Häxkraft i Operans nya musikalsatsning

Göteborgsoperan har vinnlagt sig om att ha starka musikaler i sitt utbud, sedan starten med ”Kristina från Duvemåla”, ”Chess”, ”A chorus line”, ”A West Side story”, ”Ringaren från Notre Dame”, ”Oliver Twist”… ja ni förstår. Alltid med storslagna uppsättningar, som kittlar både öga, öra, själ och hjärta. Nu gör ”Cabaret” succé, som följde efter framgången med Håkan Hellström-musikalen ”Kärlek skonar ingen”.

Så det är måhända en utmaning när man nu tar sig an ”Wicked”, Broadway-musikalen som hade premiär för 20 år sedan och som nu får Sverigepremiär. Men kanske ändå inte. Den har trots allt varit en stor publiksuccé världen över och är bland Broadways och Londons West Ends största framgångar i modern tid. ”Wicked” är gjord av musikalikonen Stephen Schwartz, som skrivit både musik och sångtexter, och Winnie Holzman (manus). Den är baserad på Gregory Maguires bok ”Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West” från 1995.

Nu har Göteborgsoperan gjort klart med både huvudroller och ensemble, efter en långt utdragen och, förstås, noggrann audition. Över tusen sökte, där drygt 260 kallades till auditionen varav 36 nu fått sina roller.

Rollklara: Anna Salonen och Celine Andersson gör Galinda/Glinda respektive Elphaba i Göteborgsoperans musikalsatsning ”Wicked” som får Sverigepremiär i höst. Foto: LENNART SJÖBERG

Den gröna häxan Elphaba, som ska vara en av musikalvärldens tuffaste roller att anta, har 23-åriga Feline Andersson från Malmö fått. Hon kommer från en gedigen musikalutbildning i London där hon tog examen så sent som i somras. Galinda, som blir den goda häxan Glinda, spelas av Anna Salonen, som Göteborgsoperans publik senast kunde höra och se i ”Ringaren i Notre Dame” (säsongen 2918/19). Denna hennes roll blir hennes hittills största.

De övriga större rollerna har gått till Vera Veljovic (Madam Morrible), som senast var med i ”Kärlek skonar ingen”, Max Jansson (Fiyero), spelar just nu ”Mamma Mia! The Party” på Rondo, Sofia Mustaniemi (Nessrose), som gör debut Råå Göteborgsoperan, Oskar H Olsson (Boy), även han gör sin debut på Göteborgsoperan, Ole Forsberg (Trollkarlen), senast i ”Oliver” på Göteborgsoperan, och David Lundqvist (Dr Dillamond), bländande i sin roll som Konferanciern i ”Cabaret” just nu.

Till detta nära 30 artister i ensemblen, bland dem något överraskande Hanna von Spreti (före detta Lindblad) som var genialisk i den svenska uppsättningen ”Singin’ in the rain” med Karl Dyall och Rennie Mirro, premiär på Oscarsteatern i Stockholm och som spelades under flera år.

Storslaget. skrev jag, och det är fortsatt inget som Göteborgsoperan tummar på nu heller. ”Wicked” får en utökad orkester , stor ensemble och, som det står i pressmeddelandet, ”hisnande scenlösningar”.

”Wicked” har sin premiär 16 september och spelas hela hösten och våren.

Filmfestivalen – vinnarna

Så är årets Göteborgs filmfestival över, den 46:e i ordningen. Gäster har kommit. Gäster har gått. Besökare har åter fått träda in i biosalongerna för att storögt se små och stora under skapade av regissörers, kameramäns, filmteams och skådespelares ambition och vilja. Somt fantastiskt. Annat mindre bra. Emellanåt sådant som kanske borde ha dröjt kvar vid en tanke.

Vinnarna i 2023 års Göteborgs filmfestival är utsedda. Ni kan hitta dem längre ned i texten. Men inledningsvis famnar jag dem jag sett.

Filmfestivalen är ju ett gigantiskt smörgårdsbord för cineaster och de som gillar film i allmänhet. Här kan man göra sin resa till länder man kanske aldrig kommer att besök. Jag har som vanligt siktat in mig filmerna i Nordic Competition, i synnerhet de nio som tävlar i Dragon Award Best Nordic Film med ett pris om 400000 kronor till vinnaren. Men det har förstås blivit lite annat också.

Av de nio filmerna i Festivalens finaste pris lyckades jag pricka in alla förutom Ola Giævers ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”) om samer i nordligaste Norge. Så är det. Ambitionen ligger högt, men blott en bråkdel av Filmfestivalens samtliga filmer hinns med, trots möjligheten till streaming. Andra åtagande kommer emellan.

Favoriter. Hlynur Pálmasons storslagna ”Godland”, Henrik Martin Dahlsbakkens ”Munch”, Frederikke Aspöcks ”Empire” och Malou Reymanns ”Unruly” är filmer starkast har dröjt sig kvar av 2023 års Göteborgs filmfestival. Foto: PRESSBILDER

Mina favoriter:

”Ustyrlig” (”Unruly”), regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, foto Sverre Sørdal. Egentligen är konventionellt skapad film. Men som med sitt ämne berör och som med Sverre Sørdals kamera skapar försiktig dramatik, vacker närhet och inkännande. Vi skickas omedelbart till Köpenhamns intensiva nöjesliv på tidigt 30-tal. Unga Maren (Emilie Krøyer Koppel) njuter av att dansa, men också sex. Men i det moraliska 30-talet är det inte förenligt de kyska ramarna som samhället skapat. Hon anmäls och skickas till Sprogø, anstalten för ostyriga unga kvinnor, beläget mellan Fyn och Själland. Maren är rebellisk, men ska tuktas. Filmen har sin grund från verkliga händelser och ämnet har tidigare berörts, som i Jussi Adler Olsens dramatiska thriller ”Journal 64” (som också filmatiserats). Det är en mörk tid i dansk historia med tvångssterilisering, något vi i Sverige också kan spegla oss i. Autenticiteten i berättelsen gör förstås filmen än starkare. Men överhuvudtaget är ”Ustyrlig” en intensiv film med skådespelarinsatser som känns.

”Munch”, regi Henrik Martin Dahlsbakken, manus Henrik Martin Dahlsbakken, Fredrik Høyer, Mattis Herman Nyquist, Gine Cornelia Pedersen och Eivind Sæther, foto Oskar Dahlsbakken ochPål Ulvik Rokseth. Edvar Munch (1863–1944) är obestridligen Nordens främste konstnär, som fortfarande fascinerar. En produktiv konstnär som är långt mycket mer än ”Skriet”. Så hur sammanfattar man hans långa liv och konstnärskap…? Ja, regissören Henrik Martin Dahlsbakken har antagit utmaningen och har skapat en fantasifull film, som hyser stor vördnad för Edvard Munch. Vi får fyra olika tidsepoker centrala i hans skapande. Alla – likt ”I’m not there” som ju spelades av olika skådespelare – med skilda aktörer för vart och ett av tidsskeendena: Alfred Ekker Strande som den unge, porträttlike, Munch, Ola G Furuseth som konstnären under tiden i Köpenhamn, Mattis Herman Nyquist för Munch under Berlinperioden och Anne Krigsvoll som den åldrade konstnären i livets slutskede. Regissör Henrik Martin Dahlsbakken har sömlöst skapat en väv av de fyra olika tidsepokerna. Tiden i Berlin, med Lisa Carlehed som August Strindberg, är gjord som vore Munch en i dag verksam konstnär, inspelad på plats i den tyska huvudstaden med tidsmarkörer som technoklubb och mobiltelefon. Kittlande. Den mentalsjuka perioden i Köpenhamn är drabbande och skickligt skapad. Precis så också med Anne Krigsvoll åldrande Munch i sitt hem i Oslo under tyskarnas ockupation. Den unge Edvard Munch är kanske filmens mest ”vanliga” sekvens, men inte desto mindre skickligt kreerad.

”Volaða land” (”Godland”/”Vanskapte land”), regi och manus Hlynur Pálmasson, foto Maria von Hausswolff. Har man gästat Island får man aldrig landet och dess natur ur kroppen. Hlynur Pálmassons storslagna film om en dansk präst (Island var ju danskt fram till 1944) med uppgiften att bygga en kyrka på en plats på sydkusten. Här har Hlymur Pálmasson byggt sin fascinerande och dramatiska berättelse på fotografier från just en dansk präst som levde på Islands sydkust i slutet av 1800-talet, den tid då filmen utspelar sig. Med kolonisatörens sinne för hierarki och prästerskapets känsla för tingens ordning blir islänningarna prästen (Elliott Crosset Hove) möter endast nyttiga idioter. Det skapar i sin tur spänningar som ger intriger. Maria von Hausswolffs foto är mästerligt, dröjande och storslaget. Formatet på filmen är också speciellt, som fångat med en Super 8, vilket ger en ytterligare skärpa till filmens kraftfullhet.

”Viften” (”Empire”), regissör Frederikke Aspöck, manus Anna Neye, foto Linda Wassberg. Danmarks tid som kolonialmakt i Västindien är kanske inte så vida känd. Men med emfas landar Frederikke Aspøcks film på St Croix i mitten av 1800-talet med slaveri och härskarmentalitet. ”Viften” (fläktaren) är en humoristiskt berättad historia där man snabbt sätter skratten i halsen. Den växlar skickligt mellan det absurda, humoristiska och dramatiska där strukturfacismen (katten på råttan, råttan på repet) är i legio med en människosyn som inte är annat än fruktansvärd. Anna Neyes manus (hon spelar också den ledande huvudrollen som den fria, färgade kvinnan Anna Elizabeth Heegaard, förmögen och ägare av flera slavar) grundar sig på historiska fakta och bjuder på en både insiktsfull, stark och gripande historia som Frederikke Aspöck skickligt fångat i sin färgstarka film.

Övrigt att nämna:

”Neljä pientä aikuista” (Four little adults”), regi Selma Vilhunen. Feelgoodfilm med polyamoriskt tema tryfferad med både humor och förvecklingar. Bra skådespelarinsatser med favoriten Alma Pöysti i huvudrollen som partiledaren Juulia. ”Exodus”, regi Abbe Hassan, skrev jag om här. ”København finnes ikke”, regi Martin Skovbjerg, är en film som pendlar mellan drömmande minnen och ett slags här och nu. Temat om mental ohälsa är viktigt och filmen är skickligt vävd i sin story, där man inte riktigt vet vad som är fantasi eller verklighet. Bra spel av de få skådespelarna Vilmer Trier Brøgger, Angela Bundalovic (”Copenhagen cowboy”), Zltaco Buric (”Triangle of sadness”) och Jonas Holst Schmidt. Manus är författat av Eskil Vogts, som Oscarsnominerades för det till prisade ”Världens värsta människa”. ”Dogborn” regi Isabella Carbonell. En drabbande, iskall film i samma anda som Lukas Modyssons ”Lilja forever”. Silvana Imam gör en strong skådespelardebut i dramat om flyktingar som tar jobb till nästa vilket pris som helst. Mörk och stark.

Också sett:

”Vi Masthuggspojkar” från 1940. Käcka repliker på skojig göteborgska. Mer sevärd för Göteborgsmiljöerna från en svunnen hamnstad än för handlingen. ”Kolibrin”, regi Francesca Archibugi. Italienskt familjedrama baserat på Sandro Veronesis roman. Intensivt spelad och skickligt hanterat av en svårberättad historia som pendlar i tider och miljöer. ”Glorious ashes” ”Fucking Bornholm”, regi Anna Kazejak. Smått roande familjedrama om en polsk familj som med vänner tar båten till Bornholm för husvagnssemester. Snart på plats börjar förvecklingarna med barnen i centrum som snabbt spiller över på de vuxna. Magnus Krepper kan ses i en biroll. ”Korsett”, regi Marie Kreutzer. Kostymdrama med Elisabeth av Österrike i centrum. Sent 1800-tal, mästerligt filmad och berättad med lika starkt skådespeleri främst hos Vicky Kripes drottning. Prisad i Cannes. ”De fem djävlarna”, regi Léa Mysius. Franskt drama om en ung deprimerad mamma med en karismatisk dotter med ett starkt luktsinne. Långsamt skruvas berättelsen fram genom mobbning, kärlek och svek mot något som skulle ses som ett slags mörkt lyckligt slut. ”The visitor”, regi Martin Boulocq. Boliviansk film om en man som kommit ut ur fängelset och vill återupprätta kontakten med sin tonåriga dotter, som bor hos sina morföräldrar. Stillsamt drama om en mans tillkortakommande och kamp för överlevnad med inte alltid så smarta medel. ”Andra akten”, regi Mårten Klingberg. Även detta en feelgoodfilm med Lena Ohlin, mästerlig, och Rolf Lassgård, som spelar så som han plägar att göra. Underhållande möte mellan fysioterapeuten på väg in i pensionen som möter Den Store Dramatenskådisen. ”Kagefabrikken”, regi Christian Lollike. Den danska filmen lockade kanske fram flest skratt med sin dråpliga berättelse om kakfabriken, familjedynastin, i kris. Lysande spel av Nicolas Bro och Bahar Pars där fördomar om danskar och muslimer kivas om uppmärksamheten. ”Driving mum”, regi Hilmar Oddsen. Isländsk svartvit roadmovie med underhållande svart och absurd humor om en man som kör mot isländska sydkusten med sin döda mamma i baksätet.

Vinnarna av 46:e Göteborgs filmfestival:

Dragon award best Nordic film: ”Ustyrlig”, regi Malou Reymann.

Dragon award best acting: Alma Pöysti.

Sven Nykvist cinematography award: Jacob Møller (”København findes ikke”)

FIPRESCI-priset (kritikerpriset): Ola Giævers ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”)

Audience Dragon award best Nordic film: ”Ellos eatnu” (”Let the river flow”)

Dragon award best documentary: Lea Glob för filmen ”Apolonia, Apolonia”.

The Ingmar Bergman international debut award: ”Runner” av Marian Mathias. 

dragon award best international film: ”Den blå kaftanen” av Maryam Touzani. 

Draken film award (”Eftersörjare” av Hanna Högstedt. (Priset ges en svensk kortfilm i festivalens program som utmärker sig i sin gestaltning, konstnärliga höjd eller genom att utmana och vidga berättandet i det korta formatet.)

Mai Zetterlingpriset: Mårten Nilsson.

Tidigare har följande priser delats ut under festivalen:

Nordic Honorary Dragon Award gavs till Jan Troell under Festivalens invigningsceremonin på Stora teatern. 

”Startsladden” (som jag skrev om här), för årets bästa kortfilm, tilldelades ”Madden” av Malin Ingrid Johansson.

Publikens pris för bästa kortfilm i ”Startsladden” gick till ”Jörgen Hyltes svåger” av Edvin Hallberg och Anton Hellström.

Angelospriset, Svenska Kyrkans pris på 50 000 kronor, tilldelades Annika Fredriksson för ”Puss hej då”.

Nordisk Film & TV Fond Prize fick till manusförfattaren Kenneth Karlstad för den norska tv-serien ”Kids in crime”.

Gränsen

Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.

Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.

Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.

Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN

Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.

Fredag

Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.

Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.

Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.

Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.

Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.

Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.

Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.

Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?

Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.

Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.

Sång, dans, mode i ljuv förening med Ane Brun och Danskompaniet

Konsert/dansföreställning

12 SONGS och SAABA

Lustfyllt. Ane Bruns musik och sång förenas med Kenneth Kvarnströms koreografi, Göteborgsoperans Danskompani, Hans Eks arrangemang och Astrid Olssons kostymdesign till en total upplevelse. Foto: TILO STENGEL

Ane Brun har inte bara sitt eget tonspråk och sin egen röst. Hon vet också att uppskatta både nya sammanhang och utmaningar. De som såg henne med band på Way out West i somras (läs min text här – scrolla ned en bit) vet att hon är noga med sitt formspråk. En konsert är alltid lite mer än en konsert. det blir något av en föreställning för att ytterligare sätta accent till hennes eklektiska musik. Så har hon också jobbat i symfoniska sammanhang tidigare, som bland annat gav livealbumet ”Live at Berwallldhallen” (2018) i samarbete med Radiosymfonikerna och dirigent/arrangör Hans Ek. Den sistnämnde kan som få andra (göteborgaren Martin Schaub tillhör också denna rara skara) som på ett känsligt och på samma gång starkt vis förenar popmusik med symfoniska arrangemang. Så har han gjort ”Bowie-konserten” (Göteborgs konserthus hösten 2016) under arrangemanget ”Popical” och funnits för Laleh när det har behövts (Ullevi i somras).

För knappt ett år sedan gjordes ett samarbete mellan Göteborgsoperans Danskompani och Little Dragon, som föll väl ut (recension i länken). Göteborgsbandet musik med tydlig dansgroove sattes i en ny kontext, som föll väl ut. Nu har alltså Göteborgsoperan bjudit upp norsksvenskan Ane Brun till dans. Det blir en fantastisk iscensättning av tolv (tretton med extranumret) av hennes låtar utvalda av rutinerade koreograf Kenneth Kvarnström, som tillsammans med husets dansare och designer Astrid Olsson kreerat en ny dimension med orkestern.

Ane Brun är ingen blyg danspartner i detta exklusiva och skickliga sällskap. Efter inledande ”Lamento della Ninfa/Oh, love”, där hon sitter med ryggen mot publiken, blir hon en del av dansföreställningen och Danskompaniet. Det är djärvt. För visst är hon ingen tränad dansare, men hon vågar utmana sig själv och i dansarnas trygga skicklighet blir hennes rörelser en självklar del av helheten. Till detta Astrid Olssons inledningsvis strama kollektion, som alltmer växer för varje nummer i föreställningen.

Var och en av de tolv låtarna har sin egen koreografi och uttryck, men med skickliga arrangemang sys nummer för nummer sömlöst ihop till något levande, växande, vackert och smakfullt för öga och öra. Det är lustfyllt och smittande i denna ljuva förening av sång, dans och mode.

Med Little Dragon blev bandet lite för mycket av staffage, där deras medverkan blott blev fläckvis – om än i en fascinerande uppsättning. Det har man med råge tagit igen med ”12 songs” med en allestädes närvarande Ane Brun i varje nummer. Hennes bandmedlemmar (Martin Hederos, klaviatur, multiinstrumentalisten Josefin Runesteen och trummisen Per Ekdahl) är med i orkesterdiket med Göteborgsoperans orkester för att förstärka hennes musiks särart.

”12 songs” skulle haft premiär för ett år sedan. Men i restriktionernas slutskede för ett år sedan fick premiären skjutas fram. Men den som väntar på något gott fick lön onekligen lön för möda.

Efter paus var det dags för ”endast” Göteborgsoperans Danskompani med Sharon Eyals ”SAABA”. En nypremiär på föreställningen för knappt ett år sedan. Även här har kostymen sin givna plats med skira, hudnära kläder i spetsliknade material signerade designern Maria Grazia Chiuri för House of Dior. Danskompaniet kan, som vi som hade glädjen att se ”Hammer” (läs recension här!) i höstas, agera som en kropp i fullständig kontroll och rytmisk spasm. Det är trollbindande skickligt från Miguel Duartes inledande solonummer till det kollektiva samarbetet som följde; dans inte helt olik den som görs i Daft Punks ”Around the world”-video. Med musik som växer i rytm och dans förpassas jag också till Berhain, technopalatset i Berlin. Det är ju så, att Göteborgsoperans Danskompanis uppsättningar inte bara tjusar på plats på scen utan sätter också fantasin i sken. Då är det lätt att komma tillbaka.

12 songs, Göteborgsoperan, premiär 4 februari 2023:

Iscensättning: Kenneth Kvarnström.

Koreografi: Kenneth Kvarnström i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani.

Dirigent: Hans Ek.

Arrangemang: Hans Ek, Martin Hederos, Johan Lindström, Per Ekdahl och och John Metcalfe.

Musik och sång: Ane Brun.

Kostymdesign: Astrid Olsson.

Ljusdesign: David Stokholm.

Ljuddesign: Joachim Bohäll.

Musiker: Per Eklund, Martin Hederos och Josefin Runsteen samt Göteborgsoperans orkester.

Dansare: Benjamin Behrends, Tsung-Hsien Chen/Lee-Yan Tu, Sabine Groenendijk, Danielle de Vries, Mai Lisa Guinoo, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachel McNamee, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn/Logan Hernandez, Christophe von Riedermann, Duncan C Schultz/Zachary Engquist, Arika Yamada, Amanda Åkesson och Zenan Zubyk.

Låtlista:

  1. Lamento della Ninfa/Oh, love 2. One 3. Sonnet 138: When my love swears that he is made of truth (text William Shakespeare, musik Johan Lindström/Ane Brun) 4. This voice (musik Ane Brun/Katharina Nuttall), 5. Lose my way (musik Ane Brun/Dustin O’Halloran) 6. Undertow 7. Du gråter så store tåra 8. Shape of a heart 9. The light from one 10. The last breath (musik Ane Brun/Johan Lindström) 11. Directions 12. Take a hold of me (musik Ane Brun/Martin Hederos/Josefin Runsteen). Extra: All we want is love.

SAABA, nypremiär 4 februari.

Koreografi och scenografi: Sharon Eyal.

Medskapare: Gai Behar,

Kostymdesign: Maria Grazia Chiuri för House of Dior.

Kompositör och musikarrangemang: Ori Lichtik.

Ljusdesign: Alon Cohen.

Musik: Hold you down – Daniel Stanfill, Nate Mercereau och Michael Milosh (Rhye), Hayaty – Mohammed Abdel Wahab, Chant et sanza – Jean Nkoulou och Homere Zambo (Patrice och Leontine Mboumba), From the and 15 – Avaq, Station to station – Erin Elisabeth Birgy (Mega bog).

Dansare: Benjamin Behrends, Bei Chen, Miguel Duarte, Hiroki Ichinose, Janine Koertge, Rachael McNamee, Riley O’Flynn, Christoph von Reidemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Joseba Yerro Izaguirre och Amanda Åkesson.

Högt och lågt med Startsladden

”Startsladden” är Göteborgs filmfestivals kortfilmstävling. En prestigefylld sådan med pristagare som Johannes Nyholm och Niklas Rådström bland genom åren sedan starten 2004. Priset är värt 350 000 kronor, som förut i en viss del i kontanter också utgörs i form av filmteknik och tjänster. Det räknas därmed som ett av världens största.

I år har åtta bidrag tävlar om att vinna och det har varit högt och lågt. Vinnaren är redan klar och gick till Malin Ingrid Johanssons film ”Maiden”.

Vinnare. Malin Ingrid Johanssons film ”Maiden” vann ”Starsladden”, Filmfestivalens kortfilmspris. Foto: YLVA OLAISON

Efter att ha sett samtliga filmer (försöker följa samtliga ”Startsladden”-filmer varje år) kan jag konstatera att det varit högt och lågt utan att verkligen bli så givet omtumlande som exempelvis Johannes Nyholms underhållande ”Las Palmas” (vinnare 2011), Lovisa Siréns ”Puss have the power” (2014) eller ”Hopptornet”, Axel Danielsons och Maximilien van Aertrycks vinnarfilm från 2016.

Men ”Madden” har sina poänger, är ömsint berättad om den unga flickan som slits mellan jobbet på familjegården med kreaturen och sin längtan till kompisarna inne i stan, att få gå i högklackat, uppklädd, sminkad och fin i håret.

En kort resumé av de övrigas filmerna kommer här.

”Surprise” (regi Lærke Herthoni) är ambitiös med bland andra Pernilla August, Rolf Lassgård och Aliette Opheim i huvudrollerna. Den akta, världsberömda skådespelerskan (Pernilla August) överraskar sin dotter vid denna 35-årskalas. Men den frånvarande moderns överraskning faller inte så väl ut. ”Surprise” är en tragikomisk historia, som inte ger några större avtryck.

”Svanmön” (regi Jane Magnusson). Måste ha konkurrerat om förstapriset. Den dokumentära historien om ”svankvinnan” i Stockholm, som räddar svanar och vårdar dem i sin lilla lägenhet på Kungsholmen, är snyggt journalistiskt fångad ur flera olika perspektiv. En rörande film om en ensam, kanske missförstådd, människa.

”Jörgen Hyltes svåger” (regi Anton Hellström och Edvin Hallberg). En absurd, komisk film där en man introduceras på sitt nya jobb och bjuds in för privat samkväm. Ett smått roande och skickligt författar manus fyllt av tomt prat. Även här stoltserar regissörsparet med klass på skådespelarna, som Gunilla Johansson, Fredrik Evers, Martin MacManus med flera.

”Vernissage” (regi Arvin Kananian). En film på tomgång som inleds med ett samlag som inkluderar strypsex och örfilar (på kvinnan, förstås) och går vidare till samma pars parterapi (mannen inte sedd, förstås) vidare till en vernissage med döda djur. En tillställning som mynnar i att mannen får ett spel och försöker strypa en man som han kort dansar med. Frågor på det…?

”I think of silence when I think of you” (regi Jonelle Twum). Ett porträtt av regissörens mamma (?), där tystnaden varit ett sätt att uttrycka sig från hemlandet Ghana till en ny tillvaro i Europa. Intressant om än inte drabbande.

”Twerka för Jemen” (regi Tanja Holm). Filmaren Tanja Holm, som bott i Jemen, vill sätta fokus på tragedin med det över åtta år långa kriget i Jemen. Med kameran som vapen ställer hon folk på gatan till svars, vad ska var och en göra för att få stopp på kriget och rädda landets utsatta befolkning. Lovvärt, men filmen är något av det mest enerverande jag sett.

”Galatea” (regi Arvida och Hampus Byström). En listigt berättad historia där en kvinnokropp hittas i skogen, polis tillkallas. Men ingenting är som det ser ut att vara. Topp tre i årets ”Startsladden”.

Mexiko – bara några spårvagnshållplatser bort

Man tänker hettan. Både i temperatur och i kryddning i maten. Man tänker kanske, måhända, på fredagstacos. Den svenska nationalrätten, fredagsmyset, som på samma vis som pizza och kebab blivit den självklara husmanskosten av modernt snitt. Men Tizne på Fjärde Långgatan väljer en annan väg. Bakom en diskret, plåtklädd dörr där det tidigare låg en kinesrestaurang, finns nu restaurangen som vill locka sinnena

Lokalen är avskalat skandinavisk, möblerna som hämtade från någon dansk designkatalog, väggarna kala i milda färger, ljuset dämpat men ändå klart. Restaurangen är så när nyöppnad när vi är på plats, men det har gått att beställa mat genom Foodora sedan i november.

Vi är på plats för en fyrarättersmeny, ett slags introduktion till köket som kocken Hector Mijares håller i.

Till varje rätt följer en cocktailmeny, en utmaning som vi antar (det finns mocktails, alkoholfria alternativ). Men det förstås möjlighet till andra drycker, så som öl.

Inledningsvis kommer en majsskum, en lättare slags gröt toppas med ost och chili. Till det en Paloma-cocktail, som serveras (likt de andra drinkarna) med en rejäl isbit som mot slutet prickar näsan. Smakerna harmonierar och entrérätten är överraskande mild, men smakrik. Rätt två är en Quesadilla med ost, svampen ”huitlacoche”och tagetas tillsammans med en salsa och en bit lime. Fräscht och fortfarande med en försiktig smak, trots salsan som inte hettar så mycket. Men allt gifter sig i gommen på samma sätt som det gör för blotta ögat. Margaritan biter ifrån och sältan från saltkransen runt glaset är frisk.

Som tredje rätt blir det en taco, men inte som det frossande i köttfärs med tillbehör som vi är vana vid kring familjebordet på fredagar. Här är en diskret anrättning av en black angus-entrocote serverad med en mole, en mustig och spännande sås bestående av bland annat rostade tomater och olika sorters chili, upplagda på en petite tacos. Drycken blir till denna välsmakande lilla rätt en Jamaica cocktail.

Sista rätten blir desserten. En majskaka som är täckt av majsskum och kondenserad mjölkglass. Mycket välsmakande, trots att vi inledningsvis var skeptiska till glassen gjord på kondenserad mjölk. Cacao cocktailen till bjöd på ytterligare smakharmoni. För att runda av det hela tog vi varsin ”fre can man”, en kryddrik, traditionell mexikansk kaffe med en lika traditionell mexikansk kaka föreställande en gris.

Tizne erbjuder fyra-, fem eller sjurättersmenyer ackompanjerad av cocktails för var och en av rätterna. Personligen kändes det som lite väl mycket alkohol bara för de fyra rätter som vi bjöds, att jag inte riktigt vågar tänka på hur lustig en sjurättersafton skulle bli. Förutom de olika menyerna finns också en loungemeny, som verkar vara den take away-menyn de flesta verkar hämta från.

Hector Mijares kök är spännande med rätter som är både vackra att se på och goda att äta, även om portionerna precis som smakerna är väl försiktiga. Men det är samtidigt spännande att, om så för några timmar, resa till Mexiko med skandinavisk inramning bara några spårvagnshållplatser bort.

Ge fan i mitt biobesök, Ruben Östlund

En regissör regisserar sin publik. Ruben Östlund vill inte bara regissera sina filmer utan också sin publik. Foto: KAI MARTIN

Så har Göteborgs filmfestival, den 46, rullat igång med galapremiär. På grund av pandemin och ombyggnation i Folkets hus och bygget av hotell Draken, som i sin tur påverkat biograf Draken, har Stora Teatern flaggat upp som röda mattan-salong. Den trånga foajén skapar allt annat än översyn över kreti och pleti, dignitärer och vanligt folk. Synd, tycker jag, som utan att vara en vimmelkille ändå gillar att kika på när kändisar – filmskådespelare och regissörer samt andra filmarbetare – ställer upp sig vid vimmelväggen. Nu var den i ett inre rum, bredvid kristallsalen där dryck och mat intogs i ett allt stigande sorl.

Dörrarna öppnades 18.00. Visning av Abbe Hassans premiärfilm ”Exodus” skulle visas, men också föregås av tal från Filmfestivalens VD Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, konferencier Tomas von Brömssen och, i sedvanlig ordning, kulturminister Parisa Liljestrand, som startade sin karriär med att pricka in Ruben Östlunds senaste, omtalade och prisade film, ”Triangle of sadness” som en roman hon inte läst. Nu plockade hon upp den bollen snyggt och leende under ”Guldbaggegalan”, då detta raljerades” och fortsatte spelet i sitt invigningstal. Ett tal som kämpade med inkludering, men som knappast fick nya röster bland cineasterna och smått diskret gavs artiga applåder. Kanske klokt att inte dra på några större växlar av löften och hopp, även om hon var noga med att konsten ska stå fri gentemot staten.

Jan Troell tilldelades Nordic Honorary Dragon Award, ett pris som tidigare gått till tunga namn inom film som Liv Ullmann, Susanne Bier, Alicia Vikander, Lane Scherfig, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård och förra året till Baltasar Kormákur. Det var en skröplig, men hedrad pristagare som tog emot utmärkelsen. Men inte utan humor och stolthet. Med sig hade han också sin fyra minuter och fem sekunder långa (korta) betraktelse av en bärfis, hans senaste skapelse i ett över 75 år lång tjänst inom filmen.

Ruben Östlund var förstås på plats på första rad vid premiären av filmfestivalen i sin hemstad. Han prisades välförtjänt under Guldbaggegalan i måndags (men visst borde Tarik Salehs ”Boy from heaven” fått något) och fick under veckan också se ”Triangle of sadness” nominerad till tre Oscars (bästa film, bästa regi, bästa originalmanus). Onekligen tungt och imponerade.

Under filmfestivalen (läs idag lördag 28 januari) ska han också hålla en lektion i hur man ska se på bio, hur publiken ska uppträda. Under titeln ”This is cinema” kommer han regissera publiken. Naturligtvis ville han under ett tal på invigningen bjuda på en försmak om hur det skulle gå till. Han berättade om biografkulturen i Frankrike, med en engagerad publik som ofta får möjlighet att möta filmerna regissörer, om hur han vill uppmana svenska regissörer att turnera med sina filmer i Sverige för att träffa sin publik ansikte mot ansikte. Gott så. Men när han börjar tala om för mig och övriga publiken hur man ska reagera på en film drar jag öronen åt mig.

Jag har varit utsatt för regissörer tidigare, som vill interagera med sin publik, får den att göra saker på uppmaning för att bli en del av skådespelet. Jag skruvade på mig åt tilltaget då. Jag gör det nu. En publik är inte en kropp – det påstår för all del inte Ruben Östlund, som delar in delar av publiken i olika kategorier som ska agera på skilda sätt. Men…! Var och en åt sin upplevelse. Ruben Östlund ska inte regissera min filmupplevelse, kräva min uppmärksamhet. De ska jag få genom upp- och inlevelse av filmen jag ser. Jag värderar min egna känslor, låter dem flöda i ett slags harmoni med min analys. Efter filmen kan vi prata om den, men ge fan i mitt biobesök, Ruben Östlund.

Premiärfilmen kom, efter en lång väntan, så småningom igång. Recension nedan:

”Exodus” – empatisk film om angeläget ämne

!!!

När den stora flyktingvågen eskalerade till följd av kriget i Syrien agerade omvärlden på vitt skilda vis. EU, som inledningsvis öppnade famnen, blev mer tillslutet. Ett stort ansvar lade på Turkiet, Sverige var generöst, men Sverigedemokraterna åkte ned till de traumatiserade flyktingarna med beskedet om att Sverige var fullt – en allt annan en empatisk handling. Ja, mer hånfull.

Abbe Hassan, greps förstås av detta. Han som själv gjort resan till Sverige som flykting. ”Exodus” är hans film om en 12-årig flicka, Amal, (spelad med bravur av Jwan Alqatami) som lierar sig med flyktingsmugglaren Sam (kärvt skickligt agerat av Ashraf Barhoum) mot hans vilja. Det är en gripande odyssé genom ett ogästvänligt Europa. En resa kantad av våld, desperation och sorg men heller inte utan humor, den lilla revan i mörkret som får ljuset att sippra in.

”Exodus” är en empatisk film om ett angeläget ämne. En film som manar till förståelse för flyktingar och som bjuder på en insyn i en flyktings liv med otrygghet och traumatisering som följd. Den är rakt berättad, emellanåt närmast långsamt poetisk i scenerna, som kan växla om till intensitet med en polisraid eller hastig flykt.

Filmtajm och popguld i krock

Startar i dag. Dagarna innan Göteborgs filmfestivalspremiär andas inte biograf Draken så mycket av glamour. Men det kommer. Foto: KAI MARTIN

Göteborg är ju på många sett och vis en fantastisk nöjesstad. Men när Sveriges Radio lägger sitt största evenemang, ”P3 guld”, samma dag som Göteborgs filmfestival startar… ja, då har man inte tänkt riktigt klart.

Normalt sett ”P3 guld” hållits veckan innan filmfestivalen. Nu krockar evenemangen med kraft, vilket förstås är beklagligt. Filmfestivalen rullar ju igång med premiärfilmen ”Exodus” på Stora Teatern, som i väntan på att hotellbygget vid Järntorget som också involverar biograf Draken, är premiärbiograf. Därefter väntas festivalfesten på Trädgår’n med band, artister och dj:s som Titiyo, Familjen och Deki Alem. Samtidigt så bullar alltså Sveriges Radio upp sin direktsända musikfest från Partille arena i både radio och teve. Märkligt, tycker jag.

Mitt val är enkelt. Jag väljer Göteborgs filmfestival som traditionen bjuder. För egen del har jag närvarat vid nära nog samtliga premiärer sedan starten 1979 (då ju Kai Martin & Stick! spelade till Derek Jarmans film ”Jubilee” – något jag skrev om här!). Festivalen har ju sedan dess vuxit väsentligt men också ställts inför nya utmaningar, där kanske pandemin var den största. 2020 var festivalen som vanligt för att året efter definitivt vara präglat av restriktioner. Det blev digitala visningar och Z och jag checkad in på ett av Festivalens anmodade hotell – i Jonsered – för en annorlunda start på festivalen (som jag bland annat skrev om här!).

Förra året var publik, men ändå inte. Några veckor innan premiären kom nya restriktioner och den publika satsningen i salong kom på skam.

Nu, 2023, ska alltså publiken få mötas igen, köer ska bildas till Festivalens samtliga salonger i Göteborg – och ut i landet. Samtidigt upprätthåller man de digitala visningarna, så för den som önskar går det att hålla Göteborgs filmfestivalen utanför den röda mattan och hemma i soffan, eller både och.

Programkatalogen är sedvanligt tjock och omfattande. Det är ett med andra ord ett digert program och en hel värld av filmkonst som öppnar upp denna dryga veckan med start idag.

Jag kommer som vanligt att fokusera på filmerna i Nordic Competition, som ju också ger också ger det finaste filmpriset Dragon Award, ett av filmvärldens största i prispengar räknat.

Det blir med andra ord ”Exodus” (regi Abbe Hassan, Sverige), ”Ellos eatnu – la elva leva” (regi Ola Giæver, Norge), ”Viften” (regi Frederikke Aspöck, Danmark/Sverige/Spanien), ”Munch” (regi Henrik Martin Dahlsbakken, Norge), ”Ustyrlig” (regi Malou Reymann, Danmark/Sverige), ”Neljä pientä aikuista” (regi Selma Vilhunen, Finland/Sverige/Frankrike), ”Volaða land” (regi Hlynur Pálmason, Island/Danmark/Frankrike), ”København findes ikke” (regi Martin Skovbjerg, Danmark) och ”Dogborn” (regi Isabella Carbonell, Sverige). Men förstås mycket, mycket mer.

Festivalens tema är ”Homecoming”, som ju är omfattande. Lämnar man nu inte sin hemstad, som också är min uppväxtstad, blir det ju inte mycket att komma hem till. Men samtidigt visar Festivalen på Göteborgs filmhistoria, som har sin berättelse, som på sätt och vis är ett slags sätt att knyta an till sin stad ett vidare perspektiv. Gratisvisningar i Bio Nordstan bjuder på arkivfilm och lokala filmklassiker. I ”Filmisk salong” på Aftonstjärnan kan man se ”Göteborgsbilden”, en tretimmarsvisning om hur staden förändrats framför våra ögon. En visning som också innehåller ”Vi masthuggspojkar”, men som också kommer bjuda på samtal med författaren Lydia Sandgren, arkitektdebattören Mark Isitt och regissören,tillika konstnärlig ledaren för Göthenburgo och ordförande för Öppna kanalen Göteborg, Roozbeh Behtaji.

Ja, det finns många programpunkter som Göteborgs filmfestival bjuder på. Kika in på Festivalens hemsida, så förstår man vidden.

Nu kan det rulla igång.

Stark sorti

Show:

TOMMY KÖRBERG – GRAND FINALE

!!!!

Underhållande livslinje. Tommy Körberg med orkester bjuder på en musikalisk livsresa. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Humorn. Sången. Närvaron.

Sämst: Den lite väl snabbt avrivna starten.

Fråga: Är det verkligen Tommy Körbergs slut vi ser…?

Hur summerar man ett över 50 år långt artistliv…? Bjuder in Calle Norlén för ett bländande och utsökt levererat manus. Kallar in Roine Söderlundh som regissör. Plockar in ett ytterst kompetent band som sömlöst går från funk, jazzrock till visa, schlager och musikal. Jo, Tommy Körberg spänner över mycket utan att tappa hela stycket. Detta hans ”Grand finale” (fan tro’t) inleds med Tom & Mick & Maniacs ”Somebody’s taken Maria away” (1967), ”Judy min vän” (1969) och ”Sången om Elin” (1969) – den sistnämnda med intensivt engagerad allsång från scenen – som en rappt berättad version av hans 60-tal.

Har man, som jag, följt honom sedan just Tom & Mick & Maniacs, över schlageråren in i Made of Sweden och vidare ut i världen med framträdande hos Hasseåtage, musikaläventyren, medverkan i Benny Anderssons Orkester och filmkarriär finns det mycket avstämning i den här föreställningen. Även om det finns vissa luckor i berättelsen om hans resa som artist – och människa – fram till idag så är det check! check! check!

Att han är skicklig sångare än vid snart 75 år råder det inget tvivel om. Visst, han pitchar inte i ”Stad i ljus” – som ju blivit något av svenska handbollslandslagets nationalsång – men gör det definitivt i ”Anthem” och i så mycket annat.

Det blir lustfyllt från scen med en musikalisk bredd där han med på tårna-orkestern oväntat bjuder in till Abbas ”Winner takes it all”, Princes ”Purple rain”, Michael Jacksons ”Man in the mirror” och Gloria Gaynors ”I will survive”. Klassiker i ny musikalisk dräkt som definitivt inte skäms för sig. Mauro Scoccos ”Sarah” får ny text om staten och solidaritet. Björn Ulvaeus har skrivit texten till ”Lust till liv” och mitt i allt spinner en kraftfull tråd av Tommy Körbergs lust och nödvändighet till sång. Det är starkt. Det är innerligt. Det är djup, intensitet och allvar. Men framför allt är Tommy Körberg en entertainer som vet vikten av att underhålla. Calle Norléns manus förvaltar han med emfas. Här är det speglat i Tommy Körberg som person, hans livs resa, men också i hur han är; burdus, varm, självgod, stark, svag, dråplig och vansinnigt rolig. Han kan berätta sina historier. Oavsett om det är om Celine Dion, Elaine Page, Carola, Astrid Lindgren eller Lasse Hallström. Han raljerar över andra, men också över sig själv. Allt i en formidabel närvaro och i konstant närkontakt med sin publik.

Tommy Körbergs ”Grand finale” är en synnerligen stark sorti, som jag hoppas fortsatt pågår i många år framöver.

Tonsäker ”Nyårsbubbel”

Revy:

NYÅRSBUBBEL

!!!

Revy i toner. Den musikalskolade ensemblen och den multiinstrumentella tvåmansorkestern bjuder på revy i toner. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Sonny Enells operasångare som tolkar Tomas Ledin.

Sämst: Den kräftliknande krabban gick på tomgång.

Fråga: Blir det ”Nyårsbubbel” även 2024…?

Revy eller cabaret…? Ja, den frågan ställs av konferencieren Sebastian Hagman själv från scen. Jag lutar nog åt att Aftonstjärnans ”Nyårsbubbel” är en klassisk nummerrevy med musikalisk bredd. På scen två musiker (Björn Regnér och David Timonen), som låter som en hel orkester när de skiftar instrument, och sex aktörer. Alla med musikal- och revy/farsbakgrund från alltifrån Vallarnas uppsättningar i Falkenberg till ”Annie” på Lisebergsteatern. Det är med andra ord en rutinerad skara som står på scen och det märks.

”Nyårsbubbel” är deras baby, ett skötebarn som de vårdar ömt, men heller inte drar sig för att med stolthet visa upp. Med en ensemble som alla är starka sångare och med denna multiinstrumentella duorkester, som svänger fint oavsett musik, är det ju förstår synd att inte låta musiken tala. Det görs med andra ord med emfas, från schlagerpotpurrier, en gospelarrangerad ”Lean on mean” (Bill Withers fina låt) till Lalehs soundtrack till ”Utvandrarna” – ”Minnet av ett hav” – och röstviga ”Oh my god!”, The Monikers hitlåt från Melodifestivalen 2011.

Sonny Enell gör en strålande operakt där Tomas Ledin bjuds på både svulstig sång och svulstiga arrangemang. Han är ett ett namn som gått mig förbi, men som jag gärna både ser och hör mer av.

Gänget kring ”Nyårsbubbel” vill verka i Kent Anderssons och Anders Wällhedes anda, duon som från 1996 inte bara var med om att rädda denna fina teater/bio utan också bjöd på starka revyer under en rad år. Ja, man kan ha sämre förebilder och vill man hitta lite modernare går det faktiskt att jämföra med Scalarevyn, som jobbar i lite samma andra. Där är emellertid inte riktigt årets ensemble än. Det finns att jobba på texterna och jag kan tycka att en del av sketcherna saknar djup om än att det är skickligt gjort. Samtidigt finns det nummer som Henrik Dorsin skulle ha älskat att komma på. Jag tänker på följetongen där Astrid Lindgren försöker övertyga förläggaren Bonnier om sina barnböckers förträfflighet, men gång efter annan blir avvisad; ett underbart samspel mellan Pernilla Karlsson och Sebastian Hagman i en text som bjuder på både igenkänning, skratt och med en sinnrik tvist.

”Nyårsbubbel” är en rapp föreställning med få longörer. Här är ett gäng som trivs på scen, med varandra och med att stå inför publik. Då blir det oftast både trivsamt och bra.

”Nyårsbubbel”, Aftonstjärnan, premiär 6 januari. Spelas till och med 15 januari.

Medverkande: Sara Axelsson, Sonny Enell, Emelie Hagman, Sebastian Hagman, Pernilla Karlsson och Robin Rösehag.

Orkester: Björn Regnér och David Timonen