Wollters sorti till musik

DRIVING MILES

Göteborgs stadsteater

Regi: Eva Bergman

Scenografi och kostym: Tofte Lamberg

På scen: Sven Wollter som Steinar samt musikerna Bernt Andersson, kapellmästare, piano och dragspel, Anders Blad, kontrabas, Bo Stenholm, kapellmästare, trombon, gitarr och tuba, Daniel Ekborg, trumpet, Per Melin, trummor, och Stefan Sandberg, tenorsaxofon.

Ola Kjelbye

Ett slut med mersmak. Foto: OLA KJELBYE

Henning Mankell tog farväl i höstas. Pjäsen ”Driving Miles”, monologen med jazzorkester,  var sedan tidigare skriven med en verklighet som bakgrund, om den norske chauffören som körde jazzlegenden Miles Davis. Förstås sattes den upp på Molde jazzfestival, där, där historien tog sin början.

Mankells hustru Eva Bergman hade som uppdrag att regissera, makens bortgång har inte hindrat henne; tvärt om har hon vårdat arvet väl och med Sven Wollter som chaufförens vän Steinar skapat en pjäs som är innerlig, kärleksfull, eftertänksam och humoristisk.

Ja, detta är alltså Sven Wollters sorti från scenen som han för över 60 år sedan för första gången beträdde.

Om man kan göra ett värdigt avsked så är det vad som sker på Göteborgs stadsteater.

Sven Wollter dominerar, men ändå inte. Ensam förvaltar han texten, som han låter dröja, tveka och reflektera. Minnenas korridorer ekar, han fångar fragmenten, håller dem i sin hand, låter reflektionerna från då bli här och nu; utan nostalgi, utan längtan; bara krass, klart och tydligt återberättande.

Men ”Driving Miles” skulle bara vara halv utan sin bättre hälft. Med musiken blir detta en pjäs som attraherar på flera plan.

Jazzkapellet inleder och avslutar. Väl intrimmade sitter däremellan Bernt Andersson, Per Melin, Anders Blad, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Stefan Sandberg och väntar på chansen att få spela sina tolkningar av den musik som Miles Davis en gång spelade.

Ibland får de vänta länge, när Sven Wollter suger på texten, smakar av orden, låter meningarna dröja, innan musiken får komma in och skapar energi och genklang till orden.

Där och då uppstår en sällsam stund av förtjusning som musikerna inte kan dölja. Lyckliga över sin stund i rampljuset, att få möjligheten att visa sina färdigheter, sprider sig ny dimension på scenen – och då är det inte några duvungar som sitter i orkestern. Häftigt!

Under en timme och trekvart bjuds teaterkonst utan stora gester, men med en intim känsla, en närvaro och inbjudan till deltagande. Ingen lätt konst, om det än så kan verka.

”Driving Miles” är en skön sorti  för Sven Wollter – till musik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s