Jag vet. Vi hade ju varit på Slussen, det fantastiska spelstället, pensionatet på klippan uppe i Orust nordöstra hörn, bara för någon vecka sedan. Då, då vi såg Pernilla Andersson gripa tag i själ och hjärta.

Men nu blev vi halv om halvt hitlurade igen. En god vän som ville ses, som delvis bjöd och delvis inte. Och se, vi tog turen från Gbg norröver, förbi rusningstrafik och upp till den stenhårda graniten, som förtrollar med sin skönhet, sina hällar och sitt, denna afton, stilla hav.

Jag har med mig badbyxorna, vi är i god tid och det salta vattnet är ljumt och friskt på samma gång. Det är svårt att inte älska det.

Förförisk idyll som bjuder på mat, musik, dryck och bad. Foto: KAI MARTIN

Jag är inte ensam om det. När jag torkar mig ser jag på bryggan närmare pensionatet än där jag badar vid hopptornet, en man kliva ut på bryggan. Gråsprängd, lite lätt kutad rygg iklädd ett par badbyxor, röda med vita prickar på. Han tvekar inte. För armarna över huvudet och dyker i från bryggan, tar några rejäla simtag, crawlar ut, bröstsim in igen och kliver så upp på bryggan, stryker med händerna håret bak över huvudet.

Stefan Sundström förbereder sig på ett uppfriskande sätt för den spelning som vi snart ska bevittna.

Det blir ju mat, förstås. För Slussen inbjuder inte bara till bad och musik. Och stället har ett kök som är lätt att förföras av.

Jag får höra att det är en sällsynt spelning av Stefan Sundström. Han som var så frekvent på 90-talet och in på inledningen av millenniet. Det är säker 15 år sedan jag såg honom senast. Bommens salonger på Bellmansgatan i Göteborg, vill jag minnas. En recension. Och jag var säkert förtjust; det är lätt att bli det i hans sällskap, Farstas Mick Jagger, den skränige trubaduren med det stora hjärtat och det sorgkantade persongalleriet.

Varken mer eller mindre Stefan Sundström. Foto: KAI MARTIN

När han så kliver upp på scen med sin akustiska gitarr är det för en spelning som är rätt och ner, varken mer eller mindre, Stefan Sundström.

Med läsglasögonen i pannan, en pärm med texterna på ett notställ och ett fullständigt ogenerat förhållningssätt till sin publik sparkar han igång underhållning.

Det är frustande och eftertänksamt på samma gång. Han blir snart varm i kläderna och bjuder på gammalt och, faktiskt nytt (nåja, senaste albumet ”Under radarn” kom 2013) och pratar lite fläckvis om sin nya roll, som inte musiker i första hand utan författare.

Publiken är genast med på noterna, men så är hans famn också öppen och varm.

Pauskillar. Foto: KARIN RENBERG

I pausen tar jag inte bara frisk luft, då jag trängt mig förbi de som åtnjuter nikotinets förgiftande börda och går ut på klipphällen; jag går också in till merchendisebåset där Stefan Sundström står och hans hustru Karin Renberg sitter, för att utöka inkomsterna.

Jag presenterar mig utan namn och det tar en stund innan talgdanken slår ner, sedan blir det (ja, det var det förstås från början men i än högre grad) mer förtjust och en selfie samt inhandlande av just ”Under radarn”.

Paret Sundström/Renberg är på väg till Östersund och Storsjöyran för att närvara vid hyllningen av Kjell Häglund i samband med hans 70-årsdag. Och just Häglund blir en del i en skröna om just denne egensinnige artist och Bob Dylan i Sundströms första akt; jag skriver skröna, för den om den oförskämde artisten och det trogna fanet som vill bedyra sin respekt, har jag hört förut i annan tappning. Men den får sin poäng och poänger söker Stefan Sundström som en ståuppkomiker, om än sittande med sin gitarr.

Innerligt. Foto: KAI MARTIN

Andra akten fladdrar iväg med charm och stolligheter. Publiken är yr dels på grund av Stefan Sundströms förmåga att förföra den och dels på grund av den allt mer tilltagande friheten, som inmundigandet av alkohol bjuder.

Det ropas på låtar, det kommer insticksrepliker och när det hela är över är det inte bara varmt i lokalen utan också i hjärtat.

Vi smyger på mörka vägar hem, varnade för rådjur och ökar sedan farten hem. Göteborg ligger bara en timme bort…