Gör mitt tolfte Way out West (stannade hemma 2013 och missade Alabama Shakes, vilket än i dag grämer mig). Men i år tvekade jag. Har gubben blivit gammal…? Ja, tvivels utan. Har han blivit grinig? Säkert det också. Men jag har haft mina tvivel förut. Tycker att det repriseras artister för mycket och att det i år har blivit ett startfält som inte riktigt är min kopp te att hälla i en mugg och sippa musik ur.

Jobbet gör att jag inte kommer förrän Silvana Imam regerar på Flamingo. Jag gillar hennes glöd, älskar hur hon stolt står på barrikaderna, hur energisk hon är i sina texter och hur dedikerad hon är när hon bjuder sin publik på feministisk kraft. Men det kan också bli lite tomt på scen med en ensam artist, som förvisso emellanåt får hjälp av några dansare. Men framför allt är det subbasen som tar försöker ta död på mina inre organ, så för att rädda dem lämnar jag showen i solskenet.

Glöder. Silvana Imam är het på scen. Men subbbasen dödar intresset. Foto: PETER BIRGERSTAM

Way out West fördel är att man kan stöta på nytt såväl som gammalt. Jag gillar att överraskas. Men också att möta det jag följt genom åren.

Blood Orange är en ny bekantskap med Dev Hynes i spetsen. Men brittens framträdande och bandets musik är förvisso tillbakalutat och sofistikerat, men blodfattigt om än elegant i längden.

Blodfattigt. Blood Orange – elegant, men strömlinjeformat. Foto: PETER BIRGERSTAM.

Neneh Cherry är en favorit sedan länge. Hon har ett skönt groove i sin musik och sin gestalt, hennes låtar är fortfarande utmärkta. Så självklart vill jag höra henne. Men det blir lite av en Edit Södergrandikt; jag blir besviken. Hon är påverkad av en förkylning, varken hon eller hennes band kommer riktigt igång. Rastlöst lämnar jag.

Favorit. Nenneh Cherry är en favorit som inte höll. Foto: PETER BIRGERSTAM

Istället får Zara Larsson min uppmärksamhet, men inte mitt hjärta. Ja, hon är grym på scen, bjuder upp till en suverän show. Men den är också så kalkylerad att det kryper i mig. Jag känner mig också förvandlad till en fluktande gubbe när hon vänder stjärten till och visar, så när, hela vägen in till evigheten, amen. Jag vänder istället bort blicken och undrar över autotuneleken som tillsammans med subbasarna sprider sig som ogräs på musikscenerna. Gillar det inte.

Proffsig. Zara Larsson kan, men hon når inte mitt hjärta. Foto: PETER BIRGERSTAM

Spiritualized då? Bandet som lockade mina öron med sin psykedeliska gospel för 20 år sedan… jo, jag såg bandet på Kåren någonstans då. Tyckte det var bra om än öronbedövande. Bättre nivån på volymen nu. Men musiken är en tripp tillbaka till då, det låter bra, men daterat och en sittande Jason Pierce gör ju inga människa glad, även om ett avancerat bild- och ljusspel gör sitt för att få oss att glömma det.

Psykbryt. Spiritualized låter som förr. Foto. PETER BIRGERSTAM

Med någon plats när missade jag James Blake i Annedalskyrkan 2011 under way out West. Vittnesmålen har gjort gällande att det blev något religiöst av hans sakrala musik. När kvällen kommer samlar han en stor skara redan frälsta för sin meditativa, melodiösa musik fylld av försiktig kraft och pulserande rytm. Bitvis riktigt bra, men utan energi att nå ut på Azaleascenen.

Sval. Jorja Smith förmådde inte nå ut som förra året. Foto: PETER BIRGERSTAM

Om Jorja Smith skrev jag förra året ”Brittiska soulsångerskan Jorja Smiths karriär har knappt börjat. Hennes debutalbum ”Lost & found” kommer tidigare i år och visar på en kvinna som med bravur fixar genren. Men på scen imponerar hon än mer med ett band som utseendemässigt inte riktigt matchar souldivan in spe, men som bäddar för hennes musik med soulfunkig elegans med r’n’b-driv. Dessutom är det imponerande att höra en publik som fullkomligt lyfter Linnétältet med allsång låt efter låt. Hade jag stått som nybakad artist och fått ett sådan mottagande hade jag fullkomligt smällt av.”

Samma kraft i framträdandet blir det inte riktigt i år när hon hastigt ersätter avhoppande Cardi B. Hennes framtoning är sval, vacker och musiken elegant r&b med jazztouch, lite som Erykah Badu. Hon orkar inte riktigt nå ut på Flamingo, Way out Wests största scen. Men är ju också förhållande vis nybakad som artist.

Så… dag ett ljummen, men vädret var bra.