Sverige i tiden. Filmaren Carl Olssons ”Vintersaga” tar avstamp i Ted Ströms låt men med nya bilder och perspektiv. Foto: PRESSBILD
Ted Ströms låt ”Vintersaga” är ikonisk. En komposition som kanske främst genom Monica Törnells tolking, men också Jerry Williams och – senare – Amanda Bergmans versioner, fått både spridning och förankring i den svenska folksjälen.
Här reser vi genom ett vintrigt Sverige. Möter drivis i Kvarken och dimma på Ullevi, dis i Malmö och bio i Pajala, en gränsstation i Torneå och en Volvo i motvind på Tjörnbron.
Det är Sverige 1984 och det stora vemodet rullar in.
Regissören och filmaren Carl Olsson använder sig av Ted Ströms musik som ett slags avstamp i skildringen av ett vintrigt Sverige 2023. Det är också Ted Ström som komponerat filmmusiken, tillsammans med sina söner Johan och Albin. Musik som hela tiden liksom vilar i hans så kända låt, men bara som en skuggning. Aldrig för att fullt blomma.
24 scener flyter in och ut suveränt filmade, som en fluga på väggen, av Mathias Døcker.
Carl Olsson tangerar låten ”Vintersaga”. Fotbollsplanen är inte Ullevi, men den vid Guldheden, Tjörnbron finns med, men hamnar i skuggan av Älvsborgsbron, en gränsstation i kärv vinter i norr, en bio med stampad snö utanför, en krog någonstans i norra Sverige. Samma vattniga starköl som då i ett vänskapligt fyllesamtal. Ungdomar rökande på en balkong med en fest pågående i värmen innanför. Några tonårsgrabbar på ett tåg, där de drömmer om den stora vinsten. Ett knullande par på ett hotell. Ett missbrukande par som fixar sin sil. Två bagarbröder i en rökpaus i en existentiell diskussion. Några motorburna ungdomar som gnisslande och osande kör sina bilar i cirklar. Styrhytten och samtalet mellan kapten och däcksmanskap på färjan mellan Marstrand och Koön. En stuga i midvinternatten med ett tåg som passerar förbi. En lastbil på en frusen norrländsk väg. En kvinna som färdas på sin sparkstötting.
Ja, bilder av ett Sverige. Ett Sverige utan handling, men i ett skeende. Ett Sverige utan kommentar, men där vi genom Carl Olssons omsorg blir tysta betraktare på den resa som han bjuder genom ”Vintersaga”.
Det är en film utan dramatik. En film med känsla för det dokumentära. Men det är också en film som aldrig riktigt fångar mig, även om Mathias Døckers foto fastnar och det är väl då som det stora vemodet rullar in.
Vintersaga, premiär 20 oktober 2023.
Regissör och manus: Carl Olsson.
Foto: Mathias Døcker.
Med: Elisabeth Strebjer, Britta Wettainen, Teet Sirotkin, Jeanin Day, Jan-Olof Lönn, Mats Sjölund, Patrik Åkesson, Siv Wennberg, Piotr och Zbigniew Guzik mfl
Intensiv. Göteborgs dramatiska teaters ”Den sårade divan” är hudnära och intensiv. Foto: ISAC MEIJER
Det konstnärliga manliga geniernas galenskap är alltid ursäktande. För de kvinnliga…? Nja, inte lika mycket. Trots samma starkt drivna konstnärskap har kvinnor genom historien en förväntan på sig, som mödrar, som hustrur, som skötsamma, som dygdiga.
Går man utanför ramen kommer stämplarna om att man är opassande.
Männen kan knulla runt, berusa sig, ägna sig åt konsten när konsten så kräver och om den inte kräver det finns alltid en ursäkt för inspiration i goda vänner lag.
”Den sårade divan” är Göteborgs dramatiska teaters iscensättning av Karin Johannisson bok med samma namn, som också har tilllägget ”Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” i titeln.
Det är alltså författaren Agnes von Krusenstjerna (1884–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) det handlar om. Starka konstnärliga krafter med sviktande psyken i en tid när konventionen kräver sitt och där psykisk ohälsa behandlas enligt dåtidens råd och rön.
När dessa krafter möts på scen slår det gnistor om gestaltningen. Från det bräckliga till det intensiva, från det sårade till starka, från det geniala till det självföraktande. Så galenskapen i sina olika skepnader på det.
”Den sårade divan” är drabbande dramatik som går en holmgång med sin publik. Hanna Ullerstams Agnes von K är utåtagerande och rör sig med kraft i lokalen – ett snyggt skapat scenrum av Fianna Robijn – men också i sin själs vindlande korridorer. Mia Eriksson håller sin Sigrid H stramt. Ett kontrollerat agerande som mer och mer krackelerar. Ingen kan som Karin Lycke spela den sköra, så gör hon det med paranoid emfas i sin roll som Nelly S.
Det är som tre monologer som vävs samman. Där en replik krokar tag i nästa, från en kvinna till nästa. Till det sinnlig koreografi och stark musik signerad Anna von Hausswolff.
Dessa tre kvinnor möter sin skaparkraft. Det självklara uttrycket för alla tre, oavsett om det är skrivandet eller målandet. ”Jag måste skriva!”, nära nog skriker Agnes von K. Samma ord viskar Nelly Sahs. ”Jag måste måla!”, säger Sigrid H med bestämdhet då hon söker de rätta färgerna. Men med tiden med allt större desperation.
För det som är det självklara för dessa artister i sitt skapande möter på motstånd; i samhället i stort, men också i äktenskap med moderskap och hustruförpliktelser, i bristen på förståelse för deras artisteri och politiska strömningar (främst judiska Nelly Sach, som tvingades fly Tyskland för Sverige 1940).
Och som det inte räckte med allt detta motstånd. Till detta också en grasserande psykisk ohälsa med institutionalisering där den gemensamma nämnaren för de tre är Beckomberga, ett av Sverige – ja Europas – största mentalsjukhus.
Om detta skildrar ”Den sårade divan” med kraft.
Den sårade divan, Göteborgs dramatiska teater, premiär 14 oktober 2023, spelas till och med den 4 februari 2024. Denna recension är baserad på föreställningen 22 oktober.
Uppdaterad. Konsertfilmen ”Stop making sense” uppdaterade inte bara minnet utan också den oförställda glädjen som förmedlas.
Minnet är bedrägligt. Men övertygelsen stor. Jag minns Talking Heads konsertfilm ”Stop making sense”, som ju hade premiär för 40 år sedan. Hur sångaren David Byrne kommer in i sin alldeles för stora kostym för att trycka igång kassettbandspelare med rytmerna som startar ”Psycho killer”. Jag minns hur gitarristen Adrian Belew tog plats. Jag minns den förställda glädjen och det bottenlösa svänget, som musiken – och regissör Jonathan Demme – förmedlade. Nu nyrenoverad och i ett så kallat 4K-format var det för att få upplevelserna från då uppdaterade, minnet besannat och se om musik från för cirka 40 år sedan fortfarande var relevant. Det gick väl si och så med det ena och definitivt med det andra. Jo, konserten startar med ”Psycho killer” och David Byrne. Men… han har i och för sig en beige kostym. Men den där specifika i mega grande-size kommer först långt senare. Hur Adrian Belew kom in i bilden vet jag inte heller. Det är ju gitarristen Alex Weir, som spelar sprudlande och rytmiskt intensivt. Inte alls utsvävande och underhållande galet i rundgångsland som Adrien Belew. Men inte desto mindre underhållande. Ja, mitt minne förvandlas till pulvriserade fragment. Men bara för en kort stund. För glädjen i att se bandet spela, musiken de framför och på vilket sätt medlemmarna gör det förvandlar biosalongen till en festplats, en konserthall där vi är på plats. Efter starten kommer Tina Weymouth in och förstärker spelglädjen med sin sprudlande utstrålning och excellenta basspel. Från ”Heaven” byggs allt på med fler och fler medlemmar för att hela orkestern – förutom Talking Headsmedlemmarna David Byrne, gitarr och sång, Tina Waymouth, bas, syntbas, sång och gitarr, Chris Frantz, trummor och sång, och Jerry Harrison, gitarr, keyboard och sång också nämnde Alex Weir, gitarr och sång, Steve Scales, slagverk och sång, Bernie Worell, keyboard, samt sist men inte minst körsångerskorna Ednah Holt och Lynn Mabry. Jonathan Demme har förvandlat fyra konserter i Pantages Theatre i Los Angelses i december 1983 till en enda, underhållande enhet om knappt en och en halv timme.Det är bedrägligt spontant från scen, med vetskapen om att allt är noga inrepat. Från musiken till varje danssteg. Emellanåt kan man ana att sången från en kväll har använts för en tagning som varit snyggare än en annan, då synken inte sitter. Men det är petitesser. ”Stop making sense” måste vara en av de främsta konsertfilmerna som har gjorts. Man känner som filmpublik en stor närvaro. Lusten att dansa och applådera spiller över. Det är inte en film vi ser. Det är en konsert där vi närvarar.
”Stop making sense” är ren och skär glädje. Samspelet mellan musikerna är excellent. Hur de förmedlar energi, dans och den eklektiska musik som här måste vara Talking Heads artistiska höjdpunkt.Om musiken håller…? Herregud, ja! Om den nyrestaurerade filmen håller! Herregud, ja!
Gick jag dit trots att sjukdom ville hålla mig hemma och omvärldens krigiska och mordiska närvaro gjorde sig grymt påmind, var det i ett lyckorus jag hamnade i. Tack för det.
Tänk, detta var Talking Heads bländande utveckling blott dryga fem år efter att bandet gästat Göteborg och spellokalen Crazy Daisy i Gårda.
Den, som apropå minnen och övertygelser gäckar. Jag skrev ju om den konserten, som jag aldrig kom iväg på, med anledning av att Jacy’z öppnade sin Big Stage i Gårda.
Då var jag övertygad om att Crazy Daisy låg på Drakegatan mitt emot där Jacy’z nu ligger och då i en sedan länge riven tegelkåk som senare huserade rockklubben Rockers och Henryk Lipps första Music-a-Matic-studio.
Jag fick en reprimand av min vän P dy, som hävdade att Crazy Daisy låg på en helt annan adress, om än i Gårda.
Vi dividerade chattvis, där jag blandade in H som var på plats i juni 1978 och alltså var på plats, som gav mig rätt. Andra har också gett mig rätt om att Crazy Daisy låg på Drakegatan och senare blev Rockers.
Vad var det jag skrev om minnet inledningsvis…?
Minnet är bedrägligt. Men övertygelsen stor.
P dy hittade till slut en affisch som visade var Craizy Daisy låg, det vill säga på Gårdagvägen 9. Adressen finns kvar. Men inte huset och uppenbarligen inte heller minnet av platsen för oss somliga.
Men Gårdavägen har också sina kopplingar. Det var väl här som Håkan Hellström bodde i ett studentboende vid genombrottet 2000. Eller spelar minnet mig ett spratt…?
Stop making sense, Bio Roy, Göteborg (kvarvarande visning 25 oktober och 3 november).
Regissör: Jonathan Demme.
Med Talking Heads (David Byrne, Tina Weymouth, Chris Frantz och Jerry Harrison) förstärkta med Steve Scales, Alex Weir, Bernie Worell, Ednah Holt och Lynn Mabry.
Farslik. Lars Demians ”Stugfeber” är farslik som i en Aki Kaurismäki-film med drag av ”Byhåla”. Foto: OLA KJELBYE
Lars Demians musikerkarriär är lång och omvittnad, om än att han något kanske flugit under radarn. Halmstadmusikern fanns i början på 80-talet med på trendiga Stranded, skivbolaget som hyste Lustans Lakejer och Ratata. Klev in som en av många i den svenska visvågen på 90-talet med Stefan Sundström, Johan Johansson och – senare – Lars Winnerbäck. Han har dessutom skrivit musik till Ika Nords barnprogram för tv. Den nu 66-årige, Halmstadfödde musikern har funnits med länge, med andra ord. Alltid med sin profil och sin starka integritet.
”Stugfeber” är hans verk (och hans debut, så vitt jag vet, på Göteborgs stadsteater). Från text till musik. En burlesk, en mörk fars där musiken ständigt speglar handlingen utan att för den sakens skull vara en regelrätt musikal.
Stadsteaterns ensemble är all in i detta. Har förvandlat Lars Demian med orkester till något hämtat från närmsta steam punk-bar med musik som i sin tur är präglad av cirkusmusikens skeva ton och känsla för dramatik, som klezmermusikens ysterhet och Tom Waits svindlande förmåga att gifta udda instrumentering i en egen, säregen ton.
Ett rån med mycket kontanter som byte har gått över styr. Rånarna Oscar (Fredrik Evers) och Lea (Caroline Söderström) har nått en stuga i skogen mitt under älgjakten (uppbyggt för förvecklingar!), men under flykten har de tvingats lämna Jonny (Jesper Söderblom), som skottskadats. Sagde Jonny är Leas pojkvän, Oscar är hans far. In kommer Gerd (Anna Bjelkerud), grannen i skogen som är nyfiken på de nyss anlända gästerna. Hon som har en dotter, Tindra (Karin De Frumerie) som är polis.
Ja, ni hör. Här vankas intriger av högsta farsklass.
Miljön – ja, Markus Granqvist scenografi – skapar stämningar som i en Aki Kaurismäki-film. Kärvt, murrigt och utan krusiduller, men öppet för lösningar i stundens infall och hetta.
Det blir inte sämre, eller nja, av att Fredrik Evers och Caroline Söderström är som hämtade från ”Byhåla”, tv.serien från tidigt 90-tal med Ronny (Fredde Granberg) och Ragge (Peter Settman) i centrum med deras Fård (Forden de älskade) med bräkande ståkkholmska, rock’nrollromantik och yviga gester och lika yviga repliker. Fredrik Evers kan heller inte låta bli när han testar hembränt och ska förklara smaken, att närmast ordalikt sno Per Anderssons vintips som med en stor portion humor levereras varje fredag på dennes Instagramsida.
Ja, ”Stugfeber” är sannerligen ingen allvarsstund, trots gangstrar, rån och skottlossning, som ju inte ligger långt ifrån verkligheten. Den är heller inte något Noréndrama, även om det finns en fader–son- och mor–dotter-relation som skulle kunnat älta detta.
”Stugfeber” är skamlös underhållning, med slapstick och vässad dialog som hämtad från privatteatrarna. Det springs i dörrar, slås i dem samma. Ja, till och med förbi dem, då de medverkande förhåller sig tämligen fritt till kulisserna. Allt är i ett rasande tempo och skratten är smittande.
På sant farsmanér tappar skådespelarna emellanåt koncepten, improviserar i någon tappad replik och fylls av fniss som sprids i salongen. Gott så.
Men… och det är en stark invändning. Stadsteaterns skådespelare har tidigare varit inne och känt på fars och buskis. Det är dessvärre inte deras bästa gren. Så ej heller den här gången. Här finns inte tajmingen i replikerna. Man orkar inte invänta publikens skratt utan skyndar vidare till nästa scen och replik. Synd. Och varför i hela friden ska musikerna se ut som en steam punk-orkester…? Ja, inte bara de känns mal placé. Det gör tyvärr hela ”Stugfeber”.
Stugfeber, Studion, Göteborgs stadsteater, premiär23 september 2023, spelas t o m 3 november. Denna recension sågs 21 oktober.
Av Lars Demian, som också har skrivit musiken och är kapellmästare.
Regi: Hugo Aavaranta Hansén.
Koreografi: Rickard Hasslinger.
Scenografi/ljus: Markus Granqvist.
Kostym: Richard Andersson.
Mask: Marina Ritvall.
Ljud: Daniel Johansson.
Medverkande: Anna Bjelkerud (Gerd), Fredrik Evers (Oscar), Karin De Frumerie (Tindra), Jesper Söderblom (Jonny) och Caroline Söderström (Lea).
Musiker: Lars Demian, piano, David Tallroth, bastupa, trummor och blåsarr, Love Meyerson, dragspel, trummor, marimba, Karin De Frumierie, saxofon, dragspeln bano, slagverk och sånginstudering, och Jesper Söderblom, klarinett, banjo och slagverk.
Tillsammans – igen. I Lukas Moodyssons ”Tillsammans 99” förenas kollektivet igen efter 25 år. Foto: Memfis Film/PER-ANDERS JÖRGENSEN
Att göra en uppföljare på en kritikerrosad film och tillika publikfavorit är en utmaning. Inte bara att försöka samla nära nog samtliga från då för drygt 25 år sedan för samma roller alla dessa år senare. Utan för att lyckas med konststycket att göra den nya filmen relevant och självstående.
Lukas Moodysson räds inte utmaningen och med rollistan i hamn med tio skådespelare från ”Tillsammans” från 2000 kunde han ta språnget med ”Tillsammans 99”. 1974 har blivit 1999. Kollektivet har krackelerat. Kvar, i ett nytt hus, finns Göran och Klasse. Den senare som närmast krampaktigt väver de mattor som den förra nogsamt lägger tillrätta i detta världens minsta kollektiv.
Men när Klasse på Görans födelsedag, denne ovetandes, skapas elegant intriger som bottnar i dåtiden. Det gamla kollektivet möts igen. Några nya ansikten dyker upp som ”dottern” Anna (Clara Christiansson Drake), som Lena (Anja Lundqvist) säger sig vara hennes och David Denciks Peter, som bodde i kollektivet, men som ingen minns.
Jo, Lukas Moodysson kan snyggt skruva på vardagen, skapa dramatik av det subtila och väva stora känslor av det lilla obetydliga. Att återförenas har sina sidor och sina risker. Förhoppningar om att allt – det goda – finns kvar orört av tidens tand. Bortglömt är det som en gång skavde, som kanske blivit än mer sårigt. Lukas Moodysson fångar fint upp det i varje karaktär, som får sin plats i ljuset och skuggan. Var och en av de skådespelare som var med då har blivit (ungefär) 25 år äldre och kan möta sina roller utefter nya förutsättningar givna efter de gamla. Onekligen intressant.
Nej, det är ingen omtumlande, sinnesvidgande, stor och inkännande film. Kanske mer igenkännande. Men den är varm, komisk, reflekterande, men också en smula sorglig och fin. Gott så.
Tillsammans 99 (premiär 13 oktober 2023)
Regi och manus: Lukas Moodysson
I rollerna: Gustaf Hammarsten, Shanti Roney, Anja Lundqvist, Olle Sarri, Jessica Liedberg, Lisa Lindgren, Cecilia Frode, Lars Frode, Henrik Lundström och Sten Ljunggren med nykomlingarna David Dencik, Jonas Karlsson, Clara Christiansson Drake och Julia Heveus.
Röstgymnastik och scenelegans. Ola Salo njuter av sin stund på scenen. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg
Publik: 400.
Bäst: Ola Salos spännvidd på rösten.
Sämst: Han är ingen vidare sologitarrist.
Fråga: Kommer gästande Dolly Dolores fortsätta i kommande shower på Kajskjul 8…?
Ge Ola Salo en scen och han slukar den. På samma gång äter han upp den publik han har nedanför sig. Ja, som han omger sig med. Han kan inte bara vara på scenen, utan låter spellokalen vara ett rum som han utnyttjar till bristningsgränsen. Ingen scen är för liten att göras stor med Ola Salo i lokalen.
Ja, jag vet. Jag har haft förmånen att se honom med the Ark på små och stora scener. Som senast i Trädgårdsföreningen under förra sommarens, försenade, återföreningsturné. Som på en mindre lokal i Austin när bandet tillsammans med Deportees och Moneybrother skulle övertyga amerikanarna om att svenskt rockstål biter. Där och då, i mars 2005, på en scen i något som skulle kunna ha varit en mindre bodega i Texasstaden under festivalen South By South West var Ola Salo överallt och höll hart när på att riva den spaljé, som en mindre nogräknad restaurangidkare rest för inomhusväxter. Men knappast räknat med att en svensk sångare med arenaartistkomplex ville använda att växa på.
Fast nu är det så med Ola Salo; han tar tillfället i akt. Jobbar med de stora gesterna. Oavsett om det är på en stor eller liten scen.
Pandemin gav samarbetet med Växjökeyboardisten, producenten och arrangören Christopher Dominique. Han som backup, sidekick, pianist. Ola Salo på munspel, gitarr, prat och vokalgymnastik extraordinär. En lyckad kombo, som fortsatt efter postcovid och nu har nått Göteborg och Kajskjul 8.
Samspel. Tillsammans med keyboardisten Christopher Dominique gör Ola Salo arenaspelningar i ett intimt format. Foto: KAI MARTIN
Det är ett intimt format. 400 i lokalen och definitivt närkontakt mellan publik och artist.
Det dröjer, typ, noll sekunder, innan Ola Salo klivit ned från scenen och ut i publiken. För att hälsa. För att tjôta. För att sjunga. För att underhålla.
Han trivs från första stund. Är ivrig att få igång publiken och skulle… ja, faktiskt, kunna hålla igen lite. Men han är så ivrig, Ola Salo, att få visa sin förträfflighet. Sin sång. Sina låtar. Vad han och Christopher Dominique gör tillsammans.
Det är förstås charmigt. Det är förstås alldeles fantastiskt. Han spänner över sin karriärs betydelsefulla låtar, artister som sått ett frö i den unge Rottnegrabbens bröst. Musik av Bob Dylan, David Bowie (”Life on Mars?”), Elton John (”Saturday night’s alright for fighting”), Queen… Men också Karl Gerhards ”Jazzgossen” och Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” i en version som utvecklar sig till ren boogiewoogiebananza.
Christopher Dominique får spänna sina sångmuskler i Ray Charles ”Mess around” med Ola Salo som ivrig munspelssolist – ett instrument han blivit en fena på.
Spelningen på Kajskjul 8 är den första i raden av flera där duon gästar den göteborgska scenen. Det är sprakande effektivt och mycket underhållande. Som när han lovar spontanitet och frågar om publiken efter låtval, men allt blir förstå någon the Ark-låt. Men… så får han napp av en kvinna som slår följe upp på scen för en bluesrökare jag inte fått fatt titeln på. Det låter fantastiskt. Inrepat och starkt. Hon, Dolly som hon heter, kan sjunga och utmanar Ola Salo, som spänner rösten i sitt rockregister. Snyggt. Nå… en googling senare visar att Malmösångaren Dolly Dolores tidigare har jobbat med Christopher Dominique, så kanske var det inte så spontant som det i förstone verkade. Men inte desto mindre häftigt för det.
Spännande gäst. Dolly Dolores var kvällens spontana överraskning, som utmanade Ola Salo på sång. Foto: KAI MARTIN
Ola Salo – med Christopher Dominique – är definitivt se- och hörvärt på Kajskjul 8. Ja, vilken scen som helst. En upplevelse sen att glömma.
Igenkänning. Backa Teaters ”Robin Hood forever and ever bjud på igenkänning och humor. Foto: ELLIKA HENRIKSON
”Att ta från de rika och ge till de fattiga” är ett eko från dåtiden. Robin Hood har ju gått igen genom århundraden och gör det nu igen på Backa Teater. Men, kanske det ska tilläggas, här handlar det inte om igenkänning från Sherwoodskogens mytiska gestalt med sina anhängare, utan mer om ett slags spinoff på Tage Danielsson och hans Karl-Bertil Jonssons tankar och idealisering. Ja, parat med Disneys version. Alltså två tecknade filmer från 1973 (Disneys) och 1975 (Tage Danielssons). Vi hamnar då i ett tidsanda där ”Att ta från de rika och ge till de fattiga” fanns i en kontext, som inte är helt given idag.
Så är också rövarna i Sherwoodskogen (eller vilken skog det nu är) vilsna. Rånar de någon är det inte säker att det är någon rik. Bytet från de trikåklädda motionärerna blir mobiltelefoner. Men vad är det för något? Ja, Robin Hood och hans sällar är fast i dåtiden, framtiden har sprungit dem förbi. Utanför skogen är världen modern, skogen exploateras för husbyggen. Vi möter alltså en kontrast.
Detta har Backa Teater gjort en lustfylld teater på knappt en och en halv timma. Det är från start fart och fläkt. Rövarna är stukade, men göder planer som värsta Vanhammar i Jönssonliga. Resultatet blir ungefär detsamma. Det är action på slapstickvis, farsartade förvecklingar med mycket spring och Kristina Issa som den ensamma barden i rövargänget som speglar händelserna med sin musik.
Scenograf Toni Tora Botwid har förtjänstfullt utnyttjat hela det stora scenrummet med en korvkiosk (inte helt olik den vid Mariaplan) längst bak i bänkraderna. Varje meter av rummet används och det gör publiken allert. För här vill man inte missa en sekund.
Robin Hood forever and ever, Backa Teater, premiär 22 september . Spelas till och med 7 december. Från tio år.
Regissör: Carolin Oredsson
Idé och koncept: Carolin Oredsson, Hanna Nygren och Toni Tora Botwid
Skådespelare: Karin Andersson, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Magnus Hulth, Josse Matsson, Ulf Rönnerstrand, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen
… vi tar istället sikte mot Wawel, ett mål vi inte är ensamma om. Många paraplyflockar och regnställsgrupper formeras i den färgglada parad, som vi sällar oss till, uppför backen som leder oss in i den väldiga borgen med två innergårdar. I omfång är Wawel generös med två stora innergårdar. Kanske inte en optimal försvarsfästning, även om de resliga, tegelmurade väggarna vittnar om att det nog inte var så lätt att inta borgen (något svenska trupper ändå lyckades med under 1600-talets senare hälft. Vi häpnar över prakten, noterar de draklika vattenutkstarna, arkitekturen och inser att det här främst varit ett lärosäte och en kyrklig plats, men också en maktens boning fram till Sigismund, Gustav Vasas son, flyttade makten till Warszawa som ny huvudstad 1596.
Vi tar oss ut och nedför för att promenera till de judiska kvarteren som regnet hindrade oss ifrån dagen innan. Det är en promenad i maklig takt, förbi tennisbanor och större vägar in i kvarter som med minnesplattor pekar ut den gruvliga historien. Husen, ja, kvarteren är slitna, som om ingen riktigt orkat med att putsa fasaderna. Klottret vittnar inte bara om slagord, oförskämdheter och trots utan också om att man inte riktigt orkar bry sig. Men här finns en charm. Synagogor ligger inkilade i kvarteren, några nedlagda, andra som bär historiens tand. Vi går runt ett kvarter, hittar en marijuanaautomat innan vi bestämmer oss för 2 Okna café för kaffe och en äppelkaka. Vi sitter i trädgården, tar in lugnet, fortsätter vår promenad och hamnar på Plac Nowy med marknaden Okrąglak. Det är mat och loppis på samma gång. Jag vill dröja mig kvar, men mina rastlösa vänner driver vidare.
Det blir en fortsatt promenad, men där vi väljer att sätta oss på en vagn. Kraków är nedlusat med spårvagnslinjer, tysta vagnar, väl fungerande och moderna. Efter lite strul med biljettköp i automaten hittar vi en linje som tar oss ut från centrum och österut. Det blir en sightseeing på någon timme, förbi Tauron, den stora arenan med plats för 15000 och som ska hysa Björk senare. Vid Rondo Czyżyńskie, en väldigt trafikplats med spårvagnar och vägar som korsar varandras väg, försöker vi hitta rätt linje mot centralstationen, där vi ska utröna hur vi tar oss mot flygplatsen i morgon, vår sista dag. En ung man blir vår ledsagare till rätt vagn och vi hamnar rätt.
Vi går åter under tunneln som leder mot plac Jana och den gigantiska galeria Krakówska i vars environger nu mer centralstationen ligger. Vi hittar biljettluckorna, ställer oss i kö och via M:s hjälp köper vi fyra biljetter till tåget till flygplatsen.
Samma väg tillbaka och i gången passar vi på att köpa pretzel att mumsa på på vägen tillbaka till hotellet. Det blir ett kort stopp där vi hoppas kunna få se någon av de allsvenska matcherna, men hotellets wifi är klent så vi får följa matcherna vi tidningarnas rapportering, går tvärs över gatan till Jama Michalaika, konst- och skådespelarkrogen, där vi pratar över en öl, noterar matchresultat och där jag bjuder på en runda efter att Blåvitt vunnit över Mjällby.
Hungern sätter in och vi gästar åter Stodola för en ny omgång rejäl polsk mat, som zurek – en mustig gryta serverad i bröd – som vi äter med förtjusning. Mätta och belåtna vill vi ändå mer. Så en glass på innan vi avslutar kvällen med öl Viva la Pinta.
Dag fem
Tåget till flygplatsen går vid halv fyra-tiden. Vi har alltså en halv dag på oss att fortsätta göra Kraków. Shoppandet har inte fått sitt och efter frukost och efter att vi har packat och parkerat bagaget på hotellet går vi mot galeria Krakówska, som visar sig vara enormt och i flera etager. Mina vänner kroknar snart och efter ett misslyckat besök i en större livsmedelsbutik på jakt efter polsk korv droppar de av. Jag bestämmer mig för att metodiskt, som Z och jag brukar göra, ta våning för våning, butik för butik. Det får ta sin tid, men jag har inte bråttom. Priserna på kläder och skor är snäppet under än de är i Sverige. Jag nosar på lite märkeskläder på rea, men överraskar mig själv med att låta det var endast ögongodis. Jag behöver inte mer. Efter någon dryg timme orienterar jag mig ut utan att ha köpt något, men har hittat den egentliga livsmedelsbutiken (det verkar som killarna hittat något slags filial en våning ned), som är rejält välsorterad. Men vilka korvar ska jag köpa!? Jag står handfallen utan M och går även där ut tomhänt.
Vi har satt en tid för återförening och jag har utrymme för en promenad. Efter tunneln under hållplatsen Teatr Słowackiego vikar jag vänster och in i parken. Jag tjusas återigen över hur det ser ut med barkbänkarna, soptunnorna, lyktorna, staketen. En stad i sin prydno och så rent; inget skräp på marken; ordning och reda. Jag går innan för ringmuren, kvarter efter kvarter, söker mig nedför gator jag tidigare gått på, dras mot hatt- och skobutiken, som jag tidigare gästat. Men, nej… jag köper ingenting. Tillbaka i parkerna. Benen går som av sig själv. En spårvagnshållplats med en vacker kur. En kampanil. Jag är förtjust.
Nå, helt renons på något köpbart blir det inte. Jag handlar tre kylskåpsmagneter. Sedan förenas jag med mina vänner. De har alla köpt korv på en marknad och tiden medger att M tar med mig dit i en stillsamt rask promenad. Stary Kleparz är en anrik mat- och grönsaksmarknad, trång och med mängder av varor. Men vi har inte tid att stanna länge. M blir konfunderad. Har vi gått för långt? Jo, tillbaka. Men där de andra har köpt korv är det nu neddragna persienner och stängt. Vi söker oss till en annan charkuterist och av en matrona får jag via M:s hjälp ett gäng delikata polska korvar. Så tillbaka för mat och vi frekventerar återigen Stodola, där de andra glädje åt att det är samma trevliga servitris som dagen innan. Jag är tveksam. Möjligen var det hon som serverade dem öl första dagen, men inte hon som kom in med maten. Vi äter lätt den här gången. Som om vi måste vänja oss vi livet hemma. Men en sista öl slinker ned.
Vi hämtar bagaget och tar för sista gången promenaden ut ur den gamla staden och söker oss åter igen ned environgerna i galeria Krakówska för att ta oss mot perrongen som leder oss mot tåget mot flygplatsen. Vi blir omedelbart förvirrade. Var går tåget? Perrong 3. Men… den är indelad i olika segment och med ingen info. Klockan tickar. En man frågar oss om tåget till flyget och vi är besvärande okunniga även vi. Vi ser tåg komma in. Vi ser tåg lämna. Men inte det tåg vi vill åka med. Så plötsligt kommer det och vi väller på med övriga passagerare och tåget avgår nära nog planenligt mot flygplatsen.
Vi strömmade ju hastigt ut ur densamma när vi kom på torsdagskvällen och hade ingen större uppfattning om storleken. Nu har vi gått om tid, tar oss in via säkerhetskontrollen och ska fördriva en försvarlig tid i taxfreebutiker och restauranger/kaféer. Det är vi inte ensamma om. Det är en försvarlig mängd människor som trängs om intresset. Flygplatsen verkar helt enkelt inte vara dimensionerad för oss alla, men det får gå. Vi häckar efter en stund på ett kafé, kikar på människor, snackar, laddar mobilerna och så är det dags för boarding… tror vi. Precis som på Landvetter är Ryan airs avgång försenad. En dryg timme efter egentlig avgång lyfter vi. Äventyret är över. Men Kraków är kvar.
Vi har pratat om de länge, några vänner och jag. Vi måste till Kraków. Dels för nyfikenheten på den anrika staden i stort. Men för min egen del har det också varit med Auschwitz i sikte. Ett mål som mer drivits av ett måste än någonting annat. En historielektion i förstone, men också en känslomässig resa mot ett grumligt förflutet. Min farmor, född i Berlin i 1900-talets start, kan mycket väl bära på en judisk hemlighet. Vi vet inte. Men i hennes hem i Smedslätten hängde bilder på hennes mostrar/fastrar/släktingar uppstigna på hästar. Galant klädda, ståndsmässiga. Hon berättade om dem i korta ordalag, men djupet i historien fick jag aldrig som barn; aldrig någon fortsättning om var de blev av. Jag slutade fråga, men aldrig undra.
Ja, jag har varit overksam i mitt sökande, som inte sträckt sig längre än att jag i Berlin försökt att gå i min farmors fotspår. Och, ja, jag har hennes födelseuppgifter från då, men inte rotat vidare. Det ligger en bordun som klingar mörkt i moll i min livsharmoni. Som om farmor aldrig vågat berätta om sin släkts öden.
Jag kanske överdriver. Jag kanske är någon sanning på spåret. Jag vet inte.
Kanske gör jag anspråk på en historia som inte är min. Men mindre angelägen att berättas är den ju inte. Framför allt inte i en tid där alltför mycket glöms är där desinformation okritiskt får så split.
Vi far en torsdag i september för vårt mål. P & P plus M, som är en vän sedan över 50 år och som dessutom med sin polska bakgrund blir en perfekt ingång till det polska kultur- och restauranglivet. Nej, Kraków är inte hans hemstad, det är Warszawa, men språket öppnar ju en mängd dörrar. P & P och jag har gjort våra resor i musikens och, främst, fotbollens tecken. Senast var London/Brighton vid skiftet augusti/september 2018 (som jag skrev om här!). Det har kommit några år av pandemi emellan, men nu tajmade vid våra respektive scheman.
P den yngre fixade hotellbokning. M själva flygresan, men också den guidade turen till Auschwitz. Dessutom konsertbiljetterna till Cinematic Orchestra, var spelning platsade väl nära vi ändå var i Kraków. Den som P dy hade kollat upp. (Läs recension om den här!)
I övrigt hade vi hoppats på att hinna med någon fotbollsmatch och lite museibesök, förutom restauranger och barer.
Vi är försenade från Landvetter, där vi hunnit med en dyr öl, och landar på kvällen, efter en och en halv timmes flygtur, i ett mörkt och molnigt Kraków. Vi siktar på att ta tåget in till stan, men det dröjer innan det går. Det blir taxi, en rymlig, modern Mercedes, som tar sina fyra passagerare in till centrala staden, som ju är definitiv i denna anrika stad men anor från stenåldern.
Chauffören tar oss innanför murarna till Stare Miasto, Gamla Staden, där vårt hotell ligger beläget på gågatan Floriańska, mer centralt än vad vi kan ana, bara några tiotal meter från Brama Floriańska, det medeltida, gotiska tornet från 1300-talet. Ja, vi snackar anor. Stare Miasto är stadsplaneringen i grunden från 1200-talet. Fascinerande.
Vi tar en promenad upp mot Rynek Główny, det stora torget som skiljs åt av Sukiennice, de gamla klädeshallarna, en arkad, ett månglarnas tempel, som för dagen tagit paus. Där finns också den magnifika domen kościoł Mariacki (Mariakyrkan) och kapellet Kościół Świętego Wojciecha, helgonet Wojciechs kapell. Längs med Rynek Glówny sträcker sig uteserveringarna, på andra sidan paraderar hästdroskorna, vita, eleganta med vackra hästar förspända, som liksom lyser i mörkret med sina selar och ljusa päls. Vi blir under vår kvällspromenad stoppade av inkastare som vill lura på oss sina restauranger, porrklubbar eller stripteasshower. Vi tackar artigt nej med en sådan tydligt iver att en av dem tvingas försöka med ”gay bar?”. Nej, inget napp där heller. Vi söker efter något att äta innan dagen har tagit ut sin rätt och rätt rätt blir kebab, som kanske ändå inte var korrekt för vårt polska, kulinariska äventyr. Men det fick gå. Vi avslutade därmed dagen, för vi visste att morgon därpå skulle vara arla och vi ville vara i god tid med frukost där matsalen öppnade, därefter tandborstning och task promenad dit där vi skulle bli hämtade för avfärd till Auschwitz.
Dag två
Klockan ringde efter en god natts sömn. Morgontoalett, påklädning och frukost, som var en mix av kontinental, ordinarie frukost och bitar ut den polska traditionen med bland annat färskost. Vi försåg oss. Dagen skulle bli lång. Efter tandvård var det dags för en promenad ut genom den omgärdande muren via Brama Floriańska och in i den park som följer ringmuren. Vi genar, efter lite guidning från lokalbefolkningen, och går under hållplatsen Teatr Słowackiego för spårvagnar och bussar, som leder mot den öppna platsen Plac Jana Nowaka-Jeziorańskiego som i sin tur leder mot Kraków Glówny, den gamla centralstationen. Men vi ska förbi och ja, förbi också det stora köpcentret Galeria Krakowska och Pawia, gatan där busstransporten ska ske.
Där stå några turistbussar och väntar, men alla märkta med Herbalife – nätverksföretaget som säljer näringsprodukter, kosttillskott och kroppsvårdsprodukter, som har kritiserats för att tjäna pengar genom ett upplägg liknande pyramidspel – som har konferens för tusentals medarbetare under de dagarna vi är här. Vi får vänta på vår tur.
Till slut kommer det en buss, som redan är fullastad med morgontrötta danska gymnasielever från Haderslev på södra Jylland. Men vi får plats längst bak och åker med ett samlat sällskap i ett slags anspänd, försiktig tystnad mot vårt mål.
Färden går västerut på smala, ringlande vägar i en och en halv timme innan vi når Oświęcim, den lilla landsortsstaden som tyskarna vid annekteringen förvandlade till Auschwitz och senare till en organiserad massutrotning av judar, romer, slaver, homosexuella och oliktänkande.
P-platsen är redan full. Turister samlas i grupper. Alla under någon sorts andakt, som vi alla vet vad som väntar, men ändå inte förstår vidden av. Ingen här, mig inkluderad, kan annat än tänka den svindlande tanken hur det var för 80 år sedan, ja mer, när människor som ryckts upp från sina hem, sin trygghet stod här i väntan på ovisshet mot ett grymt öde.
Solen står hög och klar på en blå himmel. Kontrasterna mot det väntande helvetet är stort. Men även då lyste solen stark, som ett hån mot kärlek, fred och liv. Vi är en grupp som lättar på trycket på toaletten innan vi ska igenom säkerhets- och biljettkontrollen. Vi står på ett långsamt led, som tar oss igenom och nedför en trapp för att få ett headset som ska hjälpa vår guide att lotsa oss igenom den fiktiva golgatavandring i faktisk miljö.
Ett försök att försöka förstå historien. Foto: KAI MARTIN
Vi följer vår ledsagare genom en sluttande gång ut mot koncentrationslägret. Från högtalare hörs en röst som rabblar namn. Utan att veta tänker jag att det är personer var liv har släckts av en regim, som satte det i system.
Så på håll uppenbarar sig tegelkåkarna med vakttorn och taggtrådsstängsel i dubbla rader. De som ville fly hade att göra. Gjorde man det straffades de som var kvar mångfalt. Ett grymt, utstuderat system i mänsklig ondska som vi snart skulle bli vare var långt mycket värre än så.
Vi passerar skylten ”Arbeit macht frei”, den som stals för drygt tio år sedan i en stöld organiserad av en svensk nynazist, och mitt hjärta vill sluta slå samtidigt som min hjärna vill dokumentera det som tusen och åter tusen gjort så mycket bättre och mer insiktsfullt.
Inne i detta samhälle, denna samling byggnader tänker jag Carl Grimbergsgatan i Annedal. Tegelhusen i Dicksonska stiftelsen, som tjänade som bostäder åt arbetarklassen för över hundra år sedan och som nu är dyra bostadsrätter. Det är stilla här, som en sommardag där alla är vid badsjön. Luften darrar nästan, men på gatorna har människor gått som härskat; på dessa gatstenar har fötter tagit plågade steg mot förintelsen.
Vi leds från station till station av guiden, som talar i sin mikrofon. Jag håller mig nära. För att se hennes mun röra sig. För att få en mer autentisk upplevelse än bara genom hörlurarna. Vi går in och ut ur byggnader. Försöker förstå. Begriper ingenting ändå.
Allt tar sin tid. Ska ta sin tid. Informationen är kompakt, koncentrerad ned till några få ögonblick i tal, men i oändlighet i form av kvarlåtenskap; som skor, som hår, som madrasser, som proteser, som kärl, som resväskor, som fotografier – mugshots, som vore de kriminella – på några av de vars liv kort efter avporträtteringen släckts. Jag ser barnkläder. Ser mitt treåriga barnbarn framför mig och tappar luften. Slutar andas. Vi möter celler där tortyr har begåtts, salar där rättegångar har hållits som om det funnits någon rättvisa att skipa, rum där medicinska experiment har gjorts i Tredje rikets vetenskapliga tjänst. En mur för avrättning. En galge för hängning. Jag går nötta trappor ned i en källare där människor gått som inte kommit upp. Väggar som omslutit rum där gaskamrar brutalt avrättat. Väggar som talar. Allt vittnesmål över människans outsläckliga ondska och utstuderade grymhet. Bara 80 år bort.
Solen gassar som om ingenting har hänt. Vi ställer oss i skuggan. Vi kommer inte undan. Om detta måste det om och om berättas i ett försök att försöka förstå historien.
Turen är slut. Men ändå inte. Vi ska vidare till Auschwitz-Birkenau några kilometer därifrån. Bussen åker i tystnad. Gymnasieeleverna, dessa unga, vackra människor fylld av spirande liv, skulle då ha tvingats ut i krig, eller – gud förbjude, om de tillhört fel kategori – skickats till döden i koncentrationsläger. Jag tror att den insikten drabbat dem.
Ny parkering. Ny promenad. Långt därborta skymtar porten där tågtransporterna passerade med tusentals och åter tusentals människor i godsvagnar på väg att sorteras mot slavarbete eller döden. Få av barackerna på det stora området är kvar, men det är som skuggorna från där de stått med skorstenar pekande mot skyn som ivriga vittnesmål över Holocaust.
Vi står vid en grav, som en gång var det rum där kvinnor och barn fick klä av sig inför den ”dusch” som skulle bli deras död under tjugo förskräckliga minuter. Guidens röst spricker. Ändå har hon berättat om detta i tio år.
Vi avslutar i en barack som en gång hyste kvinnor, löss och råttor; alla försökte överleva; få gjorde det.
Människan är märklig. Livet stannar inte av på grund av historien. Vi andas in. Håller andan. Går vidare. En macka och en dricka på bussen tillbaka till Kraków för att släcka den initiala hungern och kanske för att skifta tankens spår.
Vi andas ut på hotellet, men styr sedan mot en rekommenderad restaurang för polsk spis. Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza i Gamla staden ger oss vad vi behöver och öl därtill. Vi låter oss väl smaka samtidigt som kvällens mörker lägger sig. Vi avslutar med att gå till ölbaren Viva la Pinta för lokal öl och vodka. För att släppa på dagens anspänning, som ändå ligger som en dov sordin över – åtminstone – mitt sinne.
Dricker för att glömma. Dagens allvar lättas av kvällens vodka. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dag tre
Vi vaknar i frihet. Det går inte att glömma bort. Blott några timmar bort ligger våra hem, där våra familjer lever. Allt är välordnat. Vi lever ett gott liv. Gårdagens är en påminnelse om att det inte är långt bort från en annan tillvaro. Några antal mil österut är dessutom verkligheten helt annorlunda än den vi lever i. Vi är väl medvetna om det, men styr undan tankarna, även om det blinkar till av medvetenhet emellanåt. Dagen ska bjuda på konsert med brittiska bandet Cinematic Orchestra, en grupp som P dy listat ut spelade i Kraków under vår vistelse (recension av spelningen kan ni läsa här!).
Men först promenerar vi oss igenom en rejäl sightseeingen inom rimliga promenadgränser. Kraków är en vacker stad. Skrev jag det? Åtminstone den centrala kärnan, inkluderat Stare Miasto, där vi smiter in in den väldiga kościoł Mariacki , den omgärdande parken med sina parkbänkar, avskärmande staket och fina papperskorgar i British racing green, lyktorna och de allt mer höstfärgade träden. Husen är emellanåt slitna, men stolta. Vi går in i Kościół Świętych Apostołów Piotra i Pawła (helgonen Peter och Pauls kyrka), ser på några gravar som hedrar några polska män (var är brudarna). Vi går nedför Grodzka. Vi rör oss ned mot slottet Wawel höjd på sin kulle, men det besöket anstår. På Stradomska finns en lockande hattaffär, som jag lockar in herrarna i, och en skobutik med ett par snygga, flerfärgade italienska skor som frestar. Det finns arkader med allsköns butiker och restauranger alternativt kaféer. Vi närmar oss de judiska kvarteren för en promenad, kanske en lunch eller åtminstone en fika. Men det intensiva regnet hejdar vår entusiasm. Vi snitslar oss på gator ned mot plac Wolnika där nöden inte har någon lag för min del. Ett litet fik, eller är det ett crepperi?, räddar situationen. Regnet vräker ned. Vi hukar oss, men väljer ändå att söka oss till ett annat ställe tvärs över torget. Vi vill ha polsk fika dirigerad av M, som kan sin polska kultur och dess bakverk. Vi är i utkanten av de judiska kvarteren, som man kan ana andas något chict bohemiskt över sig. Vi stannar på fiket i dess innersta rum, hänger upp våra regnkläder och paraplyer, ser ett danskt memoyspel på hyllan bakom oss, hör regnet smattra, samtalar, studera kaféets klientel, unga kvinnor som tar tid på sig med sin fika, låter varandra smaka på varandras bakverk. Men vi väntar ut dem. Nya gäster tar deras bord. Som en rasande vacker kvinna (det finns många av dem i Kraków, har vi noterat) tar plats bakom min rygg. Markerar bordet med sin kappa för att beställa. Två yngre män kommer, makar hennes kappa åtsidan. Vi studerar inväntande dramat om vad som ska hända när hon kommer tillbaka. Vi är alla överens om att chevalereskt erbjuda vår plats, eftersom vi är på väg att bryta upp. Dramat uteblir. Männen tillhör hennes sällskap, kan vi avundsjukt konstatera.
En taxi beställs, som vi inväntar, med ankomst om en kvart. Regnet håller andan. De utlovad ösregnet som skulle varat hela dagen, och som vi fått varnande SMS från myndigheterna ifrån, uteblir. Vi går ut på torget, konstaterar snopet att där finns en taxistation blott tiotal meter ifrån kaféet vi har frekventerat. Vår taxi kommer och tar oss till vårt hotell, eller så nära vi kan komma. Vårt boende ligger ju på en gågata.
Det blir en siesta på hotellet innan vi kommer till liv efter en kort stund. Vi tar en sväng runt torget. In i arkaden, runt densamma, kollar upp var Rynek Podziemny, det underjordiska museet, ligger. Vi kretsar kring Sukiennice som satelliter, hittar nedgången, men var någonstans köper man biljetter…? Vi tar ett nytt varv, efter att M frågat. Kommer till biljettkassan där i inser att något besök denna dag inte hinns med; vi bokar för kommande dag, köper våra biljetter och går mot middag och öl. Men innan dess tar jag en promenad i egen takt, till torghandeln Maly Rynek med frestande korvar, bröd och krimskrams.
Ressällskapet har funnit ut att mittemot hotellet finns en rustik restaurang med en förkärlek för det polska köket. Jag ansluter lite sent till Stodoła (polska för ladugård – jag sa ju rustikt!), men maten får vänta. Nu dricker vi öl. Istället är det W Starej Kuchni, som herrarna upptäckte efter att vi ätit oss mätta på Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza. Mitt emot ligger nämligen denna matinrättning. Det blir en bräda med polska läckerheter som vi delar på fyra, där vi äter oss syndigt och frossande mätta.
Vi tumlar ut i den tidiga lördagskvällen för att få oss en taxi eller Ûber som tar oss till spelstället. Vi får napp, men är osäkra på var någonstans vi ska ses. Tar oss mot lyxhotellet Saski på samma gata som restaurangen där vi åt ligger. Efter lite förvecklingar kommer en bil och M sätter sig, sin vana trogen i den av P y beställda bilen. Men polska går inte hem hos den unga chauffören; hon är nyss anländen till Kraków, har bott i staden sedan en månad och är från Ukraina; en människa på flykt, från grannlandet i öster; en kvinna som slitits ifrån sin vardag, sina vänner, släktingar, studier, jobb. Hon bor på ett härbärge. Vi är drabbade av hennes berättelse på engelska. Hon får en furstlig dricks.
Spelstället Klub Studio ligger i ett studentområde väster om centrum. Lokalen är i samma kvarter som ett bryggeri. Inuti är Klub Studio som ett Kåren 2.0 i Göteborg. Modernare, mer funktionsanpassat, men utseendemässigt ändå väldigt likt. Ny Über hem, eller var det en taxi?, med en ung man som pratar politik med M (det är snart val i landet). Ett lättdansat samtal med skratt, som vi snabbt får referat efter att vi har blivit avsläppta utanför ringmuren.
En ung man, gatumusiker, bjuder på musik som skulle kunna ha passat på Woody West. Vi passerar honom och porten.
Dag fyra
Vi tar en långsam morgon med sen frukost. Tar tid på oss. Det är ju först strax innan elva som det är dags för det underjordiska museet. Det regnar, så vi lånar paraplyer från hotellet (jag hade missat detaljen med regnjacka när jag packade väskan) och kliver ut i det stilla söndagsvimlet på Floriańska och upp mot torget. Månglarna finns där med sina souvenirer, men vi står över. Vi tar oss in i entrén, nedför trapporna, tvingas lämna ifrån oss våra paraplyer och går in i det som är en omfattande rundtur i Krakóws historia och stadens tillblivelse. Intressant, men dunkelt och vi är inte överväldigade när vi tar oss ut och upp efter en halvannan timme.
THE CINEMATIC ORCHESTRAspelar ”MAN WITH A MOVIE CAMERA”
!!!
Suggestivt och stereotypt. Brittiska Cinematic Orchestra jubileumsturnerar med albumet ”Man with a movie camera”. Foto: KAI MARTIN
Klub Studio, Kraków
Bäst: Den suggestiva inledningen.
Sämst: Den stereotypa fortsättningen.
Fråga: Vad i bestod egentligen kopplingen mellan stumfilmsklippen och musiken…?
”Man with a movie camera”, utgivet 2003, är ett slags samlingsalbum bestående av Londonbaserade Cinematic Orchestras då tidigare utgivna musik. Albumet har blivit soundtracket till den omfattande turné som nu görs i Europa. Detta stopp i Kraków följs av spelningar i England, Frankrike (Paris) och Portugal, där det sistnämnda landet speciellt har tagit emot bandet till sitt hjärta.
Det är konceptuell musik där konserten inleds med en skrivmaskin i centrum. En kamera följer texten som skrivs och som utgör ett slags manifest om hur konserten kommer att te sig. Musik från albumet, ja, men också i en lierad form med filmat material – både på plats och förproducerat – där mångt och mycket kommer ske improviserat.
Starten, med de fyra musikerna – med grundaren Jason Swinscoe vid sin maskinpark tillsammans med basist, keyboardist och batterist – är enormt suggestiv. Musik som inledningsvis och emellanåt minner om Weather Report, men också Esbjörn Svensson Trio. Trummisens flyhänthet utgår från jazzens fria groove. Den intensifierar musikens rätt repetitiva uttryck, låter den spricka upp och löpa fritt och lekfullt till kontrabasens mer formella rytmmarkeringar.
Jason Swinscoe styr musiken från sin pulpet med syntar som bjuder upp till stråkarrangemang, rytmförstärkning och förinspelat. Mot sig har han keyboardisten Nick Ramms insats, som även han spelar efter en mer jazzig struktur med instick av solon för att bryta ut monotonin.
Ja, det är en suggestiv inledning som tjusar. Men rätt snart hamnar både bandets koncept och musik i stereotypens fälla. De filmade inslagen harmoniserar inte med musikens driv. Låtarna frigör sig aldrig riktigt från varandra. Kontrabasisten Phil France utnyttjar inte instrumentets sväng och möjlighet till melodi, som hade kunnat levande göra musiken. Och, framför allt, hans spel gifter sig inte med Luke Flowers trumspel.Ja, det är till och med så att det bitvis låter ostämt, något som accentueras i bluesen ”Drunken tune”, som blir osedvanligt skev på ett sätt som inte originalet pekar ut.
Men samtidigt; det är speciellt att komma till Klub Studio i Kraków. Ett spelställe inhyst i bryggeriet Browar Górniczo-Hutniczy. Lokalen är som en uppdatering av Kåren i Göteborg, moderna, snyggare och bättre anpassad för musik. Dessutom med en läktare längst bak i lokalen, för de som mer stillasittande vill avnjutna det som sker på scen.
Det är också en upplevelse att bjudas in till Cinematic Orchestras musikaliska värld, som kanske skulle mått bättre av rikare arrangemang. Så som det är på albumet ”Man with a movie camera”.