 21-årige britten Alexander O’Connor på kort tid fått hausse på sin karriär. Initialt hör jag en ung Jamie Cullum som möter Ben Folds Five. Det vill säga pianobaserade musik. Alla med få undantag är direkt med på noterna i detta hans första möte med svensk publik. Allsång och skrik i en ljuv förening. Men i längden orkar klarar inte låtarna att charma mig.

Jag siktar istället på Erykah Badu, positionerar mig och väntar, väntar och väntar. Efter en kvarts försening som monsunregnet. Efter att i ytterligare en kvart ha gett fingret åt den tålmodiga publiken gav jag Erykah Badu fingret och gick hem. Ni får nöja er med Peter Birgerstams fantastiska bild av en konsert som enligt mina kollegor var bitvis enastående. Ungefär som Solanges, som jag också gav upp.

Erykah

Möjligen magi. Kanske var Erykah Badu bra, men regnet tog ut sin rätt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Slutsats av Way out West 2019. Få toppar, få omskakningar om ens någon. Torsdag och fredag utmärkt festivalväder. Lördag inte alls. Dessutom: 2019 regerade drottningarna på Way out West. Från Silvana Imam, Zara Larsson, Jorja Smith, Solange, Erykah Badu, Neneh Cherry, Cherrie, Christine & the Queens, Mitski, Seinabo Sey, frontkvinnorna Amanda Bergman (Amason), Yukimi Nagano (Little Dragon) och Eno Williams (Ibibio Sound Machine) till magiska Veronica Maggio.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s