Postpunkposörer och mannekänger

31 augusti spelat Kai Martin & Stick! tillsammans med Dogsmile på Bellmans salonger i Göteborg. En spelning som, som alltid med ett åldrat men ack så vackert band, kan vara det sista.

Jag ska inte vara fatal. Tiden har sin gång och det är inte mer med det.

Men just lokalerna har sin tjusning, inte bara för att Attentat välte stället ett par gånger förra året. För just där kom en spelning att bli betydelsefull för Kai Martin & Stick!:s utveckling.

IMG_0516

Premiär. 7 oktober stod Stick! på scen för första gången – på Sprängkullen. Foto: LAURI DAMMERT

Under sommaren 1979 hade vi kommit med trespårssingeln eller -EP: (”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”Försent (aldrig försent)”) på det egna bolaget Puzzle records. Vi hade under tiden som Ronny Jotten kommit med lagom till inspelningen i mars mer och mer känt oss utanför punkrörelsen. Trots att vi tillsammans med Attentat var de två band som först knöts an till Garageligan av grundarna Bruset och Göteborg Sound.

Vi ville spela och spela där vi bäst kunde göra det. Oavsett om det var i Göteborgsförorter, på stadens nationer eller diskotek. Musikaliskt insåg vi också rätt snart att vi knappast var ett traditionellt (hur nu man kunde bli det efter rörelsen bara funnits i några år) punkband. New wave, eller nyvågen stämde bättre in där och där fanns ju band som Elvis Costello & the Attractions, Ian Dury & the Blockheads, Graham Parker & the Rumours, Siouxsie & the Banchees, Eddie & the Hot Rods… Så vi bestämde att lägga till Kai Martin & till redan befintliga Stick!. Problemet var bara att omslaget till singeln redan var tryckt. Vi fick helt enkelt skriva till Kai Martin & för hand, något som skedde vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979.

Men musiken var fortfarande lika högintensiv. Allt skulle gå fort, utspelet skulle vara teatralt laddat. Inte en gest för stor nog. Det var, förstås, en underbart kreativ tid. Vi repade mycket. Nötte våra låtar, adderade några och fick en allt större repertoar. Men tempot i låtarna var fortfarande lika högt.

IMG_0517

Hyperaktiva. Stick! var ett högenergiband de inledande åren. Foto: OKÄND

Vi hade haft scenpremiär 7 oktober 1978, spelade igen på Sprängkullsfestivalen i november och senare som pausband till Dag Vag på Errols i december (om jag minns rätt). Det blev fler spelningar där, på den anrika rockklubben, där vi också hade vår replokal i källaren – centralt och bra – och som vi senare kom att dela med Göteborg Sound fram till dess att bandet tackade för sig.

Någonstans hösten 1979, möjligtvis tidigt 1980, fick vi ett erbjudande om att spela på en modevisning som bögklubben Bacchus arrangerade en våning upp, alltså där nu Bellmans salonger huserar.

Mognade. På scen utvecklades Kai Martin & Stick!. Foto: OKÄND

Det var mannekänger av kvinnligt kön och transpersoner, som skulle paradera på catwalken. Vi repade under dagen, men insåg snart att det inte höll. Våra låtar var i princip över då modellerna skulle vända längst ut och gå tillbaka. På plats fick vi helt enkelt arrangera om låtarna, dra ned på tempot, ta om en vers och lägga till en refräng. ”Binder min tid” blev mer sugande i tempot och klockade in på dryga minuten längre än den var på singeln. Med ”Tassa tyst” och ”Ursäkter” skedde samma metamorfos. ”Stadens gator” likaså. Det spattiga blev inte så hyperaktivt längre. Allt blev faktiskt bättre.

Allt skedde i stunden, men det steg vi där och då vidtog gjorde att söka oss till nya domäner, spela var vi ville och att vi slutligen fick erbjudandet om att spela in vårt första album hos Silence records i augusti 1980.

Vi hade också under hösten 1979 sett Simple Minds på Errols, ett nyavågenband som precis var på gång att släppa sitt andra album och som tagit gigantiska kliv plattorna emellan. Vi var djupt imponerade, tog lärdom och Peter Bryx och jag skrev ”Språk” (inleder b-sidan på ”Biomusik”) direkt inspirerade av mötet med denna deras nya musik.

Vi var ett band i ständigt progression. Våra öron och porer var vidöppna för intryck. Sensorerna ivrigt aktiva för att skapa. Vi hade på kort tid klivit ur den allt trängre punkkostymen och hittat friare, mer färger på den en gång så svartvita paletten.

Med debutalbumet ”Biomusik”, som i mångt och mycket blev ett samlingsalbum av den musik vi skapat under våra två år, tog vi senare ett logiskt kliv till singeln ”Man ska vara som ett ”Vilddjur i år”/”Blått ljus”, som spelade in i mars 1981 och vidare till inspelningen av det andra albumet ”Röd plåt” på hösten samma år.

Vi skrev vidare, hittade nya möjligheter, inspirationskällor och triggade varandra.

Det blev turnéer, radio- och tv-framträdanden, flera skivinspelningar, framträdanden inför allt från 25 till 40000 under de intensiva åren mellan 1980 till 1985. Så tog kraften slut. Vi bodde på olika ställen. Den kontinuitet som repetitioner ger förlorade därmed. Inspirationen med. Ja, tillsammans med ett alltmer falnande intresse.

Vi gjorde vad vi trodde var vår sista spelning 10 augusti 1985, som Sveriges Radio spelade in. Slottsskogsteatern var fullsatt och avskedet blev värdigt.

2007 pratade vi om att återförenas. Stärkta av mitt möte med Simple Minds gitarrist Charlie Burchill 2006. Det skulle dröja. 2012 repade vi för ”Röd plåt” 30 år. Viktor Furbacken på bas och saxofonist Jonas Åkerblom. Vi försökte. Cremonese och jag spelade med Augustifamiljen – framför ”Rör, rör, rör dig nu” – vid Pusterviks invigning med ett starkt gensvar. Men den vidare satsningen föll i aska.

Sextetten som sprängdes.

November 2012 enrolleras Alex Gabay. Strax innan jul kommer Gomer Explensch hem från en längre utlandsvistelse. Strax efter årskiftet meddelar han att han gärna är med på comebacktåget.

Kai Martin & Stick! 2 röd

Sextetten som kändes. Foto: HELENÉ FURNESS

Påsken 2013 har vi två spelningar – Stockholm, Scandic Grand Central och Göteborg, Pustervik (en spelning som möjliggjordes av Florence & the Machines hastiga avhopp) – 6 och 7 april. Det går suveränt och mersmaken sköljer runt i munnen och sprider sig i blodomloppet.

IMG_0204

Succé. Postpunkposörerna gjorde succé på Liseberg. Foto: KAI MARTIN

Det blir ytterligare spelningar det året. Sommaren 2014 spelar vi på Taubescenen inför nära 800 personer. Nya låtar presenteras. Året efter gästar vi Gröna Lund och gör en av våra bästa spelningar någonsin. Dagarna efter går vi in i studion för att spela in det som kom att bli [utan titel], comebackalbumet som kom våren 2016.

Fler spelningar. Alltid lika stolta. Alltid lika vackra. Alltid lika dramatiska.

IMG_2638

Man ska vara som ett vilddjur varje år. Foto: IA HAMMAR

Senast Nalen 27 oktober 2019.

Välkomna! 31 augusti till Bellmans salonger. Biljetter på Tickster. 190 kronor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s