Den där Niklas Strömstedt… vem är det? Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Han nyser en gång. Som blir två. Tre. Fyra.

Han ler försmädligt. Guldtanden glimmar. Den han slog ut när han som 13-åring spelade ishockey och som nu har blivit ett slags signatur för honom.

Förkyld…?

–Nej, nej. Jag vet inte. Tidigare nyste jag bara två gånger. Nu fyra. Kanske är det åldern.

Niklas Strömstedt är 58 och tänker på döden. Kanske är det för att hans pappa, tidningsmannen Bo, nyligen gick bort 87 år gammal. Kanske är det för att han är 58.

saker och ting kommer ikapp, döden kryper liksom närmare.

– Jag funderar på detta med nya projekt. Som en ny krogshow. Det tar fyra till fem år att jobba. Folk som investerar i pengar, energi och idéer, så kanske det tar slut…

Jo, han har två år till 60 (det går inte att se, han ser ut som en nyvaken skolpojke när vi träffas) och darrar lite på manschetten.

– Ja, det finns en nojja för att fylla 60, erkänner han.

– Att fylla 40 var inga problem. Inte 50 heller, men 60…

Han ryser till.

Samtidigt. Niklas Strömstedt har det bra. Otroligt bra. En man mitt i livet som trivs med så mycket att – privat och på scen.

– Ja, barnen är friska. Jag och Jenny (Strömstedt, hustru) har det fantastiskt ihop. Jag är oerhört glad för det.

Lite som en andra andning i livet…?

– Ja, precis. Jag är tacksam för att leva med henne. Och det är ju så tråkigt att leva ensam.

En krogshow?! Rena storhetsvansinnet. Foto: KAI MARTIN

Han drar runt en krogshow på Trädgår’n i Göteborg, som lovordas (ja, av mig, bland annat, läs här) och hyllas av publiken.

Men… Niklas Strömstedt och en krogshow? Ja, jag har jobbat med mina fördomar kring det och även Niklas Strömstedt har fått göra så.

– Jag har nog slipat bort en del av dem via mina egna sociala mediekanaler.

Men vägen till framgången med ”Storhetsvansinne” har, om inte varit krokig, så rätt så lång.

Efter framgången med texterna till den svenska uppsättningen av musikalen ”Mamma Mia” för drygt tio år sedan började han skissa på showen ”30 år i kärlekens tjänst”. Det blev så småningom – 2009 – tre musiker på scen, en kamp med första föreställningarna, som slutligen landade på snygga 80. I början kom det inte så mycket folk, men trägen vinner.

Den följdes upp med ”Strömstedt och Freud”, SVT-programmet ”Tack för musiken” och förra året med framgången med ”Så mycket bättre i TV4.

– Det är klart att det har betytt mycket. Den kommersiella framgången hade knappast blivit så som den blev annars.

Mannen och musiken, texter och noter – ett liv. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Och jag erkänner, med tiden har Niklas Strömstedt plockat poäng efter poäng. Inte för att han inte har varit trevlig tidigare. Inte för att jag inte har tyckt att han varit en habil låtsnickare. Men för att det alltid funnits en distans till mig som journalist, som måhända kan vara förståelig. Efter förhållanden – och barn – med kvinnor som Efva Attling och Agneta Sjödin, chavotterande i skvaller- såväl som kvällstidningspress, kan relationen med journalister kanske bli en smula avmätt.

Men jag har gillat hans intervjuserie ”Tack för musiken”, där hans musikaliska kunnande har skapat intimitet med dem han intervjuat och spelat med. Läser man hans tweets går det att notera både listig humor och engagemang. I ”Så mycket bättre” fanns en kemi mellan deltagarna, som lyfte den säsongen till en av de bättre. Niklas Strömstedt håller med.

– Vi tyckte genuint om varandra. Det var dessutom kul att Sven-Bertil Taube orkade. Han bidrog till något slags värdighet och det blev inte så mycket röj.

Med det programmet fick hans musik vädras genom andras tolkningar och kanske främst via Miriam Bryant, som gjort hans ”Sista morgonen” till en hit som ”One last time”.

– Vi hade sprungit på varandra tidigare, eftersom vi går på samma gym. Men att hon skulle göra så bra ifrån sig i programmet… nä, jag hade inte en aning.

Så har han alltså blivit krogshowestradör med sig själv i fokus. Nej, det var inte helt givet och när han fick höra om förslaget tyckte han att det lät som storhetsvansinne. Titeln var given och arbetet med showen var bara att sparka igång.

På scen bjuds en ambitiös show med stor portion humor och på samma gång distans till Niklas Strömstedt som en invit till hans privata jag. En kombination som inte hade varit möjlig för tio år sedan.

– Alltså, det är klart att det är häftigt med bekräftelse. Men samtidigt blir jag inte så ängslig med vad andra tycker.

Och humorn… lite otippat från Niklas Strömstedt…? undrar den fördomsfulle.

– Även där är jag inte så ängslig längre. Jag resonerar som så att tycker jag det är roligt tycker nog andra det också. Jenny för dessutom höra allt och hon är roligare än vad hon tror…

Så tack vare de tidigare föreställningarna och ”Tack för musiken” har Niklas Strömstedt kommit ut som underhållaren Niklas Strömstedt – och han trivs med det också.

Krogshowsestradör. Foto: KAI MARTIN

Då kan han raljera med sig själv, som i den fantastiska inledningen på showen.

– Jonna Nordensköld, som regisserat, kom med idén med mig i gladiatordräkt. Hon fick det att börja snurra och det spann vidare med EMD-medleyt. Där fick vi också möjlighet att presentera Rakel (Wärmländer) som mitt alter ego, som kan säger saker som inte jag kan.

Nej, han tycker inte att han haft någon censur i texten. Tillsammans med Johan Hedberg, en lågmäld man från Örebro, har en uppriktighet skapats som gett den text, som han levererat 52 gånger i Stockholm och som nu ska ges 52 gånger, förmodligen fler i Göteborg.

– Ja, som det ser ut nu kommer vi också köra onsdagar när Trädgår’n börjar med julborden.

Han gillar att komma till Göteborg med ensemblen.

– 12.36 på torsdagar går tåget till Göteborg. Med det blir det bättre häng, erkänner han som denna morgon då vi möts är klar med ett gymprogram för sitt band.

– Jag blir deras PT och efter det tar jag dem till Kometen.

Jo, det är gymmet som kroppen får sitt. Efter en knäoperation för ett och ett halvt år sedan vågar han sig inte på  någon fotboll längre.

– Det var en smärtsam upplevelse och en komplicerad operation. Så jag undviker fotbollen och kör på gym, fuskar med golf och kör skidor både utför och på tvären istället.

Är det träningen som räddat dig från rock’n’rollen?

– Nja, det vet jag inte. Vissa trillar dit, andra inte. Jag har ju kört mitt, varit i Tylösand på somrarna…

Han lämnar kommentaren i luften innan han fortsätter.

– Jag tror att det är genetiskt. Men det är klart att drattar jag på arslet nu, så tar det två dygn att komma upp igen. Det funkar inte om jag ska upp på scen.

Han lever ett gott liv, Niklas Strömstedt. Men är också medveten om det.

Så när han fick möjligheten att göra sin tolkning av Ace of Bases ”Happy nation” till ”Så mycket bättre” tog han den utan att tveka.

– Jag hade ju hört låten, men fick googla texten och då var det rätt enkelt. Med raderna ”For the people for the good/For mankind brotherhood” var det inte så svårt att veta vad låten skulle handla om. Vi lever ju på samma jord där ingen är värd mer än någon annan.

Men låten tog skruv och det var inte utan avsikt.

– Det är inte första gången jag hoppar på SD, så jag trodde inte det skulle gå obemärkt förbi. Men vi diskuterade det i produktionen och ingen backade. Sedan brann det ju till, men det var ju också tidpunkten med den allt mer ökande polariseringen. men jag har aldrig fått så mycket kärlek. Visst, en av trettio av kommentarerna kom från dynghögen. Men jag vet att efter ett tag lägger de av.

Rädd?

– Nej. Det var jag inte. Under det året som har gått har inte en enda kommit fram på gatan och sagt något negativt.

Nej, det är inte det som skrämmer Niklas Strömstedt. Mer den ökande åldern – och ”På spåret”…

Ja, när jag frågar honom om han hoppas på att medverka igen i det populära programmet (2010/2011, 2011/2012 och 2014/15) skakar han på huvudet.

– Senast jag var med var nervös lång tid i förväg. Nu blir jag fortfarande kallsvettig då jag hör Kristian Luuk säga ”Vart är vi på väg?”. Men jag ska vara med i år, som artist…

Konsert:

Göteborgs symfoniker med manskör ur Göteborgs symfoniska kör samt solisterna Magnus Carlson, Moto Boy och Jennie Abrahamsson.

!!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: 1240.

Bäst: ”African nightflight” – vilken resa!.

Sämst: ”Sound and vision” föll mellan stolarna.

Fråga: Är det inte dags att hitta andra arrangemangsmässiga utvägar än trummor till symfoniker…?

Måhända har David Bowies Berlintrilogi – albumen ”Low” (1976), ”Heroes” (1977) och ”Lodger” (1979) – ältats, hyllats, analyserats och värderats oräkneliga gånger. Men varför inte göra det igen…

Med dirigent och arrangör Hans Ek blir det en resa i mötet mellan David Bowies musik och de symfoniska arrangemangen. Det blir oftast ljuv musik.

Redan i inledande ”Low suite” sveps Bowiekännaren in i en bitvis bekant värld, bitvis annorlunda. Där sätts också signaturen, som startar resan med en glimt av ”Station to station”, som ju påannonserade Berlintrilogin musikaliskt sett.

Ja ,det här är en utmaning för den som vårdar sitt minne av Bowies musik. För den som vill att allt ska förbli som det en gång har varit ska nog undvika det här, men det är knappast något som den föränderlige Bowie skulle ha stått bakom. Hans musik var ständigt på väg och utmanades in i det sista.

Hans Ek har den djupaste respekt för David Bowies musik. Han utnyttjar Göteborgs symfonikers bredd och djup med största möjliga aktsamhet parat med djärvhet och förstår att Bowie vill skevhet parat med skönhet. Det finns en stringens och nyfikenhet i det som bjuds i Göteborgs konserthus, som jag nog vill påstå har gett mig det starkaste av intryck av det jag hört i kombinationen pop/rock/symfoniker.

Bowies musik dominerar, men också Lou Reeds ”Berlin” får tjäna som ackompanjemang till stämningarna, precis som Iggy Pops ”The passenger” i en nedtonad och rytmiskt nedstrippad version, båda låtarna med excellente Moto Boy vid mikrofonen. Även Kraftwerk och Bertold Brecht/Kurt Weill passerar revy på denna musikaliska odyssé.

Förvisso begriper Hans Eks David Bowies vidd och komplexitet i musiken, men också att kompositionerna inte bär utan sång. Det är framför allt tre som får den äran.

Nämnde Moto Boy (Oskar Humlebo) med sin skira stämma är en, Jennie Abrahamsson en annan och Weeping Willows Magnus Carlson som den tredje av trion solister.

Alla tre ger sina tolkningar där inledningsvis Magnus Carlson skänker mest själ och Moto Boy fascinerar starkt med Jennie Abrahamsson som vinnare efter paus med en fantastisk ”Fantastic voyage”. Manskören, som är delar av Göteborgs symfoniska kör stadgar, men faktum är att basisten Oskar Nilsson och trummisen Niklas Lind står för de fräckaste körinsatserna.

Stående ovationer och flera inrop är ett publik betyg för att det här gav intryck mer än hos mig. Självklart kan ingenting ersätta David Bowie, men hans musik lever vidare och utmanas. Jag är övertygad om att han uppskattat det här.

Bowie går igen. Foto: KAI MARTIN

David Bowie: Berlintrilogin, Göteborgs konserthus 6, 7 och 8/10

Low suite

Introduction

Subterraneans/Some are/Subterraneans

Always crashing in the same car

Weeping wall

Sound and vision

Be my wife

Art decade

Word on a wing

Warszawa

Ballad of the drowning girl (Kurt Weill ur Berliner requiem)

Berlin (från Lou Reeds album Berlin)

Trans-Europe Expresse (Kraftwerk)

Heroes (symfoni nr 4 sats 1)

paus

Blackout

Sense of doubt

Sons of the silent age

Fantastic voyage

African nightflight

Look back in anger

Ashes to ashes

The Passenger (Iggy Pop)

Under stars (Brian Eno)

Blackstar

extra: Where are we now

Konsert:

KENT

!!!

Scandinavium, Göteborg, dag två av tre.

Publik: 10900.

Bäst: Konsekvent Kent.

Sämst: Stereotypt, typ.

Fråga: Är allt uttömt gällande idéer och drömmar för bandet…?

Snett framför mig sitter en man som på sin padda följer Ryder cup med Kents andra av tre avskedskonserter i Scandinavium som ackompanjemang.

Två  rader nedanför honom står ett par, där den unga kvinnan sjunger med i varenda text med förtjusning och lycka. Jag kan vara avundsjuk på henne, för hennes engagemang.

Mitt förhållande till Kent är, grovt taget, någonstans mellan dessa rader, dessa ytterligheter.

Sami Sirviö med körsångerskorna Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell. Foto: KAI MARTIN

Missförstå mig rätt. Jag har följt Kent, trallat med i låtar, tjusats av musiken och häpnat över den smarta marknadsföringen som följt Eskilstunaorkestern fram till detta långa adjö. Och nej, det går inte annat än att beundra deras konsekvens, den som burit dem till detta, där de skördar frukten av sitt slit, sitt konstnärliga nit, sina drömmar…

 

Jag har sett bandet ett försvarligt antal gånger. Första gången i Trädgårdsföreningen när turnerande festivalen Lollipop gästade sommaren 1995. Ett blygt band som följde den brittiska shoe gazertraditionen och där ”Blåjeans” limmade sig fast i hjärnbalken.

Under 2000-talet har bandet med emfas visat att de kan det där med shower. Iscensättningen av bandets musik och stämningar görs med ackuratess, så också denna kväll.

Sturm und drang med Kent. Foto: KAI MARTIN

Fem bildskärmar bjuder på ackompanjemang till känslorna, detta mollstämda, denna subtila sturm und drang. Där den lakoniska musikens stråk av vemod öppnas med hjälp av Joakim Bergs sinnrika och begåvade texter.

Det är vackert.

Kent är ett slutet gäng. Fyra män mot världen, som när de spelar på scen har sina tonårsvänner på scen som extra musiker (Max Brandt, gitarr och Andreas Bovin, synt) och nu, denna gången, tre körsångerskor (Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell).

Det är smarta arrangemang, men också stereotypa. Kan du Kent spelar just det ingen roll, älskar du Kent är allt så förbannat vackert, så enkelt att älska och så lätt att följa.

Men jag är mellan raderna. En man som intellektuellt kan digga, men känslosamt inte är där.

Nej, det här är inget Broder Daniel-farväl. En spelning som kröp innanför skinnet, som slet upp hjärtat och lämnade det vilt pumpande, blödande samtidigt som tårarna rann nedför heta kinder.

Det här är ett moget avsked, en handskakning, ett artigt tack, en nick och så adjö. En smula trist, men c’est la vie.

Männen i de  vita kostymerna tar avsked. Foto: KAI MARTIN

Kents låtar, Scandinavium 30 september:

1. Gigi
2. 999
3. Stoppa mig Juni (Lilla ego)
4. Romeo återvänder ensam
5. Var är vi nu
6. Hjärta
7. Andromeda
8. Egoist
9. Dödas vinkeln
10. Vi är för alltid
11. Innan allt tar slut
12. Den vänstra stranden
13. La belle époque
14. Kärleken väntar
15. Ingenting
16. Jag ser dig
17. Musik nonstop
18. Utan dina andetag
19. Socker
20. 747
21. Förlåtelse (extra)
22. Dom andra (extra)
23. Mannen i den vita hatten (16 år senare) (extra)
24. Sista sången (extra extra)

Show:

MY WAY

med: Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Helena Paparizou samt Thomas Darelids orkester: Anders Kjellberg, trummor, Matz Nilsson, bas, Johan Borgström, saxofon, Björn Cedergren, saxofon, Janne Bjerger, trumpet, Samuel Olsson, trumpet och Peter Johansson, trombon.

!!!

Kajskjul 8, Göteborg, genrep, torsdag.

Bäst: Ojoj, Claes Malmberg med orkester i fullt spett med klassikern ”Spinning wheel”!

Sämst: Claes Malmberg utbrott mot den snacksaliga delen av publiken. Ja, relevant, men det spillde över.

Fråga: Hur mycket orkar Jan Malmsjö?

Förra året förenades Jan Malmsjö, denne scengigant och ikon, med Claes Malmberg i Gunnebo slotts uppsättning av ”Charlies tant”. Det var uppenbart då, att detta deras första möte på scen var något extraordinärt. Det uppstod en spinneffekt som var svår att undvika och den har i sin tur gett denna krogshow i Göteborg.

Gott så.

För att inte trilla över kanten i nostalgi eller i äldre herrar möter har Antiques Helena Paparizou, melodifestivalvinnare för Grekland 2005, bjudits in och tack för det. Hon kommer in som en frisk fläkt, visar sin bredd och begåvning samt balanserar herrarna förtjänstfullt.

Temat är alltså Las Vegas och så gott det nu går försöker trion skapa den stämningen med Thomas Darelids eminenta orkester. För det ska ni veta, Darelid har inte bara slitit ihop utmärkta luftiga, spetsiga och fullödiga arrangemang, han sitter också och styr föreställningen bakom flygeln som en kombination av sufflör, dirigent, ackompanjatör och scenansvarig. Strongt!

Och orkestern, låt mig säga det inledningsvis, vilken bravad. Den landar alltså storbandsarrangemangen på åtta man och det låter som en full orkester.

Strongt, igen!

 

Las Vegas… vi pratar en höstlig afton med blåst och hotande regn i den vindpinade staden Göteborg. Det är alltså ingen lätt sak.

Men… det går på det stora hela alldeles utmärkt.

På scen är det naturligtvis Claes Malmberg som tar störst plats. Det är på honom allt vilar och de andra är mer eller mindre, lite oförskämt uttryckt, stöttor. Förstås klarar han detta, förutom ett utbrott mot den snacksaliga publiken precis nedanför scenkanten.

Där blev det lite för mycket av utbrott, men samtidigt… Den pratan som väntade var av känsligaste art och krävde faktiskt både största möjliga tystnad och uppmärksamhet.

Med Claes Malmberg blir det förstås mycket tjat och herregud var väloljad denne mans trut är. Det är svårt att ha tråkigt i hans sällskap.

Helena Paparizou är mångfacetterad, klarar storbandsmusiken med bravur och är stilsäker på scen.

Jan Malmsjö…? Ja, det är en herre med både auktoritet på scen och darr på rösten, dessvärre sviker stämband med ålderns rätt. Men herregud vilken tajming, vilken intonation och vilken förmåga han har att ge sångerna kraft. Det är osvikligt skickligt.

Fartfylld trio. Foto: KAI MARTIN

Det är en god afton och utmärkt underhållning. Men samtidigt kan jag sakna något slags röd tråd i showen (mer än Las Vegas). Och ja, jag hade önskat mer av trion tillsammans en det som förenar dem på slutet.

Det hade både de och publiken varit värda.

Show:

Hallå! Popmusik, kickar å kläder

Av: Martin Luuk

Med: Magnus Uggla

Regi, scenografi och scenbild: Sunil Munshi

Orkester: Rickard Nilsson (keyboard, bas, slagverk, sång), Nadja, Hamouchi (trummor, trumpet, flygelhorn, sång) och Anders Nygårds (fioler, gitarr, sång)

!!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Svärtan, sorgen och transparensen lyfter monologen.

Sämst: Ett extranummer till hade inte skadat.

Fråga: Krävdes det nära 40 år i rampljuset för att våga släppa på distansen…?

När Magnus Ugglas monolog, elegant författad av Martin Luuk, landar på Lorensbergsteaterns scen är det efter en framgångsrik i huvudstaden på scener som Teater Galeasen, Orionteatern och Dramaten.

Ja, popoffret från 70-talets mitt har blivit finkultur och ändå inte.

Men… här finns en drastisk skillnad från de uppsättningar – shower och konserter – som jag tidigare sett med Magnus Uggla. Och låt mig tidigt säga, att detta är ingen spelning, men musiken finns självklart med på denna odyssé.

På scen är solglasögonen, läderjackan, de tajta byxorna och det burriga håret synonymt med artisten Magnus Uggla.

Men väl på scen här dröjer det inte länge innan glasögonen åker av.

62-årige och 168 centimeter långe Magnus Uggla stirrar publiken stint i ögonen och sedan blir det allvar och med det en helt annan sidan av den artist Sverige har trott sig känt.

Nej, han dribblar inte bort sig i seriositet. Här finns ögonblick av skratt så det räcker och blir över. Men Martin Luuks text har fångat essensens av Magnus Ugglas livsnerv och det är kring denna som denna monolog spinner kring.

Det är ett rasande skicklig manus fyllt av smarta återkopplingar, som speglar Magnus Ugglas liv från liten parvel, hans familj och uppväxt, trauman och tonårstidens sturm und dräng fram till idag. Det är ord som från Magnus Uggla själv, men utan satir, utan ironi, men däremot med en uppriktighet som ger humorn allvarsbotten och -klang.

Det blir bäst så.

Tillsammans med trion på scen, som skickligt gör allt från Schubert, Karl Gerhard till Sven Lindahl och, förstås Magnus Uggla från debuten med ”Om Bobo Viking” (1975), genombrottet med ”Va’ ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” (1977) och fram till ”Johnny Rocker” (1979) – en väsentlig tyngdpunk på det tidiga materialet, alltså.

Han är strålande på scen. Är manierad, gör Karl Gerhards ”Jazzgossen” med ackuratess, skämtsam och innerlig. Han täpper lättsamt till tankeluckor, improviserar lite i texten, accentuerar tidsepoker med kläd- och skobyten, har en direkt dialog med publiken och fångar densamma från första sekunden. Men viktigast av allt, han vågar klä av sig själv in på skinnet.

Det har tagit sin tid. Men det har det varit värt.

Konsert

KING CRIMSON

!!

Falconer salen, Köpenhamn, 23 september

Publik: Utsåld, andra konsert 24 september

Bäst: ”Starless” är fullständig musikalisk magi

Sämst: I all perfektion missar King Crimson kommunikationen med publiken.

Fråga: ”21st century schizoid man” måste var århundradets märkligaste allsång…

Robert Fripp är en gitarristikon, en kontrollfreak och en rockmaestro som inte står Herbert von Karajan efter ifråga om jakt på musikalisk perfektion.

När jag återförenas med King Crimson är det efter ett långt uppehåll, det medges. Under gymnasietiden var bandet ett soundtrack till en sturm und drangtid, som krävde starka utryck. I denna ytterst progressiva orkester fann jag stöd, tröst och fascination.

Jag släppte greppet delvis på grund av nya upptäckter, men också när bandet gick in i eran med Adrian Belew som gitarrist och musikalisk utmanare i bandet gentemot Robert Fripp. Den musiken, som förenade Talking Heads och dess utflykter i afrikansk musik blev aldrig min kopp te, om jag än var fascinerad.

Så när nu bandet är på turné med en stark sättning är fokus just på de tidiga materialet.

Med Mel Collins trakterande diverse saxofoner och flöjt, Tony Levin på basar, Jakko Jakzsyk, sång, gitarr och flöjt, samt de tre (!) slagverkarna Jeremy Stacey, Pat Mastelotto (som även spelar keyboard) och Gavin Harrison har Robert Fripp samlat musiker som kan utmana King Crimsons komplexa musik.

Fanatikerna blir inte förvånade, men däremot förtjusta. Detta är en uppvisning, en konsert som är så disciplinerad och pretentiös att det är bara att beundra.

De tre slagverkarna är svartklädda, placerade längst fram och de är också de som inleder konsertens första hälft. En uppvisning i samspel och taptokonster bjuds innan publiken har hunnit sätta sig och innan salongen är fullständigt släckt.

Att detta är en fingervisning om att publiken bör vara i tid och lika disciplinerad som musikerna på scen anas med full kraft då andra set inleds på samma vis.

Skyltar, som med emfas påannonserar att all  fotografering, filmning och ljudupptagning är förbjuden, är placerade vid scenkanten innan konserten. Blir man påkommen med detta riskerar man att slängas ut.

Välkommen till King Crimson 2016!

Mel Collins, Tony Levin, Jakko Jakzsyk och maestro Fripp är klädda i kostymer alternativt utan kavaj men med väst, vita skjortor och slips. Strikt och med en uppsyn som från sovjetrådet 1974.

Maestro Fripp tillåter fotografering. Foto: KAI MARTIN

På håll ser de ut som bankirer och ja, nog aktar de sina medel. Musiken är hållen i strama tyglar, lite faller ur ramen och perfektionen är utmejslad in i minsta detalj. De har ränta på synkoper, räknar hem polyrytmer och haussar taktändringar.

Men så krävs det också alltså tre slagverkare för att hantera det arbete som en gång Bill Bruford skött som ensam batterist.

Jag har två undringar som kommer farande under den nära tre och halvtimme långa konserten (inklusive paus):

Hur hittade Robert Fripp till den här musiken, sprungen ur efterkrigstiden och swinging London som måttstock…? Det är ju en fascinerande mix av jazz à la Miles Davies kring ”Bitches brew”, klassisk musik (Béla Bartók, Sjostakovitj, Stravinskij…) och Moody Blues svepande mellotronskyar.

Hur svårt kan det vara att bjuda in publiken?

För här sitter jag och förstår varför punken drabbade mig med sådan kraft; närheten, okynnet, lekfullheten, leendet med allvaret, där det enkla sattes utan gräns.

Det här är dess fullständiga motsats, med en orkester som distanserar sig från publiken, som höjer upp sitt trakterande och kompositioner på en piedestal.

Kanske är det därför som jag alltför sällan njuter av excesserna. Ja, jag kan beundra musiken, rent intellektuellt förstå svårigheten med att spela den, att hitta nya arrangemang till den mer än 40 år gamla musiken. Snyggt och värd applåderna.

Men jag berörs alltför sällan.

Och visst är det inget som slår liveversionen av ”Larks’ tounges in aspic” från ”USA” 1975…

 

Det finns situationer som gör att allt håller andan.

När en nyhet drabbar. När kvinnan kommer som får livet att stumna och ändå väckas till liv. Eller då barnen föds och allt centrerar kring ett under, som befriar dig från egot. Men kanske främst då beskedet når dig om en sjukdom, som drabbar ditt inre; din själ, din kropp, dina tankar, ditt liv, din kärlek, ditt allt…

Jag har förlorat mina föräldrar. Av ålder. Av sjukdom. Jag vet, jag är förskonad. Det finns de som har det värre.

Ändå var min mammas besked om lymfcancer en drabbning, som fick mig att tappa andan och kippa efter luft. Eller min fars akuta hjärtoperation, som i och för sig gav honom tio år extra, men mig en närhet till döden som jag inte tror mig tidigare har känt.

Jag jämför inte. Drar inga växlar. Var och en sin sorg, var och en sin upplevelse. Var och en i hantering av det som drabbar.

Jag har följt Peter LeMarc sedan innan genombrottet. Varit dum nog att följa hans uppmaning att sälja singeln ”Kom klappa min kanin”, vet att innan Box 81 fanns Sting, har applåderat hans genombrott, men också retats gällande han artistnamn.

Vi har vår relation. Men faktum är att han har seglat upp till en musikalisk gigant då jag stått kvar i något garage. Jag har inget problem att konstatera det faktum, inte heller att han kan beröra starkt med sin uppriktighet i texter och skapa ljuv musik med sina melodier.

Nej, jag kan inte Peter LeMarc som hans fans. Jag kan honom med utgångspunkt från mig. Men… Jag tror aldrig någonsin att jag har sett honom naken, avklädd inför gud och alla människor; det gör jag nu.

Hans nya album ”Den nya tråd” kommer den 18 november. Men redan nu finns titellåten att höra och jag har tappat andan, tappat fattningen, gripits, tumlat runt, försökt förstå, begriper allt och ingenting. Det är en brutalt uppriktig låt, kärleksfull, gripande och så känslosam att allt avstannar. Jag behöver hämta andan, försöka få luft och samla mig…

Det går ärligt talat så där.

Redan inledning skapar sammanhanget. Redan starten visar allvaret. Det blir tyngre sen.

Utan omsvep avhandlar han oron, desperationen kring sin hustrus cancer för två år sedan. I allt famnar han också sin egen, som svepte in med kraft 2009.

Det kan bli pekoral av uppriktighet. Det kan bli en sanning för mycket, för intimt och för mycket av det onda.

Så inte här.

”Den tunna tråden” är en besvärjelse i samma mening som det är en låt om oro att förlora den man älskar och en hyllning till att fånga det liv som är här och nu, som vi så ofta missar inte jakten på något i morgon. Det är också en existensiell uppgörelse med alla dessa tusen frågor som faller platt till marken när sjukdomen väcker dem.

Och orkesteringen! Hur låten vyssjar till start och sakta gungar till att bli allt mer stark och intensiv utan att Peter LeMarc höjer rösten. Som om han skulle behöva det.

Och sången! Ja, Peter LeMarc rör vid både själ och hjärta. Nu starkare än någonsin.

Ja, jag är tagen av denna gripande låt och jag blir det igen… och igen.

 

Starkare än någonsin (foto oktober 2012). Foto: KAI MARTIN

Revy:

#Revyn2.0 med Annika Andersson, Claes Månsson, Jessica Heribertsson, Ola Forssmed, Mikael Riesebeck samt Per Johansson kvartett

!!!

Kul trams på Lisebergsteatern. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, Göteborg

Publik: fullt.

Bäst: 40- och 70-talskriserna är fyndiga.

Sämst: Dansbandsnumret darrar.

Fråga: Hur lågt under bältet kan ett skämt gå utan att förlora humorn…?

Succé med revyn på Lisebergsteatern för två år sedan gav mersmak för Annika Andersson och Claes Månsson. Med nytt man- och kvinnskap på scen tar gänget nya grepp och, ja, det blir roligt med en gång.

Scenlösningen är genial, med skärmar som projicerar ny dekor efter nummer. Längst bak orkestern, som med ger den här revyn musikalisk stadga – oavsett vilken genre som tjänar som soundtrack.

Det blir dans, det blir sång, det blir humor och det är tramsigt så det räcker och blir över.

I fokus de rutinerade scenrävarna Annika Andersson och Claes Månsson, som alltså tar greppet direkt och ger revyn en inramning à la ”Idol” med guldbiljetter till de övriga medverkande.

Dessa får alltså komma in och presentera sig på scen en och en. Det är en strålande start och bäddar snabbt för var och ens individuella skicklighet. Jessica Heribertsson med imponerande sång och komik, Mikael Riesebeck med sanslöst explosiv humor och motorik samt Ola Forssmed, som alltid är extra allt.

Så kastas vi in i nummerrevy av delvis klassiskt snitt; parodi på tv-kanalernas morgonprogram, dansbandsgliringar, fishumor, tvättstugedramatik, landsbygskomik – som Annika Andersson kan bättre än de flesta – som växer till en minimusikal, en märkliga travesti av baletten ”Svansjön” och en familjemiddag extraordinär. Bland mycket.

Jo, det är underhållande. Ja, det är skickligt. Men jag kan också, mitt bland skrattsalvorna, sakna svärtan och allvaret som kunde ge humorn resonans mer än som skämt.

Men det är svårt att inte underhållas av Annika Anderssons knastertorra tant från Lisebergs ekonomiavdelning. Så kan hon också få ett stillastående gökur att bli stor humor. Skickligt.

Och numret där Ola Forssmed inte drabbats av en 40-årskris utan en 40-talsdito är pigg, rapp och smart underhållning, som inte blir sämre när Claes Månsson tar över, drabbad av en 70-talskris. De töntiga och daterade skämten som Annika Andersson och Claes Månsson där bollar mellan sig ger fullständiga skrattorkaner.

Det är svårt att ha tråkigt då.