Kai Martin

Lögnen effektiv motor i succéfarsen

Posted on september 26, 2015 av Kai Martin

TRE STEG I SNEDSTEG

!!!!

Medverkande: Thomas Petersson, Annika Andersson, Robin Stigmar, Anna-Karin Palmgren, Alexander Stocks, Carina Lidbom.

Reg och bearbetning av det brittiska originalet ”Anyone for breakfast”: Adde Malmberg

Bäst: den i högt tempo leverade humorspäckade dialogen kittlar skrattnerverna.

Sämst: inte mycket att klaga på den här gången – om ens något.

Fråga: Är det någon som saknar Robert Gustafsson…?

Skruvad komik med rekord i förvecklingar. Foto: MATS BÄCKER

Sedan premiären på Krusenstiernas teater i Kalmar i somras har ensemblen tappat stjärnskottet och komikergeniet Robert Gustafsson. Men glöm det. Utan att ha sett den föreställningen törs jag lova att ersättaren Alexander Stocks spel av tennistränaren Knut inte gör någon besviken.

Ja, från en historia förlagd i Kalmar 1964 har handlingen nu landat i Göteborg samma år där en svår och hastigt inkommande dimma skapar förutsättningarna.

Scenografin är snyggt hanterad med miljö från en Örgryte villa och ja, där finns många dörrar som möjliggör den här alltmer skruvade farsen.

Här är det inte bara briljant replikföring som samtliga på scen landar med ett högt tempo redan i första akten. Det är också en mästerlig fars i de klassiska förvecklingar som en fars kräver. Att ensemblen sedan lyckas höja tempo och galenskaperna utan att trilla i knät på den alltmer hysteriska publiken är en styv balansgång. För här går det, som sagt undan, från start.

Pilska kvinnor möter minst lika pilska män, där smått rigide Knuts tafflighet får stå för den pricksäkra obalansen i föreställningen som får mycket att snurra.

Självklart är Thomas Petersson i sitt esse, även i oigenkännlig gestalt (läs peruk). Annika Andersson som kärlekstörstande hustru beredd på ett snedsprång är en ljuv uppenbarelse med ett kroppsspråk som emellanåt är hisnande. Carina Lidboms bastanta roll är bedräglig och bjuder på ständiga överraskningar. Robin Stigmars rekoderlige och stelt spelade karaktär fnittrig. Anna-Karin Palmgrens heta flygvärdinna görs lätt bimboaktig med riv. Alla bedrar alla och lögnerna är den effektiva motorn i denna drivna fars signerad britten Derek Benfield. Ensam kvar står alltså Alexander Stocks Knut som reko, torr kontrahent med ett rättvisepatos och fullständig omöjlig sexuell utstrålning. Kul det med.

Supporterfascisterna

Posted on september 25, 2015 av Kai Martin

Supporter”hjältarna” längst fram. Foto: KAI MARTIN

Pojkarna längst fram har fått en hyllning av Ulf Lundell. Må så vara. Min hyllning får däremot inte de som stod längst fram i supporterledet i Blåvittklacken när IFK Göteborg gästade Borås arena för toppmötet mot Elsborg.

Det var min bänkgranne som pekade och uppmärksammade mig på dem. Och ja, hela främre ledet var fullt av maskerade snubbar som naturligtvis inte hade någon annan avsikt än att tända bengaler. Något som det här gänget ser som sin rättighet, men som alltså strider mot de regler som finns. Det tar alltså lagen i sina egna händer, pöbelsfasoner om man så vill eller ett fascistiskt tänkande där demokratiska spelregler sätts ur spel.

Jag vill inte ha det så; jag tror ärligt talat att de själva inte vill ha det så heller. Jag menar, kommer jag hem till någon av dem maskerad tillsammans med några maskerade kamrater för att vi vill förhöja stämningen med att tända bengaler, så skulle det inte bara u dubbel bemärkelse ta hus i helsike utan också bli en lätt obekväm stämning hos värden och hans vänner.

Ungefär samtidigt som klockan slår sju och lagen ska promenera in på plan sprakar det till i högtalarna och en osäker röst hasplar ur sig att det inte kommer bli någon match om det finns några maskerade på läktarna och om bengaler tänd.

Då tänds bengalerna, under några sekunder håller dessa sportens ”hjältar” sina facklor i händerna innan publikhavet delar sig på kommande och de smiter högre upp på läktarna och demaskerar sig.

Ja, polisen och vakter står och tittar på dem innan allt sker. Ett spel för galleriet, förstås. Men en pinsam flathet.

Rimligtvis ska informationen om att matchen inte kommer spelas om det finns några maskerade på läktarna (ergo, är de maskerade är det för att tända bengaler eller skapa kaos).

Det pratas om att tålamod är en dygd, men rimligtvis måste effekten bli att resterande av klacken och publiken inte vill missa sin match på grund av några som vill skapa en läktarkultur utanför bestämmelserna. Rätt enkelt, egentligen.

Ingen våld behövs, inga vattenkanoner, utan bara denna enkla retorik där grupptrycket får göra jobbet.

Och tro mig, Blåvittklacken gör ett fantastiskt jobb, de behöver inte ytterligare glöd och rök.

Ett rökigt tifo. Foto: KAI MARTIN

Matchen…?

Jag såg ett gästande lag som borde ha avgjort den här tillställning tidigt. Att få en gratisbjudningen av Anders Svensson inledningsvis, som Gustav Engvall fick måste förvaltas på den här nivån. Likadant Riku Riskis chans på en liknande bjuden från en generös Svensson. Att laget sedan inte jobbat bättre med sina fina anfallsvapen i form av kantlöparna Emil Samuelsson och Haitam Aleesami; de gör ett strålande jobb, skapar chanser gång efter annan, lyckas med inlägg ur knappa och överraskande omständigheter gång efter annan.

Men i straffområdet är medspelarna för centralt placerade och gärna med en övervikt mot första stolpen. Med större spridning och tydligare direktiv hos spelarna skulle chanserna öka där Samuelsson och Aleesami mer kan variera sina inlägg; kort, långt, mellan och oroa än mer i straffområdet.

Mot slutet sa jag till min bänkgranne att den här matchen går inte sluta mållös. Strax efter får Elfsborg en frispark lite onödigt och förvaltar den genom Anders Svensson precisa löpning i djupled och lika precisa nick i mål fram John Alvåges nävar. Mål där i 87 minuten skulle räckt och Svensson borde blivit matchhjälte. Nu blev det en straff efter en missad frispark till Elfsborgs fördel och guldstriden är lika fantastiskt dramatisk som man kan hoppas – oavsett vem man håller på.

IFK Göteborg har en spännande månad att se fram emot och tufft motstånd där man kan tycka att en del matcher är givna vinster. Men så enkelt är det ju inte. Dessutom med de knalltuffa bortamatcherna mot Djurgården och AIK:

Måndag 28 september IFK Göteborg–Sundsvall

Söndag 4 oktober IFK Göteborg–Halmstad

Måndag 19 oktober Djurgården–IFK Göteborg

Måndag 26 oktober AIK–IFK Göteborg

Lördag 31 oktober (finalomgången) IFK Göteborg–Kalmar

Kära GP – för i helvete!

Posted on september 25, 2015 av Kai Martin

I 35 har jag haft en GP prenumeration.

Ja, jag har varit medveten om att jag har haft förmånen om att ha haft den i tjänsten. GP har kommit om mornarna som en klockan (nåja, nästan). I ur och skur har tidningsbuden strävat inte bara till min brevlåda utan till många likasinnade, vi som trivs med en tidning om morgonen vid frukostbordet.

Jag är också medveten om att min prenumeration nu håller på att ticka på sina sista dagar (ni försökte förra året på grund av att min arbetsgivare bröt ett ingånget avtal). Men nu ska alltså förhållandena förändras.

Men, för i helvete GP,! Hur tänker ni?

Ett adjöbrev utan prut eller möjligheter, utan information. Nada, nada. Foto: KAI MARTIN

Så fick jag igår, torsdag ett mejlat brev från er prenumerationsavdelning som är oförskämt.

Jag har alltså varit prenumerant i 35 år och har för avsikt att fortsätta av den enkla anledningen att jag trivs med en papperstidning till frukostbordet, jag håller inte med om att som står skrivet, delar inte varje skribents åsikter, men så är det, jag måste få utmana mina tankar, mina åsikter och mitt kunnande vill jag fortsätta utvidga precis som min allmänbildning.

Jag är av den åsikten att jag gör det bästa via papperstidningen; visst webben bjuder på sina möjligheter, men ger mig inte samma läsro.

Så får jag alltså detta brev av er som är ett fait accompli, ett adjö utan inbjudan till att komma tillbaka.

Ja, det står att jag kan ångra mig, men det är en inbjudning med armbågen. Jag storknar.

Dessutom, en väsentlig uppgift saknas. När upphör min prenumeration.

Om GP frågar mig är den sista dagen den 30 september då min anställning på GT är över. Men det vet jag ingenting om.

Jag har förstått att ni bryr er allt mindre om era läsare som fortfarande tycker om papperstidningen. Servicen från prenumerationsavdelningen är usel, så bristfällig att jag baxnar.

Uteblivna tidningar (det kan hända den bäste) går inte att få, utan istället förlängs prenumerationen. Kommunikationen med prenumerationsavdelningen är krånglig och inte hjälpsam, trots att det borde vara tvärt om.

GP, ni borde älska era läsare och inte se dem som ett besvär.

En kärleksförklaring

Posted on september 22, 2015 av Kai Martin

En smärtsam höst – en bit på väg mot det ljuva livet. Foto: KAI MARTIN

Den här bilden är på samma gång bilden av kärlek och smärta. En del får för sig att det är förenligt, att vill man vara fin får man lida pin, att man i en relation ska få stå ut med ont, att ett slag är ett slag och sedan glömt.

Jag tror inte på det. Jag tror på kärleken.

Men just här gör det ont och det beror inte på att bilden är tagen i Stockholm.

Hösten 2011 hade kastat om tillvaron fullständigt för mig. Efter löfte från min högste chef om en satsning på mig som journalist på GT blev jag grundligen lurad och skändligen omplacerad som sportreporter. Jag var i chock; jag som hade jobbat så hårt som ensam nöjesreporter, gjort ett gott jobb, kanske mer än så och trots att jag gick på knäna så var det ändå det, som man så populärt säger,som jag brann för. Min arbetstid var långt över den förväntade, tillgången på mig konstant.

Nå, min kloka käraste visste att väga ord, visste att stötta mig, visste att förklara, bota och lindra. Hon kunde med klokhet lotsa mig rätt i detta töcken där jag virrigt försökte navigera. Jag blev sportreporter, på bilden ovan hade jag precis gjort mitt första pass, gjort min första intervju med den logiska frågan till Blåvitts stjärna Tobias Hysén: ”Hur känns det”.

Jag hade sedan tidigare nekat min käraste äktenskap för jag har varit gift en gång och det fick räcka.

Men… jag har i livet lärt mig att prestige är något för de styvnackade och jag vill inte räknas dit.

Sedan tidigare hade vi (jag) bokat biljetter till Paul McCartneys konsert i Globen 10 december, dagen innan skulle vi se ”Spamalot”, Monty Pythonmusikalen som vi delvis missade på grund av min sjukdom i New York 2008. Jag hade, min käraste helt ovetande, också bestämt mig för att fria till henne och dagen var väl vald detta år då alla skulle göra något speciellt 2011-11-11. Ett datum som, vid beslut, sedan länge passerats.

Vi bodde vid denna tiden på skilda håll; hon i Mölndal, jag i Göteborg. Ett berg skilde oss åt, det var också den enda. Den närhet jag kände och känner med henne är exklusiv; hon gör mig lycklig.

Decembersnön hade slagit till på morgon när vi skulle mötas på Göteborg central. Snö i december i Göteborg blir också snart slask. På vägen mot pendeltåget in mot Göteborg klev min älskade över en stor slaskpöl och det drog till i ryggen. Med möda tog hon sig till perrongen, till tåget och till mig. När vi träffades brast hon i gråt; smärtan var stor, ihärdig och brutal.

Hon kunde knappt sitta under uppfärden, höll gott humör när vid åt middag tillsammans med en vän på hotell Terminus restaurang Kasper, mitt emot centralen. Jag tror att vi hade promenerat till Gamla stan där vi lånat en lägenhet på Lilla Hoparegränd, lämnat vårt bagage där och gått tillbaka. Maten var god, kanske åt hon inte med så god aptit, men det var trevligt en stund innan föreställningen. Jag vet att hon inte drack för hon hade tagit smärtstillande. ”Spamalot” var god underhållning, men hon grät i pausen; smärtan var för stor.

Vi älskar försiktigt när vi kommit till lägenheten, somnar i varandras famn, ömt… Men hennes sömn blir orolig och smärtfylld. På morgonen tvingas vi åka till Södersjukhuset med taxi. Det blir en hel dag där, jag pausar, promenerar förvirrat Söder runt innan jag återvänder. Hon är diagnosticerad med ett diskbråck, smärtstillande och vidare åtgärder i Göteborg. Vi går försiktigt längs Söders gator mot Gamla stan, in på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan. Min aptit är stor, hennes mindre; jag dricker vin, inte hon. Vi fortsätter tillbaka till Söder, går i butiker, hon är tapper när mörkret faller och vi promenerar hela vägen till Globen och underhålls senare av Beatleslegendaren.

Hemresan går, men det gör ont i mig att se henne ha så ont. Ett sätt att dela smärta, om det nu någonsin går.

Måndag den 12 december har hon ett läkarbesök. Det blir ett till den 13 december, på Luciadagen.

Min plan är hotad, men ingenting – har jag lovat mig – ska hindra mig. Jag har köpt blommor, en rejäl, vacker kvast höstblommor, och fått ringar inslagna av min kusin, juveleraren i Mölndal.

Jag skjutsar henne till Sahlgrenska, kör in i garaget. I bagageutrymmet i bilen ligger blommorna, i fick i rocken ligger ringarna.

Klockan är två, hennes läkartid är 14.30.

Vi går i de korridorer som är så bekanta för henne på grund av den sjukdom hon lever med. Hon vill visa mig environgerna, pekar och förklarar. Hon vill dra mig vidare, men klockan har passerat tio över två. Jag tvekar, sluter henne i min famn, står där tyst och tar sedan upp mobilen.

Ser klockan, räknar sakta. Hon vrider sig, inte för att hon inte uppskattar min närhet, men för att stunden blir för lång.

Så…

År 11, månad 12, dag 13, klockan 14.15 frågar jag henne om hon vill bli min.

Tystnaden är stor. Hon tittar förvirrat innan och, kanske 14.15 och 16 svarar hon ”Ja, ja, ja!”.

Vi firar med fika, hon har fått blommorna när vi kommer till bilen, har åkt vidare till Mölndal och är på ett kafé. Vi samlar senare våra barn och i hennes smärta och min blues finns en glädje; i detta själsliga mörkerväder har solen brutit in, vi hittar ljuset, vi har varann, vi älskar varandra och det vi har; det som är det viktigaste i en relation har vi. Starkt! Hett! Levande!

Det vill vi bevara och besegla.

Våren 2012 blir vi sambor.

Sommaren 2012 planeras det för bröllop.

Vi vigs på kajkanten utanför Novohotell den 22 september 2012; en gråmulen höstdag med regnstänk hindrar inte några luttrade, inte evigt älskande heller. Vi säger ja där inför släkt och vänner. Efter ceremonin sjunger jag Kim Larsens ”Kvinde min” på danska, men i favoritsångaren Lars Hugs version, min vän Mattias Bylund ackompanjerar. Det är en överraskning som håller, min hustru blir rörd, så också jag som var rädd att brista i gråt och det blev fint även om mina danska släktingar inte öste beröm över mig för min danska.

Eftermiddagen blir kväll, middagen för de närmaste blir nu ett kalas för alla våra vänner när ytterligare dörrar öppnas. Kaffe och bröllopstårta, bröllopsvals till Melody Gardots ”Our love is easy”…

Vi är där nu, tre år senare, i den ljuvaste av föreningar och i en kärlek som är enkel också i den mest komplicerade av tider.

Jag älskar dig! För evigt!

En kvinna svår att inte älska – här alldeles nygift. Foto: JONAS EKLÖF

Den långa resan

Posted on september 20, 2015 av Kai Martin

Resans mål – eller delmål. Foto: KAI MARTIN

En resa har alltid sin start. Min knarrade igång förrförra tisdagen och jag har inte landat än.

Målet var Stockholm. Biljetten med SJ var betald, spårvagnen kom i god tid, jag var klädd i min Pierre Cardinkostym, den brun och vitrandiga 500 kronor på Stadsmissionen i Frölunda, promenadriktiga brougeskor/kängor Paulo Sartori (rea fynd 700 kronor någonting), vit skjorta (Bosweel & son 50 danska kr på loppis), Atlas desingslips, rödrutig, smal (10 kronor på Erikshjälpen) samt den fina Stetsonkepsen i siden, inköpt på JJ Hat center i NY för knappt 700 kronor (vill jag minnas). Den gamla läderväskan, arv från min exfru, var lätt packad med ytterligare en kostym (Oscar Jacobson, rutig tweed, dito väst, en grönrandig Morrisskjorta, en grönrandig Atlas designslips, bred). Över axeln hänger en läderväska inhandlad på Åhaga outlet i Borås, 200 kronor. Ett kap visade det sig då jag var i en butik för ett tag sedan som sålde just sådana. Ytterligare en nolla ska läggas till, egentligen. Nå…Jag var redo för resan.

På centralen noterade jag att tiggeriet inte var i paritet med den senaste Stockholmsresan i mars. Tåget gick som klockan, i höjd med Skövde försökte jag få min son att komma ner till perrongen för ett snabbt hej (han studerar där), men nej. Tåget gick med fart genom det svindlande, vida, öppna landskapet som en del vill sluta för sig själva.

Jag reser fritt, har ett bestämt mål, en uppgift fjärran den de har som flyr från ett krigshärjat land som tvingar människor från hem och en anständigt liv.

Stockholm breder ut sig med sin skönhet. Jag upphör aldrig att förvånas, närheten till vattnet, broarna; en kittling som jag burit sedan barnsben.

Jag kommer fram vid tretiden, promenerar Klarabergsgatan, in på Systemet för lite gratifikationer och vidare till Stadsteaterns sceningång där jag står och väntar med mitt bagage. Min vän kommer ut och vi promenerar, samtalande, genom Stockholm hem till hans lägenhet, där jag ska inkvarteras för ett dygn.

Han har premiär för en föreställning, som jag ska skriva om senare, på torsdag. Genrep inför publik denna tisdag och jag har fått biljetter. Ja, två. Men jag hittar ingen att gå med, så det blir ensam. Vi äter mat innan, ett glas vin för mig, fortsatt trevligt umgänge och vidare till teatern. På vägen hör jag någon ropa mitt namn, en hockeykompis som har lägenhet i närheten. Vi pratar en stund; han är på väg, vi också.

Min vän behöver vara på teatern i tid för smink och kostym. Jag har någon timme över. Promenerar omkring på gator jag känner. Slinker in på NK, men känner att det inte finns något som lockar och att jag dessutom banne mig ser hetast ut i stan med min outfit.

Noterar också att Stockholm inte hämtat sig efter den 3 september 1967. I tunnelbanan och på gatorna håller promenerande gärna till vänster, men man är väl lite eljest i huvudstaden, men så blir det också en kulturkrock för en annan som gärna styr mot höger…

Kommer in i foajén via entrén vid Drottninggatan i höjd med Sergels Torg. Lill Lindfors tittar på mig, men jag hinner knappt titta tillbaka förrän hon går in den vägen jag senare ska gå. Vet att hon repar för sin roll som fräulein Schneider i ”Cabaret” på Stockholms stadsteater.

Väl inne, i väntan på insläpp, nödgas jag gå fram till henne. Jag tackar för musiken och berättar att jag lyssnat på henne sedan jag var barn, att jag lekt sanning och konsekvens till hennes ”Du är den ende”, ensam med klasskamraterna Sandra och Margareta.

Hon tackar och jag får rösten, vilken röst, sensuell, som en smekning, rätt in, utan omvägar, i mitt öra.

Efter föreställningen väntar jag åter utanför sceningången. Skådespelare efter skådespelare kommer. Bland annat huvudrollsinnehavaren, den kvinnliga, som jag upptäckte i en kortfilm under filmfestivalen i vintras. Hon ler vackert, jag ler tillbaka. Blir upprymd.

Min vän och jag slår följe hemåt. Vi noterar att det är släkt i lägenhet, när vi kikar upp mot den från gatan. Vi promenerar vidare till ett O’Leareys, går in för en bit mat och för att följa matchen Sverige–Österrike och får plats, får mat och blir fnissigt besvikna på landslagets usla insats.

Vi går hem, vännens sambo har vaknat efter att ha nattat sitt barn. Hon tar danssteg i köket, danssteg hon lärt sig vid en kurs och jag blir danssugen, vill också lära mig.

Natten kommer, jag sluts i dess famn på den madrass som blivit mitt hem för några timmar. Vaknar tidigt, gör min morgontoalett, klär mig i min Oscar Jacobsonsvid, gör familjen sällskap i köket vid frukosten och tar sedan adjö.

Så promenad mot Söder, genom det centrala Stockholm, springer vid Nybrokajen in i en kollega som också var på Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund. Vi pratas vid i all hast innan jag raskar vidare.

Mitt mål är en kurs i sociala medier med start nio noll och noll. Jag kommer dit svettig tio över, får en kopp te och en servett att badda min panna.

Kursen är bra, jag blir insatt i möjligheten med marknadsföring via sociala medier – Facebook, Twitter, Instagram, Youtube, Linkedin, Pinterest…

Vi pausar för rastning av hund, vi pausar för lunch, jag tar en promenad; varje pass är intensivt och mot slutet går ögonen i kors. Men jag lär mig och lär mig fortfarande, som livet självt.

Och jag inbillar mig att det kan komma mig till gagn inför kommande jobbsök.

Så är det över. Jag promenerar på Söder, in och ut ur lite second handbutiker, nedför Götgatan, förbi Medborgarplatsen, Göta, in på Skånegatan, passerar Pet Sounds skyltfönster, går in på Stadsmissionen, uppför Nytorgsgatan, förbi Folkungagatan, nedför Tjärhovsgatan mot Renstiernas gata och mot utsikten där Katarinavägen sluter an, den vidunderliga, ut över fjärden, över Stockholm…

Promenerar ned mot sorgebarnet Slussen, genom Gamla stan via Stora Nygatan, Riddarhusgränd och Vasabron mot Centralstation. Jag promenerar makligt, har tid på mig innan tåget mot Göteborg går och inser att jag behöver äta; jag gör mig besviken, hamnar på McDonalds.

Tittar på tavlan var tåget ska gå, sätter mig på en bänk vid perrongen och ser folk komma och gå. Inser med tio minuter kvar att jag är på fel perrong, hastar rätt och in kommer tåget, jag tar plats och åter i tid tickar tåget hem mot staden jag kommer ifrån.

Badmannen. Foto: KAI MARTIN

Det är skönt att komma hem. Men det är bara för att andas lite och byta skor och kläder. Z har bokat tid hos en väninna för fotvård. Det blir på eftermiddagen och jag har mycket att göra innan jag ska ta mig till min hustrus arbete för avfärd.

Jag hinner inte med allt, men hinner ta bussen i god tid, men saknar marginaler att gå som jag först tänkt.

Får vänta i eftermiddagssolen innan hon kommer och vi kan styra söderut mot Gottskär, där väninnan har sin praktik. Jag blir ompysslad först, fötterna får den vård de behöver och när Z kommer tillbaka är jag snudd på klar.

Jag tar en promenad efter att vi löst av varandra. Går ned mot hamnen där en regatta startat, promenerar vidare mot Utholmen där jag en gång gått i simskola. Går ut på klipporna, är ensam och bestämmer mig för att ta av mig mina kläder, hoppar i för ett kort dopp, sol- och vindtorkar på klipporna innan jag tar på mig och går tillbaka. Tar en sväng förbi min kusins hus, knackar på och får en pratstund med hennes man innan det är dags att återvända till fotvårdspraktiken och Z. Vi åker hem, lagar mat, packar – hon för en resa och jag för hockeyträningen – och när jag kommer hem ligger Z och sover, snart också jag.

Upp tidigt för hockeyspel, därefter hem, packar. Vi ska till Stockholm på bröllop på lördagen och vi vill inte klämma in äventyret under en dag. Så på eftermiddagen far vi. Jag hämtar sönerna, åker vidare för att fiska upp hustrun, inser att jag glömt en viktig pryl hemma, tankar, hämtar prylen, hämtar hustrun och vi far mot Stockholm via Borås och Jönköping. Resan går bra, ett stopp vid Vätterled, lite mat och vidare norrut. Z har tagit över ratten och jag vilar lite, vi byts av strax efter Nyköping och jag lotsar oss rätt i Stockholm, men kör – precis som då bandet åkte upp i augusti – fel på ett vis jag aldrig gjort.

Hotellet ligger i Alvik, strax bredvid där festen ska vara. Det är min systerson som ska vigas med sin fantastiska käraste. på hotellet är hans syskon med familjer inkvarterade, så också min syster och svåger. Det blir lite umgänge innan vi somnar in i det sedan tidigare incheckade hotellrummet, ett gigantiskt rum med mer än väl plats för oss fyra.

Morgon, frukost och tur med tunnelbana in till Stockholm. Vi byter vid Fridhemsplan för tåg mot Kungsträdgården, går mot Berzelii park mot Nybrogatan, tittar in på Nordiska Galleriet för inspiration till de lyckliga tu. Men det blir Svensk tenn på Strandvägen och presenter där.

En kaffe i Berzelli park, ljumma vindar blåser, orolig himmel som håller sig från regn och efter fikat promenerar vi vidare. På Kungsgatan köper Z en laddare till sin mobil, vid Hötorget köper vi kort och penna, viker av vid Drottninggatan, går in Whyreds outlet och äldste sonen hittar ingen snusnäsduk, men jag ett par grönblommiga byxor (Liberty) för 500 kronor som jag tackar ja till. Vi fortsätter uppför Drottninggatan, förbi alla Strindbergcitat i gatat, förbi Blå tornet och in i Tegnérlunden, porträtterande vid gigantens staty och vidare mot Upplandsgatans möjligheter.

Två giganter i Tegnérlunden. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i en välsorterad secondhandbutik, fortsätter efter lite provande till andra butiker. I en kemtvätt finner äldste sonen sin vita snusnäsduk, vi går in i en antikaffär för en kik, går mot Flippin’ burgers på Obseravtoriegatan, men stället är populärt, kö vid lunchtid och jag smiter endast in för ett toabesök. Ute på gatan träffar jag en gammal favorit, Claes Bondelid, med son och pratar en stund innan vi båda tvingas bryta upp.

Vi tar tunnelbanan västerut från Odenplan, äter snabbmat – jag en tunnbrödsrulle – vid Alvik innan vi softar en smula för att förbereda oss för bröllopet.

Alla snajsar till sig och vi håller tidsschemat, är på plats vid Stadshuset i god tid. Det är där paret ska gifta sig och de är inte ensamma. I den alltmer stadiga vinden sliter prinsessliknande brudar med sina kreationer och frisyrer.

Vid fyra kommer de nyvigda, de som vi ska ägna uppmärksamhet åt. De är vackra, hon fantastisk med frisyr och klänning i harmoni med leendet, båda lyckligt strålande.

Det tas bilder innan det är dags för båtfärden över Riddarfjärden.

Lyckliga tu med gäster. Foto: KAI MARTIN

Resan ska gå över vattnet till festplatsen. Vinden sliter i festsällskapet och båten som ska sluka oss alla blir snabbt trång, men vi sitter tryggt. På Riddarfjärden är det regatta för katamaraner och det går undan. Vår skeppar håller sig med god marginal vid sidan om, det är ett vackert skådespel. Båten stävar under Västerbron, söder om Lilla och framför allt Stora Essingens fashionabla kåkar i strandbrynet, där jag inte kan låta bli att undra över strandskydd och hur små, tidigare sommarkåkar kunnat bli nya, jättehus. Men det är vackert.

Man på Riddarfjärden. Foto: PAUL LÖWEN-ÅBERG

Vi kommer fram till Bromma Marinservice, där min farfar en gång hade sin båt Galatea. Lite längre upp bodde de, på Strömkarlsvägen, mina farföräldrar, med utsikt från balkongen över Mälaren. Fint. Vi landar emellertid lite norr upp för att kliva av vid Sjöpaviljongen, där festen ska hållas. Lyckligtvis nära hotellet, för där ligger presenten som vi glömde ta med oss.

Det blir ett underbart party, hyllningstal, skratt och glädjegråt. god mat och dans. Ingen var missnöjd när stället stängde vid ettiden.

På morgonen skulle presenterna öppnas i frukostmatsalen. Frukost först, presenter sedan. Det blev en ansenlig mängd inför publik, uppskattat och på pricken vad som gick hem.

Så packande för hemresan, in i bilen och en lite omväg. Jag körde Alviksvägen ner, förbi Strömkarlsvägen, vidare mot Djurclouvägen där min faster, farbror och kusiner både tidigt, sedan Ålstensgatan där farfar och farmor bodde till i början på 70-talet i de klassiska skolåderadhusen, mitt emot Per Albin Hanson bostad. Jag har inte varit där på många, många år, hittar väl, men förlorar mig när jag ska försöka pricka nästa adress, Brötvägen dit min faster med familj flyttade. Det är svindlande kåkar och gator, hus efter hus i ett myller av rikedom. Vi fortsätter för att försöka finna pojkarnas mormors barndomshem på Lokattsvägen, hittar gatan, men inte huset; det är för länge sedan för minnet.

Ett anrikt boende i en förort till Stockholm. Foto: ZEBA LÖWEN-ÅBERG

Så hem via E18. Vi lämnar Stockholm bakom oss, styr med fart mot Örebro, förbi mot Skövde, där äldste sonen ska av, äter hamburgare hemma hos honom för en kort rast, far vidare mot Göteborg, släpper av yngste sonen innan vid landar en hemma.

Men bara för en stund. Köpenhamn väntar och det bums. Vi packar om, tar med oss nödvändiga saker. Z:s fars Shuregardrum på 18 kvadratmeter och med mer än tre meter i höjd smockat med ting. Det ska gås igenom, packas om, hämtas till auktionsverk, ett annat ska komma och kika för eventuellt omhändertagande, Z:s syskon ska se vad som önskas sparas. Jo, det kommer bli mycket.

Så far vi, kommer trötta ner strax innan tio. Jag stupar i säng placerad i rummet vi får låna hos Z:s storasyster. Upp på måndagsmorgon, morgonmad, arbetskläder skiftar vi på plats i Herlev och så igång. Vi jobbar effektivt, Z och jag. Det är mycket som ska gås igenom och vi hade gjort ett förberedande arbete någon vecka tidigare. Vi skjutsar till Bruun-Rasmusen, det fina auktionsverket; lite mattor, någon spegel och tavla, Tillbaka till Herlev, till tippen med skräp, genomgång och kik. Vi blir klara sent, kroppen värker, vi äter en bit, jag tar ett glas vin, kanske två, blir trött och somnar för en ny arbetsdag.

Vi har tur med vädret. När vi skulle sluta på måndagskvällen kom regnet, innan dess uppehåll.

På tisdagen likaså.

Vi blir klara tidigt. Københavns auktioner är där och tittar, bestämmer sig, till Z:s stora lättnad, att ta allt som vi inte önskar. Vi fyller bilen, åker till Bagsværd, där vi bor, duschar och gör oss fina. Min gudson har precis fyllt 30 år, det ska firas. När vi lämnar lägenheten för tåget in till Byen, åskar det och vräker ner kastskurar. Vi står skydd under några träd innan uppehållet som tar oss till station.

Tåget kommer precis, är fullt och vi kliver av på Hovedbanegården där ett stort område är avgränsat för flyktingar. Regnet utanför är ihållande, vi tar sats, går med fart mot Vesterbrogade och promenerar västerut mot Madklubben, en restaurang som Z hittat som kan passa.

Det är väl frekventerat. Gudsonen, som kommer från hemorten Malmö, dyker upp på klockslaget. Vi tar en drink, beställer mat. En meny för gudsonen och mig, specialkost till min på diet gående hustru. Det smakar förnämligt, men servicen är rörig och när vi ska få desserten dröjer det nära en halvtimme, trots påstötning.

Men det blir en fin kväll med umgänge med en fin gudson.

En fin man på en fin krog med rörig servering. Foto: KAI MARTIN

Jag söker mig till toaletten längst in i lokalen, en halvtrappa upp, finner handikapptoan, smiter in på den istället för ytterligare trappor upp för herr- och damrummen. Slår mig, då jag är färdig; hur kommer någon med rullstol eller med svårighet att gå, den där halvtrappan upp. Det finns ingen ramp, inga hjälpmedel, ingen hiss…?

Vi går ut i Köpenhamnskvällen där regnet och blåsten inte viker. Neonen glittrar, gudsonen och Z samtalar Vesterbrogade mot stationen. Jag försöker köpa biljett till Z och mig för att komma hem, men systemet kraschar och jag får inga biljetter. Vi tar tåget ändå, beredd på det värsta. En vackert klädd kvinna kommer ombord. Jag plåtar henne i smyg. Vi kommer hem. Jag somnar med en kropp som värker.

Onsdag morgon, morgonmad tidigt, jag går ner till bilen för att hämta upp det som ska stanna i systerns lägenhet. Blir svettig, tar en dusch. Då knackar Z på dörren och vi måste bege oss på stört till lagret. Flyttgubbarna är redan på plats och vi måste rädda hem det sista av önskemål från Z och hennes systrar.

Vi kommer när två man håller på att baxa in de två skåp som ska flytta. Z är trevlig, som alltid, social som få och begynner att prata och förklara. Jag plockar undan, lastar bilen och försöker på knagglig och, visar det sig senare, fel danska att konversera med en av de två männen; han ler lite avmätt, men svarar artigt.

Vi är färdiga. Rummet töms. Z har gjort en logistiskt under och ett ok från hennes axlar lastas av. Vi åker till hennes far, hämtar honom, hämtar ett släp som vi hyrt, hämtar en tavla som ska säljas på auktion, åker till Bruun-Rasmusen i Nordhavn för leverans; tavlan blir bedömd och värderad, Z far är trött, men glad att få vara med. Vi lämnar släpet, far vidare mot det hus han en gång sålt i Hellerup, som nu är gediget renoverat. Z har funnit ritningar på huset och knackar på för att höra om nye ägaren är intresserad. Det är han och guidar oss samtidigt i trädgården, som blivit elegant gjord sedan senast vi var där.

Z:s far orkar inte titta, det är för känslomässigt svårt. Men den glass som vi bjuder på anrika Lydolps isbar på Strandvejen får honom att tina, även om vinden sliter i oss. Så åker vi till Z:s fars boende, trångt och illa skött för en man som inte längre orkar på grund av sjukdom.

När vi lämnar brister det och jag får hålla om min tappra hustru, vackrast i världen, med ett ömt hjärta, som slitit hårt för att få ordning på både ting och känslor.

Bilen är full. Redan tidigare, efter att vi varit på förrådet en sista gång, så hade jag köpt vin till mitt nyinförskaffad vinkylskåp i källaren och rågbröd. Dofterna av de lagrade, alltför länge lagrade tingen, slår mot varandra. Vi kör norrut, stannar för en kebab vid Prøvesten i Helsingør, handlar lite mat och styr sedan mot färjan och hem, hem för första gången på riktigt på dagar och jag tänker på dem som lämnat allt; där hem är långt ifrån, kanske bara i minnet…

Fortfarande starkt, Jerka!

Posted on september 19, 2015 av Kai Martin

JERRY WILLIAMS

”Man måste lira”

!!!

Kajskjul 8, Göteborg

Bäst: Humöret.

Sämst: Det blev lite för mycket same same but different över låtvalet.

Fråga: Varför så lite av det nya, utmärkta, albumet…?

Fortfarande stark. Foto: KAI MARTIN

Han försökte lägga av för några år sedan. Gjorde en omfattande farvälturné, kom hem för att mata duvorna och fick spatt, rastade hunden oftare än hunden ville bli rastad, började klättra på väggarna. Tur då att det finns folk runt omkring som förstår bättre än att placera en gammal svensk rockikon på prydnadshyllan bland övriga inventarier.

Nej, Jerry Williams kan än. Ja, mer än så. Rösten är intakt. Humorn och humöret likaså. Han kan rocka sönder de flesta ungdomsorkestrar med sitt band inte bara genom rutin utan med en osviklig känsla för sväng och jordnära rock’n’roll.

Och ja, det svänger från Nicci Notini Wallins jazzinfluerande rock’n’rollspel på trummorna till den pricksäkra blåsorkestern med Wojtek Goral som primus motor på saxofoner. Så till den milda grad att de täta bänkraderna i det fullsatta Kajskjul 8 snart blir på tok för trånga.

Det är helt enkelt väldigt slipat och vitalt (ja, han är 73 år, men ålder är emellanåt oväsentligt i sammanhanget), visst… benföring är inte en ungdoms, men Jerka kickar vilt och effektivt ju längre den konsertartade show håller på. För det här är mer ett gig med en väl fungerande åttamannaorkester som vet att backa denna klenod.

Publiken blir så exalterat att det är tur att det inte finns något rivningstillstånd på lokalen. Jag är alltså mer reserverad, främst av två orsaker:

Jag tycker storbandsarrangemangen är finessrika, men i slutändan lite för stereotypa.
Här har Jerry Williams kommit med ett utmärkt, nytt album – varför då inte presentera det mer mer än en låt…?

En underbart underhållande kväll med Orup

Posted on september 18, 2015 av Kai Martin

VIVA LA POP

!!!!

Orup på Rondo

Göteborg

Bäst: Vilka låtar!

Sämst: ”Främling” faller ur ramen.

Fråga: Hur lyckas han få alla kvinnor att stå på rad…?

En popstilist. Foto: KAI MARTIN

När jag skulle gå för att se Orups scensuccé i Stockholm meddelades det kvällen innan att showen var inställd. Föremålet för framgången hade blivit sjuk och var tvungen att ställa in.

Räkna då in att jag otroligt gärna önskat vara på premiären på Hamburger börs för ett år sedan och ni förstår att jag har längtat.

Jo, jag har länge haft en faiblesse för denna popestikers musik, faktiskt långt före hans genombrott. För visst var hans talang och låtskrivande i förstone i fel tid när postpunken grasserade i ett svenskt 80-tal präglat av touperat hår och svarta kläder, tung, mollstämd musik.

Orup fanns där då, men missanpassad med sin pop, sin humor och sina finesser. Lyckligtvis kom han ut som en fullfjädrad popartist senare och blev välförtjänt plötsligt hela Sveriges Orup.

Så, ja, föreställningen (egentligen en väldigt välregisserad konsert) är trimmad till perfektion efter framgångarna på Stockholmsscenen.

Men visst märks det att Orups röst inte kommit igång riktigt. Stämbanden skaver emellanåt, sången kommer emellanåt inte riktigt i ton, men det är petitesser. För det som slår mig och som får mig att förtjust Instagramma att showen är en succé efter fem minuter är hur sinnrikt den är gjord. Redan från start visar han var popskåpet ska stå och han är definitivt inte ensam om det. Elva man kvinnor och man starka bandet spelar inte bara utan gör gemensam koreografi; enkla steg, förvisso, men herregud så smittande effektiv.

Redan där få Orup publiken på fötter (och herregud vad många mogna kvinnor som faller för honom) och han vilar därefter inte en sekund. Jo, han tar ner de fantastiska arrangemangen och står ensam med gitarr några nummer, pratar underhållande och markerar med klädsam genans sina machoambitioner där på 80-talet. Men fokus tappar han inte för en sekund.

Det här blir helt enkelt en underbart underhållande kväll som visar att Orup inte bara är en av de finaste låtskrivarna inom popskrået som vi har; han är dessutom en av våra starkaste underhållare. Fast visst kunde denna så välklädde man bjudit på lite fler klädbyten…?

En film som kliver ut ur duken

Posted on september 10, 2015 av Kai Martin

PARAPLYERNA I CHERBOURG

Stockholm stadsteater

Regi: Alexander Mørk-Eidem.

Scenografi: Erlend Birkeland.

Kostym: Maria Gyllenhoff.

Medverkande på scen: Lousie Peterhoff (Geneviève), Sverrir Gudnason (Guy), Kajsa Reingardt (madam Emery), Lena-Pia Bernhardsson (Elise), Josefin Ljungman (Madeleine), Niklas Hjulström (Dubourg), Jörgen Thorsson (Cassard), Peter Gardiner (Jean), Eva Rexed (prästen), Mathias Brorson (Pierre), Ulf Eklund (Aubin), Jakob Fahlstedt (Bernard), Ia Lanhhammer (madam Germain), Sandra Medina (brevbäraren), Kerstin Gabrielsosn (Celine).

Kapellmästare/musiker: Pål Svenre.

Musiker: Johan Alenius, Nils Janson och Calle Rasmusson.

Publikrep: 8 september 2015

De älskande från en film. Foto: PETRA HALLBERG

Den romantiska, vackra franska filmen ”Paraplyerna i Cherbourg” av regissör Jacques Demy har rört många sedan premiären 1964. Som musikal har den fortsatt beröra även från scen.

När Stockholm stadsteater nu återupprepar uppsättningen från 2011 är det med samma koncept, samma scenografi och kostym; återanvändning så när som på de mesta, men inte av alla i ensemblen.

Ramberättelsen om en uppsättning av musikalen ”Paraplyerna i Cherbourg” som ska göras någonstans i den svenska landsorten är fin. En gymnastiksal ställs i ordning, kläder som hämtade från filmen visas upp, kulisser snickras under gång och ”amatör”skådespelarna kommer in en efter en; det är nu ingen lätt sak att göra denna balansgång som professionell skådespelare, att spela med naivitet och ändå brinnande engagemang som vore du inte utbildad.

Jag tycker nog att det är en akt som ensemblen klarar av, Josefin Ljungman och Sandra Medina (som vid det genrep jag såg ersatt Catarina Cohen). Även Jörgen Thorson klarar det här med en karaktär som påminner om en ung, virrig Per Oskarsson.

Det är något av en scenografi påminnande om ett rysk docka över Erlend Birkelands scenbygge, lösningar bjuds som visas i modell för att senare återkomma i senare scener.

Nu är inte ramberättelsen helt given, även om slutet knyter ihop säcken. Skådespelarna är helt enkelt för drivna, för skickliga för att skapa amatörmässig teater. Uppsättningen blir som filmen, Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason blir verkligen Geneviève och Guy – oskuldsfull, övertygande ungdomskärlek blir brinnande sann och hennes vibrerande, vackra ansikte växlar skickligt mellan glädje och sorg. Kajsa Reingardt gör sin madam Emery med övertygelse.

Musiken är ett levande bidrag i denna musikal, förstås, precis som koreografin. Men upprepandet av Michel Legrands fina filmmusiktema blir till slut irriterande. Ändå klarar föreställningen att få mitt hjärta att röras och jag sugs in i levandegörandet av filmen, denna klassiker från den nya franska vågen.

Lustspel utan resonans

Posted on september 5, 2015 av Kai Martin

MARKURELLS I WADKÖPING

Göteborgs stadsteater

I rollerna: Dan Ekborg, Carina M Johansson, Mia Höglund-Melin, Johan Gry, Christer Fjellström, Sven-Åke Gustavsson, Maria Delleskog, Kerstin Andersson, Johan Karlberg, Olof, Mårtensson, Håkan Paaske, Ramtin Parvaneh samt statisterna Wilhelms Johansson och Minna Tägil

Regi: Dennis Sandin efter Hjalmar Bergmans roman, bearbetad av Dennis Magnusson

Scenografi/kostym: Stine Martinsen

Kompositör: Mikael Svanevik

Mäktig man i centrum. Foto: OLA KJELBYE

En pjäs blir som allra bäst då den sätts i sitt sammhang, Av en slump, ett lyckligt val av repertoar, en fingertoppskänslighet eller god tajming.

För en stadsteater, en stor svensk scen, är det naturligvis svårt att fånga upp tidsandan med ett program som måste sättas i god tid, där repetitioner ska paras med scenbyggen och kostymsömnad. Det är en grannlaga uppgift, det begriper till och med jag.

Men jag landade aldrig i Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Karlsson på taket” med Krister Henriksson som den excentriske Karlsson. Och jag får ingen fason på ”Markurells i Wadköping”, Hjalmar Bergmans roman från 1919 som blev pjäs elva år senare.

Jag ser inte kopplingen mellan den 6 juni 1913, den dag som pjäsen utspelar sig, och den 4 september 2015 den dag då pjäsen spelas.

Det skapas handling men ingen elektricitet, skeenden men inget aha, skratt men utan djup. Som om detta lustspel saknar botten och därför blir resonansen tunn.

Ja, jo, det är en gedigen uppsättning som har gjorts. Stine Martinsen använder snurrscenen med emfas (ja, kanske till och med för mycket) för bygget av Wadköpings yttre och inre rum. Dan Ekborg är som klipp och skuren för den burleske och koleriska Markurell. Carina M Johansson för rollen som hans hustru med fast hand, precis som Johan Gry med sin häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche och Mia Höglund-Melin fullkomligt briljerar som den lynnigt beräknande Elsa de Lorche.

Det finns alltså kvaliteter i detta småstadsdrama med komiska förtecken. Idyllen polerade yta har sina krackeleringar, sanningen är inte alltid som man tror och detta dygn av febrig aktivitet och smidande av ränker avslöjar både girighet, självupptagenhet och desperation.

Men jag har ärligt talat roligare på Vallarnas friluftteater i Falkenberg och får mer allvar och djup av Teater Trixter uppsättningar än här.

”Markurells i Wadköping” ger för lite för stunden och bjuder inte till eftertanke, tyvärr.

Mannens väg genom staden – funderingar

Posted on september 4, 2015 av Kai Martin

När han går ut genom dörren är han redan sen. Orosmolnen i världen är också orosmoln på himlen. Mannen som aldrig brukar bära paraply tar ändå med ett i den nyinförskaffade väskan, gåvan från hans blida och generösa hustru.

Han tvekar mellan cykeln, som normalt sett är hans fordon i vardagen, eller vagnen. En dryg kvart till ett möte och den mörka himlen avgör, det blir vagnen.

Han hastar mot hållplatsen. Ser en vagn, som hade klätt hans pressade tidsschema, lämna perrongen. Men han behöver inte vänta länge. Nästa linje glider in och när han väl är på plats, efter att effektivt utnyttjat tiden till några SMS av tjänstekaraktär, kommer han till sin psykolog med minuter till godo och precis framme kom regnet utan att han behövde fälla upp paraplyet.

Det blir en timme som rusar iväg i tankar, minnen, klargörande, förhoppningar och frågor. Det är en man som är som ett frågetecken som behöver rätas ut, det kan ta tid; ingen vet när förvandlingen sker, ingen vet om det någonsin blir så. Men mannen är, oavsett vilket, stadd i förändring.

Han lämnar den trivsamma lokalen, lyfter från fåtöljen, går på toaletten och ut på gatan. Regnet har sprejat gator och trottoarer, men håller sig nu i schack. Han går ned mot stan, över dess kullar, genom dess parker, andas den klorofyllfyllda luften, syremättad, fuktig. Går med tankar och tankar går med honom.

Han kan inte låta bli att gripas av den rådande flyktingströmmen, människor på flykt från krig och nöd och ett rikt land, som det han lever i, hyser njugga människor som i allt större skaror tillber ett parti med så gravt fascistiska rötter att det borde var klart och tydligt att det det inte är en vän att hålla i handen – oavsett hur det blåser.

Han försöker få in detta i sin arma skalle samtidigt som han passerar en skola med barn som korsar gatan utanför vaktade av en lärare. På håll ser han en vän som jobbar just där och som är ett slags väktare, även han, över barnen. Så som det ska vara, så som det ska vara för alla människor om man har en minsta gnutta humanism inom kropp och själ, hjärta och hjärna.

Det språkas vid efter en kram, stämmer hastigt av varandra innan båda männen går vidare. Nedför backen löper man en man uppför, blank av svett och med tunga steg. Det blir ett nytt möte, en vän som mannen inte sett på många år på grund av att vännen bott utomlands under flera år. Nu har han kommit hem, söker arbete och söker formen efter en, kanske, lättjefylld sommar i kärlekens tecken.

Det tar farväl av varandra och mannen går vidare. Går bakvägar och framvägar, utanför Handelshögskolan ser han en vacker kvinna hasta in och en man rusa ut. Återigen en vän, som inte hinner mer än skyndsamt säga hej i farten och bort sprang han medan mannen promenerade vidare.

Han var för dagen klädd prydligt; vårens fynd i form av en Armanikostym inköpt på Stadsmissionen för 250 kronor, ett plagg som sitter löst och ledigt på den 177 cm långa och 82 kg tunga kroppen, skjortan är businessliknande, en vit, smalrandig Eton isnyggt grov bomull, även den inhandlad på Stadsmissionen för 80 kronor (som ny!), till detta en Atlas Designslips, smal, orange från Erikshjälpen (10 kronor), en Boss undertröja inhandlad i Berlin under bröllopsresan precis som de ljusbruna brougskorna (fast i London), ett par flerfärgade, randiga strumpor från Morris samt en Stetsonkeps, brun i silke, inköpt i New York.

Jo, han var pråper och nu också en aning svettig när han i maklig, men ändå rask takt går in i stadens äldsta förort, en charmig arbetarstadsdel som genom aktioner räddades från rivningsdöden på 70-talet.

Han känner regnet komma, ställer sig i en port (han vägrar nyttja sitt paraply för någon hastig skur), kikar i sin mobiltelefon innan han fortsätter efter några droppars regn. Han ringer en vän som bor i närheten och de bestämmer sig för att ses dagen därpå.

Mannen viker av ned mot ett av stadens större torg som sedan några tiotal år blivit en fin piazza med kaféer, restauranger, folkliv, bussar, spårvagnar och en porlande fontän.

Så går han en av långgatorna ner mot ett annat torg som staden lyckats döda till en ful och livlös plats. Där finns mannens skräddare och hon är på plats, får se hans sammetskostym som han fyndade tidigare i somras. Hon blir förtjust, ber honom ta på sig den och börjar genast måtta och får en bild av hur kostymen ska te sig. Mannen uppskattar detta, för då blir hon en del av kreativiteten inte som yrkesarbetande utan på ett mer konstnärligt vis; kostymen blir besjälad.

Under tiden som mannen är inne hos skräddaren faller ett tungt, intensivt regn som sköljer bort smuts och damm från gator, torg och trottoarer.

Så klär mannen sig i de kläder han kom i, går ut på gatan och promenerar mot nästa torg. Nedför backen som han ska promenera uppför kommer en bekant, en kvinna, artist, författare, programledare, skönhet… Hon cyklar med försiktighet nedför backen, han stoppar henne och de pratas vid en kort stund innan hon stilla cyklar vidare och han stävar uppför den branta liden mot torget där en skivaffär ligger.

Där kliver han in, går på toaletten, för det brådskar, och går därefter in i butiken. Pratar med en expedit och därefter med en av ägarna. Mannen och ägaren har en plan, den ska iscensättas. Men först några möten.

Det bestäms när och mannen fortsätter, efter att ha orienterat sig i det nya utbudet utan att riktigt kännas sig lockad, ut på torget och nedför liden åt andra håller varifrån han kom.

Vy från en stad. Foto: KAI MARTIN

Denna bit av staden har sin charm med växlande äldre och nyare bebyggelse, byggnader som har sin historia, nya som försöker få sin. Gatan han går på brukar i staden kännetecknas som en hängmatta och han går densamme hela vägen från topp till botten och upp igen.

På vägen börjar en försiktigt känsla av hunger infinna sig och han viker av på ett mindre torg, som egentligen mest består av en parkeringsplats, för att gå in på ett hyfsat nyöppnat kafé som drivs av en vän.

Han är på plats och mannen ska precis säga hej när telefonen ringer. Han går ut, tar samtalet och avslutar det för att krama om vännen med kaféet. Han hinner beställa en lasagne innan telefonen ringer igen. Detta skriver av den enkla anledningen att telefonen inte brukar ringa speciellt ofta i mannens liv längre.

Mannen samtalar med vännen, äter lasagnen som är serverade i lagom portion – inte för mycket, inte för lite – tillsammans med en sallad och en kryddstark dressing. Mannen dricker vatten till.

En man, en mobil, ett kafé. Foto: KAI MARTIN

Han betalar för sig, går vidare med sin tankar och med världen olösta problem i sin hand. Han blir hart när påcyklad av en yngling som valt att transportera sitt fordon på trottoaren. Mannen muttrar irriterat, men fortsätter gå. Kommer ned till ytterligare ett undanskymt torg, går in på en secondhandbutik men som är för rörig för att attrahera.

Utanför lyser nu solen, temperaturen är moderat och mannen svettig till fuktigheten gräns. Undertröjan håller den värsta transpirationen på plats, det tar att gå en stadsvandring. Mannen bestämmer sig nu för något han längtat länge efter: en glass. På bara några hundra meters avstånd finns en butik specialiserad på glass och mannen går med raska steg dit, bestämmer en stor strut, kallad våffla, och ber den fyllas med smakerna hasselnöt, polka och lakrits. Det blir en försvarlig andel glass som mannen inmundigar i solen utanför butiken där han också kan se på de förslag av nybyggnation och förändringar i kvarten som planeras.

När glassen nära nog är slut promenerar han vidare, går lite annorlunda stråk än vad han brukar och med solen i sällskap lättar kanske hans tunga sinnelag.

Han fortsätter förbi vänners hus som renoverats under sommaren och efter ett rejält grundarbete nu äntligen kan bli målat. Han fortsätter sin soliga väg, förbi en butik där en tiggare sitter som han nickar till men inte ger något.

Man på väg. Foto: KAI MARTIN

Han är nu rejält varm, svetten tränger igenom till skjortan, kepsen fuktas och glansiga pärlor i pannan vittnar om denna lättare form av ansträngning. Han har någon kilometer kvar till sitt hem samtidigt som hundratals flyktingar sitter fast på en station i Ungerns huvudstad Budapest. Ett land som har haft sin försvarliga del av elände genom historien, men nu drabbats av ett synnerligen kort, närmast dement minne där de styrande njuggt behandlar människor i kris.

Några dagar senare reser sig dessa människor på en given signal och går mot den österrikiska gränsen; mannen har bara någon kilometer kvar; dessa människor har mil att gå med barn, gamla, sjuka mot ett okänt mål som kanske stavas frihet.

Det är sådant som mannen tänker på…

kaimartinblog

Om Sverige i tiden

Författare: Kai Martin