Tagen av Barbara Hannigan

Barbara

Öppnar för nytt. Foto: KAI MARTIN

Det är både omtumlad och förtjust som jag lämnar Göteborgs konserthus.

Det blir lätt så i kanadensiska operasångerskan och dirigenten Barbara Hannigan. Hon som vägrar etikettiseras, hon som vägrar begränsas, hon som ser varje utmaning som en möjlighet, hon som gör klassisk musik modern.

När hon åter gästar Göteborg för ett nytt möte med Göteborgs symfoniker visar hon på nya möjligheter, som solist och dirigent.

Hon inleder acappella, Luigi Nonos ”Djamila Boupacha”; ett musikdramatiskt verk om fem minuter som är hisnande.

Hon hämtar inte andan förrän Haydns symfoni nr 49 ”La Passione tar över. Utan partitur suger hon tag i musiken, får den att bölja intensivt.

Med partiers av Stravinskijs ”Annes aria” från ”Rucklarens väg” skapas nervkittlande klassisk musik, där ryssens känsla för spontanism paras med hans totala kontroll och förmåga att klyva takter, toner och melodier. Hannigan håller kompositionen och sången i strama tyglar, för här går det vilt till och allt kan lätt gå över styr. Men hon är alert, har allt beundransvärt i sin hand och stämband.

Paus och väl på scen igen är det både med pulpet och partitur samt en nu än större symfoniorkester. Nu vankas Alban Bergs ”Svit ur Lulu”, tolvton och Barbara Hannigan är disciplinerad i konsten, djärv och utmanande. Det är explosivt, aldrig snällt, men desto mer uppfordrande.

Det följs av mer Stravinskij. ”Symfoni i tre satser” får tuggmotstånd, där Hannigan är på samma gång vildsint i ditt dirigerande och ömsint kontrollerande.

En fantastisk upplevelse.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s