Det har blivit en tradition, skapad av oss som fanns i Chalmers Blue McRangers i slutet av 80-talet då föreningen skakades av en ekonomisk skandal. Kassören hade svindlat klubben på pengar och det i sin tur kunde ändat den anrika föreningen, som startade 1947.

Men vi vände skutan, från kris till stabil ekonomi och en av åtgärderna var att försöka få föredetta spelare att sponsra och med en årlig oldboysmatch kunde enskilda spelare stötta klubben.

När jag gjorde min sista och sjunde säsong 1991/92 i klubben var just den här matchen min enda fysiska kontakt med sporten i mitt hjärta. Någon gång i mars kunde jag snöra skridskorna, dra på mig skydden och spela lite hockey med gamla hockeykamrater, några nya och möta det nuvarande laget.

1999 tog ju min karriär fart igen, genom att jag började i IK Raid och har spelat där sedan dess.

Men den årliga oldboysmatchen med Chalmers Blue McRangers missar jag ogärna.

Nu var den, något sen, aktuell igen.

Ute är det strålande vår, sol och värme. Men när hockeyn väntar finns inget alternativ.

Vi är en brokig skara av oldboys. Totalt är vi fyra som var med och spelade på 80-talet – the original oldboys. En av oss började i klubben redan 1977.

Resten är nymornade oldboys, så unga att känslan snarare är att de är juniorer. Det å andra sidan bjuder på en snabbt spel.

Jag får lite lägen att rädda, men första halvan av de tre perioder långa matchen är inte min.

1–0 – ett isskott som täcks av en försvarare klubba, vilket gör att pucken styrs rätt upp i mitt vänstra kryss.

2–0 – en spelare kom in från högerkanten, skjuter ett skott i plockhöjd för mig, som jag dåligt släpper.

3–0 – lite rörigt framför mål och jag samlar inte ihop mig, utan släpper ett hyfsat enkelt skott mellan benen.

4–0 – spelare kom in från vänsterkanten, skjuter högt i närmaste krysset, jag har gått ned och klarar inte att täcka.

5–0 – ett rappt skott från förlängda mållinjen, som jag släpper in mellan benen.

3–0 i första perioden. 2–0 sju minuter i andra. Nej, det såg inte bra ut.

Very old boy redo för old boys match. Foto: JONAS WALLMAN

Så händer det. Jag kommer rätt, gör lite patenterade närkampsräddningar, är där med plock, stöt och benskydd. I slutet av perioden gör vi första reduceringen.

I tredje perioden höjder jag min nivå rejält. Därmed överraskar jag motståndarna, som ett tag var nonchalanta eftersom det var så lätt att göra mål ett tag. Jag räddar ett friläge med en låg plockning, som väcker jubel. Vi har äntligen fått hål på motståndarkeepern, som är lysande i sitt spel med snabb sidledsförflyttningar och snabba reflexer. 1–5, blir både 2–5, 3–5, 4–5 och 5–5. En snygg upphämtning där vårt nit i de två första perioderna betalar sig.

Jag fortsätter med mitt starka spel, står rätt i positionerna och skapar huvudbry för motståndarna. När det är några sekunder kvar får ”juniorerna” ett kanonläge. Ett långt sidledspass och direktskott, lågt vid min högerstolpe. Men den snart 60-årige målvakten är där med en snabb rörelse med benskyddet limmat efter isen och i snabb täck mot stolpen. Medspelarna jublar.

Vi har tagit matchen från 0–5 till 5–5 och sudden death på fem minuter. Vi klarar det och matchen går till straffar.

Jag är omutligt. Dessvärre är motståndarnas målvakt det också parat med tämligen uselt lagda straffar.

Men jag räddar. Högt och lågt, vänster och höger. Bästa räddningen är när motståndarnas störste och längste spelare forsar fram mot mig. Han lurar upp mig på läktaren, men det är aldrig över förrän den fete målvakten skriker. Och trots att jag är förbispelad gör jag en desperat räddning, sträcker ut min klubba och toucher pucken det lilla för att han ska missa målet. Han blir helt förkrossad, mumlar något då han åker förbi och skakar på huvudet. På efterfesten tar han i hand, fortfarande brydd över den där räddning som lätt hade vevats i repris från NHL eller SHL.

Dessvärre klarar jag inte den någon straff senare, en puck som värker fram under mig och över mållinjen. Något som vinsten till juniorerna i en oväntat jämn och tuff match.