Musik:

UNO SVENNINGSSON

!!!

Innerligt. Uno Svenningsson må inte vara en sång- och dansman. Men han har den innerliga rösten. Foto: KAI MARTIN

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Nära fullt men inte trångt vid uteserveringens scen.

Bäst: Farten i ”Vindarna”.

Sämst: Att det blir lite stiltje emellanåt.

Fråga: Borde inte Uno Svenningsson utmana sig med mer fartiga låtar, som just ”Vindarna”…?

Kanske missar han att Olle Ljungström denna dag skulle ha fyllt 58 år. Kanske är han fullt medveten om det. För när Uno Svenningsson möter Göteborgspubliken på sin kombinerade 60- och 25-årsjubileumsturné är det just med Olle Ljungströms ”Kaffe och en cigarett”. En stilla, intim start med David Nyströms keyboard i spikpianomood.

Jo, han har för drygt en månad sedan fyllt 60 år, men har en röst som en ynglings. Klar, karaktäristisk och ljus. Den som gör att han hittar in i revor och sår i folkets själ för lindring och vemodsstämning.

Nej, han är ingen sång- och dansman, Uno Svenningsson. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Men av den blyge artisten, som startade sin solokarriär för 25 år sedan har det utvecklats en kompetent underhållare, som inte gör stora gester, som inte pratar i onödan, som håller musiken i strama tyglar. Det är både en tillgång och en brist.

Det är lätt att tycka om hans musik, ja, även då han är uttolkare av andras alster. För han har en förmåga att vara nära och uppriktigt i sina texter, sångerna smyger sig på som något av en viskning, som en tröst, som ett kärleksord. Men det är ju då också nästan utan dramatik, utan passion, eller eld och glöd. Som i Håkan Hellströms ”Valborg”, som är mer pliktskyldig än innerlig.

På den här turnén bjuder han generöst från sin karriär, sololåtar, Freda’-material och musik från ”Så mycket bättre”-omgången som han ju var med i tillsammans med Sabina Ddumba, Tomas Andersson Wij, Kikki Danielsson, Eric Saade, Moneybrother och Icona Pop 2017. Ja, det blir till och med Supertramps ”The logical song” från ”Breakfast in America” (1979) som en hint om var Uno Svenningsson hittat sin röst och – kanske – sin musik.

Han bor granne med melankolin, men inte depressionen. Han öppnar för en mjuk kyss och kram, men inte för lusten och desperationen. Helt ok, alla kan eller ska inte bjuda på det. På så vis fyller hans musik också sitt syfte.

Gästspel. Ebbot kom och hälsade på på scen. Foto: KAI MARTIN

Ebbot kommer in och gästar på ”Under ytan” i en halvt improviserad version, en fin låt som inte mår så bra av just det. Soundtrack Of Our Livessångaren gör sedan John Lennons ”Watching the wheels”, inspirerad av att Sissel Kyrkjebö spelade den i sitt ”Sommar”. Vi är då inne mot finalen av konserten, som ter sig lite märklig. Men ok, generöst.

Slutet med ”Vindarna” och ”Vågorna” – SMHI-låtarna, som Uno Svenningsson kallar dem – är briljanta. Just där hittar han och bandet en energi som konserten – och Uno själv – skulle må bra av att implementera oftare i låtlistan.