K dagen alla dagar

Misstänker att jag har haft tur. Att jag fötts under en lycklig stjärna…

Nej, jag misstänker inte. Jag är så gammal att jag är ett facit på att det är så.

Uppfostrad av två föräldrar som älskade min syster och mig, som ville skapa de bästa förutsättningarna för oss. Där mamma slet i hemmet med mat, städning och tvätt, men också var drivande i att familjen skulle komma ut och resa, för hon var en rastlös själ.

Pappa jobbade för hemmet, renoverade, fixa trädgårdar och båtar samtidigt som han hade heltidsarbete.

Eftersom han var en tidningsman hade han udda arbetstider och kunde därför på 50-talet promenera med sina barn i Slottsskogen utan att mamma var med. Något som inte såg med blida ögon från andra kvinnor, som undrade om pappa inte hade en fru som tog hand om sina barn.

Nej, det ska inte vara enkelt, trots att det egentligen är det.

Mina föräldrar balanserade sitt äktenskap och det bördor som skötsel av ett hem och en familj innebär.

Där fanns ett ansvar parat med när- och samvaro, något jag hoppas att jag lyckats förmedla till mina söner och till de barn som har fått välsignelsen att dela med Z.

När jag började arbeta på GT drev facket, ordförande var Agneta Lindblom Hulthén, en stridbar och stark kvinna, på för att löner mellan kvinnor och män på redaktionen skulle jämnas ut. En självklarhet.

Jag vet inte hur väl det lyckades, men jag tror att det föll något sånär väl ut.

Där och då förstod jag att det fanns orättvisor i lönesystem, att lika arbete inte var självklart med lika lön. Jag baxnade då för det och förstår det fortfarande inte.

Jag hade som vilsen ung man efter gymnasiet skrivit in mig på universitet för att läsa grundkurs i litteraturvetenskap. Där fanns kvinnor starkt påverkade av kvinnorörelsen som den var på 70-talet.

På en fest sjöng de snuskiga visor och vad pigor ville ha och mina oskuldsfulla öron fick sig en törn.

Inte bara män ville, även kvinnor.

En insikt som jag kämpat med genom livet att förstå, trots att just livet har gett mig svaret, det självklara, att det är så.

Kanske placerad jag kvinnor på en piedestal, oskuldsförklarade dem, gjorde dem rena och skira, istället för att se dem som just människor av kött och blod. Men samtidigt var jag oerhört förtjust i kvinnor, blev redan som liten knatte förälskad och ibland blev det min lindring när jag plågad av oändliga öroninflammationer fick vård av någon sköterska på Sahlgrenskas öron-, näs- och halsklinik.

Jag lekte gärna med flickor, förstod aldrig varför jag inte kunde göra det. Men väl i skolan upphörde det, men inte mitt intresse för tjejerna. Leken blev sanning och konsekvens, ryska posten och trevande fram till utforskandet av varandra i all oskuldsfullhet.

Jo, jag var tillsammans med några i högstadiet, men var också hopplöst oförmögen, så relationerna blev aldrig mer än någon kyss långa.

Det skulle dröja innan jag blev mer djärv.

Men respekten för flickor och för kvinnor har jag alltid haft och kommer alltid att ha.

Ja, respekten för människor.

Det är en självklarhet.

När jag började spela musik mötte jag kvinnor som gjorde detsamma. Punken gav den självklarheten och möten med band som Aptit, Häxfeber, Pink Champagne, Tant Strul och Elegi gav ytterligare insikter att vårda för framtiden hos den unge mannen som ville och skapade där och då.

Musiken berörde, deras infallsvinklar tog, deras erfarenheter gav mig vidare synfält…

Jag har burit med mig det.

1962, den 8 mars köpte familjen, sin första bil, en gröngul VW-bubbla. Det var Filippas namnsdag och min fantasifulla pappa döpte bilen till Filippa Löwenvagn och vi hade ”henne” i några år, som förtjänstfull följeslagare.

Så småningom kastades almanackans namnsdagar om, Siv har namnsdag i dag och Filippa kivas med Filip om uppmärksamheten den 2 maj istället.

Men 8 mars har ändå kommit att bli viktig för något som borde vara självklart att inse.

Kvinnodagen, då lite extra uppmärksamhet skapas för att sätta fokus på orättvisor mot kvinnor.

Men egentligen borde alltså denna jämlikhet vara självklar, från en människa till en annan. Det är inte så.

Jag har alltid varit omgiven av starka kvinnor: min mor, min mormor och min farmor, min faster och min moster, mina kusiner, min syster, min gudmor och hennes döttrar, min systers vänner, mina kvinnliga vänner och de kvinnor som jag haft förmånen att vara tillsammans med eller gift med.

Starka så till vida att de har gett intryck, skapat ett bo i mitt hjärta där respekten för deras liv och gärningar finns och gror tillsammans med mina manliga förebilder. De har stött och nött mig i livet och gett mig värderingar som är goda att stå för.

Jag är fylld av beundran för dessa kvinnor, som vill, vågar och tror, de som skapar, kreerar, verkar och är för en bättre värld för alla. De är värda att hyllas, inte bara idag utan alla dagar.

När DN kom och hälsade på

Jag vaknar tidigt.

Söndagen försöker fortfarande ruska liv i dagen och jag med den.

Ljuset har kommit. Frosten biter fortfarande.

Jag går ut. Tar stegen nedför trappan, öppnar brevlådan, fiskar upp tidningen och hinner tänka ”Palme, förstås!” när jag inser att jag har en DN i nypan.

Tidningsbudet har alltså levererat fel tidning. Istället för den sedvanliga söndagsläsningen, den invanda, med GP blir det nytänk, nya sidor, nya skribenter.

DN

En gäst ur verkligheten, en röst från då med ekon i dag.

Vad får jag då till frukosten?

Jag, som läst baklänges, det vill säga börjat bakifrån och bläddrat framåt, sedan Handelstidningens dagar. Då, då jag skolades in i tidningsläsandes med att få börja med serierna och sedan sporten.

Jo, lite nya serier, en jobbilaga som inte lockar, en kulturdel med en recension gällande Röhsska museets utställning av Lisa Larssons lergods, hon som var så kär i min far för mer än 60 år sedan att hennes käraste hotade honom med kniv. En utställning, hur som helst, som jag inte tänker missa.

En intervju om det trasiga och inte helt lättbegripliga konstnärsgeniet Lars Lerin av Hanna Hellquist, en återpublicerad anekdot av Umberto Eco, med anledning av hans frånfälle tidigare i veckan, ett gediget resereportage om Kuba och en läsvärd krönika om Olof Palme av Björn Wiman.

Det är mycket Palme i DN den här söndagen. 30 år sedan skotten föll, som tog vår dåvarande statsministers liv. Och de som oskyldigt uppvaknade trott att hat var något nytt, bara för att det grasserar på internet, blir varse att det fanns då med, illa dolt.

Första delen omfattar inte mindre än sidorna 12–27 med texter om Olof Palme, hans gärningar, teorier och redovisningar om mordet och tyckande. Lägg till kulturens tre sidor och det blir omfattande, så som det kanske bör 30 år senare i ett mordfall som berörde inte bara en hel nation, men som heller aldrig blivit uppklarat. Addera dessutom förre ministern Pierre Schoris debattinlägg om försvarspolitik med rubriken ”Fullfölj Palmes oavslutades kamp för kärnvapenfrihet” och vi kan ana att det handlar lite mer än om en skugga från någon forntid.

Sporten var blek. En dåligt skriven krönika om Lars Lagerbäck författad av Johan Esk, en stor text om Hammarbys vinst i bandyn över Sandviken i kvartsfinalens fjärde match och oavgjort i matchserien samt en underhållande, men heller inte så väl författad text om Gustav Vasas färd mot Sälen, skidåkning eller inte, rätt sträcka eller inte…?

Utrikespolitik – bland annat om Robert Mugabe som under lördagen firade sin 92-årsdag och hans befolkning svälter…

Lite allmänjournalistik – en rapport om att hjälmtvång har halverat huvudskador, främst hos barn, något också ekot tog upp i radion i morse, 14 döda svenskar i svininfluensan (har kvällstidningarna missat paniken…?), avsaknaden av experter inom kardiologi kan ge sämre vård för hjärtsjuka och MP:s krav på att ändra ny flyktinglag.

Så DN:s ledare plus chefredaktör Peter Wolodarskis Söndagskrönika, som inte behandlar Olof Palme med en rad, men beskriver flyktingfrågan från hans perspektiv, eller snarare hans familjs.

En kompakt packad tidning, men vanan är stor; jag saknar GP. Får gå till grannen och låna den…

50 år senare – eller mindre

Det var en januaridag att minnas. Solen sken. Graderna hade krupit under noll. Himlen var lika klar som den is som frusit till.

Ett Facebookmeddelande lockade mig till det självklara, att ta med mig mina skridskor, gå upp i bergen, söka mig till Näcken, eller Finns mosse som den också kallas, i Änggårdsbergen.

En kort, men brant promenad med bäckravinen som sällskap på den nu mer asfalterade stigen som leder upp i stigande.

Vi passerar den lilla gången som går mellan husen, där där det en gång rann en bäck som nu rinner genom en kulvert in i det okända. Där, där jag som barn lekte en vår dag, sökte något, klev i, blev blöt och lerig och fick ovett då jag kom hem.

Upp över den bro som är kraftig överdimensionerad för den lilla bäckens flöde, men där vi, då vattnet var fruset, kröp under, tände ljus i mörkret och lät det lilla brovalvet sluta sig om oss.

När jag ser öppningen förstår jag inte hur vi lyckades, men vi var där, skapade vår egen fantasivärld, vågade det som vi inte fick.

Uppe på Näcken ligger isen blank och klar. Den är gediget frusen, klart åkbar och jag snör på mig mina skridskor, känner skären bita i den frusna ytan, rispar upp med den vassa eggen det som naturen så vackert skapat.

Det är en känsla av frihet, de lugna, stadiga skären som bär ut på den lilla tjärnen där jag som barn ishockey spelat.

Is2

Den vackra isen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var här som min far skrattade sig fördärvad när jag försökte åka skridskor som 5-åring. ”Charlie Chaplin”, var omdömet.

Mina fotleder var veka som rön, skridskorna saknade stadga och ”benena” blev trötta.

1963 upptäckte jag ishockey på teve. En landskamp mellan Sverige och Norge på någon uterink.

Fascinationen var väckt.

1967 stod jag i mål för första gången med lånad utrustning – berättat sedan tidigare här – och snart hade jag köpt min egen. Då på Stora Dammen i Slottsskogen, men det var Näcken som fostrade mig.

Det var där som vi var varje eftermiddag efter skolan, var dag från bittida till sent spelade hockey, vi ett gäng grabbar med drömmarna som mål.

Vi hade bildat ÄIK, Änggårdens Ishockeyklubb, och tränade, spelade två, fantiserade om spel på högre nivå.

En av killarna hade en far som jobbade som vaktmästare, eller kanske trädgårdsmästare, i Botaniska trädgården, så han ombesörjde så att planen blev skottade eftersom isen vr så tjock att en lättare traktor kunde åkta ut och göra isen fri från snö.

Konerna som mål byttes strax ut mot egenhändigt snickrade målburar med ett tätt nätt för att fånga upp puckarna.

Vi var en hoper grabbar, som spelade.

Jag och Magnus stannade ofta kvar. Då vi var ensamma växte drömmarna. Vi lekte NHL. Han tog av sig sin toppluva och jag min hjälm. Om och om igen ställdes vi mot varandra med tallarna som de folkrika läktarna som beskådade vårt spel, denna envig utan slut, utan förlorare, men alltid med oss som vinnare, trots att vi var duellanter.

Vintrarna blev sämre och isen försvann. Vi fortsatte våra gärningar med landhockey. Några gick till större, riktiga klubbar, spelade i TV-pucken. Bruno, Magnus och jag kom att hamna i MPHC för divison 2- och 3-spel under några säsonger innan andra intressen tog över.

Nu, den där vinterdagen är jag på samma vatten men en annan is. Låter Z ta en bild på den plats där min far i slutet på 60-talet tog en bild där jag försöker rädda.

hockeydamm

Isduellen. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi trodde länge att det var just Magnus som var spelaren i duell mot mig, men det stämde inte. Det är en okänd kille som kommit vägen från Högsbo upp till Näcken. Hans karriär okänd.

Jag vill inte påstå att min spelstil utvecklats, men skydden har blivit bättre.

Is1

Samma plats, 37 år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Kroppen värker, men det ska den

Känner mig öm i kroppen.

Men det är rimligt.

Tränade ishockey i onsdags.

Spelade cup i helgen med start i fredags morse.

Ja, nu ska det ut.

Har haft som dröm sedan jag var liten kille och gjorde min debut som ishockeymålvakt på Stora dammen i Slottsskogen ett par lånade gröna bandymålvaktskydd, en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock. På huvudet en blå, klassisk ABC-hjälm som jag nyligen fått av farbror Sven i julklapp inhandlad på Fritidsmagasinet som låg på hörnet av Drottninggatan och Korsgatan i Göteborg, granne med den juvelerarbutik han förestod. Jag hade förmodligen också lånat en målvaktsspade.

Skotten var snälla, isare som förmodligen rann förbi mina illa stabiliserade fötter placerade i ett par skridskor utan stadga.

Det var 1967, solen sken och isen var blank; jag var skräckslaget förtjust, hade upptäckt ishockey på teve 1963 och snabbt kommit att älska målvakter.

Drömmen blev allt starkare. Jag köpte målvaktsskydd för mina surt förvärvade slantar genom försålda jultidningar. Utrustningen kompletterades, Jofa ansiktsmask, Jofa svarta benskydd, Jofa plock och stöt i vinröd galon. Axelskydd. Armbågsskydd. Suspensoar. Byxor. Ny hjälm.Hockeygrabb

Kungsbackafjorden, julen 1968. Kai i mask. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

På högstadiet satt jag och ritade serier, tre rutor, med mig som målvaktshjälte i Madison Square Garden, fullsatta läktare… Men, jag kunde ju inte ha mitt fulla efternamn på ryggen. Det fick bli mitt andra förnamn, Martin, med den kanadensiske keepern Seth Martin som förebild.

Strax efter att jag börjat spela gick kompisarna runt och knackade dörr. Det skulle bildas ett GP-pucklag av granngrabbar, Änggårdens IK och de undrade om jag ville vara med som målvakt. Såklart!

Vi tränade på Näcken, den lilla tjärnen i Änggårdsbergen, var ett rejält gäng killar i olika åldersklasser. Väl i GP-pucken var jag reserv. Göran, som var två år yngre än jag, var så mycket bättre (gick sedan till Bäcken och spelade tv-pucken 1973, var klubbens a-lagshopp innan han slutade som 18-åring). Vi mötte Kållered SK och åkte ut i första matchen. Men vi blev inbjudna att spela mot laget ute i Kållered i deras rink med naturis. Då fick jag göra min debut, 3–3 i strålande sol som jag konkurrerade med.

hockeydamm

Näcken i Änggårdsbergen, träning och åter träning. Bilden är från 1969.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi hade Frölundas tröjor, men efterhand så syddes de om. Ömma mödrar sydde över Frölundas gröna revärer mot blåa och Frölunda skiftade plats med Änggården.

Andra året (1969) som vi var med i GP-pucken var jag sjuk. Ny förlust och ÄIK skingrades för vinden. Vi fortsatte med dammhockeyn och med de växande drömmarna. Några gick till riktiga föreningar.

ÄIK

Ett lag 1969. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag försökte med Hovås, spelade någon match efter några träningar, men utan att få fäste.

I gymnasiet tränade jag med Mölndal, men var så usel att jag placerades som ickespelande femtemålvakt. Men en skolkamrat lockade över mig till Mölnlycke-Pixbo HC. En tränare tog mig till sitt hjärta och såg väl att det fanns något slags talang i den 16/17-åriga killen.

Det blev en säsong i B-juniorerna, lära och lära av misstagen. Blev bättre, tränare ville att jag skulle fortsätta kommande säsong. Spelade mot Frölundas a-juniorer och åkte på min första förnedring, förlorade med stora siffror inför mina hånskrattande kompisar på läktaren.

Men jag gav inte tappt. Blev a-lagsmålvakt. Stod i division 3, gick upp med dem i division 2, mötte Ulf Sterner som spelande tränare i Vänersborg och förra Frölundaspelarna Totte Hedlund, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm i Kungälv. Åkte på storstryk, men satte ändå en ära i att möta dessa legendarer.

1979 var MPHC:s saga över. Min forne tränare tog med mig till Tynnereds juniorlag, där jag var med som överårig. Mitt fokus hade väl skiftat, eftersom musiken slagit klorna i mig, Kai Martin & Stick! hade bildats.

Men… jag ville aldrig lämna hockeyn. Tynnereds a-lag blev verklighet, men den lades ner lagom till säsongen skulle starta 1983. Det blev Chalmers Blue McRangers, fortfarande division 3, så småningom degradering till fyran och till och med till femman.

Hockeygrabb2

Ur Schlagers novembernummer  1983 med den sjungande hockeymålvakten.

Foto: LARS TORNDAHL

Vi gjorde comeback i fyran innan jag slutade 1992 och aldrig trodde att jag skulle återvända till sporten jag brann för. En gång om året fick jag plocka på mig skydden, när Chalmers Blue McRangers utmanade de slocknade stjärnorna.

Men undrens tid var inte över. 1997 på hösten blir jag ombedd av GT att skriva om kostnader för nya respektive begagnade hockeyskydd för småglin. Halvtrist, tyckte jag, men för att muntra upp det skrev jag om en fin bok om hockeyns hall of fame och en krönika om mina drömmar, att om jag vann en ansenlig summa pengar skulle jag köpa en flång ny målvaktsutrustning och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra, stå framför spegeln och göra som jag gjorde då jag var liten.

Det publicerades på en lördag. Måndag morgon klockan nio ringer det. En röst förklarar på klockren göteborgska att han är från Frölunda och att de tänkte förverkliga mina drömmar.

Jag trodde han skämtade, men det var elitlagets marknadschef och han ville ha med mig som målvakt i den sponsorhockey de hade varannan fredag (det har utvecklats till varje fredag, men utan den lunch som tidigare bjöds). Jag tackade ja, fick låna skydd, var tvungen att skriva om min comeback och spelade i ett och ett halvt år innan suget efter ”riktig” hockey blev för stort. Min dåvarande fru sa ”ring en klubb”, efter åttonde samtalet fick jag napp, blev en i IK Raids team, kom på första träningen och möttes av kommentaren ”åh, ett såll” och på den vägen är det. Jag har varit klubben trogen sedan hösten 1999 och har för avsikt att spela min sista säsong den som kommer, det vill säga som 60-åring.

Hockeygrabb3

Sållet gör comeback. Foto: LENNART REHNMAN/GT

Det har blivit oändligt mycket hockey sedan dess. Nya skydd har köpts och jag började hösten 2000 spela morgonhockey med kamratgänget Uppbackarna. Hamnade i tidig augusti 2001 på is landslagsspelare och NHL-stjärnor som Calle Johansson, Pebben Alexandersson och Daniel Alfredsson, där jag näpsade den senare åtta gånger av åtta försök. Jag ska aldrig möta honom igen.

Jag kan spela hockey upp till fem gånger i veckan och njuter oftast, även om jag kan se topplocket gå emellanåt av besvikelse över mitt eget eller medspelarnas spel.

Men jag är med.

För knappt ett år sedan frågade jag några hockeyspelande vänner om det fanns möjlighet att åka med deras veteranlag till Kanada och det VM för klubblag som ska spelas där våren 2016.

Jag fick ja, biljetten är betald och turneringen startar första veckan i april. Den 2 april lyfter vi i Partille Oldboys för spel i Windsor, tvillingstaden till Detroit, i södra Kanada. En dröm går i uppfyllelse.

Vi försökte spela ihop oss i helgen i turneringen Tre Dagar i Götet, men blev stryklag. Fast min inledande match mot Nybro var briljant med hur mycket räddningar som helst. Hoppas den formen sitter i sig om en dryg månad.

Kai59

Glad keeper på väg mot sina drömmar. Foto: KAI MARTIN

Episk film med grym(tande) DiCaprio

FILM

The revenant

Regi: Alejandro González Iñárritu

I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck  med flera.

Musik: Ryuichi Sakamoto och Alva Noto

Foto: Emmanuel Lubezki

Längd: 156 minuter

Rev Storslagen och flerfaldigt nominerad.

Regissören Ajeandro González IIñárritu gör det inte lätt för sig. ”The revenant” (ungefär återuppstånden) är en episk film gjord med långa, sugande tagningar i den kanadensiska vildmarken. Allt filmat i naturligt ljus och oavsett väder. Naturen är en extra och viktig ingrediens, som läggs till filmen baserad på Michael Punkes roman med samma titel.

Det är vilda västern kramad till själva essensen av ondska och kärvhet. Män som strider, män som lurar, som bedrar, berusar sig, hämnas och överlever, mot all förmodan.

Leonardo DiCaprio sliter med sin vildman, en spejare som kan naturens nycker bättre än de flesta. Han som ska guida skinnjägarna till trakter som kan omsätta den dyrbara lasten till pengar.

Det går förstås honom allt emot. Amerikansk urbefolkning kommer emellan och ställer inte de till trubbel med ond bråd död, så är det hans lierade som bedrar, om inte en björn försöker sätta tänderna i honom.

Ja, ja, lite raljant. Men i denna brutalt närgångna, på samma gång vackra som våldsamma film blir emellanåt händelserna snudd på komiska.

Så nära döden lyckas ändå DiCaprios figur komma tillbaka, bli helad från ruttnande sår, ur sten och damm, ur vildmark och vilda forsar återvänder han för hämnd.

Ja, det är en klassisk western, men med ny teknik, med ett panorama som är hisnande, med filmade vinklar och vrår och immig lins när kylan kliver in i handlingen.

Till detta Ryuichi Nakamotos och Alva Notos (Carsten Nicolai) makalösa musik som utgör ett soundtrack utöver det vanliga.

I denna storslagna berättelse är ingen vinnare, men som skapelse är den flitigt nominerad (tolv stycken) i olika Oscarkategorier. Kanske kan Leonardo DiCaprio då få sin efterlängtade första Oscar för sin huvudroll, om än hans repliker mest är grymtande.

 

En sista dans i hyllande repris

Jag har hört om historien så länge.

Min vän Håkan Sandsjö, som tillsammans med två vänner gjorde en roadtrip 1976; från USA:s ostkust mot västkusten, från Patti Smith och Television till The Bands grand final med ”The last waltz” i San Francisco. En berättelse som har vuxit i styrkan, där pusselbitar har adderats med minnets hågkomster, där myten fått kött och blod.

När så en grupp musiker från Skellefteå sedan några år tillbaka har försökt återskapa just ”The last waltz”, att med musik och sång bjuda på en känslomässig historielektion kittlar det ju lite extra hos oss som aldrig var med på den där roadtrippen och än mindre var på plats den 26 november 1976.

Gänget med gästartister har varit på lite olika städer i över Norrland. Gjorde ett bejublat gästspel i Stockholm i höstas och har nu gästat Göteborg med två uppskattade kvällar på Stora Teatern.

På plats är också Håkan Sandsjös bilder, de han tog där och då utan restriktioner. Nu digitaliserade, förfinade i photoshop och nu unika dokument från den där spelningen.

LW1

Norrländskt guld. Foto: KAI MARTIN

På Storan är det rena sponsorfesten. Skellefteå vill verkligen göra av- och intryck med den här uppsättningen. Är nere med stora styrkan, lockar med jobb på Chalmers och det bland annat med ljuv musik.

På scen är det stor orkester, grundsättningen med blås räknar in tio personer (om jag räknade rätt), med gästartister blir det många, många fler.

Det är en musikalisk bragd, en utmaning som jag gillar. Med konferencier Mikael Leijnegard som guide till historia och nutid, som binder band mellan Sverige och USA, mellan egen barndom och amerikansk musikhistoria blir det en snygg förankring som ger den här föreställningen en extra skjuts.

LW2

Volym och omfång – Ebbot tar plats. Foto: KAI MARTIN

Skellefteå vill visa sig på starka sidan. Totalen är imponerande, men det kanske inte alltid är just sångarna därifrån som är aftonens starkaste kort.

Imponerande är Annika Karlsson, som har fått axla Joni Mitchells roll. Hon har utstrålning, når över scenkanten och hennes version av Mitchells svåra ”Coyote” är utmärkt.

LW3

Annika Karlsson skapar en stund magi. Foto: KAI MARTIN

En annan som fullständigt knockar mig är gitarristen Elin Lindström. Hon kliver på med Mats Ronander och Bengan Blomgren samt Nikke Ström, ärrade rockhjältar, och visar innan första ackordet att hon vill så mycket mer än stå bakom dem.

Hon har en attack i sitt spel, som om varje anslag på strängarna är en kärlek och hatrelation. Hon spelar på en Telecasterkopia, som hon byggt om, och hon hanterar instrumentet med både respekt och fullständig brist på hänsyn. Jag har aldrig hört en bluesgitarrist med så vässade punkattityd; det ska bli spännande att följa henne.

LW6

Tuffast på scen – Elin Lindström. Foto: KAI MARTIN

Skellefteåbon Petter Sandström, som annars blandar sina musikaliska intressen med symfonirock i Moon Safari och souluppdrag, sjunger Van Morrison med den äran. En ljus, pressad röst som klarar Van Morrisons inte helt lätta passager.

LW5

Stark duo – Pär Wiksten och Kent Norberg. Foto: KAI MARTIN

Men det är, förstås, gästerna som sätter starkast signatur på kvällen. Ebbot, rumlaren, kanske inte har örnkoll på texterna, men sätter alltid av- och intryck i det han gör.

Wannadiessångaren Pär Wiksten har tagit ett kliv tillbaka, trivs inte på scen i den utsträckning han tidigare har gjort. Men herre min je vad han sjunger, vad han tar plats och vilken formidabel duett han gör med Cardigans Nina Persson när de gör Emmylou Harris ”Evangeline”. Hon som vuxit som sångerska och förfinat sin särart ytterligare är fullständigt briljant!

LW4

Nina Persson – en sångerska vars röster blir finare för varje år. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blir en fin hyllning till artisterna som en gång gjorde ”The last waltz” till en minnesvärd kväll. Och det blir också en hyllning till David Bowie, vars ”Heroes” spelas av hela gänget i en yster och känslosam final.

Tagen av Barbara Hannigan

Barbara

Öppnar för nytt. Foto: KAI MARTIN

Det är både omtumlad och förtjust som jag lämnar Göteborgs konserthus.

Det blir lätt så i kanadensiska operasångerskan och dirigenten Barbara Hannigan. Hon som vägrar etikettiseras, hon som vägrar begränsas, hon som ser varje utmaning som en möjlighet, hon som gör klassisk musik modern.

När hon åter gästar Göteborg för ett nytt möte med Göteborgs symfoniker visar hon på nya möjligheter, som solist och dirigent.

Hon inleder acappella, Luigi Nonos ”Djamila Boupacha”; ett musikdramatiskt verk om fem minuter som är hisnande.

Hon hämtar inte andan förrän Haydns symfoni nr 49 ”La Passione tar över. Utan partitur suger hon tag i musiken, får den att bölja intensivt.

Med partiers av Stravinskijs ”Annes aria” från ”Rucklarens väg” skapas nervkittlande klassisk musik, där ryssens känsla för spontanism paras med hans totala kontroll och förmåga att klyva takter, toner och melodier. Hannigan håller kompositionen och sången i strama tyglar, för här går det vilt till och allt kan lätt gå över styr. Men hon är alert, har allt beundransvärt i sin hand och stämband.

Paus och väl på scen igen är det både med pulpet och partitur samt en nu än större symfoniorkester. Nu vankas Alban Bergs ”Svit ur Lulu”, tolvton och Barbara Hannigan är disciplinerad i konsten, djärv och utmanande. Det är explosivt, aldrig snällt, men desto mer uppfordrande.

Det följs av mer Stravinskij. ”Symfoni i tre satser” får tuggmotstånd, där Hannigan är på samma gång vildsint i ditt dirigerande och ömsint kontrollerande.

En fantastisk upplevelse.

 

Wollters sorti till musik

DRIVING MILES

Göteborgs stadsteater

Regi: Eva Bergman

Scenografi och kostym: Tofte Lamberg

På scen: Sven Wollter som Steinar samt musikerna Bernt Andersson, kapellmästare, piano och dragspel, Anders Blad, kontrabas, Bo Stenholm, kapellmästare, trombon, gitarr och tuba, Daniel Ekborg, trumpet, Per Melin, trummor, och Stefan Sandberg, tenorsaxofon.

Ola Kjelbye

Ett slut med mersmak. Foto: OLA KJELBYE

Henning Mankell tog farväl i höstas. Pjäsen ”Driving Miles”, monologen med jazzorkester,  var sedan tidigare skriven med en verklighet som bakgrund, om den norske chauffören som körde jazzlegenden Miles Davis. Förstås sattes den upp på Molde jazzfestival, där, där historien tog sin början.

Mankells hustru Eva Bergman hade som uppdrag att regissera, makens bortgång har inte hindrat henne; tvärt om har hon vårdat arvet väl och med Sven Wollter som chaufförens vän Steinar skapat en pjäs som är innerlig, kärleksfull, eftertänksam och humoristisk.

Ja, detta är alltså Sven Wollters sorti från scenen som han för över 60 år sedan för första gången beträdde.

Om man kan göra ett värdigt avsked så är det vad som sker på Göteborgs stadsteater.

Sven Wollter dominerar, men ändå inte. Ensam förvaltar han texten, som han låter dröja, tveka och reflektera. Minnenas korridorer ekar, han fångar fragmenten, håller dem i sin hand, låter reflektionerna från då bli här och nu; utan nostalgi, utan längtan; bara krass, klart och tydligt återberättande.

Men ”Driving Miles” skulle bara vara halv utan sin bättre hälft. Med musiken blir detta en pjäs som attraherar på flera plan.

Jazzkapellet inleder och avslutar. Väl intrimmade sitter däremellan Bernt Andersson, Per Melin, Anders Blad, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Stefan Sandberg och väntar på chansen att få spela sina tolkningar av den musik som Miles Davis en gång spelade.

Ibland får de vänta länge, när Sven Wollter suger på texten, smakar av orden, låter meningarna dröja, innan musiken får komma in och skapar energi och genklang till orden.

Där och då uppstår en sällsam stund av förtjusning som musikerna inte kan dölja. Lyckliga över sin stund i rampljuset, att få möjligheten att visa sina färdigheter, sprider sig ny dimension på scenen – och då är det inte några duvungar som sitter i orkestern. Häftigt!

Under en timme och trekvart bjuds teaterkonst utan stora gester, men med en intim känsla, en närvaro och inbjudan till deltagande. Ingen lätt konst, om det än så kan verka.

”Driving Miles” är en skön sorti  för Sven Wollter – till musik.

Djärvt och rätt – Suede

Suede var ju bandet som fjärmades sig från Oasis och Blur, struntade i den påhittade konflikten och som hellre klädde sig i fjäderboa och glam än något annat.

Så tydligt påverkade av David Bowies inledande 70-talsår med Mick Ronson som primus motor och samtidigt med Sex Pistols energi och okuvlighet.

Med Brett Anderson som the thin with duke in drag och Bernard Butler som energisk, melodisk gitarrist.

Jag såg dem inte då, 1993 när allt exploderade. Men första mötet i Lisebergshallen 1996 var strålande, där 17-årige Richard Oakes förtjänstfullt ersatt Butler, andra gången för mycket arenarock och när bandet gav upp 2003 hade jag också gjort det.

Brett Anderson återkom i The Tears, ett band han nog helst vill glömma, och sedan med sin solokarriär som inte gjorde mycket väsen av sig (jag skrev om den här).

När bandet sedan återförenades 2010 la jag ingen vikt i det. Men när det hösten 2015 stod klart att bandet skulle komma till DR Koncerthus i Köpenhamn blev det intressant, och när jag plötsligt stod med en biljett väcktes nyfikenheten; bandet skulle göra en exklusiv turné med musiken från nya albumet ”Night thoughts” där filmaren Roger Sargents tolkning av albumet skulle visas på duk och bandet stå bakom och spela.

Suede2

Vågat. Foto: KAI MARTIN

Filmen är stum, det är musiken och scenerna som talar. Det går att skymta bandet emellanåt, som för att skapa autenticitet åt konserten; spelar verkligen gruppen…?

Det låter fantastiskt. Musiken är som Suede som bäst, dramatisk, på eggen med en Brett Anderson som briljerar med sin säregna röst och sjunger för sin själs fulla kraft.

Jag tycker det är på samma gång underbart pretentiöst och ett enastående fräckt sätt att presentera sitt nya album – från start till mål. Helt rätt och beundransvärt, jag sväljer det med hull och hår…

En kort paus ger vila från intrycken och sedan dundrar Suedes hitparad igång. Konserthallen vibrerar av rocken, publiken utmanar de fina salongerna och Suede är ett band som står på tårna för att visa sina färdigheter; att det är ett band med, delvis, medelålders män, märks inte alls.

Det blir en bländande kväll med nya intryck och blixtrande pråligt klassiskt Suedegodis – låtlistorna från aftonen får ni här.

Men det skulle ju inte räcka med det.

Ett telefonsamtal gav en förfrågan som jag inte kunde tacka nej till. Hålla i scenintervjun efter visningen av ”Night thoughts” på Göteborg film festival.

Det kändes ju som en tanke, jag hade ju en fördel av att ha bevittnat konserten i Köpenhamn, nu skulle jag få chansen att träffa Mat Osman, basisten, och Brett Anderson för ett samtal kring filmen.

Jag var förvisso lite brydd att festivalen inte styrt upp detta sedan tidigare, men fann ingen anledning att spekulera vidare i orsakerna till detta.

Samtalet jag fick gav uppgiften om ett kortare samtal, i programmet stod det ett längre, jag gjorde mer än så…

Suede3

Here we are, the beautiful ones, lalala. 

Jag har kort om tid för förberedelser. Men där hela kvällen innan och timmarna före är fyllt av annat, jobbar hjärnan ändå med frågor och vinklar.

Jag kommer till Storan på utsatt tid, träffar bandmedlemmarna för en stunds prat innan, varvar ner efter en ansträngande dag och hamnar på nivå inför intervjun på scenen och hinner värma upp min inte alltid så strålande engelska.

Mat Osman och Brett Anderson dricker te, hänger runt, sångaren sätter sig vid flygeln i Kristallsalen och spelar lite; jag frågar om han minns sina tidigare besök på Storan och det gör han, konserten 2008, P3 guld något år tidigare…

Suede4

En exklusiv konsert med en extraordinär artist. Foto: KAI MARTIN

Så är det dags, filmen närmar sig sitt slut. Vi står i kulisserna och väntar. Från filmen hörs vatten, min puls har ökat något, men jag är samtidigt lugn. Bandmedlemmarna är förvånade över att slutscenen är så lång, skojar om att det är en utökad utgåva av filmen med förlängt slut.

Så är vi på.

Tre fåtöljer, ett bord, tre glas, en karaff, en salong med nyfikna, få har gått, de flesta har dröjt sig kvar.

50 minuter senare är det över. Mina frågor har fått svar, publiken har fått ställa sina och killarna i bandet tackar för intressanta frågor; jag andas ut, men är stolt. Jag kan mitt jobb.

Suede

Kraft och glam. Foto: KAI MARTIN

 

KPHM t/r

När vi närmar oss tunneln håller jag andan. Av förtjusning.

Så många år, så mycket drama, så mycket slit och så mycket fördärv för några kilometer tunnel genom Hallandsås.

Det går på ett ögonblick. Vi är förbi, stannar, som i nästa andetag i Helsingborg och när jag ska berätta om Lund är det tillfället strax också över.

Så bron, den väldiga och vid Kastrup tar tågresan slut. Bussen slussar oss in mot København och Hovedbanegård. Vi tar våra väskor (i sällskapet av olika dimensioner och viktklasser) och lotsar oss till hotellet ett halv stenkast från stationen.

Rummen är inte klara, men vi är redo för Byen.

Jag reser för första gången på år utan min hustru till den staden som är hennes och som kommit att bli min; det känns annorlunda.

Men vant är det med ressällskapet P&P, duon som jag tillsammans angjort Edinburgh, Glasgow, London i omgångar och Berlin.

Vi har tagit sikte på Suedes konsert på DR Koncerthus på Amager, men ska vi resa ska vi göra det till mat och sport tillikaledes.

Vi lämnar väskorna i bagagerummet på hotellet, för rummet är inte klart. Hungern har satt något slags grepp om tillvaron, så vi kliver ut mot Vesterbrogade och vid ett gathörne där den det klassiska stråket möter Helgolandsgade smiter vi in på en shawarma och äter inte helt hälsosam kost.

Mätta tar vi oss åter mot Hovedbanegården för att rådfråga om bästa turen till Rødovre. Efter lite dividerande inser att vi att singelbiljetter är det bästa, irrar oss rätt till buss 6A och sitter snart med destination Rødovre Skøjtearena.

Vi slussas ur Köpenhamn via Vestebrogade, Roskildevej, förbi Frederiksberg, Zoo, Damhussøen och in mot Rødovre. Det vankas dansk elithockey, derby mellan Rødovre Mighty Bulls och Gentofte Stars i Metalligaen. Gratis, visar det sig, eftersom evenemanget är sponsrat.

KphmPP3

Stefan Ridderwall sista utpost i en liga långt bort men ändå nära. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en fullsatt arena (3500) och ett spel som kanske höll svensk division ettklass. I Rødovres mål Stefan Ridderwall, som utstrålade känslan av att ha kommit fel, men som gjorde sitt jobb. I motståndarnas mål den 166 centimeter långe finske keepern Teemu Seppänen. Han är, trots sin ringa längd, fantastisk. Kompenserar bristen på räckvidd med ett positionsstarkt spel och blixtrande snabba förflyttningar.

0–0 i första perioden. 0–0 i andra.  Jo, det är sövande trist hockey där Rødovre som det bättre laget dominerar utan att sätta spets på sina anfall. Några pilsner i pausen muntrar upp och kanske fick spelarna det också.

Så när tredje perioden inleds i boxplay är det gästande Gentofte som tar chansen och på något av sina få chanser gör 0–1 där Ridderwall inte hinner med i sidledsförflyttningen och på det direktskott som följer.

Men det blir lite ketchupeffekt och hemmalaget fixar segern till 3–1 så småningom.

Vi tar bussen åter mot Byens, checkar så in på hotellet, får ett spatiöst men ordinärt trebäddsrum, installerar oss och tar en siesta, fräschar till oss och går slutligen ut, väster på Vesterbrogade och mot det bokade bordet på Les Trois Cochons på hippa Værnedamsvej.

Det är fasta menyer, man får det man får. Men åh, så gott. Vi väljer samtliga torsk till huvudrätt, gör volter av förrätterna och viftar på öronen åt desserterna. Servitriserna är tillmötesgående, flinka och när vi tumlar ut är vi mätta, belåtna och förtjusta.

Vägen tillbaka går i skyltfönstrens tecken, titta lite där, kika lite där. Skivhandeln med andrahandsplattor väcker P&P:s glädje, noteras och ska återkommas till.

Dag ett avslutas. Dag två inleds med frukost.

Vi gör stan, Strøget delvis, men vi inleder efter promenaden förbi Rådhuspladsen med att gå in på Vestergade, inser att Kransapolski, det anrika haket, är lukket och irrar vidare på gator och torg.

Jag tar en kik på kläder, min vana trogen, trumfar igenom en kik på Illum som är stadd i förändring, går på toa, möter upp de andra som konstaterat att mittemot de stora varuhuset ligger elektronikvaruhuset Fona, som inte bara bjuder på prylar utan också skivor; jag kommer ut med favoriten Lars Hugs senaste och en tiotummare med David Bowie.

KpHMPP4.jpg.exporting

Också på film.

Vi hamnar efter irrfärder och missförstånd på fiket Coffee Industry (hörnet Kristalgade och Filostræde), mitt emot St Petri, varuhuset som blev hotell. Hänger där för en fika som blir lojt lång medan det sprejande regnet gör hela Köpenhamn till ett fukthål.

Jag har fått vittring, tar P&P mot herrbutiken Herrernes Magasin David K för frestelser. P gillar kläder, P inte alls, bär dem till nöds. Men butiken är sevärd oavsett och det finns några reakostymer där ryckningar plötsligt börjar uppstå i Visakortet. Men jag stillar min iver och låter trotsigt förnuftet ta över.

Vi ska nu försöka balansera dagen med mat mot framtiden och kvällens begivenhet med Suede.

Men öltarmen suger och av en slump kommer vi till Brew pub på Vestergade, slinker in, beställer och får oss till livs samtidigt som hungern inte kan stillas hos P&P annat än mot en beställning.

Ölen är furstelig, lokalt producerad och väcker mersmak. Vi kommer inte därifrån förrän ytterligare två är testade och jag känner att jag borde ta hit min äldste son som är konnässör.

KphmPP5

Inga armbågar på bordet! Foto: KAI MARTIN

Tillbaka till hotellet, lastar av våra kassar. Jag har smitit in på Røda Kors genbrugsbutik på samma gata som puben, köpt två skjortor som lockade för totalt 150 danska.

Kvällen kommer, vi söker oss upp mot Nørreport för metron mot Amager. Nu är det jag som är hungrig och turistfällan Italiano Pompei vid Kultorvet bjuder på pizza mega grande och något rött. P&P hänger på och sedan är vi på väg.

Vädret är otjänligt, vindbyarna dramatiska och vi hukar vår väg fram mot fantastiska DR Koncerthus – en byggnad som krävt sin tribut, avsked och skandaler, men som färdigställd är lätt att tjusas av; så gör vi och tar in arkitekturen och senare konserten, som jag skriver om på annat ställe.

Helt kort bara – Suede presenterar sitt nya album ”Night thoughts” till Roger Sargants film baserad på musiken och inspirerad av texterna; spelandes bakom filmduken får vi hela plattan, därefter en hitparad som heter duga.

Suede2

En stunds magi. Foto: KAI MARTIN

Efteråt, ute, är stormen elakare. En lång kö till biljettmaskinen, tåg som vi kunde hunnit med passerar, men går ändå tätt nog. Vi tar oss åter till Nørreport, skiftar till S-tåget mot Hovedbanegården för den nätta promenaden till hotellet, en øl i baren och sedan godnatt.

Dagen efter; vi packar, äter en stabil frukost, går till skivbutiken vid Vesterbrogade, P&P fyndar, vi tar sikte mot Nationalmuseum på Ny Vestergade, ser utställningar, drabbas av ”De hvide busser”, fikar, andas ut och lämnar muséet efter några väl förvaltade timmar.

På vägen tillbaka köper vi smörrebröd vid butiken i SAS-huset mittemot stationen, lastar på några øl och vi är redo för återfärden mot Göteborg.

KphmPP1

Farvel, København. Foto: KAI MARTIN

Vi är tidigt ute, har köpt biljett för tåget mot Malmö. Hamnar på ett till bristningsgränsen fyllt pendeltåg. Kliver av på Kastrup för skifte och kontroll, det går hyfsat för oss med id och som svenskar. Ny kontroll vid Hyllie, där poliskvinnan tittar på våra leg och i våra ögon, jag undrar hur många hon kommer komma ihåg efter dagens slut; ”inte många” erkänner hon.

Strax efter kommer tullen och vill ha bekräftelse på var och ens bagage.

Vid Malmö station har vi en halvtimme till avgång norrut mot Göteborg.

Vi slår dank, hämtar luft, pratar, tittar på böcker, kliver så på tåget, väntar på en konduktör att checka våra biljetter, ser honom rusa förbi hela resan, äter vår matsäck, dricker olovandes vår öl, kommer hem.