Det finns de som tycker att ishockey i juni är galenskap. De som, kanske, många gånger tycker det är okej med fotboll en lerig lördag sent i december. Men… ishockey är en året-runt-sport. En idrott som, i regel, sker inomhus. Just nu är ishockeyns högtid: Stanley Cup-slutspelet. Dit dit alla NHL-spelare längtar. En tid då man ska vässa formen. Då alla meriter, tricks och trick under säsongen inte är vitten värt om du inte under hård press kan upprepa dessa dina bravader.
Nej, jag är ingen nattuggla som sitter och glanar mig glosögd mitt i natten. Fördelen med Viasat Play och morgontidighet är att jag kan kika när matcherna precis har slutat vid femsnåret och gubben i sin tur har vaknat. Jag snabbspolar mig fram till nedsläpp, förbi reklampauser och period-diton. Är det inte förlängning är det full underhållning med högklassig hockey på i runda slängar en och en halv timme. Jag har inte läst nyheterna, vet inte resultatet; jag är som en öppen bok och låter mig tjusas av klassen på spelet, speeden, tekniken, taktiken, målvaktsbravader – vilka målvakter! – och intensiteten. Går det att inte gilla ishockey på den här nivån? Tror inte det och de som missar detta är idrottens värsta losers.
Mot finalen. Tampa med Victor Hedman i spetsen vann konferensfinalen mot New York Rangers och är nu klara för sin tredje raka Stanley Cup-final.
Nej, jag har inte slaviskt följt hela slutspelet, men har knappt missat en match från kvartsfinalerna, semifinalerna fram till konferensfinalerna. Nu väntar alltså finalspelet. Bäst av sju. Mellan Tampa och Colorado. Kanske för första gången ingen högoddsare att det blev just förra årets Stanley Cup-vinnare (Tampa vann ju också 2020 års rumphuggna och av covidrestriktioner drabbade finalspel) och ska alltså tävla om sin tredje cup-vinst på raken mot förhandstippade finallaget Colorado
Tampa ställdes i konferensfinalen mot New York Rangers, som slitit sig fram till den med tuffa matchserier som sugit ben och märg ur spelarna. Förvisso inledde laget med två segrar mot Tampaefter att ha vunnit i en stentuff omgång om sju matcher mot Carolina. Då då två målvakter som ett tag stod i skuggan av Henrik Lundqvist möttes. Antti Ranta (Carolina) – i Rangers 15–17 – hade fått kliva in efter att Frederik Andersen skadats och i stort sett gjort det med äran. Igor Sjestiorkin tog ju över då Henke Lundqvist kroknade och har blommat till en fenomenal målvakt. Så var det också hans spel som tog laget så här långt.
I den andra konferensfinalen ställdes Colorado mot Edmonton och spelgenierna Connor McDavid och Leon Draisaitl. I målet för Colorado Darcy Kuemper som ställdes mot 40-årige kollegan Mike Smith. Men den förre drog på sig en skada som öppnade för reserven, tjecken, vänsterhänte Pavel Francouz, som med bland annat en hållen nolla och i övrigt stabilt spel hjälpte laget till vinst. Att se detta kreativa spel målvakterna emellan är en fröjd. Reaktionssnabba, god blick för spelet, improvisation när så krävs, positionssäkerhet och ett spel med klubban som många backar kan stirra sig avundsjuka på.
New York Rangers hade, som sagt, greppet om matchserien med sina två inledande vinster. Det var som om laget fortsatt gick på sin overdrive efter holmgången mot Carolina. Ryssen Andrej Vasilevskij, av många ansedd som världens bäste målvakt, ställdes mot sin landsman Igor Sjestiorkin. Rangers hittade snabbt Tampa-keeperns svaghet och gjorde gång efter annan mål på hans klubbhandssida, gärna högt. Tampa, som efter sin 4–0-vinst i matcher mot Florida, hade tappat matchtempo och positionerna. Men laget är vist av erfarenheten från tidigare Stanley Cup-spel. De vet vad som krävs för att komma till final och vidare fram till vinst av den åtråvärda pokalen. Så 2–0 i Rangers favör blev 2–1 och 2–2 i matcher. Så knep laget en bortaseger, otroligt rafflande precis som de övriga, för att kunna avgöra på hemmaplan i natt.
Redan hemma i Madison Square Garden syntes trötthetstecknen hos New York-spelarna. Än mer så nere i Tampa där hemmalaget dominerade totalt. Länge var det Igor Sjestiorkin mot ett ivrigt Tampa. Rangers försök var lama och sällan behövde Andrej Vasilevskij anstränga sig. Skottstatistiken visade en brutal sanning, även om målen länge uteblev.
Orken tröt. Mika Zibanejad sköt och sköt, men skotten gick inte i mål när Rangers jagade kvittering mot Tampa.
Så kommer Tampas lagkapten Steven Stamkos inseglandes på sin högerkant och skjuter ett skott från distans strax innanför blå. Skottet, som delvis skyms av hårt prövade och vilt kämpande Rangers-backen Ryan Lindgren, smiter mellan Igor Sjestiorkins höger benskydd och klubbhandske. På den nivån ett misstag, ett uns oskärpa som direkt straffade laget från New York.
Visst, Rangers kvitterade, men bara sekunder senare gör – återigen – Steven Stamkkos ett mål som en vilt kämpande Igor Sjestiorkin inte klarar att freda sin kasse ifrån.
2–1 står sig matchen ut, för New York Rangers hade helt enkelt inte mer energi, fantasi eller ork att utmana 2021 års Stanley Cup-mästare.
Tröst. Victor Hedman tröstar landsmannen Mika Zebanejad efter att Tampa slagit ut New York Rangers i jakten på Stanley Cup-finalen.
Nu väntar några dagars vila mot ett Colorado som har fått slicka sina sår sedan 4–0-vinsten mot Edmonton i den matchserien. Vännerna Gabriel Landeskog (Colorado) ska möta Victor Hedman (Tampa). Som jag längtar.
Fotnot: Finalserien startar natten till torsdagen.
Storslaget. Laleh hade, förutom sitt band, även Hvitfeldtskas Kammarkör och Göteborgssymfonikerna på scen på Ullevi. Foto: STEFAN NELANDER
Ullevi, Göteborg
Publik: 35192.
Bäst: Lalehs musik gifter sig fantastiskt med Göteborgssymfonikerna.
Sämst: Att inte låta publiken sjunga ”Ja må hon leva”.
Fråga: Vem blir nästa svenska, kvinnliga artist att hålla konsert på Ullevi.
Ingen ska säga att det är lätt att dels fylla en arena av Ullevis storlek, dels engagera publiken. Det kräver sin artist och få är kallade, om än väldigt många har försökt.
Vi har tio konserter på UIlevi i sommar och jag tror mig redan veta vilka som skapar den där intima känslan, trots storleken på arenan.
Laleh…? Nja. Men låt mig återkomma till det.
Få artister i landet lockar en så bred publik som Laleh. Hon fångar upp hela åldersspektrat från yngre barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna till äldre. Alla ska med och alla ska trivas. Kanske var det därför som konserter bjöd på en moderat, närmast samtalsvänlig volym.
Lalehs scen hade också placerats längs långlinjen, så som det var vid några andra tillfällen som Genesis (1992) och Elton John (1998). Det skapade en närhet, åtminstone för ståplatspubliken. Ullevikonserten är ett sätt för henne att fira sin 40-årsdag och det kan ju inte bli sämre förutsättningar. In på arena kommer över 35000 för att hylla henne. Även på scen är det fullt med hennes band – Gustaf Thörn, kapellmästare, gitarr, saxofon, Andreas Unge, bas, Nils Törnqvist, trummor, Charlotte Centerwall, gitarrer, Mikaela Hansson, keyboards tillsammans med Diana Ellman, Sara Scott och Emma Rickfjord med kör och dans – tillsammans med Göteborgssymfonikerna och Hvitfeldtskas Kammarkör.
Hon inleder med symfonikerna och bandet. Det är slående hur väl hennes popmusik, som inte är så beatbaserat, gifter sig med dessa stora arrangemang (bland annat signerat Martin Schaub). Hon har gjort det förut, som vid Göteborgskalaset 15 augusti 2014, i en magisk konsert med en fullt koncentrerad Laleh.
Skärpan finns förstås här nu också, men också ett slags uppsluppenhet, en känsla av ”äntligen” som smittar. För inte bara Lalehs musik är varm och innerlig, så är även hon.
Men i dessa starka arrangemang uppstår märkligt nog också en likhet från en låt till en annan. Sällan skapas en dynamik och med det uppstår också en brist på energi. Den där längtan efter eufori är en längtan som blir bestående. Det är förstås synd. Synd är det också att konserten är så mallad att det inte bjuds på några öppningar för att egentligen ta in publiken. Hur…? Jo, här har Laleh en uppskattande publik på 35000 huvuden, där några försöker dra igång ”Ja må hon leva”. Men istället för att pausa symfonikerna – ingen lätt sak, jag vet, men det går – så börjar nästa låt. Jag tror inte det hade hänt på en Håkan Hellström-konsert, utan vidare jämförelser.
Det går förstås att uppskatta Lalehs största konsert någonsin. Hon visar med emfas vilken mångfacetterad kompositör och tillika sångerska hon är. Popmusik, javisst. Men hon står helt fri i hur den ska skrivas och arrangeras. Till det med en röst som är lekfullt gränslös skapar det en fascination och njutning.
Med Göteborgsymfonikerna – och Hvitfeldtskas Kammarkör – blir det storslaget men aldrig bombastiskt. När Darin kommer in och ensam inleder ”Bara få va mig själv” uppstår en unik stund som förstärks när han och Laleh förenas i sången. Men jag kommer på mig själv med att hon skulle kunna haft en eller två gäster till den här kvällen.
Laleh är en säregen artist som alltid velat gå sin egen väg. Så blev det också på hennes 40-årsdag med stans största fest med drag av ett sobert cocktailparty ackompanjerad av Symfonikerna för loungemusiken.
Låtlista, Laleh, Ullevi 10 juni 2022
1. Vattenlilja
2. Vatten
3. Behåll ditt huvud
4. Change
5. Ett slag
6. Snö
7. Kristaller
8. Live tomorrow
9. Some die young
10. Vårens första dag
11. Bjurö klubb
12. Sand över allt
13. Vänta!
14. Der yek gosche
15. Svenska 2
16. Elephant
17. Hallå vänta!
18. Ramla hela vägen hem
19. Socker och vatten
20. En stund på jorden med Hvitfeldtskas kammarkör
22. Tack förlåt
23. In the comet
24. Colors
25. Video med Mia Skäringer
26. Leopard
27. Bara få va mig själv tillsammans med Darin
28. Goliath
29. Minnet av ett hav
Extranummer: Det kommer bli bra med Hvitfeldtskas kammarkör
Utmanar. Färska albumet ”Entre eux deux” tar plats på scen på Melody Gardots turnépremiär i Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg
Publik: Utsålt.
Bäst: Hennes osvikliga musikalitet.
Sämst: Någon av hennes evergreens hade varit klädsamt att få höra.
Fråga: Kommer den här låtlistan att hålla genom hela turnén…?
För två månader sedan kom beskedet om att Melody Gardot, den amerikanske storstjärnan, skulle komma till Stora Teatern i Göteborg. För knappt två veckor sedan kom hennes – och pianisten Philippe Powells – album ”Entre eux deux”. Det har gått fort och lika fort sålde salongen slut till det som visar sig vara Melody Gardots turnépremiär. Exklusivt? Javisst.
Följer man Melody Gardot, som jag har gjort både från skiva – sedan genombrottet med ”My one and only thrill” 2009 – eller via scenframträdanden (har sett en räcka konserter), så vet man att en konsert aldrig är den andra lik. Förväntar man sig klädsamma versioner av det man får från hennes färgstarka album kan man bli lätt besviken. Melody Gardot gillar helt enkelt att utmana, är jazzmusiker i grunden. Hennes låtar får helt enkelt på scen en helt annan språkdräkt, allt utifrån hennes humör, spelglädje och ambition. Det kan bli rasande vackert. Alltid med groove. Det kan bli en konsert markerad med ett frågetecken. Men alltid med en känsla av ett här och nu. Ett avtryck av en musiker som vill och vill lite mer ändå.
Samarbetet med franskbrasilianske pianisten Philippe Powell, son till brasilianske gitarristen Baden Powell, verkar – av förklaringen från scen – ha varit ett spontant uppstått möte som snabbt bar frukt. Ett kreativt samarbete av ge och ta. Uppmuntran och respekt från varandra.
Konserten i Göteborg inleds med just Philippe Powell och slagverkaren Jorge Bezerra, som kommer in spelandes på varsin kora – det västafrikanska stränginstrumentet – och sätter därmed tonen för en annorlunda kväll. För detta det färska albumet hamnar helt i fokus. Av Melody Gardots rika låtskatt i övrigt blir det inte. Ja, förvånande och – med erfarenhet från hennes musikaliska och sceniska integritet – samtidigt inte.
Melody Gardot har en faiblesse för melankoli, hon hittar blåtonen oavsett om det är jazz, blues, fado, bossa nova eller franska chansoner. Hennes röst är vemodigt vacker, följsam, lekfull och förförisk. Så också i detta knippe låtar, som rör sig kring brasiliansk och fransk musiktradition i ett slags utmaning av den amerikanske sångboken. Här finns en hommage till Bill Evans, om man vill, under hans prime time tidigt 60-tal.
Albumet är med henne i fokus såväl som Philippe Powell. Alltså blir det också så på scen. Växelvis sång, växelvis uppmärksamhet. En uppvisning i ett förtjust samarbete. Bakom dem står Melody Gardots kontrabasisten Christopher Thomas (Norah Jones, Joni Mitchell med flera) och den karismatiske slagverkaren Jorge Bezerra, en man som spelar på allt inklusive plastpåse och vatten (!). Det blir en livfull, expansiv konsert där tanken svävar att Melody Gardot 2022 med ”Entre eux deux” vill vara en i bandet. Ibland i ramljuset, ibland vid sidan av.
Jag får också en känsla av hur det kunde vara under jazzfestivalen i Montreux på det expansiva 60-talet. Man fick vara beredd på det mesta när man fick chans att se de bästa. Vi applåderar artigt och entusiastiskt, men vill egentligen något mer. Som att få höra någon av favoriterna från hennes tidigare produktion. Det blev vi lämnade förutan.
Det är alltså en konsert som utmanar, som emellanåt förför och tjusar. Men där jag också, som publik, kan känna mig en smula övergiven av att inte fått höra någon av den räcka favoriter från Melody Gardots tidigare produktion.
Suggestiv förening. När Little Dragon möter Danskompaniets dansare skapas ett suggestivt möte. Foto: DAN OFFERLIND
Göteborgsoperan 22 maj
Bäst: När dans och musik förenas till den helhet.
Sämst: För lite dans i förhållande till låtlistan.
Fråga: Kan det vara det nya konceptet för Göteborgsoperans danskompani att locka en ny publik…?
Little Dragon är ju ett dansband. Deras grooviga, elektroniskt baserade pop med drag och influenser från dubreggaen är smittande. Så idén att låta Göteborgsbandet bjuda upp till dans med några dansare från Göteborgsoperans danskompani som final på operans dansfestival känns logisk.
Men hur skulle det te sig? Musiken är ju fix och färdig, men går alltid att tänja på. Ska det vara nogsam koreografi, utmejslad efter Little Dragons låtar och låtlista? Eller ska det ske i något slags improviserad symbios? Slumpbetonad, vågad, på gränsen…?
Nja, kanske någonstans emellan.
Bandet är i centrum. Uppställda på Operans gigantiska scen som vore det ett rockgig extraordinär. Det är det förvisso. För det dröjer inte lång tid innan bandet får sällskap av dansarna Pascal Marty, Lee-Yuan Tu, Sabine Groenendijk, Christoph von Riedemann och Hiroki Ichinose.
Först in av dem, i ett böljande sjöhav, Sabine Groenendijk. Då har Little Dragons Yukimi Nagano smugit in i flor, som en skepnad, innan hon tagit plats på podiet.
Redan där blir dansen integrerad för att växa ytterligare i ett slags sömlös kommunikation mellan steg, toner, rytmer.
Dansarna går inte på beatet. De jobbar istället som med en akvarell; mjuka penseldrag som fuktar papperet med olika temperament och färger. Allt utifrån musikens kraft, dynamik och suggestion.
Little Dragon gör sin popmusik med lättsam smartness, med ett driv, en uppfinningsrikedom och en känsla för både melodi, arrangemang, rytm och lekfullhet. Över allt svävar Yukimi Naganos expressiva röst som ledigt rör sig utanför och ini låtarna, svävandes fri och samtidigt behärskad. Adderat till detta dansarnas visioner, tolkningar av några av bandets låtar. Det blir bitvis bländande bra med ett underhållande, kaotiskt slut med stolar överallt på scen.
Vi bjuds upp till detta integrerade äventyr på ungefär en och en halvtimme. Hamnar emellanåt i egna, stapplande danssteg (men så är det också svårt att sitta still). Men av bandets låtlista är det egentligen alldeles för lite koreografi. Synd, tycker jag, som gillade den här ambitionen att på plats förena dansarnas kunnande med Little Dragons.
Att Göteborgsskådisen Lisbeth Johansson ensam kan fylla en scen vet vi som haft förmånen att se henne i ”Stalins mamma” och ”Moa om Moa”. Monologer som blir skarpa, intensiva och direkta tack vare hennes skådespelarkonst. Det är inte alla förunnat att bära den där timmen på scen, få den att glöda och följa dynamiken, låta repliker vila eller avlossas med precision.
”Efter Fedra” är nyskriven och uruppfördes nyligen i Stockholm. Den är ett slags samarbete mellan regissören Hanna Nygårds tillsammans med Lisbeth Johansson och ett tiotal äldre kvinnor i en spegel av Euripides. Intervjuer, eller kanske snarare samtal, med kvinnor mellan 60 och 90 år blandat med repliker från den grekiska tragedin ”Fedra” har gett en föreställning som är inkännande, ömsint, sorglig och fantastiskt rolig. Kvinnors – ja, kanske till och med människors – längtan efter ömhet, hudnära eller/och sex som äldre är i fokus.
Lisbeth Johansson har ett direkt tilltal. Är öppen mot publiken oavsett om det är i repliker eller sitt elastiska kroppsspråk. Hon är snabb att bjuda in och bjuda ut. Skratten är lika omedelbara som igenkänningsfaktorn. Från start strösslas känslorna oavsett om det handlar om styrka eller sårbarhet. Åldern som hot eller tillgång. Lusten som given eller som något förfluget, drömskt från då.
”Efter Fedra” vågar ta avstamp från humorn med samma självklarhet som allvaret. Den fina fernissan krackelerar till förtvivlan, självförtroendet rämnar efter hand och självkänslan störtdyker. Känslorna kommer på en och samma gång och vänder lika snabbt uppåt igen. Allt detta balanserar Lisbeth Johansson med ackuratess och stor scennärvaro.
Det står 26 oktober 2020 på biljetten. Men även den 12 maj 2022 berättigar den till entré. Kanske finns det ett slags logik i det. Brittiska Suede vill fira 30 år med publiken, men fick snällt vänta. Laddade blev bandet. Laddade var vi som hållits på halster.
Suede flög över, kröp under och sipprade emellan då britpopen tog grepp som västvärlden och då striden om Oasis eller Blur fyllde brittisk musikpress. Med sin glaminfluerade rock smälte de samman Bowies Ziggy Stardust-era med Bauhus postpunk. Brett Andersson var en androgynt förtjusande och dekadent frontman. Skivomslagen – från singlar till album – var som filmaffischer. Lockande, oprecisa och med en air av strum und drang med glittrande strössel.
Svårt att inte gilla ett band då. Svårt att inte gilla ett sådant band nu.
Ja, det har gått svindlande år mellan bandet som nytt, hett och åtråvärt och nu. För egen del har jag inte sett bandet sedan sex år tillbaka. Då då de spännande spelade hela färska albumet ”Night thoughts” tillsammans med Roger Sargents film (skrev om konserten här!) i Danmarks radios konserthall. Några dagar senare satt jag på scen på Stora Teatern och intervjuad Brett Anderson och basisten Mat Osman för Göteborgs filmfestivals räkning.
Närvaro. Brett Anderson och Suede sviker inte publiken en sekund. Foto: KAI MARTIN
Nu handlar det inte om någon lansering av något nytt album. Det är en ren och skär uppvisning av Suedes finest med en imponerande låtlista, som skiftar kväll efter kväll. Åtminstone efter de inledande tio låtarna.
Det finns en relation mellan Suede och Danmark, som man som svensk kan vara avundsjuk på. Blott en spelning i Sverige (Annexet 10 maj) mot sex i vårt grannland. Men det är en ömsesidig relation. Publiken älskar Suede förbehållslöst och bandet älskar hängivet tillbaka. Det skapar en sällsam energi, som märks på scen och som märks i publikhavet.
Suede är ett relevant band 2022, trots att det har gått 30 år sedan de var unga, vilda, kompromisslösa, gränsöverskridande, drogtörstande, sexiga och livsbejakande (inte nödvändigtvis i nämnd ordning). Bandet har behållit sin särart. Klarade en comeback 2010 efter 2003 års krasch och splittring.
Suede duckar inte för sitt tillkortakommande. När gitarristen Richard Oakes (blott 17 år då han ersatte originalgitarrist Bernard Buttler 1994) och Brett Anderson kom in för första numret säger sångaren utan omsvep att de ska spela en låt de sällan spelar från ett album som var en katastrof. Men just ”Obsession” var tillsammans med ett gömt spår de enda låtarna från ”A new morning” (2002) värt att spara för eftervärlden.
Jo, Suede larmar och charmar i nära två timmar. Brett Andersons omfångsrika röst håller nästintill hela tiden. Men framför allt: Suede håller hela vägen.
Låtlista, Falconer salen 12 maj 2022:
Trash
Filmstar
Lazy
By the sea
She play
Beautfiful ones
Star carzy
Picnic by the motorway (akustisk)
The chemistry between us
Saturday night (paus)
Snowblind
Killing of the flashboy
We are the pigs
Can’t get enough
It starts an ends with you
Sometimes I feel I’ll float away
The wild ones (Brett Andersson ensam på akustisk gitarr)
Vi insåg rätt snart att vi hade mycket att fira. Fira för att vi funnit varandra. För kärleken. För livet. För den tillgivenhet, uppmärksamhet och lyhördhet vi gav varandra. För äventyren i vardagen. För möjlighet att göra det enkla till fest. Så plötsligt stod vi där med månadsdagar som blev halvårsdagar som blev år och vi har haft fler och fler anledningar att jubilera.
Vi har blivit förlovade och gifta, någonstans mellan där har vi blivit sambor och vi har fortsatt in i äktenskapet, kanske inte med den inledande kärlekens berusning, men med en trygg förvissning om att det är vi nu och framåt till döden skiljer oss åt.
Vi har satt datumet till firandet från den första dagen vi sågs. Inte för att vi då blev ett par, men för att det var då allt tog sin början. Där på Da Matteo i Viktoriapassagen klockan 14.05, efter Z var fem minuter sen, 19 april. Det är nu 15 år sedan och en fin orsak att fira lite extra.
Z hade fått en övernattning på ESS-hotellet, anrika Marienlyst utanför Helsingør. Snart adderade ytterligare en natt till kanske en aningen för svidande hög slant, men totalt skulle vi få en trerätters middag och afternoon tea samt inträde till det intilliggande kasinot. Det sistnämnda inte riktigt min genever, men Z uppskattar desto mer att utmana det ekonomiska ödet.
Vi bokade för att stanna där just kring vårt jubileum. Kanske skulle vi kunna sträcka ut hos Z:s storasyster i Bagsværd några dagar innan, för häng och umgänge…
Så blev det, men ändå inte. Vi lyckades i brådrasket få biljetter till Daði Freyr på Pustervik på påskafton, så Danmark fick snällt vänta till dagen därpå.
Vi steg upp tidigt efter en kort natts sömn. Avsikten var dels att utnyttja dagen, dels att komma i inledningen av Sølleørd loppemarked, favoriten i Holte som gett allt från bröllopskostym, skor, skjortor, byxor, bälten, klänningar, blusar, skor och kostymer under en räcka år.
Vi är kungar på vägen, glider med Hilda i maklig fart söderut längs den böljande E6:an, stannar för kaffe i Snapparp och fortsätter resan över Hallandsås väldiga krön för att möta utsikten över den skånska slätten, vyn mot sundet och Själland där i fjärran.
Känslan av äventyr kittlar alltid där och avståndet till Helsingborg är ju nu inte långt. När vi kommer ned till färjeläget är vi ensamma, men kan också konstatera att en minut tidigare hade gett oss den sista platsen på båten som nu sakta lämnar kaj.
Lämnar. Väl på färjan ser vi sakta Sverige lämnas bakom oss. Foto: KAI MARTIN
Väl på E47 riktning Köpenhamn hamnar vi i ett gräl om radiofrekvenser om hur man bäst ställer in danska radiostationer, så resterande resan söderut blir under en tystnad, tyst radio, tyst par, som släpper när vi närmar oss målet. Vi parkerar mitt emot Holte station, går mot de intilliggande bankomaterna för att ta ut de kontanter som kan tänkas behövas för de eventuella inköp vi ska göra. Men mitt danska Danskebankkort kärvar och äts plötsligt upp maskinen. Jag prövar med mitt svenska Danskebank, som nekar behörighet. Jag provar med mitt Nordeakort i Nordeaautomaten och tredje gången gillt välsignas jag med danska kontanter. Vi är så redo för loppisen. Men…
… där det normalt sett är trångt mellan stånden är det nu glest. Trots att evenemanget är tillbaka till sin ursprungliga plats efter covidåren. Nå, vi gillar läget. Betar av stånd för stånd, kikar på prylar och kläder enligt ett givet mönster för att inte missa något. Det går rätt raskt, men det går ju också att spana in folklivet, som alltid fascinerar.
Vi anar att påsken gör att det inte är fullt. Området kring Holte är något av Köpenhamns Djursholm, människor med tillgångar som emellanåt tycker det är trevligt att göra utrensningar av sina garderober och gör det till något roligt, en happening en söndag. Men påsk…? Nej, då är man i sommarhuset i Tilsvildeleje eller på skidtur i Gausta.
Plats för fynd. Färgstarka plagg med färgstarka personligheter. Foto: KAI MARTIN
Vi nöjes oss rätt snart. Jag har köpt förvånansvärt lite; en Burberry linneskjorta, kortärmad för sommaren och en mossgrön Selected homme-skjorta i fin manchester. Inhandlade utan att jag provade dem, men om de inte passar så kanske yngste sonen skulle visa intresse.
”Hem” till Bagsværd, vi lastar ur, bär packningen upp för alla trappor till T:s trivsamma lägenhet. Installerar oss i gästrummet, där vi ska stanna blott för en natt. T och jag går och handlar, inte så lätt på påskdagen då allt är stängt. Går ut för att köpa ägg, bland annat, kommer hem med vin bland annat och inga ägg. T:s man Lars kommer så småningom, nyss hemkommen efter jobb som sjuksyster på Grönlands västkust i ett halvår. Nu har han tillsammans med deras hund Max varit i parets koloniträdgård i Ballerup. Max stormar entusiastiskt in i lägenheten för att hälsa noga, Lars gör det också, men mer modest och på människors vis; han har mycket att berätta och både eftermiddag och kväll går.
ANNANDAG PÅSK
Vakthund. Foto: KAI MARTIN
Vi får en ny dag. Jag vaknar tidigt. Jag är till och med uppe innan hunden, som jag genom glipan in till L:s och T:s sovrum ser ligga i sängen, slö och slumrig, orädd för de nya gästerna som han sedan tidigare har bekantat sig med. Fåglarna utanför gör mig sällskap, jag läser ur Jussi Adler Olsens ”Natriumklorid”, som ju utspelar sig i de trakter jag nu rör mig kring. Åtminstone nästan. Han är en fenomenal thrillerförfattare, som lyckas balansera in en smula humor mitt i den bestialiska dramatiken.
Så vaknar sakta de övriga. Kaffe kokas, fyller köket med lockande doft, morgonmaten dukas fram, vi förser oss, samtalar, gör morgontoalett, packar och tar farväl. Hilda tar oss norrut, mot Helsingør och Marienlyst. Vi har bott på flera av ESS-hotellen, har väl egentligen bara det i Malmö (MJS), och Hemsedal (Fýrir) samt Villa Strandvägen i Ystad kvar. Plus, förstås, jättesatsningen med Jimmy’z, nöjesskrapan i Gårda i Göteborg. Boendena har sällan gjort oss besvikna, men där Pigalle, Bellora och Steam ligger i topp.
När vi styr in på p-platsen framför hotellet är samtliga platser fullbelagda. Vi har lite ont om tid, efter vårt afternoon tea ska serveras klockan tre, så vi bestämmer oss för att vänta med check in. Klokt, eftersom det är en lång kö till receptionen. Bagaget får vänta i bilen. Vi stävar in mot de spatiösa salongerna, väntar tålmodigt på vår plats till varande där afternoon tea ska serveras, får vårt bord och väntar ytterligare på serveringen. Personalen har att göra, men det dröjer en smula för länge innan vi får uppmärksamhet, göra vårt val av te och väntar sedan igen. In kommer kakfatet med scones, sandwiches och smågott. Teet kommer, vi häller upp och finner båda två att det är utan färg. När vi smakar inser vi att det förvisso finns te i kannorna, men vattnet är inte ens pissljummet. Vi påkallar servitrisens uppmärksamhet och hon lovar att återkomma med nytt, hett te. Vi väntar. Och väntar. Så väntar vi igen. Påkallar en annan servitris uppmärksamhet och efter en alltför lång väntan kommer teet, hett och rätt, men försent. Vi har redan tömt våra fat. Vi gnyr och gnäller en smula, men tar våra servetter, torkar oss om munnen och reser oss för att hämta vårt bagage och checka in.
Afternoon ljummet te. Foto: KAI MARTIN
Med bagaget i handen kommer vi fram till receptionen, möts av en trevlig portier. Vi stämmer av våra beställningar, förklarar att vi skiftat afternoon tea från tisdag till måndag samtidigt som Z flikar in att det inte var en så tillfredsställande service. Portiern beklagar detta och plötsligt, men lite initiativ från min driftiga fru, blir vi lovad mat från barmenyn senare på kvällen.
Vi får nycklarna till våra rum med en förklaring av hur man går dit; vi går fel. Får erinra oss hur vi ska ta oss till våra rum, och snirklar oss rätt i det väldiga hotellkomplexet. Rummet har utsikt över Öresund, om man står på balkongen, och kasinot. Det är ett spatiöst rum, helt i ESS anda med en slags amerikansk överklass på ostkusten uppe vid Martha’s Vinyard, Kennedyfamiljen etc. Två divaner lockar till att slappa, sängen är stor och skön, badrummet välutrustat, men till Z:s besvikelse i avsaknad av badkar.
Rum med utsikt. Foto: KAI MARTIN
Vi dressar om. Åtminstone jag, som klämmer in mig i den tredelade kostymen jag köpte på Macy’s, New York, vecka 7 2014. Den stramar kring isterbuken, men ger ju samtidigt hållning på västen får tjäna som korsett. Vit skjorta och fluga till det. För 15 år sedan kände vi inte varandra. Nu gör vi det. Fattar varandras händer, tar en promenad i omgivningarna, pratar om att bada i det lockande Öresundsvattnet, rekognoserar var, men hittar inget lämpligt ställe, kanske en strand, fast vi gör nog det i morgon…
I den blå timmen med den bästa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Så närmar sig klockan sju och vårt bord i baren med utsikt över norra Öresund och Kullen i fjärran. Vi välkomnas av en ung fyr, sätter oss tillrätta och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta vår beställning. Bli väntar. Och väntar. Samt väntar igen. Så reser sig Z och påkallar den unge fyrens uppmärksamhet, frågar om han har glömt av oss och han erkänner direkt, lovar oss var sitt glas som kompensation. Z skrattar och förklarar hur dagen på hotellet har sett ut och det blir än mer pinsamt för vår servitör. Men väl med mat och dryck på plats är allt klockrent. Vi sträcker ut i tid, tar in kaffe och varsin cognac innan vi tackar för oss och går till rummet för tv och säng.
TISDAG
Det är vår dag. Men klockslaget är viktigt. Först 14.05 ska den uppmärksammas. Vi äter vår frukost i en av de stora matsalarna, som båda är fullbelamrade; hotellet är uppenbarligen välbesökt. Det är frukost i toppklass, danska läckerheter, skramlade ägg to die for… ja, det hela. Nja, vi pratar törstande om Park Inn Radisson vid Alexanderplatz i Berlin med en kok som på plats försedde en med läckerheter som omelett, Radisson Collection Royal Copenhagen, det gamla SAS-hotellet, som dukade upp en furstlig brunch med champagne, och Britannia hotel i Trondheim med egg benedict, bland annat, som serverade till perfektion. Men annars var det bra.
Z har en plan. Vi är ju förenade i vårt intresse av loppisar och secondhand. Hon har tagit ut en rutt i, som det verkar, det ärendet välförsedda Helsingør. Allt inom promenadavstånd. Vädret är på sin mest soliga sida, så vi tar på våra promenadskor och beger oss ut längs stranden från hotellet in mot byn. Först ut Danmission genbrug, där vi endast kommer ut med ett set barnbestick till sonsonen. In i Helsingørs gamla stadsdel, där butiker kantas av mäklarfirmor, kaféer och restauranger. Vi går och går fel, går rätt igen. Avstånden är korta. Jag som aldrig riktigt har varit i den nordsjälländska byn ser mig förtjust om. Det är en vital stad, inte som Frederikshavn, som verkar sorgligt bortglömt där på Nordjyllands norra ostkust.
Vi hittar till Folkekirkens nødhjælp genbrug, men hittar inget där. Travar vidare längs gator och gränder, passerar en lockande vintagebutik som har stängt denna tisdag och knallar vidare till Røde kors då Z får ett viktigt samtal som påkallar hennes uppmärksamhet. Jag får in ensam, nyper i lite kläder och accessoarer, men kommer ut tomhänt. Vi kikar på klockan, inser att det närmar sig. Vi stannar. Sitter på en bänk. Håller andan. 14.05. Tack för dig, älskling. Kyss. 15 år. Wow!
Tiden har ju gått och vi med den genom Helsingør. Vi har passerat Axeltorvet och sett restaurangerna, sett folk suga på en öl och äta något gott till i solskenet. Det är 19 april, det är i påskens efterdyningar och vi har det bra. Så vi går in på en restaurang på hörnet som utlovar smørrebrød, beställer och med det öl och för mig också en gammeldansk. Vi sätter oss i solskenet, njuter av stillheten och eftermiddagsfriden, ser i ögonvrån en milt sagt berusad stamgäst som både personal och gäster har koll på, precis som hans vän. Vi äter, njuter och konstaterar att vi har tid för backgammon, som jag kan dåligt, Z väsentligt bättre. Men jag vinner första. Hon den andra. Men istället för ett avförande parti griper rastlösheten; jag vill vidare.
En stund i solen. Foto:ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Vi går nedför Bjergegade igen, passerar lite olika butiker, går in, går ut, men när jag ser hattarna och kläderna i skyltfönstret hos A. Florisson lockar det. Vi går in. Blir överfallna av en entusiastisk expedit och vi försöker förklara att vi bara vill ta en titt, kanske mest kepsar och hattar. Hon trollar fram den ena hatten efter den andra som landar på Z:s huvud. Men allt resulterar i något osålt. Så tittar hon lystet på mig och är på väg mot någon hatt, men jag pekar på den lila kepsen som lockar. Hon har mätt Z:s huvud, jag är säker på min storlek (57) och hon plockar fram den och sätter den på mitt huvud. Appappapp. Jag kan själv. Tar av den. Knixar till den för att den ska landa rätt på skulten, vilket den inte gör. Tyvärr. Ingen affär. Men hennes vackra Libertyskjortor då…? Jag får en att prova. Den konstateras sitter lite tajt. Upp en storlek. Men då blir ärmarna för långa. Så hänger där en väst, som dessutom visar sig vara Walker Slater, märket (och butiken) som jag upptäckte i London 2018 och återvände till 2019 för att köpa en vacker tredelad tweed. Jag provar en, som sitter så där. Provar en annan som sitter perfekt. 1000 danska pengar är nära 1500 svenska. Men… det blir affär. Hon slår nogsamt in västen i ett vackert paket samtidigt som Z hittar en pilothuvva i skyltfönstret. Den entusiastiska expediten kliver upp i skylten för att hämta ned den för att Z ska får prova. Den sitter som en, eh, smäck. Men Z vill fundera. Så vi tackar och kliver ut i det vackra vädret för vår expedition.
Butik att uppleva. Foto: KAI MARTIN
Vi viker av mot Stengade, ytterligare ett strøg med både klädbutiker och mataffärer. Vi stävar mot en secondhand som Z märkt ut på kartan, men väl framme visar den sig vara nedlagd. Mängder med människor är ute och flanerar i eftermiddagssolen. Vi slinker in i en gränd för vintagebutik som har allt, går ned i butikens källare, hukar i prången och i de smala passagerna. Men, nej. I butiken finns heller inget som lockar och om det gör det är det en för hög prislapp.
Tisdagsfynd.
På Stengade finns en Ilse Jacobsen outlet och Z gillar det exklusiva danska märket och hon klär dessutom utmärkt väl i plaggen. Det blir en del provande samtidigt som jag hittar ett par klacklösa stövletter i min storlek, brandgula och blå, pälsklädd på insidan. Inte säsong, men hundra danske är prisvärt. Jag provar och tackar ja. Z i sin tur har valt ut ett tjog klänningar och bestämmer sig för två, varav den ena blir på min bekostnad då jag vill uppvakta henne på hennes 15-årsdag med mig.
Det är hög tid att gå hem. Men vi smiter in i en ostbutik med allsköns danska, framför allt, ostar som lockar. Vi äter med ögonen, men minns var butiken finns. Går tillbaka mot Marienlyst. Vi ska hinna bada innan vår trerätters om aftonen.
Vi har lyckats tigga till oss badrockar av den vänliga receptionisten, badrockar som annars bara tillfaller hotellets spagäster och några sådana är inte vi. Så iklädda de svarta badrockarna och badkläder tar vi hissen ned, går ut bakvägen och smiter förbi kasinoentrén mot en lite strand vid sidan av hotellet. I bakgrunden Kronborgs slott, i fjärran Sverige och Mölle by the sea. Jag tar resolut av mig badrocken, kliver obekymrat i vattnet, känner hur kylan kniper om mina vader, efter ett femtontal meter kastar jag mig och frustande tar mig upp. Z följer mitt exempel nära nog.
Inga badkrukor.Foto: KAI MARTIN
Vår tête à tête närmar sig. Dags att skifta från badrock till finklädsel. Ikväll blir det miljardärens kostym, den ni har kunnat se i ”Antikrundan”. Vit skjorta och slips till det. Z i sin nyinköpta, eller nyfådda, Ilse Jacobsenklänning. Ett smaching par, helt enkelt.
Fint par till fin mat.
Vi slår oss ned vi vårt bord. Blir bums betjänade. Får välja ur menyn, tar råbiff som entré och torsk till huvudrätt. En vinmeny till, anpassat efter våra beställningar. Förutom efterrätten beställer jag, inspirerad av dagen, en ostbricka. Vi låter oss väl smaka av allt, tar in kaffe till desserten och smälter både maten och dagens intryck. En bra dag tillsammans med kvinnan jag älskar, som jag träffade för 15 år sedan. Som det kan gå.
Nu väntar bara kasinot, som jag motvilligt sagt ja till att följa med på. Där står nogsamt om dresscode och den klarar vi med råge. Z växlar in till marker, satsar 500 danska kronor. Vi går runt och kikar, enarmade banditer, andra slags spelmaskiner, rouletten… men det är black jack som Z gillar. Där finns två spelar, Z blir den tredje, jag hennes kuttersmycke bredvid. Pengar vinns, pengar förloras. Men Z lägger hela tiden undan så att hon ska kunna gå därifrån med samma summa som hon kom. En ung man i luvtröja och t-shirt spräcker inte bara klädkoden utan också sin egen bank. Han sprider ut 4500 danska kronor i sedlar på spelbordet och förlorar dem nästa lika snabbt. Han växlar in fler spelmarker för en summa som är svindlande hög, förlorar igen med en axelryckning. Personligen tycker jag det är sorgligt. Ur många aspekter. Men främst att pengarna kunde ha gjort nytt till något annat och dessutom, vad kommer dess lättförsnillade pengar ifrån?
Vi tackar för oss. Glider ut ut en artificiell värld som inte är för mig. Bilder. Tyvärr. Det är inte tillåten på kasinot. Kanske var, som med dresscoden, en regel man kunde bryta mot.
ONSDAG
Vi ska checka ut tidigt och vinner oss därför om en tidigt frukost. Samma fina kvalitet som gårdagens och vi förser oss. Så går vi upp, packar och beger oss, tackar för den här gången, betalar räkningen och tar Hilda på äventyr. Z har nosat reda på att Hillerød, staden på norra Sjælland som man annars bara passerar, ska ha ett pärlband av secondhandbutiker. Mot Hillerød, alltså, på väg 6. Vi inleder med Kirppu, loppiskedjan som finns på olika orter och där man hänger in sina kläder, sätter ett pris och butiken får avans på den försålda varan. Ja, det var där jag hittade miljardärens kostymer för 500 dkr stycket 2018 och, ja, det var där jag hittade mina RM Williamsboots för 100 dkr i somras, men då i Frederikssund.
Z lotsar mig rätt och väl på plats i den stora butiken gör vi som vi brukar, korridor högersida upp och vänstersida ned. Det tar sin tid, men efter en timme har jag hittat Björn Borg-kalsonger till ett ringa pris (självklart obegagnade, vad tror ni?), en Paul Smith, kraglös, skjorta, ett set strumpor samt lite kläder och skor till sonsonen, där den blå overallen och Pippi-t-shirten blir favoriter. Vi far vidare in mot centrum och nära det vackra Frederiksborgs slott, parkerar bilen och smiter in i en antikbutik som gör oss förtjusta, bortsett från priserna, med mycket dansk design. Bredvid ligger ett Røde kors, men utan varor som lockar. Fortsätter till Kirkens korshær genbrug, nyper i lite ting utan att fastna. Går vidare på Slotsgade, går över Torvet mot Helsingørsgade och till Lumi genbruk och Blå kors genbrug. Hos den sistnämnda hittar jag ett par Tiger of Sweden-byxor för 30 danska, för små för mig, men kanske för yngste sonen. Vi fortsätter upp till Østergade och Kræftens bekæmpelse genbrug, nosar runt utan att lukta till oss något fynd. Dags för hemfärd, p-tiden är på väg att ta slut. Så samma väg tillbaka, förutom ett depåstopp för den nödige på Torvet där en underjordisk toalett räddar den nödställde. Vi kommer till p-platsen på minuten när och styr ut ur Hillerød samma väg som vi kom och når en dryg halvtimme senare Helsingør, där det vi Prøvesten inte bara finns världens bästa kebab och en utmärkt Kvickly utan också Kræftens bekæmpelse genbrug. Vi startar med den sistnämnda där jag lustigt nog hittar obegagnade plagg från Ted Bernhardtz, företaget/butiken nere vid Järntorget i Göteborg. jag provar en slipover i svart och en blå väst för rimliga pengar, men magkänslan är mättnad. Jag avstår. Vi går istället och pantar våra danska burkar och får drygt hundra kronor att handla för i Kvickly, lite egensponsring till dansk mat, öl och vin som inhandlas. Vid kebaben äter vi får lunch och tar dessutom med några skålpund kött till den hungrige ynglingen hemmavid. Så hemfärd för firarna, med lite mer bagage än när de for, men också väldigt mycket nöjdare.
Drabbande. Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki i ”Tillbaka till Reims”. Foto: SÖREN VILKS
Konceptet med uppläsning av Dedier Eribons roman för iscensättning och tolkning, och vidare diskussion, av hans roman ”Tillbaka till Reims” har gjorts förut. Men på svensk scen är det premiär och det med emfas. När jag ser den har Göteborgspremiären (samma uppsättning som spelades på Dramaten i höstas) legat en månad tillbaka i tiden. För de tre skådespelarna har anspänningen släppt, de har låtit pjäsen sjunka in och låtit replikerna – och handling – mogna. Dramatenskådisen Lena Endre ses på Göteborgs gator och restauranger som en vanlig människa. Men det är ju inte riktigt så. Hon är en av Sveriges mest aktade och visar prov på varför på Stadsteaterns scen.
Hennes roll som sig själv – de övriga Högsborapparen Parham Pazooki och Jesper Söderblom likaså – för ett uppdrag som voice over för filmen ”Tillbaka till Reims”. Regissören (Jesper Söderblom) och hans assistent (Parham Pazooki) leder arbetet från en studio – med något slags art decoinredning – i Biskopsgården, dit hon lite ängsligt tagit sig med taxi, för kollektivt hade varit lite för utmanande.
Filmen spelas i bakgrunden. Lena Endre läser manus med trygg, stark röst. Arbetet rullar på i förstone, för att fastna i ifrågasättande över textens redigering. Plötsligt öppnar pjäsen upp. En diskussion förs mellan Lena Endre och Jesper Söderblom med Parham som tyst åskådare. Försiktigt skruvas tempot och tonläget upp. Lena Endre spelar elegant på sin position som rutinerad och högaktad skådespelare. Jesper Söderblom mansplainar och håller styvnackat i sitt manus, i sin idé om filmen. Det är återhållsamt dramatiskt, fint skådespeleri, där Lena Endre för ”Tillbaka till Reims”, diskussionen om vänster och högerpolitik i Frankrike, till Ådalen, om henne släktingar som demonstrerade i maj 1931 och möttes av militärens kulor. Den stillsamma retoriken vilar plötsligt på hanen, men det är inte hon som avfyrar utan Parham, som sätter allt i sitt 2020-års nu. Han med sitt utanförskap, han som ifrågasätts ständigt för både utseende och namn, han som klär av Lena Endres och Jesper Söderbloms tidigare samtal om höger–vänsterskalan, om vem som har mest trovärdighet i sammanhanget. Det är effektivt och kraftfullt och stärks än mer när han exploderar i sin egen musik.
Lena Endre lyssnar förtjust, som om hon fått en öppnad dörr till verkligheten i orten och Jesper Söderblom försöker övertrumfa sig själv i superlativer, som skorrar falskt.
”Tillbaka till Reims” är spännande scenkonst, ett slags semidokumentär där replikerna växlar mellan Dedier Eribons faktiska text och orden från skådespelarna som listigt känns som verkliga. Regissör Thomas Ostermeier har jobbat med små medel och skådespelarna med små gester och lågmält tilltal. Desto starkare blir effekten.
Tillbaka till Reims, premiär 18 mars, spelas till och med 22 maj på Göteborgs stadsteaters stora scen.
Baserad: På Dedier Eribons roman med samma titel.
Koncept: Schaubühne Berlin.
Översättning: Johan Wollin och Ulf Peter Hallberg.
Regi: Thomas Ostermeier.
Scenografi: Nina Wentzel.
Mask/peruk: Linda Hyllengren.
Ljud: Jochen Jezussek.
Ljus: Erich Schneider.
Film: Sébastein Dupouey och Thomas Ostermeier.
Kamera: Marcus Lenz och Sébastien Dupouey.
Filmljud: Peter Karstens.
Komposition: Nils Ostendorf plus musik och rap av Parham.
I rollerna: Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki.
Kul. Daði Freyr och hans sidekick Ylva Øyen Brandtsegg bjuder upp till glädje. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Utsålt (nära 800).
Bäst: Värmen och svänget.
Sämst: Några longörer för mycket.
Fråga: Hur underbart underhållande hade inte detta blivit även med bandet Gagnamagnið…?
Ni kan storyn. Isländska, 208 centimeter långe artisten, låtskrivaren och musikern Daði Freyr skulle tillsammans med bandet Gagnamagnið kamma hem Eurovision med underhållande, katchiga låten ”Think about things”. Men… en pandemi kom emellan. Den som också sköt upp turnén som skulle landat på Oceanen i Göteborg. Visst, samma konstellation ställde upp för ett år sedan med ”10 years”, hög kvalitet även på den men inte samma sensation, och knep en fjärdeplats. Nya turnéplaner, men även dess skrinlades. Klart att man tappar bort Daði Freyr någonstans på vägen. Åtminstone om jag talar för egen del. För uppenbarligen är det ingen annan som har gjort det. Turnén som startade 25 mars i New York och tuffat vidare genom Staterna sålde snabbt ut där och har gjort så också när den fortsatt i Europa. Alla vill se den charmige, i Berlin boende, 30-årige islänningen tillsammans med sin sidekick, slagverkare och sångerskan Ylva Øyen Brandtsegg. Göteborg gör inget undantag.
Det blir en färgglad påskafton på Pustervik. Nej, Gagnamagnið är inte med. Det är avskalat på scen, men med humor, svängig, elektroniska pop och glatt humör kommer man långt. Väl på scen efter rart uppvärmande Florence Arman, som Daði Freyr skrivit låten ”Sabada” med, dröjer det inte lång stund innan han har den fulltaliga publiken i sin hand.
Daði Freyr trakterar diverse syntar, bas och gitarr tillsammans med sin dator. Det skulle kunna ha blivit stereotypt, men musiken är för smart arrangerad för det. Dessutom är norskan Ylva Øyen Brandtseg en stöttepelare både beträffande musik, energi och utstrålning.
Fullt. Daði Freyr genomför just nu en utsåld Europaturné. Foto: KAI MARTIN
Göteborgspubliken bjuds på en underhållande en och en halv timme, som otippat innehåller version av ”Fågeldansen” som alla ogenerat anammar. För så är det med Daði Freyr, han kommer undan med det mesta. Man må tro att han är en nörd, men han är ett lättsamt geni som vet hur man skruvar på underhållningsknapparna. Han skiftar mellan engelska, isländska och norska i sitt tilltal till publiken. Har en torr humor som är lått att smittas av.
Visst. Jag saknar hans och Gagnamagniðs overaller, töntvarningen och koreografin, som hade suttit som en smäck i enstaka nummer som Eurovisionlåtarna ”Think about things” och ”10 years”. Delar av publiken stod redo för det. Men det fick gå ändå. Dessutom fick ju Basshunters ”Boten Anna” i en egensinnig version. Jo, Daði Freyr kom undan med det också.
Journalisten Jeanette Bergenstav deckardebuterar för en vuxenpublik med thrillergripande ”Syndoffer”. Här handlar det om hennes alter ego, frilansjournalisten Jennifer Sundin – precis som författaren själv med grava höftproblem efter förlossningar – som hamnar mitt i händelsernas centrum. Gullbergs kaj och Torslanda är platserna där det mesta utspelar sig och Jeanette Bergenstav vet hur man skruvar till en intrig och backar inte för blodtörst, våld och ständiga förvecklingar. ”Syndoffer” är en kittlande thriller, den första i en serie, som kramar skiten ur läsaren från start till mål. En snygg cliffhanger bjuder in läsaren även till nästa del i boken. Personligen kan jag knappt vänta.
Tony Fischier: I mästarens skugga (Lind & co)
Med debuten ”Mannen som försvann” satte Tony Fischier inte bara tonen utan också ribban för sitt författarskap. Även han är journalist och har ett skarpt öga för både intriger, detaljer och levande personporträtt. Kriminalkommissarie Niklas Ragnvik är återigen i huvudrollen precis som privatdetektiven Maxine Adlerkrantz, som inte står Lisbet Salander långt efter. Med ”I mästarens skugga” blir Göteborgs konstmuseum en raffinerad skådeplats för nära nog det perfekta brottet, men också för ett mord. Göteborg i övrigt tjänar som palett i den gastkramande historia, där Tony Fischier återigen visar hur slipstenen ska dras för en vass thriller.
Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers förlag)
Åke Edwardson är något av en nestor inom svenskt kriminalförfattarskap. Från den inledande serien om kriminalkommissarie Erik Winter har han gått från bestialiska mord till mer eftertänksamhet och inte lika mycket splatter. En fördel, tycker jag. Åke Edwardson är en strong författare, som både vet hur man bygger en story och en skarp mening. Med sin trettonde bok i Erik Winter-serien är han än mer nedtonad än tidigare. En kommissarie som nästan motvilligt vill utföra sitt uppdrag. Erik Winter är mollanstruken, men så är också den värld han vistas och arbetar i. Hans drömmar förblir drömmar. Tomten ute vid Amundön förblir obyggd. Relationen med hans hustru knackar. Han fastnar i sina tankar i den spatiösa lägenheten vid Vasaplatsen. Men skruvar samtidigt vidare på sin lösning av ett oväntat fall mot den inte helt givna upplösningen. ”Det trettonde fallet” är inte Åke Edwardsons starkaste roman i serien, men habil och han är fortfarande driven i sitt författarskap.
Stina Flodén: Nu dör vi (Bok fabriken)
Åter en debutant. Åter igen en nyboren Göteborgsförfattare. Återigen med thrillerberättandet som redskap, precis som de ovanstående kollegor. Men Göteborgsboende Stina Flodén placeras sin handling i Mariestadstrakten. Inte heller hon vilar på hanen. Redan i inledningen mördas huvudrollsinnehavaren Camilla Stensjös man brutalt. Polisen famlar i mörkret över vem som är gärningsmannen, tvivlar på Camillas vittnesmål och hennes dunkla förflutna flyter sakta upp till ytan. Stina Flodén vet väl hur man väver en spänningsväv. De 300 sidorna dansar iväg i den väl författade och snabbt gripande historien. Även här bjuds det på en cliffhanger av rang. Självklart. Stina Flodén har en hel serie om Camilla Stensjö i beredskap. Tack för det.
David Armini: Röda siffror (Ekström & Garay)
Hovås, överklass, rikedom, ärvda pengar, drömmen om snabba cash, ond, bråd död… Jo, ingredienserna känns igen, så när som på Hovås, då. Rikemansområdet söder om Göteborg med Sveriges äldsta golfbana och en taxeringskalender som skvallrar om boende med goda finanser. Så, ja, varför inte, som David Armini väva in just Hovås i sin berättelse. ”Röda siffror” är en thriller, men i lite lägre tempo än ovan nämnda romaner. En aning mer omständligt och inte lika gena vägar i berättandet som kollegorna. Men ”Röda siffror” är ändå inte dum med en desperation i relationer, som skapar avgrunder mellan både familjer och vänner. Och, nej, borgarklassens diskreta charm är inte heller här speciellt charmig. Snarare kall och avslagen som bortglömd, öppnad champagne.
kaimartinblog 