Det pratas om lervälling. Det pratas om syndafloder. Men då väl solen skiner är det som om Way out West saknar något annat än här och nu. Det vackra folket tumlar runt bekymmerslösa och be dem fundera över miljö, djurhållning och cigaretter, men du får ingenting till svar. Istället handlar det om kläder, utseende, skönhet och ett allt annat än något hållbarhetsideal. De dansar vidare i något slags fin de sieclekänsla parat med who cares. Som äldre står jag avundsjukt och rynkar på näsan, ser kidsen trotsigt strunta i rökförbudet, slänga skiten där de står (jo, det finns flera som söker närmaste skräptunna för sopsortering, men andra som don’t give a fuck) och med hand i hand kräver utrymme i festivalleken vi går raka, raka vägen fram. Klädsam fylla, mindre klädsamt drogrus, men trots allt väldigt lite stök.
Jag kommer lagom till Jungle och får en start med soft soul i solen. Ljuvligt och lite kollektivt sväng med runda kanter, som ger dagen sitt första streck för det som ska komma att inrama festivalens andra dag.
Morgonen har inneburit jobb, så jag passar på att äta lite. Tar en London Calling, det är ju ändå festival, får något friterad massa med pommes frites av både potatis och sötpotatis samt en röra. Något tål jag inte, för allergin utvecklas sig i slemhinnorna ungefär samtidigt som ett gäng zombies passerar förbi. Irritationen med kliandet sitter i halva festivaldagen.
Stark röst. Daniel Norgrens röst är stark, men framträdandet tveksamt.
Foto: PETER BIRGERSTAM
Daniel Norgren står på tur. Sätter sig med ryggen mot när han inleder vid pianot. Men det är ju bara för oss som står åt den vinkeln. ”Idas sommarvisa” inleds trevande på pianot och lika trevande allsång, som om publiken inte tror att de får. När sedan Daniel Norgren fortsätter sitt set med att leta efter sina melodier känns framträdandet som en improvisation med allt för lösa kanter. Men rösten har han och emellanåt låtarna.
Jag pausar. Hänger lite med vänner, är på väg till VIP:en för att ta något att dricka då det slår mig om inte presentationen av Freddie Wadlingsingeln ”Heartbeat”/”Dead of night” ska ske vid musiktidningen Gaffas husvagn. Minnet har kuggat i precis. Jag kommer när initiativtagaren och producenten Joakim Thedin är till att bli presenterad. Han som fick ordning på sin bandspelare som hade tejper på tidigare outgivet material från 1987. Det blir en intervjusession av Gaffas Emil Vicksell med Pontus Lidgard, gitarrist i Cortex, Robert Lagerström, journalist och författare till Freddieboken ”Freak”, Bella Wadling och Henryk Lipp. En kort stund av hyllning till denne vår excentriske konstnär, sångare, textförfattare och kompositör.
Intervju. Freddie Wadling uppmärksammas. Foto: KAI MARTIN
Sedan väntar Mitski, den snart 30-åriga japanskamerikanskan som gör indiepop med punkiga förtecken. Det blir initialt en märklig och annorlunda konsert där hon använder sig av ett bord och en stol för gymnastiska rörelser samtidigt som hon sjunger. Men med tiden blir koreografin och spelningen mer en installation, som tar fokus från musiken. När hon sedan smått blasé tycker att musiken vid VIP-området visar att festen är där och inte inne i Linnétältet skapar det en inte mindre klädsam arrogans, som jag har svårt att ta. Är inte vår uppmärksamhet god nog…?
Installation. Mitski inleder spännande, men tappar fokus. Foto: PETER BIRGERSTAM
Pharoah Sanders må vara jämngammal med John Lennon, men det var aldrig pop eller rock som fångade hans själ, även om han tidigt spelade i rhythm’n’bluesband. Istället har han med sin tenorsaxofon fångat uppmärksamheten som en av de främsta. Han hann till och med spela med ikonen John Coltrane. På Way out West gör hans kvartett ett udda, men skönt inslag. Lite pausmusik bland det mer kraftfulla, jazz som inte tvekar att hitta sina egna vägar och melodier bland de förutbestämda låtarnas tema.
Kontemplation. Pharoah Sanders skapade stund för eftertanke. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det är alltid märkligt med band som man har sett just i genombrottets stund. Stereolab, till exempel, lyssnade jag på Lollipopfestivalen 1996 och gillade vad jag hörde då. Bandet var idogt mellan 1990 och 2009, för att sedan ta ett uppehåll. Det har hållit i sig i tio år. Nu på scen igen låter det som då, charmigt, finurligt, indiepop med lagom doser av krautrock med en touch av franskt genom sångerskan Laetitia Sadier.
Smart och svalt. Stereolab låter bra, men som förr. Foto: PETER BIRGERSTAM
Mat och öl intas i väntan på att kvällen ska fortsätta. Efter att ha slukat både maten och ölen är det dags för att lyssna på Veronica Maggio, som har spelat på festivalen tidigare. För första gången är det nu rejält med folk och företrädesvis unga kvinnor. Veronica Maggio rusar in på scen, hon är klädd i chict rosa, tvådelad dräkt och en fantasifull päls som hon snart klär av sig. Vacker med gravidmagen försiktigt putande, men ingenting som hindrar henne från att fullkomligt insupa publikens kärlek.
Jag har tidigare tyckt att hon har haft svårt för just det. Som om hennes framgångar inte varit henne riktigt värd, att hon inte kunnat landa i publikens entusiasm. Men här… oj, hon låter den snabbt allsångssjungande publiken äta ur hennes hand och hon njuter av sin stund på jorden. Veronica Maggio bjuder kaxigt på musik från sin senaste produktion. Inleder med ”Kurt Cobain” och låter det dröja länge innan hennes klassiker kommer.
Veronica Maggio bjuder på magi, festivalens första faktiskt. Och det är så vackert med en publik som kan varenda textrad, oavsett om det är gammalt eller nytt. Samt väldigt förtjusande speciellt med starka kvinnoröster istället för mullriga mansstämmor i allsångskörerna.
Publikfriare. Veronica Maggio får ett enormt gensvar. Foto: PETER BIRGERSTAM
Ingen tvekan om att Seinabo Seys röst välter det mesta, både i innerlighet och styrka. Nu några år efter genombrottet har också hennes scenframträdande blivit vassare och mer självklart. På Way out West är det soulig gospelgrace. Ett band som tillsammans med körtrion som är lyhört och en lekfull och värmande Seinabo Sey där den överraskande duetten med mjukt sjungande Hannes (inget efternamn) blev en fin stund. Så ocksåmed ”Never get used to”, hyllningen till hennes bortgångna far, musikern Maudo Sey.
Souligt. Seinabo Sey bjöd på stora kramen på scen. Foto: PETER BIRGERSTAM
Kvällen, eller dagen, kröntes av the Cure, bandet som har gett depprocken ett ansikte. Men som egentligen under sina över 40 år på scen bjudit på så mycket mer.
Senast i Göteborg, oktober 2016, fick vi en charmerande dos Curepop- och rock över tre timmar. I Slottsskogen skulle det inte medges mer än två. Robert Smith är ovanligt jovialisk, kliver i inledande ”Plainsong” ut på flankerna som vilken rockstjärna med stort självförtroende som helst. Det fortsätter med öppna famnen även om tonen är moll.
”Pictures of you” är förförande vemod och ljudmattan är aldrig alltför total, men alltid med Simon Gallups basspel som lika väsentligt för låtarna som Peter Hooks i Joy Division/New Order.
Det är en stark konsert, med kanske en gnutta förlorad momentum i mitten. Men Robert Smith sjunger enastående, som om de här 40 åren inte bekommit honom ett dugg.
Dramakung. Robert Smith blottar sina mörkaste rum. Foto: PETER BIRGERSTAM
The Cure, låtlista Way out West 9 augusti 2019
1. Plainsong 2. Pictures of you 3. High 4. A night like this 5. Just one kiss 6. Lovesong 7. Last dance 8. Burn 9. Fascination street 10. Never enough 11. Push 12. In between days 13. Just like heaven 14. From the edge of the deep green sea 15. Play for today 16. A forest 17. Primary 18. Shake dog shake 19. 39 20. Disintegration Extranummer: 21. Lullaby 22. The caterpillar 23. The walk 24. Friday I’m in love 25. Close to me 26. Why can’t I be you? 27. Boys don’t cry
kaimartinblog 