Iwar Wiklander och Tanja Lorentzon i det gripande dramat ”Fosterlandet” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Jag vet inte, men jag inbillar mig att Lucas Svenssons ”Fosterlandet” har varit något av ett måste för avgående Stadsteaterchefen Anna Takanen. Det är jag glad för. Sällan har jag sett en pjäs med så stark urkraft och slungats så intensivt mellan nu- och dåtid i ett ämne som är lika aktuellt 2015 som för 70 år sedan.

Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Fosterlandet” är ett uruppförande, gripande, kraftfullt om de finska så kallade krigsbarnen. Närmare 70000 som skeppades över till Sverige samt under och strax efter andra världskriget. Det gjordes av omtanke, men skapade sår, som det sägs i pjäsen, ingen kärlek kan hela.

Om detta ska det berättas och det har gjorts förut. På scen blir det nu också en verklighet i Anna Takanens superba regi.

Men det är inte endast hennes verk. Annika Nieminens scenografi är en starkt bidragande orsak till pjäsens styrka, som naturligtvis bottnar i författaren Lucas Svensson gedigna berättelse. En scenbild inte helt olik den finska uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” på Göteborgsoperan, enkel, stram, effektiv där trappscenen kan förvandlas till  från krigszon till bastulav, från vingligt fyllestråk till sjukhussal, från samlingslokal till brottarlokal, från midsommarlund till stormande hav.

Ja, ni förstår, man sugs in i scenbilden och självklart bidrar skådespelarna, där Göteborgsskådespelarna möter finska kollegor från Svenska teatern i Helsingfors, till detta.

Birgitta Ulfsson, i rollen som den åldrade och inför döden liggandes Elsa (90 år, lika gammal som den fria finska nationen), hittar tonen direkt; är längtande, drömmande, dement och klarsynt i samma andetag, Ständigt med detta förbannade öppna sår, som går igenom så många av de andra rollerna, efter att ha lämnat bort sin äldste son under de svåra åren.

Ingvar Wiklander (Ulfssons sambo i verkliga livet – så kan det sinnrikt gå till i teatervärlden) är en urkraft på scen i rollen som John. Mannen som kämpat med att förtränga sin egentliga mor, försökt måla upp en bild av sig som stolt och stark svensk, men där det blåvita färgerna aldrig går ur honom och det där förbannade såret av svek som aldrig vill läka.

Hans dotter Lussa (Tanja Lorentzon), författaren som aldrig någonsin blivit hel, som söker sin historia utan att kunna greppa den och som vill ha kontakt med sin farmor, som stängt av. Jo, det blir starka scener bara i det här triangeldramat.

Men Lucas Svensson nöjer sig inte vid detta. Finnarnas utanförskap i Göteborg finns som en annan stark motor, med Johan Gry som skärv men känslig vän till John, där Grys och Wiklanders spel blir som ett tillbakaslungande till mötet mellan Roland Jansson och Weiron Holmberg på scen, som hämtat direkt från Göteborgs varv. Och kvinnornas kamp, med den yngre Elsa som görs  brinnande och närvarande av Alma Pöysti, där strålkastarljuset kanske lyser som mest intensivt…

Männens tystnad och kamp mot känslorna ställt mot kvinnornas. Mödrarna som tvingas försöka släcka minnen för att inte haverera känslomässigt, men som går omkull ändå för att resa sig och knota vidare, skamfyllda, sorgsna i evighet, amen. Kvinnorna och barnen i det dunkla vemodets ljus med andra aktens slut med alla små gluttar med namnskyltar kring halsen som rent gripande.

Det här är ett känslomässigt starkt och drabbande drama med ett ljust slut, men också med en sorgsen komik som lockar till skratt som några gånger får vända tillbaka till det spruckna hjärtat igen. Pjäsen är på fyra och en halv timme, inkluderat två pauser. Den dansar iväg, inte våldsamt och virvlande. Men ömsint, inkännande, dröjande… som en tango.

Tack för dansen, Anna Takanen.

Fosterlandet hade premiär på Göteborgs stadsteater 25 februari och spelas under våren 2015:

Av Lucas Svensson RegiAnna Takanen Medverkande Thomas Backlund, Anna Bjelkerud, Johan Gry, Stella Laine, Sue Lemström, Tanja Lorentzon, Andreas Luukinen, Mattias Nordkvist, Dennis Nylund, Alma Pöysti, Mitja Sirén, Emilie Strandberg, Birgitta Ulfsson, Mikko Virtanen, Iwar Wiklander Musiker Matti Ollikainen Elina Ryd Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg MaskPirjo Ristola Elisabeth Wigander Ljus- och videodesign Joonas Tikkanen Kompositör Matti Ollikainen Koreografi Reija Wäre Ljud Tommy Carlsson Dramaturg Jerker BeckmanLinnea Stara

Är på besök i Svenska Grammofonstudion och springer på folk som jag känner. Mest överraskande Bob Hund-gitarristen Conny Nimmersjö, som är albumaktuell med sitt andra soloalbum. Vi tjatar lite grand och han berättar att han är där med bandet för att spela in låtar. Ett tänkt album, kanske. För Bob Hund kan också tänka sig att komma med ett antal ep under tiden, för att pytts ut låtarna efter humör. Förre Soundtrack of our Lives Kalle Gustafsson Jerneholm är inspelningsansvarig.

 En kul orkester är i stan för att orkestrera.

Och ja, varför inte. Bob Hund gör som inget annat band gör – det gäller bandet oavsett på scen, i studio eller på något annat vis.

Jag har dessvärre missat deras projekt (i och för sig pågående) i Borås som inkluderade framträdande och deras gästspel i Skövde. Gruppen sålde ju sina instrument, men ur det mynnade en opera som uppförts i Malmö, men den kommer ju att sändas i SVT och SR inom kort (26 februari).

Och nej, jag är inte trött på Bob Hund. Blir man det är man trött på livet och det, lovar jag, ska dröja.

Jag har haft min resa med Thåström. Från min första bekantskap via radions livesändning med punkbanden Skabb, Reeperbahn och Ebba Grön från Långholmen 1978 till Kai Martin & Stick!:s första spelning i Stockholm, Musikverket 1979, då Thåström stod i publiken till nu. Däremellan har jag stått längst fram i publiken på Ebba Gröna spelning på Kåren i Göteborg, hängt i logen efter konserter och vice versa när Imperietkillarna hängt på efterfest då Kai Martin & Stick! har spelat i huvudstaden. Knallat in uppsatt på gästlistan när Imperiet invaderade Scandinavium i slutet på 80-talet och hängt och druckit pilsner backstage efter giget… Det blir en del minnen, det blir en del fragment.

 Tankar om ”Den morronen” och mer än 35 år tillbaka.

Thåströms musik har följt mig i mer än 35 år. Ibland med beundrande öron, alltid med fascination, men oftast med ett slags distans; hans värld är min, men ändå inte.

Jag har intervjuat honom, bjudit honom på öl i det sammanhanget, blivit vänt ryggen mot då han tror att jag fikat efter att skriva om hans förstfödda barn då jag bara ville gratulera honom till faderskapet, som en pappa till en annan.

Jag har till och med inslag av honom i mina texter; ”Man ska vara som ett vilddjur i år” har delvis hämtat inspiration från ett hastigt möte, jag på väg in, Thåström på väg ut från Röda rummet i Stockholm, febrigt förklarande att han inte fixade att hänga där. Pusselbitar som bidrar till skapelsen av en låt.

Nu sitter jag och lyssnar på hans ”Den morronen” och funderar.

Det är det fjärde albumet i den självbiografiska serien som startad med ”Skebokvarnsv. 209” för tio år sedan.

Musik som gnisslar och gnäller, är långsam men energistinn, som väser och frustar och som låter som ballader nedsänkta i Einstürzende Neubautens stålbad. Då, 2005, svindlande texter som prickar en generationskamrat, som öppnar upp tidigare stängda dörrar, som bjuder på en peepshow av tidigare anat, men inte riktigt känt.

Jag har alltid beundrat Thåströms integritet, hans förmåga att hålla allt utanför och bara skänka tillit till några få.

Jag minns när jag våren 2003 var i Amsterdam, ser Thåström, ivrigt gestikulerande gå och prata med en vän, som en vanlig man, som en bland andra, som en människa utan kändisskapets stigmata. Han såg ut att må bra och det är den känsla jag också får när jag ser Jan Gradwalls intervjuserie (del två här) beställd av skivbolaget, som jag kommenterat här.

Det är denna integritet han vårdar med ”Den morronen”, det kan ingen ta ifrån honom.

Jag lyssnar och tänker, funderar, vrider och vänder – för jag är lite betänksam och var inne på ämnet i min recension i GT sommaren 2012 – vad jag känner spontant kontra tankarna som kommer efter lite resonemang.

Efter första genomlyssningen laddar cd-spelaren på med Bryan Ferrys ”Avonmore” – en annan artist med integritet, en annan artist med ett eget uttryck. Men där finns samma konsekvens och jag inser att jag kan kräva mer sturm und drang och nya poser och gester av Thåström, men tacksamt slicka i mig Ferrys stilrena estetik.

Det är naturligtvis dumt.

Thåström slipar vidare på sin inslagna väg, låter industrins gnissel och tjut möta lågmäldheten och eftertanken, fortsätter låta tillbakablickarna svepa till barndom och livet självt. Det är den väg han valt. Emellanåt kan jag tänka, låtarna han gör nu är något som en Fred Åkerström skulle gjort om han varit någon eller några generationer yngre. Det är ballader men klädda i denna Thåströms musikaliska dräkt. Men jag kan heller inte sluta tänka på att hur ”Psalm” – albumets sista låt – skulle låta med Lasse Berghagen.

Det är tankar som far när jag lyssnar på Thåström.

ALCAZAR

!!!!

Rondo, Göteborg

Utsålt (780 personer)

+ Tempot, entusiasmen, musiken!

– Trista göteborgsskämt och Håkan Hellström i discotappning

? Hur ska denna discokula gå att stoppa

Fullt ös i tiderna krogshow med Alcazar på Rondo. Foto: KAI MARTIN

Det börjar som det slutar. Däremellan kastas jag in i minnenas kavalkad, sena tonårens förtvivlan, några och 20-års revolt, men framför allt dans, dans, dans!

Jo, Alcazars show på Rondo tar sats från start i ett futuristisk scenlandskap signerat Fredrik Benke Rydman. Den börjar i ett så frenetiskt tempo att jag sätter högsta betyg direkt, undrar var allt ska sluta, sansar mig lite, men går efter finalen från Rondo med ett leende på läpparna med svetten fortfarande pärlande i pannan.

Som jag dansat och jag var inte ensam om det.

Men Alcazars intensiva show med fantastisk koreografi och musik – det blir mycket Alcazarhits, jag lovar – tar fler vändningar. Dels en promenad i minnenas korridorer. Dels i några illa valda moment. Men totalt sett är det sanslös underhållning från start till mål.

Jag kastas alltså tillbaka till den egentliga discoeran i mitten av 70-talet, då en töntig Kai Martin måhända hade drömt om att vara en Gene Kelly eller Fred Astair, men väl på dansgolvet rörde sig stel som en fura. Där kunde jag se de som lärt sig stegen, som gjorde rätt när jag gjorde fel.

Ändå försökte jag bjuda upp. Oftast med svaret ”Jag dansar inte” och min längtan efter att dansa och min längtan efter det täcka könet föll pladask. Det blev en låt om det senare, med just det där citerade svaret som titel. Punken blev min räddning, pogo kunde jag dansa själv, ingen brydde sig och discofolket blev hatobjekt – inte bara för mig; se där, hur man kunde komma tillrätta med sitt tillkortakommande. Och jag var inte ensam: Attentat sjöng ”Pissa på en discofrissa” och Glo gjorde detsamma i ”Discoäckel”.

Men det handlade nog mest om att den där förföriska miljön på diskoteken var eoner från vad jag klarade. Jag var inte ett danssteg nära.

Discon som musikgenre blev ju då också något av bögarnas musik och hur många stilen har räddat i form av identitet vågar jag inte tänka på.

På Rondo är det kanske extra tydligt, för alla är med och alla är där: transor, bögar, medelsvensson som inte förstått det där med att ta på sig något annat än tröjan frånk julen -93, mediafolk, kulturelit, skivbolagsfolk, nöjeslystna och danssugna.

Och suget efter underhållning är redan från starten stor. Knappt hinner showen starta förrän det går som en ström av uppfyllda förhoppningar genom den fullsatta salongen.

När trion på scen sedan bjuder på lite enklare dansmoves, jag då dröjer det heller inte länge förrän publiken är upp på fötter och det blir dans! dans! dans!

Det är härligt, befriande och jag skiter i de danssteg jag aldrig kunnat ta, svänger på mina höfter och är mitt i discokulan förföriska glitter.

Alcazar bjuder på en fantastisk show, med några få undantag:

Jag förstår att det inte går att hålla det där otroliga tempot rätt igenom hela showen. Men momentet med att bjuda på hårdrock i discotappning för att göra det förbjudna, spela ”Känn ingen sorg för mig i Göteborg” i discoarrangemang faller platt och känns inte alls så ”no, no” som Alcazar och regissör Edward af Sillén hoppats. Istället blir resultatet ”åh, nej” och det är ju inte samma sak.

Trist är också stockholmares förtjusning att hela tiden skämta om göteborgares förakt för Stockholm. Att ”Highway to hell” på svenska skulle bli ”E20 till Stockholm”… Eh, va’?!

Det blir dessutom lite appart på slutet då en av dansarna kommer ut som den bästa sångarna av alla sjungande lite Michael Jackson.

Men, det är randanmärkningar. Tess Merkel – har hon någonsin varit hetare? –, Lina Hedlund och Andreas Lundstedt gör en show som glöder, som skapar feber och som får mig att göra moves jag inte trodde var möjliga.

Det är bara är bara att gå och se – det här är troligtvis den bästa showen i landet just nu. Missa inte det!

THOMAS PETERSSON

!!!

Skakad inte störd

Lisebergsteatern, Göteborg

Kul kille. Foto: BO HÅKANSSON

Alltså, man kan tycka vad man vill om februari – och för all del kalla den vad man vill. Men det går att kliva ur gråheten och tristessen, det går att sätta ljus på tillvaron. Ja, den går till och med att göra lite kul. Med Thomas Petersson, till exempel.

Han gör sin 88 föreställning med soloshowen ”Skakad inte störd”, så det är kanske inte så konstigt att rösten börjar brista 20 minuter in i andra akten. Det i sin tur gör att jag och delar av publiken börjar tappa fokus, från lustigheterna till den där ständiga deadlinen; klarar hans röst distansen ut.

Jo, det gör den och vi får en lustfylld resa på köpet.

Nej, det är kanske inte tipptopp Thomas Petersson. Jag har skrattar mig fördärvad i andra föreställningar. Men tro mig, jag gillar den här killens humor.

Han har en tajming och ett sätt att känna in sin publik, som bara en riktigt garvad ståuppare kan ha. Han lyckas hålla låda i två timmar och gör det med frenesi, humor och igenkännandets glädje. Det är, om inte annat, urstyvt.

När han är som mest i sitt esse håller han tre historier i luften samtidigt och klarar denna komiska jongleringsakt med bravur och det är inte utan att jag fascineras av hur han lyckas landa samtliga på bästa tänkbara sätt.

Det är högt och lågt, vitt och brett, snett och vint. Han är elak mot Leif GW Persson och Carolina Gynning, Henke Larsson får sig en släng. Men mest driver han med sig själv och gärna också med våra, publikens fördomar.

Thomas Petersson involverar inte sällan sin publik och där uppstår ett samspel, som måste tjäna som en motor för vilken komiker som helst.

Man kan tro att den timide hallänning är oförarglig i sitt förhållningssätt till vad han skämtar om. Men det är bedrägligt; han är en vassar satiriker än vad man kan tro och vrider och vänder gärna på perspektiven, så att vi som skrattar plötsligt skrattar åt oss själva, våra förmodar och vår uppblåsta självgodhet. Det är skickligt.

Som man när han vänder på våra värderingar och speglar vår kristna tro från ett utanförperspektiv; en religion där vi äter varje dag året om, utom kring påsken, midsommar och julen då vi äter ännu mer; vi hyllar julen till minnet av Kristi födelse, men låter en tomte dela ut julklappar till de närmaste; vi går i kyrkan vid två tillfällen under året, bröllop och dop (han kunde lagt till begravning också, men tre istället för två går på jämt ut).

Där hittar den ”godmodige” Thomas Petersson en frisk svärta, som han gärna får utveckla i dessa njugga tider, där vi så ofta lider brist på just perspektiv från andra vinklar än våra egna.

Men han duger också så väl som ren och rar ståuppkomiker med ett rasande tempo i sina historier och med en obetalbar mimik. Fast det är klart, mycket vill alltid ha mer.