Kai Martin

Håkan går igen

Posted on augusti 10, 2016 av Kai Martin

Just när man slagit de två Ullevikonserterna ur minnet, eller åtminstone lyckats lägga dem åt sidan. Just då när plånboken börjar fyllas med de förlorade sekiner som sommaren krävt.

Just då kommer det besked på besked.

Albumet ”Du gamla du fria” (en underbar och egentligen självklar titel) kommer den 26 augusti (missa inte trailern!).

Turné i höst med in alles fem spelningar för och med Göteborgs finest.

Dubbelspelningar och start i Scandinavium 25 och 26 november, sedan Spektrum i Oslo den 3 december följt av Globen den 10 december och Malmö arena den 21 december.

Oslo lockar.

Jag var där och såg bandet när jag följde med turnén från premiären i Bergen vidare till Norges huvudstad i november 2002. Just Oslospelningen håller jag som en av de främsta av alla jag sett, hört och bevittnat. Det var religiöst, galet, hett och med en stämning som till och med amerikanska gospelkyrkor skulle stirra sig avundsjuka på.

Bergen 2002. Foto: KAI MARTIN

Senare, i Lisebergshallen, dubblerade Håkan i Lisebergshallen. Till andra spelningen, detta var dagarna före jul, var Timo Räisänen sjuk och med hög feber bars han in på en stol för att genomföra spelningen sittandes. Bandet gjorde, åter en enastående, speedad spelning där killarna hade så mycket överskottsenergi att de plötsligt gick ner och gjorde armhävningar mitt under giget.

Mats Paulson var förakt. Laddat och stämningsfullt. Och under den första spelningen blir Håkan så berörd av gensvaret från publiken att han börjar gråta.

Det har gått 14 år sedan dess och fortfarande kan han och bandet ladda ur något så otroligt av sin musik från scen.

HH162

Ny Håkaneufori i höst…? Foto: KAI MARTIN

Jag ska gå. Frågan är vilka och om jag klarar av att fixa biljetter till de jag önskar se… Och: Har jag råd?

När sommaren blir iskallt het

Posted on augusti 10, 2016 av Kai Martin

Det kom lite besked från vänner som skickade bilder om ispremiär och hockeyspel tidigt augusti.

Jag sneglade lite, försökte skaka av mig avundsjukan utan att lyckas och skrev någon kommentar i en tråd som fick en tumme upp.

Så fick jag en förfrågan och ut gled jag på isen i Frölundaborg, en och en halv månad efter att jag snörat av mig skridskor och benskydd senast.

Det gick skapligt och ja, efter mötet med Michael Nylander och erbjudandet på stående fot om att vara med och träna i Stockholm med hans söner William och Alexander, så har det gnagt om den förlorade möjligheten.

Men jag gav numret till en vän, en veteran och krigare som kanske kunde tänkas ställa upp. Hörde av mig efteråt om det var ok och fick tummen upp… Fel, jag fick ett glödgat svar av kärlek för omtanken.

Sommarklädda ishockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Ja, kroppe kved dagen efter och gnisslade betänkligt ytterligare en dag senare. Men den levde, den mådde gott av att få igång motoriken och suget slog an som ett beroende.

När jag en morgon konstaterar att hockeyturneringen i Kanada, som jag bevistade i början på april, äntligen fått bilderna ur ändan, sprattlade jag med benen som ett lyckligt barn.

I och för sig är det svårt att avgöra om jag gör några spektakulära räddningar, men åtminstone en bild ser ståtlig ut även om det inte går att avgöra var pucken är.

kaihockey

Kai Martin in action in Canada.

Så ringer vännen, som lovat att höra av sig om det blev något. Men missförstånd gjorde att Nylanders nötande av juniorerna inte var förra veckan utan denna. Han har varit på is och kört skiten ut sig i två timmar, inte bara med Nylandergrabbarna utan spelare från NHL, AHL och SHL. Han var lycklig, trött på ett välmående sätt och jag gladdes med honom.

Vi lägger på. Hustrun får berättat för sig och ser lågor i mina ögon på ett sätt som inte har med henne att göra, för en gångs skull. Så säger hon ”Varför åker du inte upp?”

Jag blir ställd, väger för och emot. Ett 50-årskalas, en begravning, incheck till Way Out West…

En SMS-duell med min vän inleds där jag skriver vad hustrun sagt och han backar henne, utlovar plats i hans gästrum och min puls ökar. Får tiden – 18.30 – och, ja, det går att åka upp, men begravningen dagen efter…? Stockholm–Vänersborg, en sträcka på cirka 40 mil. Ska jag i så fall gå upp tidigt för att ösa på söderut och hinna till 10.30 eller åker jag direkt efter passet, som kommer krama skiten ur mig och, kanske komma hem vid två-tiden för att få några timmars sömn…

Frågorna hopar sig och dessutom 50-årskalaset med en högt värderad vän, som definitivt kolliderar tidsmässigt med hockeyäventyret.

Jag går och lägger mig för att sova på saken, som tvärt för att vakna efter en knapp timme och vrider mig sedan som en agnad mask resten av natten utan att kunna fatta ett beslut.

Så vankelmodig. Stöttad av min hustru. Stöttad av min kollega och vän i Stockholm. Pressad av tiden, av lusten, av klokskapen kontra den kittlande galenskapen, hoppa eller inte hoppa; livets ständiga val och jag velar. Än.

Freddie Wadlings stora sorti

Posted on augusti 3, 2016 av Kai Martin

Den 2 augusti 2015 satt jag på Gyllene Prag med en öl, kanske två. Pratade med Håkan Hellström om Göteborgs musik, punken och när jag berättade att två av Liket Levers medlemmar satt något bord bort, blev ögonen klotrunda, nyfikna som hos ett barn.

Vi var naturligtvis där för att hylla Freddie Wadling, som fyllde 64 år, och hans musikaliske broder, Blue for Two-kollegan, Henryk Lipp, som fyllde 60 jämnt.

Freddie Wadling var sitt sedvanliga, jovialiska jag. Omgiven av vänner trivdes han, skrockade, kom med små kommentarer…

Jazzhuset, 14 november 2015. Efter invigningen av Stadsmuseets utställning av musiklivet i Göteborg var det dit vi gick.

Tillsammans med mängder med musiker hade Freddie Wadling och jag blivit museiföremål. Ett skäl så gott som något att skratta åt. Vi gjorde det, Freddie Wadling och jag, när vi träffades på klubben där så mycket hänt, där så mycket musik har spelats.

Vi, musikbröder sedan 1978, formade och fostrade och utvecklade av punken, som gav oss energi, mod och möjligheter.

Han berättade att han höll på med en ny skiva tillsammans med Sebastian Öberg, Fläskkvartettens cellist, att Amanda Werne skulle vara med, att Håkan Hellström skulle sjunga…

Kroppen plågade Freddie Wadling. Hade gjort så länge och envetet. Men han var van med smärtan, den fysiska, den själsliga. Inget kunde släcka inspirationen, fliten från pennan eller penseln, orden som skulle skrivas, eller sånger som skulle sjungas.

Så… 2 augusti 2016.

Freddie Wadlings 65-års dag blir också den dagen han begravs. Två månader efter att han hastigt, men kanske inte så överraskande avlidit.

Vasa kyrkan var platsen där han vigdes med Bella, hans livskamrat, hon som stod honom nära, som var det viktiga stödet och motståndet, hon som backade när andra vacklade, som vägledde de gånger han irrade, som stolt lyste när han, om och om igen presterade, sjöng som ingen annan, agerade som bara han, tecknade, målade, berättade, skämtade.

Freddie Wadlings sista framträdande. Foto: KAI MARTIN

Där, i den kyrkan hölls gudstjänsten till hans ära och minne.

Det blev en praktfull manifestation, välregisserad, underhållande och gripande.

Inledande, massiva och sköna ”The body breakup” med Anna von Hausswolff på kyrkans orgel och enastående stark och skör sång, klar och hel. Officienten Bengt Inghammars fasta hand som ledde ceremonin genom sorgen, saknaden och minnena, kantat av musik, ord, bilder och musik, allt dekorerat av blommor och kärlek.

Freddie Wadling sjunger ”Ensam på havet” från sitt senaste (sista?) album, vi sjunger med Frälsningsarméns musikkår ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, Freddie Wadlings paradnummer på ”En salig samling” (1999), så starkt och ursinnigt skönt att kyrkans valv darrar till av vördnad. Den psalm som jag vågar påstå blev dörröppnaren till den stora offentligheten för denne känslige sångare.

Stina Ekblad läser ”Var är den vän som överallt jag söker”, Johan Olof Wallins psalm, som hon fick Freddie Wadling att läsa in till en diktantologi. Orden faller, orden ekar, allt i fullständig respekt och vördnad.

Hans eget önskemål av musik till sin egen begravning hörsammas delvis när Philip Glass ”Window of appearances” ljuder från en cd. Överlåtelse och bön, den som vi känner som ”Fader vår”, mumlande från kyrkbänkarna som om ingen vill, men alla gör. Respekt och vördnad. Åter.

Den märkliga psalmen ”Min själ, dig gläd” trevar fram, haltande och skev. Så skrider vi i sakta mak genom kyrkgångarna för att ta ett sista farväl under Bachs ”Goldbergvariationerna”. Blommorna svämmar över kistan, plockas bort och nya läggs dit. Raden av sörjande sinar inte, många bär sina minnen av Freddie Wadling och som Jesus som lät barnen komma till sig bjöd han också in alla oavsett härkomst eller bakgrund; han var generös. Vi kommer halta och lytta, vi kommer unga och gamla, vi kommer blinda och döva, vi kommer långa och korta, tjocka och smala, ljushylta och mörka, skäggiga och renrakade; vi kommer med sorg och respekt och vördnad.

På vägen in i kyrkan ser jag människor jag inte sett på 35 år. Flickorna från Roxy café, det ljusskygga nattöppna kaféet som bjöd på videor till chokladbollen och Colan åren innan MTV. De tuffa punkarna från Kålltorp, konstnärerna, kreatörerna och narrarna kring Freddie Wadlings hov i Haga, vi – tre medlemmar från Kai Martin & Stick! – och fanzineredaktören och hans redaktion, punkpoeten, punkare från förr, punkare från nu, Weeping-Magnus, Blue for Two-Henryk, skivbolagsfolk, musikerkollegor, hangarounderna, vännerna, de nya, de gamla, haschrökarna, speedkillarna, släkten, hustrun, hennes barn och barnbarn…

Prästen har bett om att eventuella ord inte ska hållas vid kistan utan vid minnesstunden vid Foajébaren på Stadsteatern.

Det hörsammas, men sista trion vid kistan bryter. Lena Junoff, sångerska eller primadonnan av Hisingen av legendariskt snitt i Göteborgs musikvärld, säger några ord och sjunger sedan à capella ”Over the rainbow”, en tyst, försiktig allsång hörs i detta som kom att bli en av Freddie Wadlings paradnummer. Jag ser Bengt Inghammar rycka lite för att hindra henne, men stillar sig klokt och överraskningarna är inte över…

Ett sista möte. Foto: KAI MARTIN

När han ska förklara processionen ut ur kyrkan hörs Freddies röst. Hur han berättar, förklarar hur han är. Ett utdrag från hans sommarprogram 2011. Skratten kommer, värmen, regnet utanför håller andan, solen skiner genom kyrkfönstren.

Så ut ur kyrkan med ”Walk”, låten med Fläskkvartetten, där Freddie Wadling sjunger ”Love, peace, happiness, eternity…”. En förlängd version av slagverkaren Johan Söderberg, där sluttakten tungt markeras med processionen ut ur kyrkan.

Utanför samlas vi under hotande regn. Tyst samtalande. Kramar och leenden.

Journalister och fotografer flockas, ställer frågor, söker svar.

Vi är ett stort sällskap som går mot Stadsteatern. Lite tilltugg, öl, vin… Tal, skratt, minnen och uppknutna knopar från hårt knutna sorgeband. Många vänner från kretsen kring Freddie Wadlings hov. Vi som fortfarande andas. Men kungen själv var inte där. Han röst har tystnat, men lever ändå. Den som kom ur en själ som en bottenlös sjö, med en resonans från lek och intuition, känsla och innerlighet, från smärta och kärlek…

Den långa promenaden

Posted on augusti 1, 2016 av Kai Martin

Målet var skissat. Tydligt och klart.

Omständigheterna blev lite andra.

Låt mig försöka förklara.

Röda sten och utomhuskonsten där. Det var tanken när vi tar på oss promenadkläder och dito skor, för att med förlig fart ta oss dit. Vi passerar Slottsskogen, konstaterar att delmålet med loppisen på Dalens fotbollsplaner inte var i takt med våra intentioner.

Vi gick vidare, Kungsladugårdsgatan ner. Vid Marinplan vek vi ner mot Älvsborgsplan och sedan nedför Älvsborgsgatan med sina rika butiker på båda sidor av den vackra gatan, ett slags allé med spårvägen, trädkantad, löper längs vägen.

77B21C74-F9CD-4EF7-A384-EE7048397567

Majornas finest – eller delar av det. Foto: KAI MARTIN

Vi tittar i antikbutiker med de mest osannolika dockor föreställande bland andra Robert Gustafsson, en osannolik pinnsmal Leif GW Persson och Per Morberg (!) i skyltfönstret. Tvärs över gatan, utan för Skivhallen i Majorna står en Tjorven parkerad. Ja, bilen tillverkad i Kalmar mellan 1969 och 1971 tänkt att tjäna som postbil. Jag vet inte om jag någonsin sett någon på de senaste 40 åren, en förstklassig sensation.

Vi går vidare och i höjd med Vagnhallarna, alltså bara ett stenkast från Röda sten, kommer regnet, som är kraftigt, hårt och skoningslöst. Samtidigt med ovädret kommer en vagn, jag säger, inspirerat, till Z att vi hoppar på den, vi görs så och hon frågar varför medan regnet piskar rutorna på vår färd längs Karl Johansgatan.

Skyfallet tappar fart i höjd med Valand, men vi är försena för att hoppa av för att gå på Röhsska. Blir lite oense om mål och riktning med de plötsligt ändrade planerna. Går av i Brunnsparken för att i alla fall gå Östra Hamngatan upp och sedan Avenyn för att se utställningarna på Röhsska.

Utanför NK kommer nästa skur. Vi tar skydd, vi går in, vi bestämmer oss för en fika.

NK har släckt ned sitt populära kafé precis vid entrén, men en våning ner, tvärs genom huset, finns ett litet.

På vägen nedför trapporna är ett ungt par bärandes på en barnvagn. Det är Häckens tränare Peter Gerhardsson, musikkonnässör av rang, med fru och barn. Jag hade planer redan på morgonen att gå och se Häcken–Helsingborg, men hinner inget säga förrän Peter säger ”innan vi hälsar heller göra någonting annat, måste jag bara berätta…”.

Han förklarar, och tittar på sin hustru (eller är det sambo…?), om hur ha letat efter en skivpåse som han förlagt hemma. En platta som han nyss inhandlat och tänkt lyssna på, men nu hittade han inte skivan.

”Det var er ny skiva, Kai!”, säger han förtjust och jag blir inte mindre förtjust när jag hör det.

Jag hinner knappt kontra med att jag tänkt se matchen senare på kvällen förrän han fiskar upp två biljetter till Bravida arena.

NK-fika. Foto: KAI MARTIN

Z och jag tar vår kaffe, hon med kakor och jag med isländska, mjuka karameller. Vi pratar, låter regnet passera och går ut i ett strålande Göteborg, som om staden inte haft orosväder tidigare alls…

Street art på Magasinstorget. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar, tar butik upp och butik ner. Hamnar på Södra Larmgatan, viker Magasinsgatan ner, in på Magasinstorget, denna livfulla plats som bildats efter rivningarna, men som nu är en oas, en samlingsplats, med foodtrucks, kaféer och butiker.

Z drar in mig i Grandpa och plötsligt ser jag förre landslagsstjärnan och NHL-proffset Michael Nylander, en stockholmare och gnagare helt otippat i Göteborg.

Jag går fram till honom, säger hans namn och tackar för underhållningen genom åren.

Vi pratar om varför han är här (ett försenat 50-årskalas för en vän) och hockey. Jag nämner att jag varit över i Kanada och spelat hockey (min dröm som blev sann som kan läsas om, bland annat, här). Jag förklarar att jag är målvakt och då bjuder han plötsligt in mig till träning med sina söner (William och Alexander).

”Vi behöver målvakter för vi kör rätt hårt och målvakterna är ju inte riktigt på topp än. Vågar du…?”

Jag tackar, säger ja, jag vågar, men tajmingen är fel och jag hinner inte åka till Stockholm.

Men smickrande. Ja, herregud!

Två hockeylegendarer. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fortsätter ut i det vackra vädret, går ned mot Vallgraven, längs med den, förbi Feskekôrka, mot Järntorget, längs med älven och väster ut.

Sightseeing Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Vid Stena tar jag en toalettpaus, glömmer låsa dörren, chockar en man som nödigt sliter upp den (dörren), går ut till Z (jag) och fortsätter promenaden.

Utanför det vackra Amerikaskjulet (allt annat än ett skjul, men läs om mer här) ligger T/S Gunilla, barken som är skolfartyg. En skönhet med tackel och tåg, trossar, snörade segel, tjärdoft, skrubbade däck, redo för havets vidder. Fiskhamnen tar vid med doften av härsken fisk, förbi gamla Fryshuset där så många Göteborgsband kämpat sin väg mot framgång i de oändliga replokaler som fanns där, Taubska huset på sin höjd, Stenas Tysklandsterminal vid Majnabbe med sin lockelse om kontinenten, Klippan med Sjömagasinet, en kyss vid kajen utanför Novotel där Z och jag gifte oss under regnhotande moln den 22 september 2012 och mot Röda sten. På vägen möter vi en av Pusterviks arrangörer som är ute och letar Pokemon tillsammans med sin familj, en av Göteborgs främsta punkbasister passerar förbi. Utanför Röda sten jobbar gatukonstnärerna hårt med nya skapelser i thinnerskarp lukt; vi kikar i hast, går vidare.

921207ED-9DDF-4B00-AD49-E95FE64A8755

Saker att se och stöta på vid Röda sten. Foto: KAI MARTIN

Jag tittar uppför Älvsborgsbrons resliga pelare, där jag stod högst upp veckor, kanske månader innan invigningen 1966 enär pappa kände chefsingenjören för det väldiga bygget.

Som en installation eller som enbart kvarglömda effekter hänger bikinitoppar på ett staket, som ett välkomnande till kulturen vid Röda sten där allt är lite eljest Majorna.

1EE72456-C8C9-4B36-915C-E923DDC94EA0

Majorna major meal. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter mot Vagnhallarna, ut från Klippan, Alvsborgsgatan upp. I den anrika korvkiosken Vid hörnet Svanebäcks- och Maringatorna bjuder jag; Z tar en helspecial med pucko, jag nöjer mig med en halv. Vi äter vid spegeldammen och trots hotande moln är det några barn som vågar sig i.

Majorna, söndag eftermiddag är stilla.

Martin Ericssons straff räddas. Foto: KAI MARTIN

Vi hastar hem, byter om, åker till Rambergsvallen, eller Bravida arena, ser matchen, god underhållning, bortamål i första minuten, kvittering efter chanser och bra spel från Häcken, missad straff och utvisning samt, slutligen delad poäng.

Vilken söndag!

Sällan sedd Sundström

Posted on juli 31, 2016 av Kai Martin

Jag vet. Vi hade ju varit på Slussen, det fantastiska spelstället, pensionatet på klippan uppe i Orust nordöstra hörn, bara för någon vecka sedan. Då, då vi såg Pernilla Andersson gripa tag i själ och hjärta.

Men nu blev vi halv om halvt hitlurade igen. En god vän som ville ses, som delvis bjöd och delvis inte. Och se, vi tog turen från Gbg norröver, förbi rusningstrafik och upp till den stenhårda graniten, som förtrollar med sin skönhet, sina hällar och sitt, denna afton, stilla hav.

Jag har med mig badbyxorna, vi är i god tid och det salta vattnet är ljumt och friskt på samma gång. Det är svårt att inte älska det.

Förförisk idyll som bjuder på mat, musik, dryck och bad. Foto: KAI MARTIN

Jag är inte ensam om det. När jag torkar mig ser jag på bryggan närmare pensionatet än där jag badar vid hopptornet, en man kliva ut på bryggan. Gråsprängd, lite lätt kutad rygg iklädd ett par badbyxor, röda med vita prickar på. Han tvekar inte. För armarna över huvudet och dyker i från bryggan, tar några rejäla simtag, crawlar ut, bröstsim in igen och kliver så upp på bryggan, stryker med händerna håret bak över huvudet.

Stefan Sundström förbereder sig på ett uppfriskande sätt för den spelning som vi snart ska bevittna.

Det blir ju mat, förstås. För Slussen inbjuder inte bara till bad och musik. Och stället har ett kök som är lätt att förföras av.

Jag får höra att det är en sällsynt spelning av Stefan Sundström. Han som var så frekvent på 90-talet och in på inledningen av millenniet. Det är säker 15 år sedan jag såg honom senast. Bommens salonger på Bellmansgatan i Göteborg, vill jag minnas. En recension. Och jag var säkert förtjust; det är lätt att bli det i hans sällskap, Farstas Mick Jagger, den skränige trubaduren med det stora hjärtat och det sorgkantade persongalleriet.

Varken mer eller mindre Stefan Sundström. Foto: KAI MARTIN

När han så kliver upp på scen med sin akustiska gitarr är det för en spelning som är rätt och ner, varken mer eller mindre, Stefan Sundström.

Med läsglasögonen i pannan, en pärm med texterna på ett notställ och ett fullständigt ogenerat förhållningssätt till sin publik sparkar han igång underhållning.

Det är frustande och eftertänksamt på samma gång. Han blir snart varm i kläderna och bjuder på gammalt och, faktiskt nytt (nåja, senaste albumet ”Under radarn” kom 2013) och pratar lite fläckvis om sin nya roll, som inte musiker i första hand utan författare.

Publiken är genast med på noterna, men så är hans famn också öppen och varm.

Pauskillar. Foto: KARIN RENBERG

I pausen tar jag inte bara frisk luft, då jag trängt mig förbi de som åtnjuter nikotinets förgiftande börda och går ut på klipphällen; jag går också in till merchendisebåset där Stefan Sundström står och hans hustru Karin Renberg sitter, för att utöka inkomsterna.

Jag presenterar mig utan namn och det tar en stund innan talgdanken slår ner, sedan blir det (ja, det var det förstås från början men i än högre grad) mer förtjust och en selfie samt inhandlande av just ”Under radarn”.

Paret Sundström/Renberg är på väg till Östersund och Storsjöyran för att närvara vid hyllningen av Kjell Häglund i samband med hans 70-årsdag. Och just Häglund blir en del i en skröna om just denne egensinnige artist och Bob Dylan i Sundströms första akt; jag skriver skröna, för den om den oförskämde artisten och det trogna fanet som vill bedyra sin respekt, har jag hört förut i annan tappning. Men den får sin poäng och poänger söker Stefan Sundström som en ståuppkomiker, om än sittande med sin gitarr.

Innerligt. Foto: KAI MARTIN

Andra akten fladdrar iväg med charm och stolligheter. Publiken är yr dels på grund av Stefan Sundströms förmåga att förföra den och dels på grund av den allt mer tilltagande friheten, som inmundigandet av alkohol bjuder.

Det ropas på låtar, det kommer insticksrepliker och när det hela är över är det inte bara varmt i lokalen utan också i hjärtat.

Vi smyger på mörka vägar hem, varnade för rådjur och ökar sedan farten hem. Göteborg ligger bara en timme bort…

Stilla rinner älven utan slut…

Posted on juli 30, 2016 av Kai Martin

När jag hörde om att Bruce Springsteen och E Street Band nöjde sig med att spela ”The river”, dubbelalbumet från 1980, i sin helhet enbart i USA under vårens turné som skulle lyfta fram nyligen utkomna ”The ties that binds” från just ”The river sejourerna… ja, då slocknade intresset för de annonserade Ullevikonserterna.

Jag strök midsommarhelgens spelningar, höll i plånboken, men någonstans retade en nerv.

Rapporterna gav besked om en rusig Springsteen som bjöd på fyra timmerkonserter och som var inte bara på spelhumör utan också i gott skick. Ja, det är imponerande med en 66-årig man att piska liv i varje konsert han gör och detta med en intensitet som är få förunnat.

Men ”The river” i sin helhet… nej, det fick inte den svenska publiken.

Så gick tankarna vidare och jag kände, ska han någon gång spela ”The river” i Europa (förutom spelningen där så skedde i Paris), så är det nu. Jag fixade biljetter, hamnade nära himlen med mina kära på Ullevi (hamnar i och för sig alltid nära himlen med henne, men ni förstår…).

Mer än 60000 på Ullevi och ett magnifikt välkomnande för Springsteen och E Street Band.

Foto: KAI MARTIN

Jag bevittnade ju en sanslös spelning på Ullevi med ”Jungleland” för första gången utan Clarence Clemons men med Jake Clemons, brorsonen, på det imponerande saxsolot. Det blev en enastående konsert, inte bara därför, och det kändes ju därför inte riktig viktigt att försöka trumfa den, som till och med hardcore Springsteenfansen hyllar som en av de främsta.

Jag trodde då att det var slut, att det räckte nu och skrev om det här. Jag hade fel och det skulle komma att gunga om Ullevi dels tack vare Håkan Hellströms tre konserter efter 2012.

Och jag har ju sett honom i diverse sammanhang, men alltid bäst i Göteborg och just på Ullevi.

Så när vi sitter där och väntar in starten på spelningen är det alltså med en helt ogrundad känsla av att det kommer bli ”The river” denna kväll.

Jag vet, jag har inte varit ensam om den tanken. Men när han smyger igång kvällen och kikar upp mot läktarna där svenska Springsteenssupportrar sett till att dela ut gula och blå lappar som tillsammans blir ”Welcome home Bruce & E Street Band” drar det en ilning genom publiken och Bossen med band.

Ett strävsamt gammalt par. Foto: KAI MARTIN

De spelar ”Meet me in the city” där Springsteen, efter inledningen, bjuder på kommentaren om att det ska göra just det som jag haft förhoppningar om; hela ”The river” ska spelas och biljettköpet känns värt.

Det blir en konsert som är en bergochdalbana i känslor och låtkvalitet. Nej, ”The river” är inte magisk in i minsta detalj, varje låt är inte imponerande, men det är ett album som vill berätta en historia och med det jobbar Bruce Springsteen och E Street Band konsertens väsentlighet i hamn med ett mer eller mindre godkänt, där framför allt sällan spelade ”Point black” (där halv raden framför mig reste sig upp för att gå till baren) och avslutande ”Wreck on the highway”, låten som bygger den logiska bron till efterkommande (solo)albumet ”Nebraska” och som får den rastlösa Göteborgspubliken att för en gångs skull hålla andan för att så krävs.

Sedan kickar bandet igång hitkatalogen och Bruce Springsteen har utlovat fest och fest blir det. Men… jag tycker att det märks att det är en 66-årig artist som hur imponerande fysik och kondis han än har inte riktigt orkar och som kanske spänner sin båge för mycket.

Jag upplever inte känslorna på en och samma gång, drar inte in i Max Weinbergs trumvirvlar och beats, utan hör låtar som levererar statiskt och mekaniskt.

Ingen magisk natt i Göteborg, men vacker… Foto: KAI MARTIN

Ja, det finns undantag och ”Because the night” är även i Springsteens egen version glödande, men inte lika frenetisk som för fyra år sedan. Och, ja, det det underhållande med James Brownpastichen på ”Shout” där en utpumpad Springsteen vägrar lämna ”ringen” och med ”Twist and shout” gungar verkligen Ullevi, som om den när som helst kommer brista.

Spännande och kittlande, javisst. Men utan eufori. Även om jag fick höra ”The river”…

Låtlistan, Ullevi 23 juli 2016:

Meet me in the city

The ties that bind

Sherry darling

Jackson cage

Two hearts/It takes two

Independence day

Hungry heart

Out in the street

Crush on you

You can look (but you better not touch)

Here she comes/I wanna marry you

The river

Point blank

Cadillac ranch

I’m a rocker

Fade away

Stolen car

Ramrod

The price you pay

Drive all night

Wreck on the highway

Badlands

The promised land

Candy’s room

She’s the one

Because the night

The rising

Land of hope and dreams

Born in the USA

Born to run

Seven nights to rock

Dancing in the dark

Tenth avenue freeze-out

Shout!

Twist and shout

Ett brev kommer lastat

Posted on juli 22, 2016 av Kai Martin

Hon är inte bara en rackarns tuff gitarrist. Hon är också en vänlig själ.

Jag vet inte hur hon kombinerar dessa egenskaper, men jädrar vilket intryck hon gav på scen när jag såg henne på scen som en av många gitarrister när Skellefteå kom till Göteborg för sitt ”A tribut to the Last Waltz” i februari (läs om det här).

LW6

Gitarrist med glöd. Foto: KAI MARTIN

Efter konserten pratade jag med henne och vi har senare kommit att hålla kontakten, Elin Lindström och jag, för intresset för hockey och målvakter förenar intresset för musik.

Så fick jag en förfrågan om jag var intresserad av lite gamla hockeybilder. Hon höll på att rensa hemma hos sin mor och där dök bilderna upp.

Ja, varför inte. Det skulle finns lite målvakter bland korten och jag är nyfiken.

Ett brev på posten, sällsynt, men kärt. Foto: KAI MARTIN

Så kom det då ett brev på posten, så rart att det är synd och förbannad skam att det inte sker oftare, och det var ett rejält kuvert, vadderat och tjockt.

Det är förstås från Elin, som samlat ihop sina hockeybilder från förr.

Det handlar om hennes samlande i Luleå på 90-talet och målvaktshjältar som Andreas Hadelöv, Tommy Söderström, Håkan Algotsson, Mikael Sandberg tillsammans med NHL-profiler som Patric Roy.

Bilder från förr.

Ett handskrivet brev och jag känner mig hedrad. Jag kommer bläddra bland dem, minnas och förundras. Det är länge sedan, 90-talet, men 60-talet är än längre ifrån nu och om det minner det album som jag fick för snart tio år sedan, där jag minns hart när varje bild och spelare.

Det är onekligen olika utseende på hur man såg ut som hockeyspelare; var tid har sitt, fantastiskt är det och jag hänger i, men inte som ett hockeykort.

Pernilla Anderssons öppna själ

Posted on juli 22, 2016 av Kai Martin

Det är något i relation med Pernilla Andersson som jag inte kan krångla mig ur. Som om jag ens ville.

Jag recenserade hennes första album, ”My journey”, 1999 och blev generat förtjust för det fång blommor som kom till redaktionen med ett tackkort från Pernilla Andersson, som jublat över den fyra i betyg som jag gav.

Jag har följt henne sedan dess. Sett en artist som misstänksamt hållit journalister på avstånd, alltid velat läsa de texter som skrivits, som inte släppt på förlåten och inte låtit någon komma nära. Jag gillar sådant och har inte haft något problem med det distanstagandet eller behovet av att försöka hålla koll och kontroll.

Så har jag gjort en och annan intervju på vägen, kanske inte varit lika bedårad av den musik som kommit som vid debuten. Bland annat pratade jag med henne i slutet av januari 2005, då hon berättade om hur hon och Dregen (då pojkvän, senare man, nu ex-man) klarat sig på det mest dramatiska sett från tsunamin under vistelse i Thailand över julen 2004. Jag skrev, lyfte fram händelsen, nämnde Dregen. I tidningen hade emellertid hennes namn förvandlats och reducerats till Dregens flickvän och texten blev med ens mycket fattigare och jag fick klä skott för något jag inte skrivit, för en vinkling jag inte gjort.

Nå, åren gick, Pernilla Andersson lämnade engelskan för svenskan och blev alltmer folklig och profilstark, så som jag tyckt hon varit från början. Hon producerade min favorit, Svante Thuresson, och fler ändå. För det är en kvinna med stark musikaliskt kunnande som inte bara inbegriper musikhantverket som sådant utan också tekniken. (Läs en utmärkt intervju om henne här.)

Pernilla Andersson, Kungstorget 2011. Foto: KAI MARTIN

2011 såg jag henne för första gången live som solist (såg ju henne under Kalasturnén – hette den så? – som keyboardist till Di Leva 2004) under Kulturkalaset och slogs av hennes personliga tilltal, intimiteten i anslaget och hur musiken växte med berättelserna.

Det förstärktes vid spelningen på Taubescenen på Liseberg 16 maj 2014. Inget band, bara förstärkt av trogne följeslagaren Fredrik Rönnqvist, gitarr, som varit med sedan starten.

Taubescenen 16 maj 2014. Foto: KAI MARTIN

Så nu var det dags igen och än mer nära än de tidigare spelningarna, nämligen på Slussens pensionat på Orust.

Vi har under åren blivit alltmer förtroliga. Jag har förmånen att vara Facebookvän med henne och har följt, som det känns, en toppar och dalar som människa, fått insyn i ett privatliv som är fjärran det som hon tidigare hållit fritt från titthål. Men hon gör det med stolthet, med rak rygg och högt buret huvud; tro mig, inget av det hon delar är inte sådant hon känner att hon vill dela.

Så, ja, det känns som om jag känner henne och ändå inte; som om hon är en roman jag läser med en karaktär som är så tydligt verklig och innerlig att det diktade inte är nog. Nu är ju Pernilla Andersson så mycket mer och det visar hon, igen, på Slussen, som är till bristningsgränsen fullsatt.

En öppen famn på Slussen. Foto: KAI MARTIN

Hon reser lätt med ett sällskap på tre personer, hon själv inräknad. Men det som levereras är tungt. Hon backar inte för att ta strid och det har hon visat under sommaren med kommentaren om de sexuella övergrepp, bland annat under Putte i Parken-arrangemanget i Karlstad som hon själv gästade, som skett under olika festivaler. En text om det i GP blev förvanskad på Avpixlat och plötsligt blev hon både ”kommunisthora” och ”nassesvin”, allt beroende på vilken av de hatiska falangerna man nu väljer att tillhöra.

Det tog styggt, men hon reste sig snyggt. Väljer att inleda bums med kommentarer om just detta, öppnar sin själ, öppnar sitt hjärta och det är bara att ta in. Skilsmässa, oron för sitt barn, pappan med en skenande alzheimers… Jag är imponerad.

Intimt och själfullt. Foto: KAI MARTIN

Hennes musik växer, texterna blir kristallklara, berättelserna om låtarnas tillblivelse blir som bonusmaterial, hur hon vågar öppna upp sitt innersta, det privata, ge oss som lyssnare insyn. Det är vackert och som ett förtroende.

I samspelet med Fredrik Rönnqvist växer en sällsam vibe, som ibland hämtar andan i en pulserande tystnad. Det är inte ofta jag får den upplevelsen rent musikaliskt (i samtalet efteråt kom jag att tänka på Daniel Corderos och Johan Reivéns sällsamma spel mellan bas och trummor i Lok för mer än 15 år sedan, där samma häftiga vibration uppstod, men i helt andra musikaliska omgivningar).

Musiken som bjuds är baserad på utmärkta, senaste, albumet ”Tiggrinnan”. Men det kommer musik från Taube och från hela hennes svenskspråkiga karriär. Jag får en smickrande kommentar om första albumet, men hon refererar till GP och inte GT; lustigt nog så sitter halv GP:s förra kulturredaktion vid bordet bredvid mitt.

Omfamnad. Foto: PRIVAT

Det blir en fin kväll, en eftertänksam kväll. Jag hängde med musikerna efteråt, fick lite egoboost av Ebbot som berättade om hur han sett Kai Martin & Stick! som späd yngling, parat med historieberättande till natten slöt förbund med morgonen.

Det kan bli så, när en icke fiktiv människa blir nära nog fiktiv och verklig igen.

En fin kväll på Slussen. Foto: KAI MARTIN

Den lilla resan i det stora

Posted on juli 21, 2016 av Kai Martin

Vi packar lätt, reser kompakt. På några dagar ska vi göra mycket. En trad som jag känner; Z inte. Åtminstone inte den fortsättning jag planerat.

Vi åker tisdag, planen är kring lunch, men allt blir utdraget, något jobb som måste fixas, någon mejl som måste svaras; att vara ledig för Z är inte lätt, check out tar tid.

Väl i väg är vi kanske tre timmar efter tidsplanen, men vägen norröver är lätt att resa och målet hägrar.

Vi har fått väganvisningarna genom Oslos vägtunnlar, i huvudet vet jag på ett ungefär hur vi ska åka och när vi kommer ut Operatunnelns västra mynning och sedan gör en laglig u-sväng för att köra i motsatt riktning är vi nästan framme.

Jag svänger fel när jag viker av mot Tjuvholmens parkeringsmöjligheter, ringer vårt värdpar och blir guidad rätt. Nästa avfart, ner mot höger och tada! så dyker parkeringshuset upp för Aker brygge samtidigt som vår värdinna kommer springandes för att guida oss rätt.

Vi har frestat på deras generositet tidigare, för tre år sedan, då de bodde uppe Ekebergsletta som nyblivna Oslobor; han, som fått ett upphöjt jobb på ett svensk företags Norska kontor, har gjort en enastående karriär som jag bara älskar att höra om, punkaren från bilfabrikens slitsamma löpande band till detta, från arbetslöshet, från utmaningar och drömmar med möjligheterna som mål. Det är vackert.

Nu bor de i hippa kvarter, i ett hus från 1989, en trea som är spatiös och bara kvarter från vattnet och bara ett brännbollskast till centrala Oslo, Nationaltheatret, Karl Johans gate…

De trivs och vi förstår dem.

Vakre jenter ute på Tjuvholmen. Dagen efter badar vi i Oslofjorden. Foto: KAI MARTIN

Efter att inkvarterats och packat upp, leverat presenter och omfamningar, smuttat på en välkomstdrink och insupit stillheten, lugnet och andats in Osloluften gör vi oss redo för värdparets nya kvarter. Det är mycket restauranger i området och det är vårt mål, vi äter på en av vännernas favoritställe, Lousie Restaurant & Bar på Stranden, äter och dricker gott och länge innan vi tar en promenad.

Det är mycket turister och vi är bland dem, tittar storögt och Oslo är vackert, fjälluften kommer svepande ner från höjderna och rensar staden i grytan, som annars är rätt smutsig. Det känns rent, friskt och förhoppningsfullt.

Lyftkranarna i givakt i Oslo hamn. Foto: KAI MARTIN

Vi går hem, sitter på balkongen och pratar och plötsligt registrerar jag att Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] kommit på Spotify och iTunes, firar detta med att spela hela albumet ogenerad och stolt för värden, samtidigt som jag pratar och varje låts betydelse.

Det blir en lång kväll, men slutligen kommer tröttheten och slår till. Jag somnar först, min hustrus röst hörs tillsammans med värdinnans innan allt sluts för natten.

Värden är ledig dagen därpå, som inleds med morgondopp i Oslofjorden, och blir vår guide då hans hustru är på arbetet. Vi strosar upp mot Karl Johan, ser Robin Paulsson med barnvagn på en uteservering på Olav Vs gate, han tittar på mig, jag på honom och jag funderar på varför han såg på mig; vi tar allt i maklig takt, går in och ur butiker, hittar till den fantastiska skivhandeln Råkk & Rålls på Akersgata, som är klassisk vinylbutik i flera etage; som en tidsresa är det att kliva in där, som om cd och strömningstjänster inte trängt in.

En skivaffär där tiden står still. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter ner på Nedre Slottsgate och Steen & Ström, Oslos NK eller Illum, kikar på herravdelningen där värden köpt ett par oerhört eleganta Sandskor på rea, som nu står hemma i hans hall. Jag sveper med blicken, stannar inte, men just vid Sand fastnar jag för en tredelad kostym i snyggt mönster som reas till ett oerhört förmånligt pris. Jag känner på tyget, tittar på storleken och räddas av att det enda exemplaret är ett nummer för litet.

Ut och in i fler butiker, känner på kläder, lockas inte och upp för möte med värdinnan, som jobbat klart. Sätter oss och väntar i skuggan av Nationaltheatret, ser henne med son och hund vid fontänen. Men hon viker inte blicken åt vårt håll. Jag ringer och undrar var hon är, hon tittar sig runt, men viker alltid av med blicken då hon ska nagla oss med blicken. Vi skrattar och slutligen fastnar hon i vår riktning, vinkar och skrattar.

Hon går hem med hunden, vi – Z, jag, värden och hans son – åker mot Helsefyr med t-banan. Värden ska hämta ut sina nya företagsbil och trots att det inte är hans förstaval så finns det en förväntan som sprider sig till oss alla.

När vi kliver av och ska gå ut har himlens portar öppnats. Skyfallet är kompakt, ivrigt och girigt. Vi väntar, väntar igen och undrar varför inte den lilla kiosken säljer paraplyer; de hade gått åt som smör i solsken.

Regnet hämtar sig en smula, men är fortfarande ihärdigt då vi skyndar uppför de femhundrameterna på Østensjøveijen till bilaffären. När jag kikar upp ser jag höjderna där värdparets förra bostad låg och påpekar detta för Z.

Hon och jag inser, då vi väl sitter i den spritt språngande nya kärran, att vi aldrig suttit i en helt ny bil tidigare; enkla människor, låga krav… eller något.

Vi blir körda tillbaka, genom tunnlarna, till Aker Brygge samtidigt som sonen programmerar bildatorn i all hast. När vi kommer upp i lägenheten är lunchen serverad och ute regnar det.

Vi tar en siesta, jag läser Roslund & Hellströms nya, ”Tre minuter”, som jag kommer återkomma till.

Vi planerar ett besök på Munchmuseet vid Tøyen och har konstaterat i vår guidebok att det är sommaröppet till 18.00. Synd att inte administrationen på museet konstaterat samma sak, för när vi kommer har det precis stängt.

Vi utnyttjar tiden och åker tillbaka en station för att gå i tygbutiker på Grønland som Norgepakistanier har, något vi konstaterade för tre år sedan; Z hittar spännande material för kommande kreationer, kommer ur tre butiker med lika många påsar.

Vi promenerar upp mot Storgatan till något av Oslo mest slitna kvarter med många missbrukare och hemlösa, tar tricken upp mot Grünerløkka på gator så smala att husen lutar över färden upp, strävsamt upp för ytterligare ännu en av Oslos höjder.. Thorvald Meyers gate, Schleppegrells gate, Toftes gate och slutdestination Torshov.

Vi ska hälsa på min systerdotter som flyttat dit med sin sambo för jobb, för äventyr, för kärleks skull. Vi har tid, hoppar av tricken vid Birkelunden, promenerar ned mot en secondhand vi sett på vägen, kikar där, går ut tomhänta och tar vagnen uppför igen.

Platsen de unga tu har valt är Grisen, en restaurang på Torvhovsgata, som i sin tur ligger i närheten där paret bor.

Det är ett trevligt ställe med mängder med grismotiv och hipsteröl, dyrt och dyrare.

Vi är lite tidiga och sitter till bord då de kommer och en trevlig stund tar sin sin början.

Jag beställer torsk som smakar ljuvligt; ingen av de andra väljer liknande. Till det…? Frydenlunds, förstås, Osloölet som svalkar och släcker törst.

E28FD97A-3F30-4324-81C4-18A85F2F0E86

Fyra rätter för fyra olika viljor. Hamburgare, makrill, gris och torsk. Foto: KAI MARTIN

Mätta och nöjde går vi till parets lägenhet, som de hyrt i andra hand. Det är ett stilla område, men trivsamt och gemytligt. Vi får kaffe, gör kort inspektion, pratar och trivs ännu mer. Lägenheten bär spår av mina föräldrars hem och jag tycker om det; det bär deras liv vidare för nya intryck och miljöer. Pappas självporträtt hänger på en vägg. Fint. De är saknade, föräldrarna…

Pappas porträtt av sig själv i 30-årsåldern.

Kvällen sluter sig och vi tackar för oss, tar tricken nedför och in mot byn. Kliver av vid Nationaltheatret och en promenad ned mot kvarteren där vår sängplats är belägen.

Avskedsdagen drar vi ut på. Nu ska Munchmuseet intas, vi tar oss dit, går in och kommer ut; en gemensam utställning med Munchinspirerade amerikanske konstnären Jasper Johns faller inte väl ut. Men Munch är jag imponerad av. Kanske därför som jag låtit mig inspireras av hans tavla ”Skriet” till låten med samma namn på nya albumet.

Vi sluter samman med värdinnan, frekventerar några butiker nere på Aker brygge (nej, jag inte slå Sandkostymen ur hågen, men få tji), går ner på Tjuvholmen, äter pizza, ljuvlig och spröd, går tillbaka för bad i den takpool som värdarnas lägenhet har tillgång till.

Jag blir ensam i badet, som inte är i närheten av Oslofjorden men skönt ändå. Men Z:s foto kan ju få tjäna som illustration till hur mäktigt det är…

Osloposören

En sann Osloposör. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så är det dags för avsked. Väskorna är packade och vi tar E6 norrut mot Trondheim; nej, inte så långt. Vi förirrar oss i Jersheim innan vi hittar rätt väg mot Kongsvinger och vidare mot den svenska gränsen, hinner passera Glomma tre gånger, far på kringelikrokvägar, passerar några lömska fartkameror som jag ser sent och kommer så småningom fram vid Torsby. Vi åker vidare norrut, åker över Klarälven vid Stöllet, stannar där för mat och fika vid älvens strand där flottar sakta glider nedströms. Så vidare, uppför och över platån mot Malung, vidare mot Mora, mot Orsa och sedan Skattungbyn, svindlande landskap passerar revy. Vi stannar hos vår vän, sover över, njuter av umgänge, samtal, utsikter, guidning, Orsabesök och ostinköp.

ED42064A-6B64-463A-B0F6-DB8033F1B990

Sköna Dalarna. Foto: KAI MARTIN

Hansjö mejeri med ostar som tål att smakas på. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till Skattungbyn lagom till det anrika fiket, som hänger på kanten över dalen med vidunderlig vy, sista skälvande öppningstid. Ja, det är ju tack vare vår vän som det går vägen, för skylten är nedtagen för dagen. Det blir klassisk fika, kaffe och kaka och utsikt, utsikten, den eviga…

Lite fel tajming, kanske. Men väl hemma blir det matlagning, som tack och lov tar sin tid. Pasta med köttfärssås, vin inhandlat i Orsa, ostarna från Hansjö mejeri, som smakar ljuvligt.

Svensk husmanskost i hjärtat av Sverige. Foto: KAI MARTIN

Nattens ljus är förföriskt skön, som om dagen inte riktigt vill gå och lägga sig. Det gör vi, en lång resa väntar söder ut.

Tidig uppstigning. Frukost och morgontoalett. Vi hämtar ved som jag köpt och fyller två rejäla säckar, hälsar på min väns mamma och säger hej i all hast den denna fina kvinna och tar farväl. Tankning i Mora och sedan ner mot Malung, förbi Torsby.

Z skriar för fika på det ena sköna stället efter det andra, men jag vill inte svänga vänster över en stissig E45. När jag stannar på Diner45, ett hak med 50-talsambitioner the american way, blir skriet lite annat; det blir ingen mat, men en kopp kaffe i farten och vidare.

Förbi Sunne, Grums och mot Säffle. I Värmlandsbro stannar vi vid ett hamburgerhak som serverar de godaste kolgrillade burgarna, bara att rekommendera.

2D5609E6-E97C-4405-82FD-BE907545155E

En av landets godaste… lätt! Foto: KAI MARTIN

Vägarna ackompanjeras av den musik i kärlekens tecken som vi fick av en god vän i samband med att vi gifte oss; det blir både igenkännande, allsång och gissningstävling.

En fin plats. Foto: KAI MARTIN

Så når vi näst sista etappen på resan: Slussens pensionat på Orust. Jag har bokat rum, trerätters och musik, som Pernilla Andersson står för denna afton.

Det blir ett fint rum, ett skönt bad och en god afton. Mer om detta senare…