Hustrun har ju kryssat i tre helger i höst där jag ingenting vet om vad som ska hända.
Jag skrev om det här, men anade inte då att jag skulle bli fullkomligt förd bakom ljuset.
Hon hade gett mig besked om hur jag skulle packa, där det var lämpligt att jag hade med promenadskor, badkläder och lättare casualplagg för alla eventualiteters skull.
Hon packade sin väska och jag började njuta av den resan vi skulle göra. Men vart…?
Till Mallorca för lite off season, Gran Canaria för en gnutta sol, skulle vi ge Paris en chans till…? Rom, Budapest, en hastig, galen weekendtrip till New York? Eller väntade vännerna på Island?
Jag var öppen för allt och ville inte veta, så långt det nu var möjligt.
Yngste sonen är med på resan till Landvetter, som sker vi lunchtid torsdag 20 oktober. Jag har alltså knappt landat efter mitt födelsedagsäventyr förrän jag ska iväg igen.
Sonen ska ta bilen tillbaka och dumpar oss på flygplatsen, kramar oss farväl. Jag kikar efter honom, men han får aldrig igång bilen. Jag tittar igen och åter en gång innan jag ser att han kommer iväg.
Hustrun och jag går in i vänthallen. Jag tittar inte på skärmarna om avgångstider när hon ber mig sätta mig, för hon ska checka in. Hon börjar med en maskin, för att avbryta och gå till nästa. Så kan det ju vara, att det krånglar.
Så är hon färdig, jag går iväg på toaletten, kommer tillbaka och förväntar mig att vi ska gå in i taxfreen, men plötsligt dyker yngste sonen upp med resväska och snart också den äldste med packning. Hustrun säger farväl och jag inser, det här är mina älskade söners present till sin far, en resa på tremanhand. Jag är överväldigad, samtidigt som jag inte blir kvitt besvikelsen över att det inte blir hustrun och jag. Men… den känslan är kort, som ett andetag, ett passerat ögonblick på någon sekund.
Vi är ute i god tid, tar en öl – tjeckisk, förstås – i baren i väntan på avfärden. Det är alltså Prag som väntar, ett ställe jag aldrig varit på, inte de heller och de har ordnat inte bara resan utan också boende genom air’n’b.
Vi flyger över Frankfurt, korta turer på cirka en timme och kommer fram sen eftermiddag, tar en gul taxi på rekommendation och efter lite irrande hittar den lätt stinkande chauffören sitt mål.
Panorama över en vacker stad. Foto: KAI MARTIN
Vi bor på Hermanova i stadsdelen Holesovice, en bit utanför centrum och på norra sidan Moldau. Det är en spatiös tre belägen på första våning med utsikt över en liten park, som jag misstänker tjänar som dealarställe för småknarkare.
Mitt emot ligger Kavarna Liberal, kaféet som vi kommer frekventera för lunch varje morgon under vår vistelse.
Vi packar upp, funderar över hur våra dagar ska te sig och vi är alla öppna för vad staden har att erbjuda. Sönerna har gjort lite research över vad som finns tillgängligt i form av sevärt, muséer och restauranger. Hustrun har bidragit med pengar för ett restaurangbesök, resten kommer vi dela på.
Unga män i vid ett gammalt torg i en gammal stad. Foto: KAI MARTIN
Men första kvällen går vi bara runt kvarteret upp till Domazlicka Jizba, en rustik inrättning med öl och bastant tjeckisk mat beläget vid torget Strossmayerovo nam.
Det är förträffligt, precis som sällskapet. Men vi lär oss snart att det där med rökförbud inte existerar i Prag. En kväll är lika med ett bad i en askkopp.
Fredagen väntar på oss och staden.
Frukost på det som kom att bli vårt stamställe, Kavarna Liberal, där en ung, milt leende kvinna tar upp vår beställning och guidar oss genom den tjeckiska menyn.
Vi är hungriga, men kanske inte riktigt till den desperationen som våra beställningar visar; förutom kaffe får vi en några rejäla korvar, skramlade ägg nog för en middag, yoghurt med flingor som inte är den müsli vi beställt, bröd… Ja, bordet dignar och vi äter med ett fniss och förstår att vi ska vara mer modesta i våra matambitioner framgent.
Så tandborstning och iväg.
Upp till en second hand i grannkvarteret där Hermanova möter Dukelskysh Hrdinuh.
Vi bestämmer oss för att gå in och tar vägen via en kortare promenad genom Letnaparken, som bjuder på en vidunderlig utsikt.
Bron Stefanikuv bär oss över strida strömmar och gatan Revolucni fram till Republikyplatsen. Vi smiter in på varuhuset där för att göra prisjämförelser och kanske kika på den fotoutställning som finns där. Grabbarna provar lite kläder när vi utforskar lokalerna. Men vi anar att det är nog är en varuhus på dekis eller under renovering, oklart vilket, och då vi går in i en herrbutik för ett tjeckiskt klädmärke där en kostym intresserar mig, blir vi snart varse att det där med service och avståndet till tiden före järnridån nog inte är så fjärran ändå.
Expediten, den kvinnliga, följer efter oss i tystnad för att plötsligt börja prata på tjeckiska då äldste sonen provar en snygg kavaj. Vi förklarar med ett leende att vi inte kan språket, men att vi gärna talar engelska. Hon fortsätter på tjeckiska och småmumlar bakom ryggen på oss till vi känner att där är vi inte välkomna.
Ut på gatan, mitt emot ligger Palladium, ett ännu större köpcenter och det visar sig att priserna är ungefär som i Sverige och då kan det ju kvitta. Men jag hittar en after shavebalsam på Mark & Spencer för en sposstyver, som jag köper för jag har inte fått med min.
Ja, priserna är desamma, men inte på restaurangerna. Något vi upptäckte redan första kvällen. En rejäl öl för 17 kronor och maten håller även den låga priser.
Vi promenerar omkring och söker efter en turistbyrå för att orientera oss om begivenheter under helgen. Går vilse, men hittar slutligen en vid Gamla stans torg. Vi frågar om det möjligen finns någon hockeymatch i helgen, förutom den som Sparta Prag spelar på söndag ungefär då vi ska flyga hem…? Jodå, det spelas en klockan fem, säger mannen bakom disken självsäkert, ritar på kartan var och fortsätter med information om var vi kan gå på jazzklubb.
Snett över torget ligger Nationalgalleriet som bjuder på en utställning av Henri Rosseau, som vi inte vill missa. Personalen är ljuvt tjurig, men utställningen är desto mer ljuvlig.
Efteråt bestämmer vi oss för att promenera till arena, som vi fått visat oss, kanske ta något lättare på vägen, ta en öl och korv till matchen och sedan äta något mer efteråt.
Vi knallar till Checkuvbron, längs Moldau mot nästa bro och överfölls av sjömän, som verkar vara avhoppad Natosoldater, som vill erbjuda oss guidade båtturer och kommer så småningom fram till Karlsbron, som inte en turist i Prag vill missa.
Inte heller vi.
Vi går över den i folkmyllret, fortsätter ner mot Lennonväggen, som ligger vid Velproversketorget. Jag blir inte riktigt klok på varför den uppstått, men det var ett önskemål från killarna att se den och det blir gjort. Men den bär på sin inte helt oväsentliga del i historien om vilken man kan läsa här.
Vi fortsätter i den strida turistströmmen upp mot slottet, en rejäl promenad uppför och den imponerande stenläggningen får mig att undra vem som har har slitit så med den.
Uppför, uppför mot vyerna. Foto: KAI MARTIN
Väl upp i det på nytt en slående utsikt. Vi fortsätter förbi en vaktparad och vidare genom något som skulle kunna vara diplomatdistrikten med tanke på de välbevakade entréerna.
Vi snirklar oss uppför och vidare genom trafikerade leder och följer sedan M Horakove mot arenan, vi passerar Hradcanska, stationen som vi blivit rekommenderade att gå av vid. Vi har då ytterligare någon kilometer att gå och väl framme vid arenan inser vi att mannen vid turistinformationen inte visste någonting. Sparta Prag har bortamatch och den spelas inte vid fotbollsarenan Generali där FC Sparta normalt spelar.
Vi tar oss hem, vilar en stund efter vår dryga tolv kilometers promenad och tar sedan spårvagnen in till centrum. Hustruns middag väntar och hon har rekommenderat en restaurang som hon gästade i ett annat liv i annan tid för 20 år sedan. Men stället har inga bord och inte heller nästa dag. Vi går ut på torget, försöker med några andra, men blir nekade på grund av platsbrist. Jo, det går att sitta ut, men infravärmen hindrar inte snålblåsten som viner.
Det blir en turistfälla vid Gamla stans torg och vi faller vidare i fällan och bestämmer ett Emperor’s sword, som det heter på den engelska menyn, en rätt för tre köttslukande män. Öl till, förstås och anrättning är imponerande med två heta svärd som bär på maten för kvällen.
Vi har trevligt, det är svårt att inte ha det med dessa unga män, som bär på klokskap och nyfikenhet, som är sympatiska, empatiska och vad som som för en kväll vidare.
Vagnen hem kallar efter att vi tagit någon söt historia till efterrätt vid något gatukök. Till sönernas glädje syns det i ansiktet att jag valde en med choklad.
En öl hinns med på ett ölhak nära där vi bor. Natten lockar med sömn.
Lördag morgon. Ny mer modest frukost serverad av samma milt leende servitris. Dagen är utstakad och efter morgonbestyren bestämmer vi oss för att gå över Hlakovbron, något som är lättare sagt än gjort. Den är en tung trafikled och det östeuropeiska arkitektteamet har gjort sin bästa för att omöjliggöra promenader längs leden. Vi lyckas med list och envetenhet och vi får se Prag från en annorlunda sida.
Praghistorik, arbetets söner. Foto: KAI MARTIN
Vi vill komma till Vaclavplatsen, inte helt lätt, men vi lyckas via hockeybutiker och passerande av järnvägsstationen som är under stark omrenovering.
Stadens paradgata är kort och bred, höst upp ligger Nationalmuséet som är under renovering. Vi stannar vi den lilla minnesplacketten över Jan Palach, en av studenterna som offrade sitt liv i samband med Pragvåren 1968/69.
En plats för eftertanke. Foto: KAI MARTIN
Vi går ner i tunnlarna som leder till tunnelbanestationen, en trafikcirkus som i sin tur avgränsar muséet från Vaclavplatsen på ett illa genomtänkt sätt.
Så kommer vi upp vid där Nationalmuséet är inhyst, en koloss med stark östeuropeisk anda i arkitektur. Vi lockas av en retroutställning, som är så där, en utställning om en arkitektutställning gällande ett Palachmuseum med hans barndomshem i centrum och en utställning baserad på de uppstoppade djur det gamla muséet bland annat haft i sina samlingar.
Allt är tungrott, men den sistnämnda åtminstone tankeväckande.
Ut- och insikter från Nationalmuseum. Foto: KAI MARTIN
Ut i regnet, nedför paradgatan, in mot Gamla stan och ett kafé där vi frestas av en cheesecake och festar en för var och en av oss till kaffe.
Vi försöker hitta jazzstället som killen vid turistbyrån tipsat om, men går bet (det visar sig vara en fråga om att ta till vänster i stället för höger vid ett gathörn, nåja…). Tar tunnelbanan hem och tar sikte mot matstället, en kombinerad restaurang och antikvariat.
Återigen är det bara i våra ”hoods”, det vill säga vi ut ur porten och i nästa kvartet på ”vår” gata ligger Ouky Douky, som lockat oss med sina skyltfönster där bokhyllor fyllda med litterär konst bakom soffor och bord där människor hängt och sett ut att njuta.
Vi får ett paradbord, längst in i själva antikvariatet, inte så rökigt, om ens alls, vid fönstret, så nära att vi blir ett med skylten.
Ouky Douky, en plats för mat och litterär spis. Foto: KAI MARTIN
Maten är inte tjeckisk, som vi trodde, utan mer mexikansk där en dubbel wrap blir målet för kvällen och mängder med öl.
Vi har allvarssnack, stämmer av, lyssnar och refererar. Vi ser fem timmar löpa förbi, som om ingen tid gått alls. Det är en fin stund, mina söner är värda sin vikt i guld. Jag är oändligt stolt över dem, deras tankar, deras görande och varande.
Söndag är hemdag. Men vi har några timmar att göra och vill utnyttja dem väl och vi gör det på det vis som vi mest har gjort, med kroppen. Vi promenerar in i Letnaparken via en bitvis annan väg än den i fredags.
Solen leker över höstkall, blekblå himmel. Det är en vacker dag med löv som kulört skvallrar om årstiden. Många är ute på söndagspromenad. Ett par frågar oss om detta är vägen till slottet och vi försöker förklara att det är cirka två och en halv kilometer dit, men att Metronomen, den stora mobila statyn som ligger där en gång Stalinmonumentet låg fanns 900 meter bort.
Den förmodade ryske mannen sa frankt ”Tack, 900 meter räcker precis för mig i dag”.
Platsen är nedklottrad, men bjuder på en av stadens finaste panoramor och mängder med människor som på plats njuter av utsikten..
En kristallklar dag som denna bjuds det på en perfekt vy över staden.
Vi väljer att gå nedför alla trapporna, möter ett gäng parcourkillar på väg upp, till Checkuvbron och går sedan vidare längs floden med Franz Kafkamuseet som mål, beläget strax efter Manesuvbron.
Utanför Kafkamuséet finns en mobil skulptur, som inte gör det lätt för den inkontinente. Ni kan se den här…
Det är ett litet museum, men utställningen möter med kraft både i ord, bild och ljud.
Vi tappar lite av andan, men vill stärka oss med en kaffe, går över närmaste bro och smiter in på ett kafé som bjuder på blaskigt kaffe och en kaka som är mastig även delad på tre. Men tack och lov har stället tillgång till toa, för den nödigaste av dessa tre gäster.
Så fortsätter vi vår promenad i ett Prag som säger farväl. Några dagar med några av de finaste jag vet, stunder av ro och stolthet, skratt och allvar.
Vi packar ihop våra tillhörigheter, lämnar lägenheten, går ut för att skaffa taxi och lyckas efter lite mackelemang få en som till yngste sonenes upprördhet skörtar upp priset med 150 tjeckiska kronor mot vad inresan kostade.
Vi kommer emellertid fram i den lätt sunkiga taxin körd av en man av gigantiska mått.
Kliver ur, äter vår sista tjeckiska måltid på flygplatsen och checkar in. Där förklarar mannen vid disken att planet från Bryssel, som vi mellanlandar i, till Göteborg är överbokat och att vi får räkna med att ta ett annat flyg hem.
Vykort från Prag. Foto: KAI MARTIN
Jag tänker ”I h-e heller”, yngste sonen pratar med flygvärdinnan, som lovar att styra upp så att vi kommer snabbt av planet. Men när planet inte taxar ut i tid utan bjuder på 20–30 minuters sen start växer oron om att vi överhuvudtaget kommer hinna ombord Göteborgsplanet.
När vi så landar med snåla Brussells Airlines (ingen bjuds extra där, som Lufthansa gjorde) är vi i kraftig tidsnöd.
Gaten till Bryssel-Gbg ska alltså vara stängd då vi kommer fram. Mitt hopp är närmast släckt. Flygvärdinnan vädjar om att de med skiften ska få möjlighet att snabbt komma av; alla reser sig.
När vi kommer in i ankomsthallen är nästa flygs gate mittemot. Där står fortfarande en kö och även det planet är försenat. Men kommer vi med…? Vi ställer oss i kön som sakta rör sig, en kör börjar sjunga på en svensk psalm; vackert för en stressad själ. Yngste sonen, som tagit vuxen- eller reseledarerollen, går fram till desken, pratar med kvinnan där, han går snabbt tillbaka till oss med en fråga om pass och de boardingpass som utdelats i Prag, återvänder till desken och kommer snart till oss med ett leende med fixad resa hem.
Väl på Landvetter står hustrun och väntar, hon som lurat mig så bara för några dagar sedan; det var det värt.
kaimartinblog 