Författare: Kai Martin

Kvinnor för hängmattan – eller ljuv musik i örat

Posted on av Kai Martin

Skivtips

Kvinnor att älska att lyssna till.

Jag vet… det är i datorn, genom strömmade tjänster, som musiken ska lyssnas på. Jag vet… jag är lite gammaldags. För jag vill gärna lyssna på musik i en stereo, få det omfamnande, stora ljudet, låta musiken sluka rummet, känna kraften från låtarna, texterna, styrkan i det lilla, de små detaljerna som kittlar hörselgångarna, de bombastiska som slår ut systemet och som får alla känslorna att storma… eller bara retas en smula.

Med ett omfattande diskotek är nu inhandladet inte paritet med vad det en gång har varit. Kanske är behovet heller inte lika stort. Irriterande kan jag känna att jag har hört så mycket, så vad kan överraska mig…?

Oftast blir det i livesammanhang. Där mötet med musiken blir ofrånkomlig, omedelbar och drabbande. Men det är ju också något av en rysk roulett. Du kan lyckas pricka rätt, men också missa helt.

Hur som, här är några av vårens/sommarens soundtrack till mitt liv; kanske till ditt:

Alabama Shakes: Sound & color (Rough Trade 2015)

!!!!

Jag är sent in på bollen vad det gäller det bandet från Athens, Alabama, fast jag inte borde vara det. Jag hade hört några förströdda spår från gruppens produktion och när jag ställde in min medverkan på 2013-års Way out West, var det ljuden från Håkan Hellströms och Alabama Shakes konserter som gjorde att jag mest ångrade mitt val, då när jag satt i trädgården inom hörselavstånd till festivalen.

Sångerskan Brittany Howard har allt; en soulstark röst som tränger igenom och förmedlar de flesta känslor, från smekningar till full storm, desperation. Här ryms mycket själ, hjärta och smärta. Det hördes från start och på debutalbumet ”Boys & girls” (2013) i synnerhet (lyssna på ”Hold on” från den här).

Nu har nya albumet ”Sound & color” kommit och jag är inte besviken. Brittany Howard är, förstås, fortfarande i centrum. Det är kring hennes starka röst som musiken spinner, driver eller piskar på.

Det svänger sanslöst, är coolt, rockigt, funkigt och intensivt på samma gång och Brittany Howards röst är skoningslös och undviklig. Favorit: ”Don’t wanna fight”.

Björk: Vulnicura (One Little Indian records 2015)

!!!

Min resa med Björk har varat länge. Från Sugarcubes på 80-talet, intervju i Roskilde med ett blygt band, till solokarriären med den fantastiska ”Debut” (1993 – egentliga debuten med ”Björk” 1977 räknas inte in), releasen av andra albumet, intervjuresa till Irland 1995 och vidare med hennes skådespelarinsats i Lars von Triers ”Dancer in the dark” (2000) – lyssna på starka ”I’ve seen it all” med duettpartnern Thoms York – och hennes väg för integritet och musikaliska experiment in i framtiden. Jo, hon är fascinerande, även om jag inte riktigt omsluts av hennes mer och mer ambientbaserad musik, som jag gjort med hennes pop eller filmmusik

”Vulnicura” är vacker, Björks röst svävar fritt i musiken som många gånger är som en älvdans. Inte många klarar av att sjunga på det viset och till ett så vagt ackompanjemang, men Björk har en inre röst, ett inre tempo som hon följer. Hon har en intuitiv känsla för melodi, ungefär som Freddie Wadling har, och den leder henne alltid rätt.

Favorit: inledande spåret ”Stonemilker”.

Anna Järvinen: Buren (Diesel 2015)

!!!

Åh, Anna Järvinen är som en platonisk kärlek. Hennes röst och musik, hennes låtar famnar mig, sluter sensuellt om mig och värmer, lockar och kittlar mina sinnen. Det har varit så sedan debuten ”Jag fick feeling” (2007) – lyssna på spåret ”Götgatan” från den här – och gör så fortfarande.

Fjärde albumet ”Buren” kom ut i två delar när den publicerades i våras – åtminstone beträffande den digitala releasen. När jag hörde henne på Södra Teatern i slutet av mars var albumet i sin helhet inte ännu kommen. Men musiken hon bjöd från det var så innerlig och lockande, även om hennes brist på fokus på scen kan krascha relationen och intimiteten.

”Buren” sviker inte känslan, dock. Anna Järvinens röst är spröd och stark i samma andetag. Hennes röst är som en dans, lekfull, lockande och betagande. Låtmässigt är det kanske inte hennes starkaste album, men ”Affären” och ”Skolgården” är lysande betraktelser och starka låtar.

Favorit: ”Affären”.

Melody Gardot: Currency of man (Decca/Universal 2015)

!!!!

När jag fick Melody Gardots genombrottsplatta ”My one and only thrill” (2009) stannade allt. Vilken röst! Vilken timbre! Vilken frasering! Vilket vibrato! Vilken innerlighet! Vilken musikalitet! (Lyssna här på inledande spåret ”Baby I’m a fool”.)

Jag kan fortfarande lyssna på den plattan och fullkomligt slukas av musikens atmosfär.

På scen har hon ett annat anslag, är mer lekfull, mer improviserande och är framför allt väldigt femme fatal och humoristisk.

Jo, hon är en lockande kvinna, fascinerande och trolsk, spännande och med en musik som jag gärna låter ta mig långt bort i innerligheten.

Musikaliskt skyndar hon långsamt, åtminstone beträffande utgivningstakten. Förra albumet ”The absence” kom 2012. Först nu kommer uppföljaren.

Då var hon inspirerad av sina resor till Portugal och Brasilien; fado och bossa var tydliga spår. Med nya plattan ”Currency man” är det en delvis tillbakagång till det storslagna, sentimentala och orkestrerade soundet på ”My one and only thrill”. Men här finns också något mer bluesbaserat, ja, rockigt och i grovkorniga, dramatiska ”Preacherman” är det något av Tom Waits över musiken.

Nej, Melody Gardot står inte still musikaliskt. ”Currency of man” är ett album i växande, en platta som omfamnar och griper tag. Från inledande spår till det sista. Och rösten…! Jag smälter.

Favorit: ”Preacherman”.

Semesterläsning från thrillervärlden

Posted on av Kai Martin

Krim

Skön litteratur med nerv för lata dagar. Foto: KAI MARTIN

Nej, det är väl inte riktigt sant att jag läst den här traven böcker under något slags ledighet eller semester. Istället handlar det om böcker som kan tjäna som underhållning när väl fritiden slå till. Krimromaner som jag läst under ett halvårs tid.

Ja, det är inte skönlitteratur, men skön litteratur med thrillernerv och krimhistorier som kittlar, allt som oftast. Jag trivs i den onda världen i böckerna, lockas av miljöer som kanske inte är så lockande, tycker om sidvändandet, den där febriga känslan som uppstår då spänningen är olidlig och jag inte hittar någon vila från ett kapitel till ett annat; jag måste bara fortsätta, driva på mot upplösningen.

Alla författare klarar inte detta och så är det heller inte med de böcker som jag skriver om här. Men de har alla, sinsemellan  kvalitet, som jag ser det och värda  att läsas. Ja, här saknas en Denis Mina (en favorit) och andra krimdramadamer, men det blev herrbetonat och macho den här gången; beklagar.

Jo Nesbø: Blod på snö (2015 Piratförlaget)

!!

Den norske thrillermästaren har retat mina sinnen sedan jag första gången läste ”Rödhake” (2002), premiär för mig gällande Nesbø, men han tredje bok om kriminalaren, Oslopolisen Harry Hole. Jag är förtjust i hans grepp och berättarteknik. han kan det här med att skapa dramatik och vet att väva en god berättelse. Men ”Blod på snö” är en tunn historia, inte bara för sina blott drygt 180 sidor (Nesbø ligger gladeligen på över 400–500 sidor i sina senaste alster) och jag kan inte undgå att få känslan av det är överblivet material från romanen ”Sonen”, som föregick denna. Temat om en ung, enslig mördare är slående likt. Men här skapas inte sedvanligt drama och tonen känns trött för att vara Jo Nesbø.

Jussi Adler-Olsen: Den gränslöse (2015 Albert Bonniers förlag)

!!!

Redan med thrillerdebuten ”Alfabethuset” (1997, men på svenska först för 14 år sedan) visade danske Jussi Adler-Olsen på att han kan komponera en berättelse med oväntade och raffinerade vändningar. Men det var med starten av storyn om den styvnackade, fåfänge och sidsteppade kommisaren Carl Mörck i ”Kvinnan i rummet” (2007), som det tog ordentligt skruv. Tväre Mörck är en härlig karaktär som med den ofrivillige partnern Assad möter både motstånd och medkänsla; ett osannolikt team, som också får spegla det danska samhället med ironiska grimaser, spetsig humor och syrlig satir. I den ”Den gränslöse” får duon med kollegor på kalla fallavdelningen Q återigen nysta i ett olöst fall. Med sedvanlig klass ror Adler-Olsen hem det med oväntade förlopp. Men kanske är intrigen ändå inte den starkaste i serien. Jag upplever en viss slentrian i de inledande kapitlen innan storyn kopplar greppet om mig.

Ian Rankin: Helgon eller syndare (2015 Forum)

!!!!

Med sin serie om kriminalinspektören John Rebus fick Ian Rankin inte bara en stormande succé, utan också fans att vallfärda till Edinburgh, staden där Rebus verkar. Men författaren tröttnade på sin surmulne, egensinnige och lätt alkoholiserade polis, vände honom ryggen för internutredaren Malcolm Fox för fem år sedan. Åter styvt berättat, men inte med samma driv i historierna, även om Ian Rankin kan sina intriger oavsett vem han skriver om. Kanske var det planerat eller också kom John Rebus och pockade på uppmärksamheten, för pensionen är över. I ”Helgon och syndare” blir Rebus dessutom motvillig medarbetare till Malcolm Fox, tillsammans vänder de på stenar högt och lågt – och, ja, Ian Rankin är osvikligt en av mina stora favoriter, så också i denna hans senaste bok på svenska.

Stefan Nilsson: Hämndens spel (2014 Hoi förlag)

!!!!

Förre GT-kollegan, sportreportern Stefan Nilsson hade väl suttit och skrivit på sin debutroman, ”I flyktens skugga” (2013) i tio år innan den kom ut. Det var något som märktes, då flytet hackade initialt. Men berättelsen om albanske polisen Kreshnik Gjinali kändes initierad och Stefan Nilsson har med oändliga resor till Albanien koll på både bakgrund, historia och karaktärer att storyn känns trovärdig. En bra bit in i boken kom också tempoväxlingen. Stefan Nilsson fick ordning på berättelsen som gjorde att jag var tvungen att fortsätta läsa, från ett kapitel till ett annat. Andra romanen i serien om Kreshnik Gjinali, ”Hämndens spel”, är författad under en kortare period och det märks. Här finns driv och nerv från början. Återigen pendlar dramatiken mellan Sverige och Albanien, men denna gång också med mellanspel i USA för intrigen. Det är snyggt berättat och Stefan Nilsson skapar ännu än en gång en dramatik i sin berättelse, som tar andan ur mig. Precis som med debuten klarar jag inte att lägga ifrån mig boken i första taget. En lapsus dock i kompositionen; jag tycker inte det känns trovärdigt med Kreshniks hustru Teuta, som också är polis i Sverige, som verkar så aningslös och naiv i hemlandet. Stefan Nilsson får i och för sig ordning på karaktären mot slutet, men då är mina dubier redan satta.

Jan Sprangers: En boxares fall (2014 Förlaget Orda)

!!!

Åter en GT-kollega som kommer med en kriminalroman. Jo, jag är imponerad; inte bara för modet att skriva och få en bok publicerad, utan för styrkan i de bådas berättelser. Det märks att Jan Sprangers har en bakgrund som kriminalreporter. Han kan turerna, vet hur polisen jobbar och är dessutom stilistiskt säker. Det finns ett driv i berättelsen och en nogsamhet, som jag uppskattar. När han dessutom öppnar på locket för Göteborgsmiljöer, som är mig främmande ger det extra pluspoäng. Debuten är planerad att följas av fler. Då kommer Jan Sprangers med all säkerhet få upp tempot ytterligare i sitt skrivande, för även om ”En boxares fall” är utmärkt författad med en väl spunnen intrig, så saknar jag intensiteten, den där nerven som till slut driver på mot slutet. Men med ”En boxares fall” visar Jan Sprangers på att han är att räkna med som kriminalförfattare och att han kan det här med förvecklingar och inte helt givna finaler.

Jo Nesbø: Sonen (2014 Piratförlaget)

!!!!

Harry Hole har fått ta paus i Jo Nesbøs författarskap. Istället låter han unge heroinisten och internen Sonny Lofthus ta rejäl plats  i spänningsromanen ”Sonen”. Ja, herregud, Jo Nesbø är en mästare på intriger, på spänningen och att vända och vrida på sin berättelse. Skickligt får han mig att möta ett mörkt Oslo fullt av korruption, hierarkier och onda sanningar vilandes i skuggan av det nyrika. ”Sonen” spänner över mer än 500 sidor, men är lättläst, infernalisk i sin berättelse och sitt tempo. Det är en bok, som brinner och som precis som med Ian Rankin och Edinburgh får mig att längta till Oslo, trots att miljön och stämningarna inte alls lockar egentligen.

Lars Kepler: Stalker (2014 Albert Bonniers förlag)

!!!

Det är märkligt, för jag tycker att författarparet Alexander Ahndorli och Alexandra Coelho Ahndorils författarskap under pseudonymen Lars Kepler spinner för mycket kring bestialiska mord och krystade seriemördare för att det ska falla mig på läppen. Men likt förbannat sitter jag där och läser bok efter annan med samma iver och andlöshet, drabbad av den spänning som författarparet bygger upp. ”Stalker” är inget undantag. Här gör utredaren Joona Linna överraskande comeback och blir tillsammans med psykologen Erik Maria Bark de som reder ut en sanslöst blodig historia. Språket är kärvt och intensivt, korta meningar, rappt berättat och det ger naturligtvis tempot tillsammans med den listigt utmejslade intrigen. Nej, jag är fortfarande inte förtjust i det bestialiska och övervåldet. Jag inbillar mig att Lars Kepler skulle kunna skriva mer intelligent och våldsbefriat än så här; ungefär som Åke Edwardson utvecklade sina romaner om Erik Winter.

Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

Posted on av Kai Martin

Crippa2

Crippas café – en öppen plats för alla i Majorna, Göteborg, Västergötland, Sverige, Europa, världen, universum.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Kliver in på nyöppnade Crippas café och möter ägaren, en drygt 50-årig man som är så mycket mer.

1978 träffade jag honom första gången. Tror jag.

Det var då han var beväpnad med en bordskniv att försvara sig mot punkarna – de som ändå lockade så mycket – allt för alla eventualiteters skull.

Han var i högstadieåldern, bara 15 år och punkrocken hade gått rätt in i blodomloppet. Där och då på Sprängkullen förändrades hans liv, på scen bland alla band under denna tvådagarsfestival spelade Attentat; ett halvår senare var han bandets basist, hans bästa kompis Peter blev gruppens trummis, trots att han var gitarrist. Det var så det var på den tiden, tillfällen greps i flykten och sedan var det bara att springa med utav helvete.

Crippa har sprungit sedan dess. Idogt och flitigt, utan att mattas. Han har fortfarande punken i blodet, den kommer aldrig gå ur honom, med de ideal som följer honom, som veganism och feminism. På scen är han den tuffaste av rockers, vid sidan av en ödmjuk man med varmt hjärta och stora drömmar.

Nej, han kom aldrig att använda den där bordskniven; att bära den var bara något slags nyck, en illa förflugen tanke, en rädsla inför det okända. Han kom istället att vässa sin själsliga egg och den är fortfarande skarp.

Och jag tror alltså att jag träffade honom då, för helt säker är jag inte. Jag gjorde min militärtjänstgöring och fick bara permis för Kai Martin & Stick!:s spelning första kvällen – om Crippa var bland dem i publiken då vet jag inte… Men jag har träffat honom ofantligt många gånger sedan 1979 och framåt, det vet jag säkert.

Han är alltså sedan några år fyllda 50, har barn i olika kullar med olika kvinnor, som alla på hans 50-årsfest hyllade honom på det mest underbara och humoristiska sätt. Som fritidspedagog har han ytterligare barn, som han värnar, plus alla järn i elden som basist i Troublemakers och Attentat.

Jo, Crippa har fullt upp.

Crippa7

Kaféägare Cristian Odin efter stängningsdags. Foto: KAI MARTIN

Men ändå räcker det inte. Samtidigt som karriären med Attentat har tagit ordentlig skruv efter många år i träda, så ägnar han alltså Troublemakers tid som basist. Turnéerna varvas och inte sällan spelar båda banden samma kväll. Visst, dubbelt gage, men också dubbelt slit. Men äventyren med rock’n’rollen ger, om inte sin ekonomiska belöning, så pris i form av erfarenhet och upptäckter. I höstas var han på turné med Troublemakers i Japan, ett oförglömligt minne i en annan del av världen, med en kultur som är densamma som vår, men ändå så väsensskild.

Under våren har han spelat in nytt material med Attentat under överinseende av producenten och ljudteknikern Pedro Ferreira , som jobbat med akter som The Darkness, Joe Strummer, Therapy och Meat Loaf och blivit vinnare av Brit Award, för sina gärningar. (Resultatet kan höras sedan en tid tillbaka på Spotify, iTunes med mer och synas i videor – kolla här!).

Samtidigt håller han på att göra ny platta med Troublemakers, som är planerad att komma i höst. För att inte prata om slitet med de digitala remastringarna av Attentats samtliga album.

Fullt upp, skrev jag.

Nej, det räcker inte.

Crippa började för cirka två år sedan planera för nyinspelningar av Göteborgs punkens finaste låtar – alltså musik av Lädernunnan, Glo, Zäpo och Göteborg Sound samt nyskrivna ”Fattigmans bön”. Musiken spelades in i hans studio och har varit klart en tid, men releasen kom först i våras. Några videor finns, som är väl värda att kika på här och här (ja, ni kan se mig i den sistnämnda och höra mig i den förstnämnda).

Crippa3

Rock’n’roll är en del av Crippas liv och på Crippas café får man sitt lystmäte med utställningar,

här Roine Lindströms bilder och spelningar, förutom fika och mat. Foto: KAI MARTIN

Jo, jag är imponerad av den här mannen. Alla vet att dygnet har 24 timmar, men för Crippa har det blivit ett extra tillägg på minst tolv timmar till. För hur kan han annars vara en god familjefar, en trogen yrkesman, en hårdför rocker och en nogsam producent.

Så… när han strax efter nyår förra året berättade att han tänkte öppna ett kafé, försökte jag få honom att slå det ur hågen.

Förgäves, har det visat sig. I maj månad öppnade han Crippas Café på Kustens torg i Majorna, ett stenkast från Chapmans torg. Fritidspedagogandet har fått läggas på tjänstledighetshyllan, våren har med energi gått åt att renovera den gamla salladsbaren.

– Jag ville öppna ett kafé, eller ett kulturkafé med vegetarisk inriktning. Det är tankar jag har haft kanske i två års tid, säger han då jag träffar honom på plats.

Crippa6

Öppet ofta med hopp om fler timmar – om alkoholtillståndet kommer. Foto: KAI MARTIN

En och en halv månad har gått, han ser trött ut och ekonomiskt är det ett riskspel. Men familjen är med och ett år har satts innan utvärderingen. För kaféet tar mycket tid utanför öppettiderna.

– Vi bakar själva allt förutom bröd. Vi kör ekologiskt och lagar maten, berättar Crippa som luftar lite skryt utan att bli ett uns självgod.

– Ja, för några dagar sedan var jag själv om att laga maten och fick göra lasagnen. En kvinna kom in och beställde och kom sedan och sa ”Ursäkta, jag måste bara säga att det här var den godaste lasagne jag ätit i hela mitt liv”.

Jo, Crippa slickar i sig berömmet och hoppas att kaféet ska bli en tillvaro för stammisar såväl som nyfikna. Han behöver, förstås, en rejäl kundkrets för att få ihop till omkostnader och lön.

Crippa5

Väger tillvaron på våg. Foto: KAI MARTIN

Crippa får hjälp av sina två äldsta döttrar, Liza och Joanna, men just nu lever de på slit och drömmar; lönen får vänta.

Men han är förtjust i sitt kafé och det är lätt att förstå. Det är en plats som redan har atmosfär, där utställningar skiftar och där onsdagskvällarna viks åt quiz eller konserter.

– Just nu jobbar jag på att få tillstånd, så att jag kan sälja öl, säger Crippa, väl medveten om att det kan gagna kassan, men att det också kräver generösare öppettider.

För Crippas café har öppet för frukost och lunch. Helst stänger han klockan fem, men ibland dröjer han sig kvar och eventuella eftersläntrare får sig en slurk.

Han är sådan, har svårt att stänga någon ute och är snäll med sitt brinnande goda hjärta som drivande motor.

Och han berättar en anekdot som avslutning:

– Några veckor efter att jag öppnat kom ett helt gäng gymnasietjejer, från en skola i närheten, muslimer med slöjor och allt. Bakom disken fanns Liza med sina tatueringar och jag plus alla dessa tjejer, som fick sitta i fred, helt utan trakasserier. Som det ska vara…

Crippa1

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (efter en idé av KAI MARTIN)

Rena rama fynden i Köpenhamn

Posted on av Kai Martin

Vi har ju genom åren gjort en hel del fynd på våra loppisraider i Köpenhamnsområdet, min hustru och jag.

Jag ska vara sanningsenlig och säga att jag inte var helt överens med henne när hon drog iväg mig på dessa loppisar. Mest lump, fnyste jag. Men för fem–sex år sedan klickade det. Vi var en solig dag på Holte marknad, humöret var, precis som vädret, gott. De som sålde var i samklang och plötsligt stod jag med en italiensk kostym, grå i fin ylle, som satt bra, och en Bossmoking, använd en gång, med tillhörande fluga och ett oöppnat paket stimorol. Det blev senare den smokingen som jag gifte mig i. Då bar jag även mina Sandskor som jag köpte av samma man vid samma tillfälle samt mammas Stenström smokingskjorta, som hon en gång hade vid något gimmicktillfälle. Bröllopskläder av kvalitet för 250 danska kronor plus lite accessoarer.

Nå, nu var vi en sväng med våra isländska vänner och de var nyfikna på dessa loppisvändor som vi gjort och pratat om i parti och minut.

Det blev en del den här gången – totalt elva stycken i och runt om Köpenhamn.

Och, ja, det var ju svårt att stå med armarna i kors och hävda köpstopp. Jag gjorde en parentes kring det, himlade med ögonen och låtsades som en korrumperad tullare som ingenting när plånboken öppnades och jag skaffade både det ena och det andra.

Så här blev det:

En somrigt blå Bosskavaj i blandmaterial, en grå Bosskosty, en brun Bosskostym samt en ljusblå Bosweel & Sonskjorta med tartanrutiga inslag på insidan av kragen – allt för 350 kronor plus en beige Etonskjorta med svarta ränder samt en Martiniqueskjorta, blå och svartbrokig för 10 kronor vardera.

Kphmkläd2

Kphmkläd3 Kphmkläd4 Kphmkläd1

En radda fynd – men där Bosskostymerna är en smula daterade och behöver skräddas innan de är ok. Foto: KAI MARTIN

Men även hustrun gjorde sina kap. Hon hittade en Odd Mollykofta, en dyrgrip som ny (den här var knappt begagnad) och en jacka i finaste sämskskinn för 225 danska kronor. (kändes som ny) En snygg handväska som är på rymlig och smart samt en korg i läder, för att handla eller ha ved i samt en blus med virkade detaljer. Och hon hittade också en väldigt söt sommarhatt, som vackert ramar in hennes fina ansikte och dessutom – väldigt praktiskt – skyddar mot solen.
Kphmkläd5 Kphmkläd6 Kphmkläd7

Hustruns fynd. Foto: KAI MARTIN

Bravo Bravida Arena

Posted on av Kai Martin

Det är klart att vi ska vara på plats när Häcken inviger sin nya arena Bravida arena där gamla, slitna Rambergsvallen en gång låg.

Häcken gör det med de bästa förutsättningar; vädret är strålande, arenan visar visar sig vara en omedelbart trivsam fotbollsstadion med mått anpassade efter klubben, inte en för stor, skrytsam kostym. Det är snyggt och klädsamt, 6500 blir en perfekt inramning för klubben som sliter förtjänstfullt i skuggan av de tre stora i Göteborg – IFK Göteborg, Gais och Örgryte.

Invigningen föregås av en generös buffé för mängder med VIP-injudna – från byggherrar till sportprofiler och klubbveteraner. Ute på arenan ligger en gul, reklambehängd t-shirt, som besökarna gärna får ta på sig för att få matchen att inramas av gult.

Unga människor från alla håll och kanter blir de som står för invigningsceremonien och det blir vackert så, för alla ska med på Bravida arena.

Bravida1

Till och med himlen blev gul när Bravida arena invigdes. Foto: KAI MARTIN

Den allsvenska matchen visar sig också vara välregisserad. Helsingborg stod för motståndet och med löparbanan bortrationaliserad blir närheten till spelet omedelbart. Det skapar ytterligare atmosfär att få ta del av skitsnack, svett och tempoväxlingar bara meter ifrån.

Det är Häcken som tar kommandot, men väl fram i boxen tar idéerna slut. Det är istället Helsingborg som visar sina vassaste fötter, framför allt Jordan Larsson, legendariske Henrik Larssons 18-årige son. Det är också hans spel som ger laget ledningen i 21 minuten, när han spelar fram Robin Simovic, som smeker in en boll vid straffområdesgränsen via ribban i mål förbi Christoffer Källqvist.

Då har Helsingborg i ett av sina sällsynta anfall haft en annan boll i trävirket.

Men Häcken viker inte ner sig, fortsätter med sin speldominans och lyckas med sitt kortpassningsspel varvat med djupledsbollar att tråckla upp Helsingborgs försvar. Kvittering kommer i 37 minuten med sinnrikt spel där bollen snabbt går som på snöre högt upp på Häckens vänsterkant och Alexander Jeremejeff, nykomlingen från Quiding, hittar Simon Gustafson med ett snittinåtbakåtpass.

På tilläggstid, domaren Mohammed Al-Hakim tog paus vid halv halvleken på grund av hettan, är Helsingborg ytterst nära att ta ledningen. men Christoffer Källqvist gör en Gordon Banksräddning till hörna på Victor Pàlssons vassa chans. Hörnan uteblir, för halvleken är slut.

Nu dröjer det inte länge förrän Helsingborg åter tar kommandot. I 56 minuten lyckas Victor Pàlsson med ett slags lobb, som ställer Källqvist, som också ser ut att halka vid sidledsförflyttningen.

Men är det invigning av en ny arena får inte en förlust sänka värdarna. Häcken visar att de ha ett brett register och spelar föredömlig fotboll. Det ger resultat:

Jasmin Sudic tar tillvara på Simon Sandbergs snygga inspel, en boll som stryker förbi backlinjen och hela väg vidare mot bortre stolpen. 2–2 i 68 minuten.

I den 81 minuten tackar Simon Gustafson för framspelningen till Häckens första mål på Bravida arena och bjuder Alexander Jeremejeff ett nätt pass, som Jeremejeff förvaltar på bästa sätt. Han placerar snyggt bollen förbi Pär Hansson och upp i krysset.

Bravida2

Häcken trivs på sin nya arena. Foto: KAI MARTIN

3–2 blir också slutresultatet och Häcken visar med en gång att laget trivs på sin nya arena.

Det var de inte ensamma om.

Nå, kanske förutom Helsingborgsklacken, som protesterade på plastgräset i paus. En rätt så fjantig protest av flera skäl; dels för att av det egna lagets spelare är många fostrade på just det underlaget, dels så är det inte Helsingborgs supportrar som bekostar Häckens arena.

Bravida3

Protesterande gäster. Foto: KAI MARTIN

Trivsamt, galet och dråpligt med Häckner

Posted on av Kai Martin

CARL-EINAR HÄCKNERS VARIETÉ

Carousel

!!!

Liseberg, Göteborg

Bäst: Dråpligheterna!

Sämst:Metallicas ”Nothing else matters” blev blek till luftakrobatiken.

Fråga: Har Carl-Einar Häckner några gränser…?

CEH1

Underhållare och bärare av traditioner. Foto: KAI MARTIN

Man kan lätt glömma av att Carl-Einar Häckner är en subtil trollkonstnär, en magiker med fingerfärdighet och stil. Jo, det är lätt att missa det, för han gör ju ofta och gärna ett nummer av sin tokighet, sina (medvetna) misstag och sitt tillkortakommande.

Det är naturligtvis en sceneffekt och en gimmick, som är väldigt mycket Carl-Einar Häckner. Ja, så mycket att det kan ha äventyrat hans talang, som då han (medvetet) lär ha fallit över scenkanten vid ett trollkarlsevent i Las Vegas för ett tiotal år sedan, där mängder med promotors och arrangörer satt utan att förstå intelligensens i detta fall och som definitivt inte lockades av att engagera denne märklige svenske entertainer.

CEH6

Galen och underhållande. Foto: KAI MARTIN

Det slår mig nu då jag ser Carl-Einar Häckners nittonde varieté på Lisebergs stora scen. Jo, den dråplige underhållare vet att vårda sin tradition, oavsett om det handlar om varietén eller sitt sätt att underhålla.

Det blir lite nostalgiskt, mycket roligt, en smula fascinerande, men framför allt trivsamt i Carl-Einar Häckners och kompanis sällskap.

Han börjar som sig bör med att knyta an till årets tema med en nyskriven sång, en tillbakablick till Cabartehallen på Liseberg och till en tid som ju egentligen aldrig har funnits. För det är där han trivs bäst, Carl-Einar Häckner i något slags skenbart, en fantasivärld med möjligheter och omöjligheter.

Det blir lite trams, lite slarviga tricks, att för att lura in oss i just de där subtila trollkonsterna som han gör så bra. Vips så har något klantigt förvandlats till något fullständigt obegripligt.

CEH2

2,5 miljoner tittare på Youtube kan inte ha fel. Nu finns chansen också på Liseberg att se Häckners bandana-trick.

Foto: KAI MARTIN

Mer en två och en halvmiljon har sett hans ”bandana”-trick på Youtube. Det där han förväxlar banan med bandana i en trollerikurs på kassett på engelska. Har ni inte sett den gör det (ni hittar den här) eller gå och se den på Liseberg i sommar.

För han gör den på plats och den är minst lika komisk som förtrollande; Carl-Einar Häckner i ett nötskal.

Carl-Einar Häckner kan det här med underhållning, brinner för det och tänder den lågan hos sin publik, oavsett om det handlar om korttrick eller trick med sidensjalar.

På scenen har han som brukligt Varietéorkestern, ledd av Bernt Andersson. En lyhörd orkester som snyggt glider från lationorytmer till Metallica. Bandet är inte bara ett stöd utan också en god publik. Häckners hyss får skratten att puttra i denna rutinerade musikerskara och det smittar.

CEH5

Magisk kapellmästare. Bernt Andersson leder Varietéorkestern. Foto: KAI MARTIN

Traditionen bjuder också gäster till varietén. I år bollkonstnären, kubanen Rafael de Carlos och förre OS-silvermedaljören i rytmisk gymnastik, vitryskan Yulia Raskina.

CEH4

Stora som små bollar i luften. Rafael de Carlos kan det där med bollar. Foto: KAI MARTIN

de Carlos är ett rutinerat bollsnille, som gästat varietén tidigare (2000) och hans nummer är fascinerande med förmågan att ha många bollar i luften. Finalen med sju soft ball-bollar (hmm, heter det så…?) igång är snyggt och bjuder på en väl inkörd dramaturgi.

CEH7

Skickligt, men inte kittlande. Foto: KAI MARTIN

Luftakrobaten Yulia Raskina är skicklig och vig, men bjuder kanske heller inte på några kittlande element i sin uppvisning. För så är det, Carl-Einar Häckners varieté har bjudit på mycket genom åren och skämt bort sin publik med gäster som vet att skaka om. Så, visst, gracilt och skickligt är Yulia Raskinas gymnastiska färdigheter, men inget som man behöver hemskkudde för att våga se.

Ändå, årets varieté är trivsam underhållning för hela familjen – vält värt för alla.

CEH8

Trivsamt med Häckner. Foto: KAI MARTIN

Tokigt, roligt och medryckande!

Posted on av Kai Martin

CHARLEYS TANT

!!!

Gunneboslott, premiär – spelas t o m 9 augusti

I rollerna: Claes Malmberg, Jan Malmsjö, Marianne Mörck, Anders Hatlo, Cecilia Dovrell, Ellen Ringström Johan Lindström, Henning Ledstam, Nina Hammarklev, Caroline Jörnsved, Terese Ewaldson.

Regi: Anders Aldgård.

Musik: Thomas Darelid.

Bäst: Spelet mellan giganterna Malmberg och Malmsjö är sjövilt komisk.

Sämst: Logistiken till pauskaffet kan bli bättre.

Fråga: Hur orkar Claes Malmberg och hur orkar Jan Malmsjö…?

Gunnebo

Giganternas kamp. Claes Malmberg och Jan Malmsjö är tveklöst behållningen

i Gunnebo slotts sommarsatsning ”Charleys tant”. Foto: KAI MARTIN

Claes Malmberg har ju under en lång räcka år blivit något av både en institution, en primus motor och den dynamo som Gunnebo slotts sommarföreställningar drivs av. Han gör ingen besviken i år heller i detta brittiska komiska teaterstycke från sent 1800. I år har han fått konkurrens på scen av ingen mindre än legendariske Jan Malmsjö på scen. Någon risk för krock mellan dessa två sceniska giganter föreligger inte, däremot skapas en härlig gnista som får applådåskorna att dåna och skrattsalvorna att eka.

Det är en förvecklingskomedi, som heter duga. Miljön och kostym skvallrar om sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. Det är viktoriansk prydhet som gäller, något som förstås bäddar för mycket mellan raderna och i denna burleska miljö trivs förstås Claes Malmberg som bäst.

Han får, som alltid, stort spelutrymme och förvaltar det väl. Rollen som den misslyckade skådespelaren Malte Larsson som ikläds rollen som Charleys tant (jag vägrar använda den brittiska apostrofgenitiven som finns i titeln) för att rädda den juvenila kärleken som en släkting och hans vän drabbats av. Han har en osviklig komisk tajming, bjuder på sig själv och spånar utanför manus så att det rister i ensemblen, när den försöker kväva skratten på scenen. Det blir en utmärkt komiskt effekt av detta, som smittar långt över scenkanten.

Men ingen Malmbergs framgång utan motstånd om utrymmet på scen. Jan Malmsjö kan det här, gör sin roll som den nyss ruinerade direktören Rutger Valentin med emfas, suger på replikerna, balanserar sångtexterna på ett emellanåt hisnande sätt och har en glimt i ögat till sin roll som sprakar.

Ja, män i kvinnokläder roar. I synnerhet när det görs med en bastant karl som Claes Malmberg.

Det gör också de ständiga kopplingarna i manus till diverse schlagerlåtar, som Carolas ”Främling”, som vävts in i replikerna.

När sedan Claes Malmberg blir ett slags duettpartner till Jan Malmsjö, där den senares främsta hitlåtar sjungs… Ja, då uppstår en stor stund på scenen, som inte bara ger perspektiv på Jan Malmsjös gärningar utan också ger desamma en klackspark. Stor humor.

Kapellmästare Thomas Darelid har hittat tonen och svänget i musik som pendlar mellan operett, schlagerörhängen och bossarytmer. Orkestern hänger snyggt med på främst Claes Malmbergs utsvävningar och ger föreställningen ett välbehövligt sväng.

När Marianne Mörck kliver in i andra akten får Claes Malmberg och Jan Malmsjö en konkurrent på scenen i form av denna primadonna. Utan åthävor tar hon plats, jobbar med små gester fram subtil komik. Men jag är inte riktigt överens med hennes sånginsats.

Den övriga ensemblen blir mycket av stjärnornas stöd – inget glimrande spel, inga överraskningar, men stabilt, som en viss tandläkare uttrycker det.

”Charleys tant” är god underhållning i sommar och med det fantastiska väder som bjöds premiärkvällen blir det extra njutbart.

Köpenhamn – både himmel och helvete

Posted on av Kai Martin

Låt oss ta det från början.

Restaurang Vita på Stor Kongens Gade, nära Kongens Nytorv, har säkert sina kvaliteter. Det trodde åtminstone vi då vi sultna lät oss lockas in i restaurangen.

Vi var ett sällskap på fyra personer, där en av oss kräver en diet för tillfället som inte är speciellt krånglig; lyssnar man, så förstår man. Till yttermera visso är denna person min fru, som är danska, född och uppvuxen i Köpenhamn. Hon kan med andra ord tugget i Den Kongelige Byen.

Så när vi andra beställer efter menyn, inga konstigheter, så undra hon vänligt om det finns möjlighet att få maten tillredd enligt hennes önskemål. Bara kött, ingen sås, inga kartoffler, sallad, men ingen dressing, inget bröd till. Det gick så där…

Fel, det gick inte alls. Först drickabeställningen, där vi andra suktade efter öl och vin, ville hon ha danskvand, det vill säga miniralvatten. Hon fick det, men med smak av citron som mest kändes som någon doppat en våtservett i och beställningen var rätt och slätt danskvand, vare sig mer eller mindre.

En förrätt, sallad, blev fördärvad av köket med vinegrette och fick göras om och göras rätt. Vis av detta tog Z kontakt med kyparen, för att poängtera vad hon faktiskt beställt, så att det inte skulle bli några misstag vid huvudrätten. Det blev värre. Sås till köttet, som var stekt i fett då det skulle vara utan, salladen till hade krutonger som det var tillsagt att det inte skulle vara. Maten kommer till våra vänner, men jag får vänta och hustrun än mer på grund av alla turer. Personalen, det är tre inblandade kring bordet, ber om ursäkt och säger att misstag kan göras. Men Z är tuff och förklarar att det inte handlar om misstag eller missförstånd; de har helt enkelt inte gjort som hon önskat. På notan fick vi kaffe och dessert om plåster på såren, men Z var inte nöjd och med lite uppläxning på danska blev hennes ”rätter” strukna, återigen med en obegriplig förklaring om att det hela var ett missförstånd som man beklagade.

Nå, så nej tack Vita, det finns annat med kvalitet runt hörnet.

Men… detta var vår första dag på vistelsen i Köpenhamn med våra isländska vänner. KPHM2

Dessvärre inte rekommendabel. Foto: KAI MARTIN

Lyckligtvis…

… är Köpenhamn så mycket mer och bjuder på så oändligt många fler möjligheter (även om deras taxa och krångliga system med metro, buss och pendel slå Västtrafik) att en fadäs inte slår ut glädjen att vara där.

Vi tar oss till Hviids vinstue vid Kongens Nytorv, som är en gigantisk byggarbetsplats i tre år till då nya Metron ska vara klar. Detta anrika ställe bjuder på förfriskningar och har varit en samlingsplats för islänningar av tradition. Kyparen eller om det är en vandrande bartender, är jovialisk och pratglad, men han får under kvällen också energi från allehanda dansk sportdryck tappad direkt från kranen. Han följer med oss ut på gatan när vi ska bege oss och vi pratar om fotbollsmatchen Sverige–Danmark i U21-EM, som han tagit ledigt för att se. Han beklagar att vi ska förlora, men gör det med en glimt i ögat. När jag nämner att så kanske sker, bara ingen full dansk kommer in och bryter matchen, gör han en piruett med ett grin och går in för att hälla upp mer öl till sina gäster eller sig själv.

Nyhavn får ett besök, kvällen är kylig, men det regnar inte och så småning väntar tåget hem till förorten där vi bor.

KMPH1

En tur till Köpenhamn tar skruv. Foto: KAI MARTIN

Fredag…

… är vikt för ett nytt besök i Byen. Men Z väljer att åka och hälsa på sin krasslige far på sjukhus. Så vi är en trio som åker in till staden och för att kliva av vid Norreport där Israelsplads är målet. Vännerna från Island är på jakt efter krokar av olika sort, en inredningsdetalj som ska pryda hemmet. Vid Israelsplads finns inte bara en suverän saluhall utan också, om fredagar, en loppis. Det är strålande väder och gemytet är närvarande. Några fynd görs och jag får beröm för min outfit, Pierre Cardinkostymen, Bosskjortan, den rutiga Atlas designslipsen, de beige Clarksbrougsen (på hemmaplan, jag köpte dem i Köpenhamn för några år sedan) och min Stetsonkeps.

”Vad elegant du här!”, säger en handlare och jag replikerar att det bör man ju vara när man är i Köpenhamn.

KPHM4

Konstig konst. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner till Rundetaarn, löser entré, tittar på den fantastiska utsikten, går på tauteringsutställningen, vilken inte gör den konsten mer begriplig för mig, och utanför strålar solen när vi fortsätter in i stillheten i Trinitatis kirke.

Solen följer vår väg, vi går in och ut butiker, vännerna gör sina fynd här och där, jag visar dem Illum och den legendariske hattbutiken Petitgas på Købmandgate.

Vid Højbro plads tar vi lunch medan studentflaken kommer i parti och minut skrålande, vrålandes och med musik pumpandes.

Det kommer dröja innan Z:s sjukhusbesök är klart vi vandrar vidare, stannar till i skuggan av Köpenhamns universitet för en kopp kaffe och en glass innan vi tar Metron till Frederiksberg.

Vi fortsätter vår vandring och har nu fått tid och plats där vi ska träffa Z.

Middagssuccén

På Baron Boltes Gaard ligger Den Lille Fede, en konceptkrog med fem- eller sjurättersmenyer som ackompanjeras av en tillhörande vinmeny, om man så önskar. Som vi önskar. Det blir en fest för gommen, en njutning för sinnena och med en service som man önskar alla som går på restaurang. Vi tumlar ut saliga av smakupplevelser och tar oss så småningom hem för mer umgänge.

Lördag…

… är även den vikt för handling, med loppis i sikte. Vi börjar med Lyngby efter att vi hos slaktaren i Bagsværd först har beställt smørrebrød som kvällsmat, och en marknad som vi inte har varit på, precis bakom stationen. Himlen är grå och bjuder ibland på något försiktigt stänk, men vi klarar oss denna kyliga dag i sen juni. Efter att ha gått runt en stund står han där, mannen, med kostymer, skjortor och byxor i min storlek. Jag provar, hustrun står bredvid och är smakråd och prutduktig. Det slutar med två Bosskostymer (grå och brun), en blå Bosskavaj och en skjorta för 350 danska kronor. Z hittar ett Matadorspel, ja, baserat på den populära tv-serien, som ska skänkas till hennes syster och jag hittar en äkta matta som prutas ner från 500 till 350 kronor – även denna tänkt att bli en gåva till storsystern som bjuder oss husrum.

Vi far vidare till Humlebæk, men blir besvikna. Den traditionella marknaden är inte öppen, vi far istället till Birkerød där våra vänner fyndar smått och gott, så vidare till Brede där hemmansägare gör sin premiär för gatloppis, som går så där och vi hittar ingenting.

Vi far vidare till Frederiksbergs loppis och stannar där en bra stund, tar en klassisk pølse, handlar något innan vi far iväg. Nu tar vi sikte på Carlsberg och muséet där. Det blir en rundvandring som kittlar törsten och det hela avslutas med øl, förstås.

KPHM5

Öl, beer, bier, øl… Världens största ölsamling finns förstås på Carlsberg. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar runt på utsidan, tar en kik på den grandiosa entrén med sina pampiga elefanter innan vi beger oss hem för att smälta intrycken och så småningom duka för vår kvällsmat, som ska intas innan matchen Sverige–Danmark.

KPHM6

Dejlig mad. Foto: KAI MARTIN

Hur nyttigt det är med smørrebrød vet jag inte. Men gud så gott och de blev ju också en aptitretare till matchen som Sverige vann övertygande (4–1) och det var inte utan att jag senare var sugen på att åka till bartendern på Hviids vinstue för att höra hur han mådde.

Söndag…

… är resdagen, men vi ska hinna med lite loppisar innan dess. Vi startar tidigt efter frukost, kommer iväg till favoriten i Holte och stannar där en bra stund. Jag håller mig i skinnet, men kommer ändå hem med en så gott som ny blå stekarskjorta av Stenströms för 150 danska. Z fyndar en sämskskinnsjacka och en Odd Mollykofta för 225 danska – bra köp. Våra vänner från Island gör fler fynd och stoltserar med dem. Så tar vi en sväng om Lyngby, där där jag hittade min fina Zegnakostym, den blå i manchester. Men denna dag är det inte mycket som står till buds även om Z kommer hem med en grön handväska och ett slags vedkorg i läder, som inhandlas billigt.

Vi åker vidare till Ballerup och en loppis som lovar grandiost, men inte är så mega grande som löftet gett. Z hittar en sommarhatt som sitter på pricken, men i övrigt kommer vi därifrån tomhänta med mätta, för korvkiosken bjuder på danskt snabbmål.

Hem en stund för rekreation innan vi far mot Kastrup, jag tar fel och det blir en sightseeing i Köpenhamns västra förorter innan vi får lämnat våra vänner för avfärd hem.

Z och jag drar till Dragør, äter kvällsmat på Café Espersen, bra service (även om det blir en smula fel med serveringen för dietisten) och god mat innan vi far till Bagsværd för en natt där.

KPHM7

Bron hem. Foto: KAI MARTIN

KPHM8

Två rosor i Dragør. Foto: KAI MARTIN

Måndag…

… vi tar vägen om bagaren och slaktaren samt handlaren för att få med oss en bit av Danmark hem; kött, mejeriprodukter, godis, vin, bröd… Vi tar vägen om Z:s far på sjukhuset, en skruttig man, tyvärr, men inte utan glimten i ögat. Så färjan hem och slutligen huset där vi bor.

Knappast ett mirakel i Prag

Posted on av Kai Martin

Det var ju hur kittlande som helst, straffdramat i Prag som gav Sveriges U21-landslag guldet i EM.

För det är ju så med sport som engagerar, att man sugs med, dras in i ett känslosamt kaos av hopp och förtvivlan och jag var, som säkert många med mig och också kanske lite typiskt svenskt, inställda på att laget skulle stå med brallorna nere, generat fingrande på silvermedaljerna, men trots allt nöjda.

Jag är glad att jag hade fel.

Finalen såg ju ut som matcherna i övrigt i EM, i stort sett. En dominerande motståndare som försöker knäcka det svenska försvarsspelet. Men är det något som Håkan Ericson, förbundskaptenen, lärt laget så är det att tålamod är en dygd. På det har laget vunnit matcher. Fast kanske än mer den svenska modellen, som jag trodde packats ner och försvunnit; den som gett Sverige framgångar genom lyckosamma kval till EM och VM, men ändå inte hela vägen fram till det skimrande guldet.

Den svenska modellen handlar alltså om ett lagbygge där alla är en viktig länk för framgången. Det är det svåraste av allt med spelare som bär på var sina vinnarskallar, var och en med sitt svällande ego och var och en med sina drömmar om att bli större, bättre, rikare och förmodligen mer tatuerad än någonsin. Men i Sveriges U21-landslag har inte John Guidetti viktigare än en skadad Emil Krafth. Alla ska med och det är fantastiskt, för med den modellen har laget blivit en frustande, segermaskin som utmanar de bästa och nu alltså gått hela vägen.

Så, nej, jag tror inte på mirakel i sportsammanhang. Inte ens på det som kallas miracle on ice, när det juniorbetonade amerikanska landslaget slog den ryska björnen vid OS i Lake Placid och vann guldet i ishockey. Det räcker med att titta på den i och för sig överromantiserade dramadokumentären ”Miracle on ice” från 1981 för att begripa att det inte finns några genvägar till framgångar; det finns bara hårt arbete och mer ändå.

Håkan Ericson och hans team har helt enkelt svetsat samman de här unga fotbollsspelarna sinnen, talanger och färdigheter till en helhet, där varje spelare står upp för varandra. Självklart har laget stärkts av framgångarna – från kvalet vidare över de dramatiska matcherna mot Frankrike i play off, som tog laget till EM, fram till gruppspelet där Sverige bara redovisat en förlust, lite onödigt och väl Oscar Lewickis enda misstag, och slutligen till final efter semifinalen mot tvärsäkra Danmark.

Jo, det är laget som vinner matcherna och jag kan bli lite trött på fokuseringen på A-landslagets fixstjärna Zlatan Ibrahimovic. Inte för att han är kung, utan för att spelarna och ledarna runt omkring blir för devota.

Jag läser i danska BT vad de danska U21-spelarna är värda och himlar med ögonen. Från keepern Jakob Busks 5 miljoner danska kronor till Christian Eriksen på 300 miljoner (!). Totalt handlar det om en halv miljard, som dessa unga spelare är värda.

De italienska, engelska och portugisiska ungdomsstjärnorna värderas även de till svindlande höga summor.

Puh!

De svenska kan man alltså en och en få för en spottstyver, men tillsammans är det värda sin vikt i guld. Ja, faktiskt mer än så.

Hela havet stormar i Göteborgs mediavärld

Posted on av Kai Martin

Förra året blev osannolikt turbulent i Göteborgs mediavärld; GT var först ut med att tidigt i mars varsla om en organisationsförändring där 19 tappra själar skulle bli 17. Efter en nogsam och nötande process hade ledningen fått den allt mer åldrade redaktionen att gå på knä; arbetsbördan blev allt galnare med desperat ordergivning, tempot höjdes och momenten i jobbet blev fler. Det i sin tur gav sjukskrivningar, varav jag var en som drabbades (på min avdelning var det tre av fyra som var sjukskrivna i januari – bara det en omständighet som borde ge rubriker). Så när beskedet kom om möjlighet att få avgångsvederlag var det elva av 19 som äskade om detta och slutligen tio som gick, däribland jag efter 35 år på tidningen.

I mars 2014 kom också beskedet om att TV4 i princip skulle lägga ner till verksamhet i Göteborg. Redaktionen var i chock.

GP har under ett flertal år lögats i ett stålbad och ytterligare åtgärder sattes in under våren med folk som försvann. Nej, det var inte kul att vara journalist i Göteborg.

Ett år senare och det är shake, rattle and roll i journalistkretsar i stan. Frida Boisen slutade under våren som chefredaktör efter tre år, där hennes uppdrag bland annat var att få gt.se på fötter (ytterst sent beslut av Expressen som tio år tidigare släckte ner ambitionen om en lokal sajt för sin styvmoderligt behandlade produkt i Västsverige) och att rensa ut den äldre kadern medarbetare (det jobbar nu tre stycken, juni 2015, av den gamla stammen på GT).

Under våren har Adrianna Pavlica och Johan Sköld, biträdande nyhetschefer gått till SVT.

Sofia Dahlström – ett oprövat kort på den positionen – kom från GP för att ersätta Frida Boisen. Hon satt också snabbt avtryck i tidningen genom att inte vara lika frekvent på bild, som hennes företrädare som tapetserade publikationen från den dag hon började.

Från GP kom också prisade grävaren Daniel Olsson, ett starkt kort för att främja GT:s utveckling.

I början av juni kom beskedet om att nyhetschefen på GT, Markus Hankins, går till GP för uppdraget som onlinechef, en plats för att positionera GP i kampen om marknadsandelar på webben, som inte längre är så självklar för stadens morgontidning efter Boisens framgångsrika insats. Det var ett besked som överraskade, för Hankins har jag inte bara upplevt som en glödande kvällstidningsman i allmänhet utan som en GT-journalist i synnerhet. Men det är bara att gratulera GP till det draget, precis som med valet av ny kulturchef.

Norrman Ingrid Norrman – från GT till GP nära hela havet stormar i Göteborgs mediavärld.

För någon vecka sedan blev det – slutligen – klart att det blir GT:s förre kulturredaktör Ingrid Norrman, som ersätter Gabriel Byström (jag skrev om hans avgång här). Norrman, som slitit hårt för att göra GT:s röst hörd i det västsvenska kulturlivet, blev av med sin plats vid årsskiftet när tidningen ånyo gjorde en omorganisation och slängde ut lokala ledarsidor, lokala kultursidor och de två fastanställda fotografer som fanns kvar. Hon, som (ja, som de flesta på tidningen) hade jobbat tredubbelt belönades med jobbet som kvällsreporter och fick blanda vimmelreportage med krimuppdrag. Hon bet i det sura äpplet, men har nu lyckligtvis hamnat på rätt plats i rätt tid – ett finger, om ni frågar mig, mot hennes forna arbetsgivare.

GP:s nyhetskrönikör Sarah Britz tackade för sig och tackade ja till uppdraget, det prestigefyllda, att bli tidningen Faktums chefredaktör. Ett bra val.

GP:s ledarsidor har haft sin kris i och med tillsättningen av Alice Teodorescu som chef för avdelningen. Gert Gelott, mångårig, driftig och kunnig skribent gick med en gång, Malin Lernfelt sjuskrev sig, kom tillbaka, men har nu slutat.

För kort tid sedan blev det också klart att Aftonbladets sportreporter Markus Wulcan värvats av GT:s sportredaktion. Ett bra val, jag känner honom som igel att jaga nyheter, främst inom fotbollens värld.

Silly season…? Indeed!