Pernilla Anderssons öppna själ

Det är något i relation med Pernilla Andersson som jag inte kan krångla mig ur. Som om jag ens ville.

Jag recenserade hennes första album, ”My journey”, 1999 och blev generat förtjust för det fång blommor som kom till redaktionen med ett tackkort från Pernilla Andersson, som jublat över den fyra i betyg som jag gav.

Jag har följt henne sedan dess. Sett en artist som misstänksamt hållit journalister på avstånd, alltid velat läsa de texter som skrivits, som inte släppt på förlåten och inte låtit någon komma nära. Jag gillar sådant och har inte haft något problem med det distanstagandet eller behovet av att försöka hålla koll och kontroll.

Så har jag gjort en och annan intervju på vägen, kanske inte varit lika bedårad av den musik som kommit som vid debuten. Bland annat pratade jag med henne i slutet av januari 2005, då hon berättade om hur hon och Dregen (då pojkvän, senare man, nu ex-man) klarat sig på det mest dramatiska sett från tsunamin under vistelse i Thailand över julen 2004. Jag skrev, lyfte fram händelsen, nämnde Dregen. I tidningen hade emellertid hennes namn förvandlats och reducerats till Dregens flickvän och texten blev med ens mycket fattigare och jag fick klä skott för något jag inte skrivit, för en vinkling jag inte gjort.

Nå, åren gick, Pernilla Andersson lämnade engelskan för svenskan och blev alltmer folklig och profilstark, så som jag tyckt hon varit från början. Hon producerade min favorit, Svante Thuresson, och fler ändå. För det är en kvinna med stark musikaliskt kunnande som inte bara inbegriper musikhantverket som sådant utan också tekniken. (Läs en utmärkt intervju om henne här.)

IMG_1632

Pernilla Andersson, Kungstorget 2011. Foto: KAI MARTIN

2011 såg jag henne för första gången live som solist (såg ju henne under Kalasturnén – hette den så? – som keyboardist till Di Leva 2004) under Kulturkalaset och slogs av hennes personliga tilltal, intimiteten i anslaget och hur musiken växte med berättelserna.

Det förstärktes vid spelningen på Taubescenen på Liseberg 16 maj 2014. Inget band, bara förstärkt av trogne följeslagaren Fredrik Rönnqvist, gitarr, som varit med sedan starten.

IMG_3075

Taubescenen 16 maj 2014. Foto: KAI MARTIN

Så nu var det dags igen och än mer nära än de tidigare spelningarna, nämligen på Slussens pensionat på Orust.

Vi har under åren blivit alltmer förtroliga. Jag har förmånen att vara Facebookvän med henne och har följt, som det känns, en toppar och dalar som människa, fått insyn i ett privatliv som är fjärran det som hon tidigare hållit fritt från titthål. Men hon gör det med stolthet, med rak rygg och högt buret huvud; tro mig, inget av det hon delar är inte sådant hon känner att hon vill dela.

Så, ja, det känns som om jag känner henne och ändå inte; som om hon är en roman jag läser med en karaktär som är så tydligt verklig och innerlig att det diktade inte är nog. Nu är ju Pernilla Andersson så mycket mer och det visar hon, igen, på Slussen, som är till bristningsgränsen fullsatt.

IMG_1589

En öppen famn på Slussen. Foto: KAI MARTIN

Hon reser lätt med ett sällskap på tre personer, hon själv inräknad. Men det som levereras är tungt. Hon backar inte för att ta strid och det har hon visat under sommaren med kommentaren om de sexuella övergrepp, bland annat under Putte i Parken-arrangemanget i Karlstad som hon själv gästade, som skett under olika festivaler. En text om det i GP blev förvanskad på Avpixlat och plötsligt blev hon både ”kommunisthora” och ”nassesvin”, allt beroende på vilken av de hatiska falangerna man nu väljer att tillhöra.

Det tog styggt, men hon reste sig snyggt. Väljer att inleda bums med kommentarer om just detta, öppnar sin själ, öppnar sitt hjärta och det är bara att ta in. Skilsmässa, oron för sitt barn, pappan med en skenande alzheimers… Jag är imponerad.

IMG_1592

Intimt och själfullt. Foto: KAI MARTIN

Hennes musik växer, texterna blir kristallklara, berättelserna om låtarnas tillblivelse blir som bonusmaterial, hur hon vågar öppna upp sitt innersta, det privata, ge oss som lyssnare insyn. Det är vackert och som ett förtroende.

I samspelet med Fredrik Rönnqvist växer en sällsam vibe, som ibland hämtar andan i en pulserande tystnad. Det är inte ofta jag får den upplevelsen rent musikaliskt (i samtalet efteråt kom jag att tänka på Daniel Corderos och Johan Reivéns sällsamma spel mellan bas och trummor i Lok för mer än 15 år sedan, där samma häftiga vibration uppstod, men i helt andra musikaliska omgivningar).

Musiken som bjuds är baserad på utmärkta, senaste, albumet ”Tiggrinnan”. Men det kommer musik från Taube och från hela hennes svenskspråkiga karriär. Jag får en smickrande kommentar om första albumet, men hon refererar till GP och inte GT; lustigt nog så sitter halv GP:s förra kulturredaktion vid bordet bredvid mitt.

IMG_1608

Omfamnad. Foto: PRIVAT

Det blir en fin kväll, en eftertänksam kväll. Jag hängde med musikerna efteråt, fick lite egoboost av Ebbot som berättade om hur han sett Kai Martin & Stick! som späd yngling, parat med historieberättande till natten slöt förbund med morgonen.

Det kan bli så, när en icke fiktiv människa blir nära nog fiktiv och verklig igen.

IMG_1603

En fin kväll på Slussen. Foto: KAI MARTIN

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s