K dagen alla dagar
Misstänker att jag har haft tur. Att jag fötts under en lycklig stjärna…
Nej, jag misstänker inte. Jag är så gammal att jag är ett facit på att det är så.
Uppfostrad av två föräldrar som älskade min syster och mig, som ville skapa de bästa förutsättningarna för oss. Där mamma slet i hemmet med mat, städning och tvätt, men också var drivande i att familjen skulle komma ut och resa, för hon var en rastlös själ.
Pappa jobbade för hemmet, renoverade, fixa trädgårdar och båtar samtidigt som han hade heltidsarbete.
Eftersom han var en tidningsman hade han udda arbetstider och kunde därför på 50-talet promenera med sina barn i Slottsskogen utan att mamma var med. Något som inte såg med blida ögon från andra kvinnor, som undrade om pappa inte hade en fru som tog hand om sina barn.
Nej, det ska inte vara enkelt, trots att det egentligen är det.
Mina föräldrar balanserade sitt äktenskap och det bördor som skötsel av ett hem och en familj innebär.
Där fanns ett ansvar parat med när- och samvaro, något jag hoppas att jag lyckats förmedla till mina söner och till de barn som har fått välsignelsen att dela med Z.
När jag började arbeta på GT drev facket, ordförande var Agneta Lindblom Hulthén, en stridbar och stark kvinna, på för att löner mellan kvinnor och män på redaktionen skulle jämnas ut. En självklarhet.
Jag vet inte hur väl det lyckades, men jag tror att det föll något sånär väl ut.
Där och då förstod jag att det fanns orättvisor i lönesystem, att lika arbete inte var självklart med lika lön. Jag baxnade då för det och förstår det fortfarande inte.
Jag hade som vilsen ung man efter gymnasiet skrivit in mig på universitet för att läsa grundkurs i litteraturvetenskap. Där fanns kvinnor starkt påverkade av kvinnorörelsen som den var på 70-talet.
På en fest sjöng de snuskiga visor och vad pigor ville ha och mina oskuldsfulla öron fick sig en törn.
Inte bara män ville, även kvinnor.
En insikt som jag kämpat med genom livet att förstå, trots att just livet har gett mig svaret, det självklara, att det är så.
Kanske placerad jag kvinnor på en piedestal, oskuldsförklarade dem, gjorde dem rena och skira, istället för att se dem som just människor av kött och blod. Men samtidigt var jag oerhört förtjust i kvinnor, blev redan som liten knatte förälskad och ibland blev det min lindring när jag plågad av oändliga öroninflammationer fick vård av någon sköterska på Sahlgrenskas öron-, näs- och halsklinik.
Jag lekte gärna med flickor, förstod aldrig varför jag inte kunde göra det. Men väl i skolan upphörde det, men inte mitt intresse för tjejerna. Leken blev sanning och konsekvens, ryska posten och trevande fram till utforskandet av varandra i all oskuldsfullhet.
Jo, jag var tillsammans med några i högstadiet, men var också hopplöst oförmögen, så relationerna blev aldrig mer än någon kyss långa.
Det skulle dröja innan jag blev mer djärv.
Men respekten för flickor och för kvinnor har jag alltid haft och kommer alltid att ha.
Ja, respekten för människor.
Det är en självklarhet.
När jag började spela musik mötte jag kvinnor som gjorde detsamma. Punken gav den självklarheten och möten med band som Aptit, Häxfeber, Pink Champagne, Tant Strul och Elegi gav ytterligare insikter att vårda för framtiden hos den unge mannen som ville och skapade där och då.
Musiken berörde, deras infallsvinklar tog, deras erfarenheter gav mig vidare synfält…
Jag har burit med mig det.
1962, den 8 mars köpte familjen, sin första bil, en gröngul VW-bubbla. Det var Filippas namnsdag och min fantasifulla pappa döpte bilen till Filippa Löwenvagn och vi hade ”henne” i några år, som förtjänstfull följeslagare.
Så småningom kastades almanackans namnsdagar om, Siv har namnsdag i dag och Filippa kivas med Filip om uppmärksamheten den 2 maj istället.
Men 8 mars har ändå kommit att bli viktig för något som borde vara självklart att inse.
Kvinnodagen, då lite extra uppmärksamhet skapas för att sätta fokus på orättvisor mot kvinnor.
Men egentligen borde alltså denna jämlikhet vara självklar, från en människa till en annan. Det är inte så.
Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor: min mor, min mormor och min farmor, min faster och min moster, mina kusiner, min syster, min gudmor och hennes döttrar, min systers vänner, mina kvinnliga vänner och de kvinnor som jag haft förmånen att vara tillsammans med eller gift med.
Starka så till vida att de har gett intryck, skapat ett bo i mitt hjärta där respekten för deras liv och gärningar finns och gror tillsammans med mina manliga förebilder. De har stött och nött mig i livet och gett mig värderingar som är goda att stå för.
Jag är fylld av beundran för dessa kvinnor, som vill, vågar och tror, de som skapar, kreerar, verkar och är för en bättre värld för alla. De är värda att hyllas, inte bara idag utan alla dagar.
Storslagen och flerfaldigt nominerad.
kaimartinblog 