Författare: Kai Martin

Broder Daniels stjärna lyser än

Posted on av Kai Martin

När nu GT avslöjar nyheten om Henrik Berggrens kommande soloalbum känns det ju som om jag kan lätta på förlåten.

Jag har ju alltid värderat löften, oavsett om det har påverkat jobbet eller inte, just för att jag tror på de relationer jag bygger upp.

Det innebär att säger någon något i förtroende, så tar jag det, låser in och så får det stanna där till dess att det går att göra en omvärdering.

Så när jag springer på Theodor Jensen, Broder Daniel-medlemmen (det känns lite som Bob Hund, en gång i bandet alltid i bandet, oavsett om det finns eller inte), och han berättar att han är på väg att repa med Henrik Berggren, så förstår jag ju att det är lite större än så. När han dessutom förklarar att han väntar på Pop-Lars, Broder Daniels trummis, så blir det ju en smula intressant, minst sagt.

Vi står och pratar en stund och när han hör att jag slutat på tidningen, säger han, lite ursäktande ”Ja, jo, det kan jag ju säga nu då du inte jobbar, att vi ska spela in med Henrik”.

Detta är nu några veckor sedan och därefter har jag från lite andra håll fått samma besked. Låter härligt, tycker jag.

Henrik Berggren är en fantastisk artist, som jag kanske önskar vårdade sig själv en smula bättre, men han har en integritet i sitt konstnärskap som är enastående, en vision och vilja i det han skapar som är beundransvärt.

BD Henrik Berggren jobbar på sitt soloalbum med Broder Danielmedlemmarna Lars Malmros och Theodor Jensen. Foto (beskuren): HENRIK MONTGOMERY/TT

Jag har ju haft förmånen att följa bandet i mer än 20 år och redan tidigt skakade bandmedlemmarna och deras musik om mig. Jag minns när jag lyssnade på debutalbumet ”Saturday night engine” 1995, fick en sådan energi som spred sig i rummet och som ökade då min hustru kom in och frågade med förtjusta rosor på kinderna vad det var jag spelade.

Första intervjun blir fler och den sista den mest dramatiska då jag fick förtroendet att göra den enda intervjun med Henrik Berggren då gitarristen Anders Göthberg tragiskt tagit sitt liv. Henrik Berggren gav en fantastisk intervju, klar, intensiv och full av sorg. Dessvärre fördärvades intervjun av redigeringen, där fel bild publicerades (Lars Malmros istället för Anders Göthberg), vilket gjorde sorgen över det som skett än värre.

Sista spelningen med bandet, en tribut till Anders Göthberg, 8 augusti 2008 på Way Out West blev en manifestation över bandet och dess kraft och energi.

Broder Daniel hade en stark röst och en tydlig identitet från start, så klar att det egentligen är självklart att bandets kultstatus blivit så stor.

För Henrik Berggren är behovet av att skapa med de människor som han känner förtroende lika stort. Bara de kan översätta det som han vill, bara inför dem kan han transformera sina idéer till verklighet.

Jag ser fram emot albumet – när det nu kommer.

Pjäs som skakar alla sinnen

Posted on av Kai Martin

SOM VARJE ANNAN DAG

Järnstudion, Teater Trixter, Göteborg

I rollerna: Lars Andersson, Carina Ahlgren, Charlotta Lundgren och Eskil Lundgren

Manus: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/rekvisita: Joakim Thedin och Britta Rylander Berglund

Musik och foto: Henrik Rylander

Ljus: Miranda Björnsson Wikström

Pjäsen spelades mellan 5 februari och 19 april

Järnstudion

Skakande drama – här Lars Andersson och Charlotta Lundgren. Foto: HENRIK RYLANDER

Pjäsens författare, Eskil Lundgren, känner jag som en empatisk, lågmäld, stillsamt kunnig kollega som har rört sig mellan chefsposter på GT, Expressen och GP. När han nu visar upp en annan sida är det så omtumlande, uppfriskande och rörande att jag undrar om jag känt en dr Jekyll, som har dolt sin mr Hyde.

Jo, jag har känt till hans skådespelarambitioner, hur han spelat teater på amatörbasis och det är gott nog.

Men med ”Som varje annan dag” har han inte bara lagt journalistiken på hyllan för att göra debut som pjäsförfattare. (Bara det imponerar på mig, enär jag har stor respekt för det skrivna ordet, för författarskap och kanske än mer för drivet att skriva en pjäs.) Han väljer dessutom att spela en av huvudrollerna i denna sin pjäs. Ja, det kan klassas som hybris, men Eskil Lundgren har fog för sin ambition. ”Som varje annan dag” är en pjäs i Eugene O’Neills, Lars Noréns, Edward Albees eller kanske en Henrik Ibsens djupt plöjda fåra. Det är alltså ett drama med väsentligt grund att gro och verka, i samma anda som ”Lång dags färd mot natt”, ”Natten är dagens mor”/”Kaos bor granne med gud”, ”Vem är rädd för Virginia Woolf”. Resultatet är så vibrerande starkt att jag fortfarande långt efter är omskakad, berörd och väckt i alla mina sinnen.

Det är dörrar till en salong med mörker, som han slår upp i sin pjäs. Bröderna Gösta (Lars Andersson) och Tobbe (Eskil Lundgren) har precis begravt sin mamma. De möts i föräldrahemmet för bouppdelning, men hamnar i en själslig rannsakan, en hjärtans arvstvist som river och sliter skoningslöst från första stund. Gösta är en ömklig figur, alkoholiserad och så realistiskt spelad av Lars Andersson att äktheten når rätt ut i salongen. Svag och försmådd, alltså, men i sin trist patetiska gestalt förmår han alltid att vrida om kniven i sin yngre bror. Eskil Lundgrens spel som Tobbe står inte Lars Anderssons långt efter, han spelar med en furiös vrede, pendlar mellan att lyckas upprätthålla Tobbe som en mogen man, vilken lyckats i livet, till att blotta en livslögnares innersta väsen. Det är en hisnande färd mot botten under två akter där Carina Ahrles roll som mamman som går igen balanserar och klargör ett familjeöde svart som sot. Kammardramat får sin fulländning med Charlotta Lundgrens entré i andra akten. Hon som spelar Tobbes hustru, men som är så mycket mer i detta solkiga drama, som ständigt överraskar med en väl invecklad intrig.

”Som en annan dag” är färdigspelad. Tråkigt, men den måste få ett nytt liv på både Teater Trixter och större scener än så.

Eskil Lundgrens drama är helt enkelt så starkt gripande att det redan nu känns som en klassiker.

19 april, 14,05, 2007

Posted on av Kai Martin

Hon hade messat om sin sena ankomst.

Jag tror att det var då som jag för första gången såg hennes namn.

Vi hade ju bara kort chattat inför detta vårt första möte, en förfrågan om att ses efter att jag hade sett hennes profil på en nätdejtingsida.

Jag var fortfarande stukad efter skilsmässan året innan, men ville träffa någon att umgås med, att lindra min ensamhet och att lysa upp tillvaron med. De inledande månaderna på dejtingsidan var dyster, min framgång medioker och min förhoppning var inte speciellt stor. Men här fick jag ett svar från någon som ville göra det enklaste; ta en fika, stämma av lite kort och se om relationen gick att utveckla.

Jag hade skickat mitt trevande meddelande den 12 april, men påsken och en resa för henne gjorde att jag inte fick svar. Något jag inte visste och vad jag heller inte visste var att hon under sin resa fick mängder med förfrågningar, att plingandet i mobilen hade fått hennes syster (som hon hälsade på) att gå bananas och tvinga sin lillasyster att stänga av kommunikationerna.

Så först efter påskhelgen fick jag besked, vi arrangerade ett möte på Caffe da Matteo, Viktoriapassagen, inte långt från min dåvarande arbetsplats.

Jag var då ledig i några dagar för att spela VM för klubblag i ishockey, hade match senare på kvällen och vi hade vikt en timme för att träffas. Hon kom alltså sent, men var bra på att kommunicera.

Jag stod där och väntade i porten in till Viktoriapassagen vid Södra Larmgatan och väntan har jag alltid varit van vid, så det bekom mig inte så mycket. Att se en bild av någon är ju bara en del av sanningen, jag hade således ingen aning om hur hon såg ut, men visste att hon var nära 180, en smula längre än jag. Inga problem.

När hon smyger runt hörnet vid Bioplatset och Kungstorget ser jag med en gång att det är hon. Hon har ingen brådska, agerar coolt, men när jag sträcker fram handen för att hälsa visar hon för ett kort, mycket kort, ögonblick att hon var på väg in i min famn.

Vi tar vår fika, jag blir omedelbart förtjust i hennes namn, röst och ögon. Kanske blev hon mer drabbad av mig än jag av henne – initialt. Men det skulle snart ändras till en väl klingande balans.

Efteråt har hon varit förvånad över min timmes audiens, som om jag var något slags proffs på dejting, höll ett inledande, entimmes möte, klockat och klart. Men sanningen var ju att jag inte hade en aning och att hockeyn styrde. Faktum är dessutom att vi fick en smula mer tid tillsammans där och då, eftersom hon skjutsade mig en bit på vägen hem. Efteråt har hon också undrat varför hon inte fick köra mig hem, men jag ville inte vara till besvär, så jag hoppade av vid Sahlgrenska, precis utanför Psyket visade det sig, och promenerade sedan hem genom Botaniska trädgården.

Dagen efter träffades vi igen. Och sedan igen och igen och igen.

111213 14.15 förlovade vi oss. Den 22 september 2012 gifte vi oss. Hon är kvinnan i mitt liv, så självklar och samtidigt så rar, ständigt uppskattad, hon är med mig i med- och motgång, ger mig energi, tröst, glädje, klokskap… Det är märkligt vad livet kan ge, men jag är tacksam för det.

19 april, 14.05, 2015 stod vi på en solig altan ute på Onsala och kysstes. Vi var och hälsade på min systers barnbarn, en nyfödd sötnos som fått min mammas namn. Historien går igen, är värd att hedras samtidigt som livet ger nytt och öppnar somt som kanske kan ha verkat slutet.

Solen skiner i själen.

Karlsson på taket flyger över målet

Posted on av Kai Martin

Ola Kjelbye

Krister Henrikssons Karlsson på taket lämnar många frågor till den unga publiken. Foto: OLA KJELBYE

Jag är den förste att erkänna att jag blev brydd då Göteborgs stadsteater presenterade ”Karlsson på taket”, en iscensättning av Astrid Lindgrens bok från 1955, inför kommande spelsäsong för ett år sedan. Inte så mycket för att det var barnteater som skulle spelas på stora scenen, som för att det var med Krister Henriksson, en vacker skådespelare och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, för att travestera Lindgrenfiguren själv.

Nej, jag har inga tvivel alls gällande Krister Henrikssons kvaliteter som skådespelare, tvärt om. Men sättet som han introducerades på av avgående konstnärlige ledaren Anna Takanen i samband med presentationen av spelprogrammet 2014/15 förra året väckte huvudbry. Hon ville ha Henriksson till Göteborg och han sa ja om han fick spela ”Karlsson på taket”. Det kändes som ett slags utpressning. Jag förstår det inte och blir helt ärlig inte klokare när uppsättningen nu har fått premiär.

Miljön är Stockholms Vasastan, det är 1955 och kärnfamiljen är i fokus. Familjen Svantesson visar sig emellertid snart vara, trots Gals and Palsambitioner, en falsksjungande kvartett där yngste medlemmen Lillebror (Nour El Rafai) ställs utanför gemenskapen. Och ja, det skaver i den förskönade familjebilden på mer än ett sätt. Det finns liksom ingen sammanhållning, inget förenande kitt och när lillkillen i familjen trilskas åker örfilen fram mer än en gång.

Ja, jag begriper att de cigarettrökande vuxna gjorde det på 50-talet, men det gör inte den unga publik som rättrådigt skriker rätt ut att man inte får slå. De har begripit något som regissör Alexander Öberg inte förstått, att ska det agas ska det ske med något slags förklaring. Här lämnas handling skoningslös och fatal utan vidare diskussion.

Det är ju, som alltid på Stadsteatern i Göteborg, en ambitiös uppsättning som här bygger på huvudfiguren Karlssons på takets beskäftighet. En bullrande primadonna med ett ego större än störst är naturligtvis en munsbit för Kristian Henriksson, som mest liknar någon figur från ”Mad Max” och ”Road warrior” än en svensk fantasifigur. Och, ja, det är han och Nour El Rafais Lillebror, som styr det här någorlunda rätt.

För det är en pjäs som är cementerad i en tid som inte känns här och nu, som inte kopplar samman här och nu och som, vad värre är, saknar en rimlig sensmoral. Visst finns här befriande humor och Fredrik Evers överstyrda fröken Bock är ju i stunden underhållande med sin pennalistiska hållning, men ärligt är det mer fars än något annat över de scenerna.

Nu är det barnen i publiken som räddar ”Karlsson på taket” med sitt rättfram sätt och sin ivriga dialog med skådespelarna om det som händer på scen. En dialog som Stadsteatern naturligtvis borde spinna vidare på mer än på dessa spontana utrop och Krister Henrikssons utsökta förmåga att fånga upp dem.

Jag är i och för sig övertygad om att de yngre i publiken vid premiären tyckte att detta var en jättebra pjäs. Men de lämnades med alltför många frågor för att det ska kännas vettigt med den här uppsättningen. Personligen blev jag inte klokare ett dugg på varför Krister Henriksson skulle trumfa igenom den här rollen, mer än att han verkligen vill bekräfta att han är en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år.

Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater:

Av Astrid Lindgren, regi Alexander Öberg.

Skådespelare: Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil och Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3.

Scenografi: Sören Brunes

Kostym:Zofi Nilsson

Musik:Georg Riedel

Kapellmästare: Peter Tikkanen

Musiker: Henrik Bengtsson, Michael Edlund och Peter Tikkanen

Mask: Ingela Collin

Ljus: Anders Johansson

Ljud: Jonathan Assarsson och Frej Obenius

Dramaturg: Sisela Lindblom

Original oldboys v/s juniorerna

Posted on av Kai Martin

Det har blivit en tradition, skapad av oss som fanns i Chalmers Blue McRangers i slutet av 80-talet då föreningen skakades av en ekonomisk skandal. Kassören hade svindlat klubben på pengar och det i sin tur kunde ändat den anrika föreningen, som startade 1947.

Men vi vände skutan, från kris till stabil ekonomi och en av åtgärderna var att försöka få föredetta spelare att sponsra och med en årlig oldboysmatch kunde enskilda spelare stötta klubben.

När jag gjorde min sista och sjunde säsong 1991/92 i klubben var just den här matchen min enda fysiska kontakt med sporten i mitt hjärta. Någon gång i mars kunde jag snöra skridskorna, dra på mig skydden och spela lite hockey med gamla hockeykamrater, några nya och möta det nuvarande laget.

1999 tog ju min karriär fart igen, genom att jag började i IK Raid och har spelat där sedan dess.

Men den årliga oldboysmatchen med Chalmers Blue McRangers missar jag ogärna.

Nu var den, något sen, aktuell igen.

Ute är det strålande vår, sol och värme. Men när hockeyn väntar finns inget alternativ.

Vi är en brokig skara av oldboys. Totalt är vi fyra som var med och spelade på 80-talet – the original oldboys. En av oss började i klubben redan 1977.

Resten är nymornade oldboys, så unga att känslan snarare är att de är juniorer. Det å andra sidan bjuder på en snabbt spel.

Jag får lite lägen att rädda, men första halvan av de tre perioder långa matchen är inte min.

1–0 – ett isskott som täcks av en försvarare klubba, vilket gör att pucken styrs rätt upp i mitt vänstra kryss.

2–0 – en spelare kom in från högerkanten, skjuter ett skott i plockhöjd för mig, som jag dåligt släpper.

3–0 – lite rörigt framför mål och jag samlar inte ihop mig, utan släpper ett hyfsat enkelt skott mellan benen.

4–0 – spelare kom in från vänsterkanten, skjuter högt i närmaste krysset, jag har gått ned och klarar inte att täcka.

5–0 – ett rappt skott från förlängda mållinjen, som jag släpper in mellan benen.

3–0 i första perioden. 2–0 sju minuter i andra. Nej, det såg inte bra ut.

HockeyKai

Very old boy redo för old boys match. Foto: JONAS WALLMAN

Så händer det. Jag kommer rätt, gör lite patenterade närkampsräddningar, är där med plock, stöt och benskydd. I slutet av perioden gör vi första reduceringen.

I tredje perioden höjder jag min nivå rejält. Därmed överraskar jag motståndarna, som ett tag var nonchalanta eftersom det var så lätt att göra mål ett tag. Jag räddar ett friläge med en låg plockning, som väcker jubel. Vi har äntligen fått hål på motståndarkeepern, som är lysande i sitt spel med snabb sidledsförflyttningar och snabba reflexer. 1–5, blir både 2–5, 3–5, 4–5 och 5–5. En snygg upphämtning där vårt nit i de två första perioderna betalar sig.

Jag fortsätter med mitt starka spel, står rätt i positionerna och skapar huvudbry för motståndarna. När det är några sekunder kvar får ”juniorerna” ett kanonläge. Ett långt sidledspass och direktskott, lågt vid min högerstolpe. Men den snart 60-årige målvakten är där med en snabb rörelse med benskyddet limmat efter isen och i snabb täck mot stolpen. Medspelarna jublar.

Vi har tagit matchen från 0–5 till 5–5 och sudden death på fem minuter. Vi klarar det och matchen går till straffar.

Jag är omutligt. Dessvärre är motståndarnas målvakt det också parat med tämligen uselt lagda straffar.

Men jag räddar. Högt och lågt, vänster och höger. Bästa räddningen är när motståndarnas störste och längste spelare forsar fram mot mig. Han lurar upp mig på läktaren, men det är aldrig över förrän den fete målvakten skriker. Och trots att jag är förbispelad gör jag en desperat räddning, sträcker ut min klubba och toucher pucken det lilla för att han ska missa målet. Han blir helt förkrossad, mumlar något då han åker förbi och skakar på huvudet. På efterfesten tar han i hand, fortfarande brydd över den där räddning som lätt hade vevats i repris från NHL eller SHL.

Dessvärre klarar jag inte den någon straff senare, en puck som värker fram under mig och över mållinjen. Något som vinsten till juniorerna i en oväntat jämn och tuff match.

Kärleken gör mig stor

Posted on av Kai Martin

När jag den 12 april 2007 skickade ett kort meddelande till en kvinna jag inte kände anade jag föga vad som skulle komma att ske.

Jag hade, efter min skilsmässa året innan, inte haft någon större längtan efter någon från det täcka könet, men ändå under sommaren 2006 blivit rusig i något slags förirrad kärlek, som mest var att likna vid en tonårsförälskelse. Den mynnade ut i intet och tomheten var också det enda som levde kvar.

Men med det nya året hade jag bestämt mig att komma ur singelgarderoben, försökte med tidens melodi, det vill säga nätdejtning.

Jag hittade någon sajt, la upp en profil och fick två svar: en från en kvinnan och en från en man. Jag insåg att jag förmodligen var tvungen att bli lite mer specifik över mina önskemål. Jag bytte, efter rekommendationer från väninnor, till en annan sajt och där dukades det upp ett smörgåsbord av kvinnor i alla åldrar med olika inriktningar, intressen och bakgrunder. Jag slungades tillbaka till de osäkra tonåren, försökte mig på någon förfrågan som mest handlade om att få träffas över en fika, stämma av stämningen och se om det gick att gå vidare därifrån.

Men, nej, det var fungerade inte. Antingen inga svar eller också fick jag förfrågningar från kvinnor som kändes som tanter, oavsett ålder. Jag var förvirrad, bestämde mig för att lägga ner försöken för jag blev bara ledsen.

Men jag skickade hur som helst iväg ett mejl på en chatt den 12 april utan att få svar.

Det var kring påsk och jag fick inget svar då heller. Jag tänkte att nu var det definitivt.

Men efter påsk kom det ett meddelande om att, ja vi kan träffas.

IMG_0686

Alltid med mig.

Vi stämde av lite tider och klockan 14.00 på Caffe de Matteo i Viktoriapassagen den 19 april blev bestämt.

Jag visste inte vad kvinnan hette, hon hade luskat ut vem jag var, men hade i övrigt ingen aningen om min person. Hon skickar ett meddelande om att hon blir sen och dyker upp ungefär fem över två. Hon har ett vackert namn, en spännande, behaglig röst, vackra ögon och vi trivs snabbt i varandras sällskap.

En timmes möte blir dagen efter en tretimmars promenad i Änggårdsbergen där jag fick hennes livshistoria i famnen, där min tanke var ”klarar jag att bära detta förtroende”.

Vi började umgås mer och mer, tätare och tätare och slutligen var livet inte värt något utan henne. Så är det fortfarande, hon som nu är min vän, mitt sällskap i vått och torrt, mitt öra, min klokt stöttande och reflekterande partner, min kæraste är också min hustru, mitt allt.

Det är med henne jag trivs bäst, med henne som vilken resa som helst blir omtumlande, med henne som världen blir rikare och med henne har jag blivit större. Dessvärre inte bara i sinnet utan även i omfånget. Från hyfsat okej 78 kilo till nära 85. Men det är en tyngd jag bär, bara jag får vara nära framåt mot den okända framtiden med dig Z.

Galet kul på galet hotell

Posted on av Kai Martin

PANG I BYGGET

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Andra aktens svindlande tempo och höga humorpuls.

Sämst: Första aktens tveksamhet.

Fråga: Är det en generationsfråga att gilla Monty Pythonhumor…?

pang

Igenkännande galenskap.

Det är inte utan att jag kliar mig i huvudet inledningsvis. Malmöuppsättningen av ”Pang i bygget”, som gästar Göteborg under våren, är ju som fullständigt, på pricken kopierad från tv-serien från 70-talet, då John Cleese skruvade på humorn på ett aldrig skådat vis.

Adde Malmberg är en kopia av John Cleeses rollfigur Basil Fawlty, Eva Rydberg snarlik hustrun Sybil, Birgitta Rydberg gör en portträttlik Polly från tv-serien och Kalle Rydbergs Manuel lämnar ingenting övrigt att önska.

Inledningsvis verkar det emellertid som den redan intrimmade succéföreställningens motor inte riktigt spinner. Det haltar och fumlas, inte stort, men så där bedrägligt som gör att poängerna tappar i serve och ess.

Samtidigt är det ju igenkännandets glädje. För de flesta i salongen, mig inkluderat, vill ha poängerna från tv-serien igen, så som vi fått inbankat i våra skallar som vilken tysk grammatik (nåja!), som helst. Och kanske är det också faktumet att alla dessa klassiska repliker levereras på svenska, som också skapar en omedveten fördröjningseffekt hos publiken.

”Pang i bygget” är snyggt gjord med höjdpunkterna från tv-serien uppradade som ett humoristiskt pärlband. Ingen missar ”nämn inte kriget”, den gnälliga tanten med hörproblem parat med spelet på hästarna, Manuels husdjur och hälsoinspektören. Det är en listigt spunnen, vibrerande röd tråd som håller genom hela föreställningen, trots att den i första akten är aningen tunn.

Snyggt gjord är också scenografin med ett hotellbygge, som bjuder både reception, hotellrum, matsal, kök och sjukhussal, roterande elegant för ändamålet på Lorensbergsteaterns vridscen.

När pausen bjuder på andhämtning väcks frågor och förundran. Var det inte roligare än så här…? Trivsamt, lätt skruvat, välgjort, men också så mycket härmande från originalet att självständigheten på scen ekar tom.

Nå, andra akten ger besked. Nej, självständigheten fyller nog aldrig sin kvot. Men humorn gör det med råge. Från ridåns uppgång till dess fall är tempot hisnande högt, humorn välleverad och så intensivt rolig att jag (ja, inte bara jag) kippar efter andan.

Eva Rydberg är fenomenal som den snipiga Sybil, Adde Malmberg fullkomligt frossar i sin Basil och Kalle Rydberg är hängiven sin Manuel. ”Pang i bygget” inte bara kittlar humornerven, den får igång skrattmusklerna i rejäl träning – något som borde locka även de inte invigna och förtrogna med förlagan.

Puss i påsk och Köpenhamn, typ…

Posted on av Kai Martin

Vi hade haft hantverkare hemma före påsk och hantverkare innebär damm och damm innebär, enligt alla konstens regler, städning på ett noggrant vis. Så skärtorsdagen blev det dammat och fejat, på långfredagen likaså. Z var lite opasslig, men återuppstod lite paradoxalt på långfredagen, hade då lindrat sin feber en smula och kunde hjälpa till. Så när huset var skinande rent och doftade sopa packade vi bilen för färden söderut.

Jag hade haft en längtan till Köpenhamn och då med Z, för henne var resan mer självklar; en pappa som var nyopererad, tragisk bortgång av en vän, systrar som behövdes pratas med öga mot öga, öra vid öra. Vi for med bilen full av tombackar och burkar som skulle pantas.

Vi kommer till Bagsværd om aftonen, belönas med vin och kyckling i curry av Z välvilligt inställda storasyster. Det är som att komma hem, jag trivs där och känner att där trivs med mig.

På lördagen har vi lite i görningen då Z ska försöka ordna med sitt pass på borgarservicen inne vid biblioteket, mitt emot där attentatsmannen sköt ett av sina offer till döds vid den judiska församlingen. Vi har en remsa att stämpla vår tågresa in mot Byen, men den räcker bara för en av oss och vi ska köpa till. Vi blir upplysta om att remsorna inte går att köpa längre (de upphör att gälla den 30 juni) och vi kan köpa ett plastkort, tanka det och resa för två på det. Vi gör så, men blir lurade. Kortet har en pant på 80 kronor, som är bedräglig för den kommer vi aldrig få tillbaka, och för att göra resan krävs det att där finns 70 kronor per skalle trots att det handlar om en resa för ett betydligt lägre belopp. Nej, Västtrafik är inte värst i klassen, det kan vara bra med lite perspektiv från omvärlden ibland.

Kphm2

På väg mot den Kongelig Byen… Foto: KAI MARTIN

Nå vi kommer iväg lätt bestulna och förvånade, solen strålar men Köpenhamn är kall med bara några grader över noll. Jag är lätt klädd, min nyinförskaffade blyertsfärgade Oscar Jacobsonkavaj, en svart Bosskjorta, de mörkgrå Acnebyxorna, en Filipa K-sjal, ett par svarta Bugattiskor – kläder till en kostnad för under 500 kronor. Det biter lite i den milda blåsten när vi kommer upp på Nørreport för att promenera ner mot Kultorvet och vidare mot Hovedbiblioteket. Någonstans på vägen tappar Z klacken till sin ena känga. Vi fortsätter emellertid och kommer fram till vårt mål för att inse att biblioteket är stängt, trots att informationen på nätet gav andra uppgifter. Trafiken på Krystalgade är gles, några få cyklar, beroende på att den är avspärrade. Utanför den judiska församlingen står tungt beväpnad polis. Z går fram till en ena för att få råd om bibliotekets öppettider, men han vet dessvärre ingenting och ler lite urskuldande och kanske trött på att vara turistinformatör. Vi fortsätter Fiolstræde upp, Z går in i en skobutik för att få råd, kommer ut med en karta till en klackbar och vi irrar upp mot Nørreport och förirrar oss innan en kvinna, som rådfrågas, visar oss vägen. Klackbaren ligger inte där, men ner mot Kultorvet och där får Z sina skor klackade raskt och med god service.

Efteråt går vi åter upp mot Nørreport, jag är sulten, vi tar sikte på en korvkiosk och det blir en medisterpølse med det hele.

Kphm1

Frokost. Foto: KAI MARTIN

Så buss 14 mot Triangelen, Z:s barndoms kvarter, och mot idrottshallen Remisen som håller loppmarknad. Jag har gjort storliga fynd där, men den här gången bränner både Z och jag 30 kronor var på ingenting. Jag provar i och för sig en Paul Smithskjorta i storlek 41, men den känns som om den har krympt, vid dividerar om det med säljaren utan att komma något vart; den passar helt enkelt inte.

Vidare promenad längs Nodre Frihavnsgade, där Z en gång hade sin adress, och mot Nordhavn station. Någon butik är öppen på vägen så här på påskaftonens eftermiddag, men en secondhandbutik som doftar vanilj blir vårt enda stopp och tåget hem blir utan några andra köp än pølsen och hæle, som klackar heter på danska. Vi ska försöka hälsa på Z:s pappa på Herlevs hospital, men vi ska också stå för påskmiddag, så tiden blir knapp; vi handlar istället.

Middagen blir en succé med lagom portioner. Z är en fena på att fixa och alla blir nöjda i det åtta personer stora sällskapet. Efteråt blir det spel och skratt till kvällen blir sen, jag sloknar och Z hamnar i samtal med sin syster.

Kphm3 Kphm4

Vedbæks stationshus. Foto: KAI MARTIN

Vi tar bilen till Vedbæk för dagens första loppis denna påskdagen. I det vackra stationshuset rotar vi omkring bland utbudet, Z hittar en del i sin storlek och kommer därifrån med en NoaNoaklänning i grönt och en matchande sjal i silke med spännande dödskallemotiv. Vi fortsätter mot Amager där Den Blå Hal ligger med saker högt och lågt.

Kphm5

Mannen i hatten. Foto: KAI MARTIN

Det är fascinerande med alla ting och kläder, mycket gammalt, men det luktar inte lump, vilket är ett plus. Samtidigt förstår jag inte hur det ska gå att sälja och en del borde definitivt bara hystas på soptippen.

Z hittar en sotaruniformsjacka från 1920-talet som hon bönar och ber om att få köpa. Men… nej, jag är sträng och hon är chic som hon är.

Kphm6

Det stora möbellagret på Amager. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en skylt om loppmarknad på vägen tillbaka, kör ner mot Operan, men svänger av innan och mot det gamla varvsområdet. I en lagerlokal finns det möbler i massor, vackra möbler, dansk design. Säljarna i den köldslagna, gigantiska lokalen vet att ta betalt, men trots det blir både Z och jag förtjusta i ett bord som tingar upp mot 10000 danska. Nå, det blir ingen affär. Det blir ett sjukhusbesök och senare färd mot tacosfest i Ølstykke, en bra bit mot Frederikssund. Z:s andra storasysters tvillingar ska firas för en förestående födelsedag. Det blir gemyt och sen färd hem.

På annandag påsk är vår resa slut i Danmark. Vi kommer iväg hyfsat tidigt, tar en avstickare mot Louisiana och utställningarna där. Jag gillar att komma dit, inte bara för att platsen är betagande utan också för de ständigt överraskande mötena med konsten. Så när vi går in till den första utställningssalen brister jag i skratt. Hans-Peter Feldman roar med sina hyss på redan befintlig konst, tavlor han ropat in på auktion och sedan gjort små men inte desto mindre tydliga förändringar på, som att göra porträtterade skelögda eller den snyggt ditmålade bikinilinjen på en modell.

Kphm7

Konst som humor.

Desto större allvar är det i fotografen Richard Moss bilder av ett krigshärjat Afrika, där han laborerat med färgerna så de gröna fått en gäll, röd ton som om det handlar om ett starkt förgiftat landskap.

Kphm8

Konst med allvar.

Störst intryck gör ändå utställningen med Paula Modersohn-Beckers fascinerande konst från hennes blott 31-åriga liv. Det visar sig att vi är där på den sista dagen och jag tackar för det. Kring förra sekelskiftet fanns hon i kretsen kring Rainer Maria Rilke, som skrev ett ode till henne efter hennes alltför tidiga död, och hon sög i sig kunskap från Picasso och Gauguin utan att för ett ögonblick förlora sitt perspektiv och sin feministiska ståndpunkt.

Kphm9

Ur en kvinnas synvinkel – Paula Modesohn-Beckers konst berör fortfarande mer än hundra år efter hennes död.

Brännande aktuell Göteborgssoul som strålar

Posted on av Kai Martin

JOEL ALME

!!!!

Stora Teatern, Göteborg

Bäst: Spåren på senaste albumet ”Flyktligan” växer sig starka på scen.

Sämst: Den fullständigt meningslösa pausen.

Fråga: Hyllad i pressen, utsålt i Göteborg – hur blir det i övriga Sverige…?

JA1

Joel Alme sjunger med själ och hjärta. Foto: KAI MARTIN

Göteborg är aldrig staden som blir större än vad den gör sig. Jag gillar det. Jag kan den här staden rätt väl utan och innan, har en del av dess själ, kan kvarter och bakgårdar, vet prång och gränder, motorleder och återvändsgator.

Jag möter staden döttrar och söner av slumpens skördar eller för bestämda möten. Mest fascinerande de först nämnda, förstås. Som att tänka på Håkan Hellströms Ullevikonsert, hur min nyinförskaffade ormskinnskostym hade gjort sig vid mitt, i fantasin, gästspel på scen, för att i nästa stund stå och prata med Håkan i Vasastan. Eller släntra genom stan och utanför Sticky Fingers, en av stadens rockklubbar, stöta på Broder Danielmedlemmar som är på väg till ett hemligt möte. Eller, som onsdag vid lunchtid, kliva in på Mug, den anrika musikaffären som betytt så mycket för musiker både när och fjärran. Där står Joel Alme, som jag ska se på kvällen. Han är där med sina gitarrer, pratar med mig och den feber han har och jag kan skönja den då jag lägger min hand på hans panna. Förre Hardcore Superstargitarristen Thomas Silver fixar hans gitarrer, ger lite tips och råd samtidigt som jag pratar med Joel Alme och högt och lågt, visar min recension på hans nya skiva ”Flyktligan”.

Så några timmar senare på Storan. Mötet med Joel Almes mamma, samtalet med henne där jag frågar var hon ska sitta och hon svarar rad sex samt tillägger ”Jag var tidigt ute med att köpa biljetter”.

Jo, hon vägrar något annat än att köpa biljetter till sin sons spelningar. Det är vackert, tycker jag.

Innan konserten spelas Van Morrison mest bland lite annan brokig soul. Som en gest, en fingervisning på vad som inspirerat Joel Alme i sitt skapande.

JA3

Soul på göteborgska. Foto: KAI MARTIN

När jag hör ”Flyktligan” slår det mig att det här är ett album som Joel Alme velat göra länge, men tiden har fått ge beslutet; mognaden, skönheten, innerligheten i texterna med de fina melodierna har gett honom rätt.

När jag såg honom senast, Taubescenen 2012, hade han tagit kliv. Men fortfarande finns den där nervigheten, som om han inte riktigt tror på sina möjligheter eller sin talang.

Nu, på turnépremiären som följer den hyllade, svenskspråkiga plattan ”Flyktligan”, är hans närvaro total, han vågar lita på sin publik, gilla spotlighten, ber om ljus i salongen för att få titta på de som är där för att se och höra honom.

På scen har han sitt band, som är medlemmar från tidigare spelningar men nu förstärkta av pianisten Fabian Kallerdahl. Mycket av vänner som Joel Alme hänger med och det känns på scen. Det finns lösa konturer, en skön nonchalans förenat med fullständig fokus och tillit till musiken och dess möjligheter.

Låtarna från ”Flyktligan” bränner till extra på scen. Joel Alme sjunger hjärtat ur kroppen, blottar sin själ på ett sätt som kanske inte gjorts med de tidigare engelskspråkiga plattorna. Det är musik här och nu, fritt från nostalgi och ett brännande ämne för Göteborg 2015, där kommunen visar på sitt svek mot unga i staden (läs GP:s artikel i ämnet här).

JA2

Joel Alme glöder på scen. Foto: KAI MARTIN

För det må vara en uppgörelse med ungdomsåren och svek från sin pappa, som ”Flyktligan” handlar om. Men styrkan är att trots att Joel Alme utgår från sig själv, så berör texterna så mycket mer och så mycket fler.

Den feber som Joel Alme skvallrade om när jag träffade honom tidigare på dagen har han på scen omförvandlat till fullödig energi. Det här är brännande aktuell Göteborgssoul som strålar av en sångare som har något att berätta och gör det med innerlighet.

Bortsett från kanske någon svacka i första set och den där märkligt onödiga pausen (mest ett tvång från arrangören eller huset, för att få in pengar i baren) är det här Joel Almes allra starkaste framträdande så här långt.

Det värmer än.

Låtlistan på Stora Teatern:

 Håller mig på kanten

 I väntan på dom stora orden

 Slå hjärta slå

 You will only get it once

 No class

 Röda bolaget

 Jag kan bara ge dig allt

 A young summer’s youth

(Paus)

 Våran sort

 Backa tiden

 The queens corner

 Always on my mind

 Soft winds

 Innan staden vaknar

 Dig äger ingen

 So used to be saved

Extranummer:

 Aldrig bra på livet

Joel Almers turné i vår: Malmö 8-9/4, Stockholm 10/4, ­Lin­köping11/4, Hultsfred 17/4, Växjö 18/4, Kalmar 19/4, Umeå 24/4, Uppsala29/4, Eskilstuna 30/4, Falun 1/5.

Det är detaljerna som gör kläderna

Posted on av Kai Martin

Inte bara jag, även Z kämpar om utrymmena i våra garderober. Lusten att hitta nytt parat med svårigheten att göra sig av med redan inhandlat skapar problem.

För mig handlar det om sedan länge införda köpstoppet, som haltar i sin perfektion, men som ändå visar på en bättre ståndaktighet än mitt i köphetsens stim.

Så när vi gör våra vändor på loppisar och secondhand retas köpnerven, men alltså inte bara hos mig.

Z gjorde sin inköp förra veckan, några blusar och någon kofta. När jag skulle sortera dem för tvätt noterade jag en liten detalj i en av blusarna. Sådant som gör att jag blir förtjust, för plagget får en inre personlighet som höjer affektionsvärdet, som kan vara nog så viktigt.

Plagg1

Små detaljer som förtjusar klädinköpen. Foto: KAI MARTIN

”Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall” står det på etiketten, som också ger uppgifter om kvalitet och tvättråd.

Samma sak med den bruna Van Gilskostymen som jag köpte på en loppmarknad utanför Köpenhamn (den som blivit en favorit och som ligger bakom att vi nu håller på att spränga våra garderober och bankkonton).

Förutom att den bara kostade 150 danska kronor, passade till en då precis införskaffad Bosskjorta, brun med retromönster, så var den också välsydd, fylld av detaljer som fodret sömnad på insidan och de små meddelanden som ger kostymen ett speciellt värde för mig.

Plagg2

En kostym för all dagar, men fredagar allra mest. Foto: KAI MARTIN

Till höger står det på en liten etikett ”My Friday suit” och till vänster, på en smula större ”Tailored fit” i rubriken och sedan ”Just to be sure! Two spare buttons to keep you always comfortable to botton up your jacket. Where its with care and pleasure! plus två extra knappar inrammade av streckade cirklar. Trevligt.

Plagg3

Små och stora detaljer som gör kläderna personliga. Foto: KAI MARTIN