Det var ju den omöjliga semifinalen. På Wembley. I fiendeland. På en arena med en publik som häcklar sina motståndare och förbehållslöst hyllar sina egna. Danmark, som av alla lag i EM i fotboll för herrar, haft den svåraste, tuffaste och mest omöjliga resan med starten mot Finland, då lagets främste stjärna Christian Eriksen fall ihop livlös på planen och räddas genom en snabb vårdinsats. Allt medan ett chockat lag skyddar sin lagkamrat mot paparazziallmänhetens hyenablickar och produktionsteamens okänslighet när ett liv står på spel. Det blev, dessutom, förlust, när matchen märkligt nog fortsatte efter en längre paus.
Förlust även i den andra matchen, mot Belgien, av ett helt klart påverkat landslag som inte klarat att vända traumat till en triumf. Men så i den nödvändiga matchen mot Ryssland vände det.
Lagandan, individualismen, den enskilde som kuggade samman med sin lagkamrats espri, ledares taktik, det klassiska laget före jaget och nationen för Christian Eriksen. Danmark gick vidare till slutspel och gick vidare genom åttondels- och kvartsfinaler med ett bländande effektivt spel. Rutinerade spelare som Simon Kjær, Martin Braithwaite, Thomas Delaney, målvakten Kasper Schmeichel med flera skapade stabilitet och oförtrutlighet, ”gymnasisterna” Mikkel Damsgaard och Kasper Dolberg blev kreatörerna, konstnärerna som skapade på ytor som ingen tidigare sett. Yussuf Poulsen nötte, höll boll, hotade, blev skadad för att återvända för senare kamper. Danskarna hittade en väg genom det svåra mot framgång…
Så nu England. På Wembley. I London. I England.
Det är klart att Danmarks sak skulle bli för svår.
Men… danskarna spelade ogenerat sitt eget spel. Mötte engelsmännen högt. Vågade utmana efter att britterna inlett förvisso malande tungt men utan att kunna hota. Så blev det en böljande spel. Så blev det intressanta hörnor för Danmark där man samlade sina egna och motståndarna i klungor för att likt biljardkulor sprängas vid den slagna frisparken för att skapa målchans. Precis som vid frisparken där klungsituationen gav en ny frispark för danskarna till vänster utanför engelsmännens målområde. Det blev en klassisk frispark. Slagen med precision, men mer som en poets beskrivningen av en rörelse än en ingenjörs kalkylerande. Mikkel Damsgaard, nyss fyllda 21, slår bollen med kraft men på samma gång som en smekning med en bredsida som når Harry Kanes och Harry Maguires luggar, som fladdrar i vinden vid upphoppet, över muren, mot Jordan Pickfords förtvivlat utsträckta hand, som känner bollen svida in i mål.
Det är fotbollskonst. 30 minuter är spelade och Danmark leder med 1–0. Mot England. På Wembley. I London. I England.
Men, som all sport, kan det sköna snabbt ändras till en brutal verklighet. England vilade inte på hanen. Utmanar direkt. Kvicksilvret Raheem Sterling löper i djupled. En gånger. Två gånger. Kasper Schmeichel är en reaktionssnabb, placeringssäker gigant i målet. Hindrar målet från påhälsning. Men… På kanten rinner Bukayo Saka. Danmarks försvar revas, blottor öppnas och när Saka skickar in bollen tvärt och djärvt parallellt med mållinjen är det inte attackerande Raheem Sterling som stöter bollen i mål utan Danmarks försvarare Simon Kjær.
Nio minuters ledning förvandlas i hast till en kvittering och dramat får en fortsatt anspänning med lika fortsatt utbyte av målchanser. Nu blir England mer och mer skoningslösa i sin ambition att avgöra under ordinarie tid. Danmark är i limbo, det kreativa, över hela banan så aktiva, försvarsspelet ligger nu lågt, stångas, kämpar, lider, slår i från sig. England vill annat. Slår. Slår hårt. Slår igen. Danmarks spel knäar, men lyckas hålla ihop över 90 minuter med tilläggstid.
Förlängningen väntar. Den nu så obalanserade balansakten fortsätter. Förutom någon fruktlös omställning från danskarna med skott från stinna ben är det inte mycket chanser spelarna från vårt broderland får. Strax innan första förlängningskvarten är slut kommer det. Den bestraffande straffen. Raheem Sterling glider in från höger, får en lätt känning mot knät när Joakim Mæhle försvarar. Ur alla vinklar och vrår på reprisbilderna är det ingen straff. Hellre fria än fälla. Men så inte för Danny Makkelie, domaren. Så inte för det tekniska hjälpmedlet VAR, som stöttar domarens beslut istället för att hjälpa honom. Harry Kane är skoningslös mot Kasper Schmeichel, men först på returen då den danske målmannen med kraft räddat den slagna straffen. 2–1, ett resultat som Danmark aldrig klarade att krångla sig ur.
Men, handen på hjärtat, om Danmark klarat att rida ut förlängningsstormen med ett oavgjortresultat, hade man då klarat straffarna. Jag tror inte det. De danska spelarna hade fått löpa ordentligt utan boll, försvarat sig ned på fotknölarna. Jag tror helt enkelt inte deras mjölksyrefyllda ben hade klarat straffkampen.
Nu blir det istället en idealfinal: England mot Italien. Som Uefa önskar.
Skratt i sommar. Med ”Sommarbuskis” firar Vallarnas friluftsteater 25-årsjubileum. Foto: BO HÅKANSSON
Vallarnas friluftsteater, Falkenberg
Med: Stefan Gerhardsson, Siw Carlsson, Annika Andersson, Jojje Jönsson och Mikael Riesebeck samt Yvonnes Kusiner.
Bäst: Vad väljer man mellan Annika Anderssons subtila komiska prestationer, Mikael Riesebecks underbara överspel eller Siw Carlssons rockklös…?
Sämst: Tajmingen, men det är inte så konstigt.
Fråga: Hur mycket pallar Siw Carlsson…?
Det är i Falkenberg det händer. Åtminstone om man vill uppleva underhållning från scen. Inte mindre än tre scener är igång: Falkenbergsrevyns ”Bäst of” i Hwitans trädgård, Teatergläntans uppsättning av ”Bröderna Lejonhjärta” och då 25-årsjubilerande Vallarnas friluftsteater.
Jo, det finns ett sug efter föreställningar och bara till ”Sommarbuskis” på Vallarna, en hastigt ihopsatt föreställning då lättade restriktioner medgav detta, blev biljettrycket högt. Uppsättningarna på Vallarna har blivit en självklarhet för många, ett sätt att fira sommar, att hålla tradition och få skratta åt sådant som är lätt att skratta åt. Så det är klart längtan har varit stor.
Här bjuds på ett axplock av figurer som passerat revy på scenen nere vid Ätran: Olvert, Augustina, Dag-Otto, Blyge Örjan och Rakel ser åter dagens ljus. Men det är Rakel (Annika Andersson) och ivrigt mumlande Lennart (Mikael Riesebeck) som startar 25-årskalaset. Oblygt tar paret plats längst fram, fäller ut sina campingstolar och inväntar föreställningens start. Enkel, effektiv humor, som åtminstone landar väl hos mig.
Men det är ju i förstone på scen som det händer och här spänns bågen både slappt, högt, vitt och brett. Precis så som det ska med buskis. Stefan Gerhardsson är, som förstås hela ensemblen, i sitt rätta element, där han och Krister Classon en gång startade: med gitarr, musik och en rejäl portion grov humor under läppen. Det är svårt att värja sig. Somligt tramsigt, en del listigt, annat på pricken och allt som oftast under bältet med ett dundrande friskt humör.
Nej, man får inte vara fin i kanten när det bjuds upp till humor på Vallarnas friluftsteater. Här vädras det mesta på det mest oförargliga sätt.
Annika Andersson kliver in och ut ur roller i ständiga kläd- och perukbyten och är alltid så effektivt komisk med sitt subtila spel. Mikael Riesebeck ägnar sig åt övertygande överspel på ett sätt som man inte annat kan än älska. Vilken komiker han är! Jojje Jönsson vädrar, till publiken förtjusning, sin Dag-Otto, men har så mycket mer att bjuda. Siw Carlsson mullbänkarnas primadonna, en komedienn som är grov i mun med osviklig tajming och fullkomligt rasande rolig i sin vilda Jerry Williams-rock’n’roll. Att hon orkar, gamla damen!
”Sommarbuskis” är underhållning för stunden, en paus i vardagen, ett skratt som förlänger livet. Och, som det heter, delad glädje är dubbel glädje. För det finns ingen tvekan om att publiken längtat lika mycket som artisterna och musikerna på scen.
Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike, Frankrike och Sverige. Det är, om man ser på det, ingen dålig samling fotbollsnationer. Problemet för samtliga är att åttondelsfinalen blev för svår. Givna vinster förvandlade gulddrömmar, eller åtminstone kvartsfinalchanser, till grus och haveri. Fråga Tyskland. Fråga Frankrike. Fråga Nederländerna. Fråga Portugal. Fyra länder som definitivt hade siktat mot den åtråvärda EM-pokalen.
Kroatien var ju det otippade finallaget i senaste VM, där laget förlorade mot Frankrike. Men den klang- och jubelföreställningen då blev till intet nu. Portugal, EM-vinnare senast, orkade inte upprepa bedriften. Nu blev favoriterna Belgien för svårt.
Österrike, Wales och Sverige siktade väl mest på att gå vidare, egalt om det blev som grupp tre, två eller etta. Så ruskar Sverige om och tar sin grupp. Det lyfter vi på hatten för.
Men hur såg det ut sedan…? Janne Anderssons manskap har från målvakt, försvar och mittfält sett likadant ut. Men anfallsparen har skiftat. Marcus Berg och Alexander Isak var snubblande nära succé mot Spanien, när Sverige slog rekord i brist på bollinnehav och skapade ett så lågt stående försvar att motståndarna tog siesta. I andra matchen fick de fortsatt förtroende, men först då Robin Quasion kom in mot Slovakien gav anfallet resultat. Han fixade den straff som via Emil Forsberg förvaltade och därmed säkrade Sverige första trepoängare. Det gjorde att han fick starta i matchen mot Polen på Marcus Bergs bekostnad. Men chansen tog han inte. Det gjorde istället Dejan Kulusevski med emfas, två framspelningar till Emil Forsbergs andra mål och Viktor Claessons avgörande mål i 3–2-matchen mot Polen.
Så… med Janne Anderssons logik blev det Alexander Isak och Dejan Kulusevski, som fick starta i åttondelsfinalen mot Ukraina.
Det gick så där. Det blev som om Dejan Kulusevskis manövrar tog ut Alexander Isaks kreativitet. Det blev aldrig hotande nära, aldrig en utmaning för det Ukrainska försvaret. På mittfältet höll Kristoffer Olsson, Albin Ekdal och Sebastian Larsson motståndarnas anfalls försök stången. På vänsterkanten ständigt vandrande in centralt och offensivt gjorde Emil Forsberg som han behagade och var också den som kvitterade Ukrainas ledning. Men vem hade han att skapa anfallsfotboll med…?
Försvarslinjen höll nivån, förutom vid Ukrainas ledningsmål där Sebastian Larsson glömde räkna och tappade sin markering.
Runt omkring målen var det försiktiga generaler på planen med visst strategiskt övertag för Sverige med Emil Forsbergs stolp- och ribbträffar, som någonstans indikerade att den här matchen nog kommer gå stolpe ut.
Så efter promenadfotboll i klassiskt svenskt snitt blev det förlängning och i förlängningen blev det katastrof. En omdömeslös bortspark av Marcus Danielsson träffade förvisso bollen, men desto mer på Artem Besedins ben, som otäckt sviktade bakåt. Efter lite VAR-funderingar kom det röda kortet och Sverige hamnade i brygga.
Skulle laget klara distansen ut. Ja, jo, det såg banne mig ut så. Men så kom det där hastiga anfallet, matchens sista suck, där en snygg nick från Artem Dovbryk gav Ukraina segern på dagen 312 år efter att Sverige åkt på däng i Poltava, där man förlorade nära 7000 av 8000 döda och tappat allt vad stormaktstatus anbelangar. Så illa var det inte nu, men surt ändå.
Samtidigt… Sverige har spelat på strikt taktik mer än på fotbollskonst. Det gav poäng mot Spanien. Det gav segern mot Slovakien. Det gjorde att landslaget, med mycket möda och stort besvär, kunde besegra Polen. Men skönspel, tempo och intensiv anfallsfotboll… ja, det får andra nationer stå för. Men visst borde Sverige kunna förlita sig mer på sitt eget kunnande och ett eget spel än att bara förhålla sig till motståndarna. Nu är det som om laget ber om ursäkt för att det räknas som favoriter mot Ukraina, som i sin tur listigt bjöd upp till ett starkt försvarsspel och ett snabbt omställningsspel med kontringar som ständigt utmanade och som slutligen fick Sverige på fall.
Så sorti, Sverige. Förvisso i fint sällskap med Portugal, Tyskland, Nederländerna, Kroatien, Wales, Österrike och Frankrike.
Idag för 30 år sedan.I famnen min son, jag precis ingången i det äkta ståndet. Foto: LARS TORNDAHL
På bilden, den svartvita, syns jag hålla ett barn. Det är 30 år sedan idag. Det är mitt första barn, min son Paul. Det är från mitt första bröllop. Ute på Onsala, en gråmulen dag med Kungsbackafjorden bara ett tiotal meter nedanför. På bilden, den i färg, syns jag hålla ett barn. Det är för några dagar sedan. Barnet är mitt barnbarn. Stunden precis efter att min son ingått äktenskap och blivit man till sin hustru. För 30 år sedan var han drygt tio månader. För några dagar sedan var hans son knappt åtta månader. På den andra bilden syns far och son, min son och mitt barnbarn. Det är livets förunderliga matematik.
2021. Nygift med son. Farfar med sonson. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/HELENA LÖWEN-ÅBERG
Fylld av liv. 30 år sedan, min far, knappt 67, social, fylld av liv. Foto: LARS TORNDAHL
På bilden, den svartvita, syns min far. Han ska en och den halv månad senare fylla 67 år. I höst blir jag 65. Vi är alltså, med 30 år emellan, nästan lika gamla, som på den bilden i färg tagen för några dagar sedan. Det är i dag, 29 juni, åtta år sedan ditt hjärta slutade slå efter att det sakta men säkert kärvat allt mer. Din promenad över Heden från din bostad nere vid Gamla Ullevi till din vårdcentral på Avenyn blev din sista. Jag blev uppringd från jobbet, en sköterska berättade att du var i så dåligt skick att de sänt dig med ambulans till Sahlgrenska. Där blev du inskriven på kardiologen och fick stanna i några dagar. Du trodde att du skulle få komma hem, gick dina konstrundor i sjukhusets korridorer och visste allt om tavlorna som smyckade sjukhusväggarna. Du slog dig i slang med alla du mötte, intresserad, pratglad, positiv, ja, ibland flörtig. I en skrubb på avdelningen, dit din läkare tagit mig i brist på eget kontor, fick jag berättat att ditt hjärta inte gick att operera, att det handlade om tid innan det slutligen skulle stanna. Det blev några månader i vårdsvängen, transporter från Sahlgrenska till Högsbo till Krokslätt och sedan också Örgrytehemmet, där du fick en lägenhet på samma avdelning som min mamma, din älskade hustru, bodde sin sina sista år.
Det finns en bild från februari 2013 där du gästar Svenska mässan, då min yngste son Gustav har något slags utställning med andra gymnasieelever. Du är pigg i blicken, rosig om kinderna, alert till sinnet, men måhända lite för trött för att stå. På våren tar den unge mannen studenten. Självklart är ett besök hos sin farfar viktigt. Jag tar en bild på dem båda och inser långt senare hur snabbt min far börjat tyna bort. Glasklar i skallen, i blicken och i hörseln. Men med ett sviktande hjärta kom också bristen på aptit. Det blev klart för mig långt efteråt, för när man besöker en människa nära nog dagligdags syns inte förändringarna.
Ögrytehemmet blev ditt hem en knapp månad. Sedan var längtan efter din hustru allt för stor. Jag blev uppringd fem, halv sex på morgonen och fick beskedet. Ett vackert, innehållsrikt liv var över. En levande fars liv var till ända.
Du hade uppskattat att vara på det där bröllopet för några dagar sedan. Uppskattat att få träffa ditt barnbarns hustru, hennes trädgårdsintresse hade förenat er. Nu finns du saknad, i våra minnen lever du starkt.
För 30 år sedan var du stark, en nybliven pensionär med tid för resor, barn, barnbarn och golfen, sporten du var trogen fram till året innan du dog.
Du lever vidare genom oss, dina barn, barnbarn och barnbarns barn. Tack för dig och för vad du har gett.
Och tack min son för dig och för det du ger; din fru, dina barn, ditt liv.
Vi är några stycken som några sommar haft förmånen att spela ishockey under den ljuva sommartiden. En avkoppling från beachen, får segelturen, från regnångest i sommarstugans trånga vrår eller en paus i semestern i ett överfyllt camping. Förra året utvecklades de sju istillfällena till en sommarserie där svarta ställdes mot röda. Prestigen ökade för varje omgång och, som av en slump, blev det en sista avgörande match efter tre vinster för respektive lag. Svarta gick då segrande ur striden, men det var en jämn batalj, trots att svarta hade dopat sitt lag med en 18-årig division 3-målvakt, vig som en gymnast och snabb som en panter, mot röda som fått se mig strida, 63 år gammal, med stumma lemmar och krumma ben.
Förra året MVP och vinnare med svarta, Alexandra Carlbom, jublar.
Inför finalen hade organisatören fixat en pokal, som också gick till matchens bästa spelare. Vi är en ljuv förening av spelar från sena tonåren upp till mig som ålderstopp, män med vissa meriter och damer med elitserie-, ja, landslagsspel. Det blir fart då och det är, trots förluster (jag ska motvilligt erkänna det) oerhört roligt.
Lödöseborg, ja, det är där vi är, var allt annat än fullpackad. Men självklart anländer jag i kostym. I år i Armani. För att bryta trenden från förra året då jag bar Boss. Men snart skifte till målvaktsutrustningen. När jag kliver på isen är det fyra burar på plats, ingen borrmaskin för piggarna att fixera målen och inga vaktmästare. Vi löser borttransportera av de överflödiga målburarna. Jag lyckas hitta några piggar i stål, som egentligen borde ha borrats på plats, som jag bestämt får ned i isen och målet är på plats. Dax att ta plats. Hämtar mina handskar, klubba och vattenflaskan, som plötsligt är tom. Den var fylld då jag ställde den på plats; misstänker naturligtvis genast svarta, som vill få mig ur balans.
I år fick matchserien sitt, för mig oerhört smickrande, namn: The Legendary Kai Martin Cup. Efter sex matcher där röda ställts mot svarta var det återigen final efter tre–tre i matcher. Jag trodde ärligt talat inte det. I match fem dödade svarta röda fullkomligt. Totalt övergiven kunde jag konstatera att sållet inte var tätt någonstans. Förnedringens timmar var definitiva. Men på något mirakulöst sätt lyckades vi, med viss hjälp av inhyrda spelare, få till ett avgörande i den så beryktade game seven.
Armani mot seger.
Svarta har mönstrat ett snabbt lag med landslagsspelare som Anna Kjellbin (HV71 på väg till Luleå), hennes lagkamrat Hanna Olsson (ursprungligen från Skärgården), Moa Eriksson med meriter från Göteborg HC, precis som Anna Borgfeldt och Matilda Wilfvander. Som säker och flegmatisk back finns Mathias Ahxner, som med sina 205 cm har en närmast Zdeno Chára-räckvidd och dessutom en lugn när det blåser till storm. Inte så konstigt när han har elitseriemeriterade med Linköping. Lägg till spelar som Henrik Sellman, som spelat i alpligan, Markus Tagaris, Hisingskillen med TV-puckmeriter och några till. Längst bak står min äldsta kontrahent, Sören Meethz, fem år yngre än mina snart 65. Jo, det skulle bli tufft.
Men förra söndagens match gav råg i ryggen. Visserligen vilade Hanna Olsson på grund av ett ömmande knä den gången, men försvarspelet var bättre och även mitt agerande som målvakt. Nu hjälpte inte det då just Hanna Olsson snart kom fri och pricksköt mellan vänster benskydd och stolpe 1–0.
Nu kom inte det stora raset. Markeringen började fungera. Hemjobbet likaså. Väl med puck gick det snabbt att vända då backarna snabbt spelade upp puck i mittzon för omedelbart avancemang in i anfallszon. Övertaget blev snart det omvända. 1–1 blev 2–1 i rödas favör och mer mål blev det, samtidigt som jag lyckades rädda inte helt lätta situationer undan från påhälsning i kassen. Vi sträckte iväg till 6-2 innan svarta började äta sig i kapp ett tröttkört rött lag (väsentligt högre medelålder, inte bara på grund av mig). Plötsligt var de ivriga tjejerna som bålgetingar, Mathias Ahxner dominerade framför sin kasse och bildade gott teamwork med Sören Meethz, men fångade också upp kraftlösa försök till kontringar från röda på deras defensiva blå. Svarta sköljde över i anfalls våg efter anfalls våg. Hanna Olsson dominerade, gjorde mål på mål. Moa Eriksson kom fri både en och två gånger, utan att lyckas. Henrik Sellman försökte, men förgäves. Andreas Nyberg hittadel luckor som inte fanns och tråcklade in några baljor. Men röda lyckades sticka upp och få hål, både tursamt och skickligt, på Sören Meethz och lyckades hålla avstånd in i planket och matchens slut.
Vinnarlaget.
Överraskande, kanske. Men definitivt välförtjänt. Röda bestod av målvakt: Kai Martin. Backar: Christian Holmén, Per Lindeberg, Anders Skyttebol och Paul Brulenius. Forward: Niclas Wiking, Pelle Andersson, Basse, Joacim B Larsson, Fredrik Aronsson och Bosse Eriksson.
Stolt och trött efter vinsten.
Nu andas vi ut och andas in. Snart är det dags för träningsläger.
Passion. Ledda av Ola Salo gjorde the Ark en streamad konsert som gav mersmak.
Alla, åtminstone de flesta, vet att 2020 skulle vara det stora återerövringståget för Sveriges främsta glamrockare i modern tid, the Ark. Anförda av den mässande och vackert sjungande överste prästen Ola Salo skulle riket förgyllas med ett pärlband av konserter. Det kom en pandemi emellan, som krossade dessa ljuva planer inte bara en sommar utan två. För när 2020 sket sig skulle väl 2021 göra det…? Det blev som bekant inte så.
Men the Ark har legat i startblocken. Redan när jag intervjuade bandet i februari förra året hade killarna träffats i replokalen. Och redan innan Ola Salos magnifika show på Rondo, som ju till många delar var en hyllning till the Ark, var det klart att en återförening skulle ske. De var med andra ord på tårna.
Men Ola Salo, sång, Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Lars Leari Ljungberg, bas, Sylvester Schlegel, trummor och sång, och Jens Andersson, keyboard har fått hålla tand för tunga utan att ändå inte göra det. För det har filats, slipats, hamrats och snickrats på den där där comebacken.
Så för ett tag sedan kom besked. En streamad konsert från bandets replokal skulle lätta på trycket. För bandet självt. Men förstås också för gruppens fans.
Jag, som inte är överförtjust i streamade konserter och tycker att pandemin har gett ett överdrivet skärmtittande, bänkade mig med en blandning av förväntan och skepsis. Jag har ju ändå, förutom en räcka spelningar i Sverige från allt från Bananpiren, Trädgårdsföreningen, Liseberg till premiärspelningen på Trädgår’n för ”We are the Ark”-turnén hösten 2000, starten på triumftåget (även om jag då tyckte det fanns mer att hämta), också sett gruppen spela på Troubadour i LA, sett Ola Salo klättra på spröd inredning på en liten klubb i Austin och röja på CBGB i New York. det är en grupp med både karisma, låtar och kapacitet.
Från start är det ett taggat the Ark, som sprutar entusiasm långt utanför kameravinklar och skärmar. Har blir man som tittare med emfas inbjuden till en virvlande, om än kort session. Killarna är passionerade och njuter av stunden, det låter fantastiskt och produktionen är magnifik med kristallklar bild, som vore man där själv. Det är närgånget, värmande och inbjudande med en så ivrig Ola Salo att han glömmer sina internationella fans en lång bit in i konserten när han pratar svenska (och glömmer dem sen igen!).
Underbart är kort, heter det. Ja, sannerligen. Men så gav också the Ark löften om en ljuv återförening sommaren 2022.
Tack!
Låtlista 9 juni 2021:
1. Prayer for the Weekend 2. Clamour for Glamour 3. One Of Us Is Gonna Die Young 4. Have You Ever Heard A Song 5. It Takes A Fool To Remain Sane 6. The Worrying Kind 7. Calleth You, Cometh I
Göteborg fyller 400 år idag. Förmodligen är det så. För vem har egentligen koll på att det verkligen var 4 juni 1621 då Gustaf II Adolf ställde sig på Otterhällan, eller var det Kungshöjd, för att tydligt peka och säga orden som ingen vet att han sa ”Här ska staden ligga!”. Spelar roll. Det är nu som vi firar, om än så i skuggan av den fortfarande grasserande pandemin. 4 juni 2021.
Jag har ju varit med en bråkdel av stadens levnad. Men jag är inte desto mindre Göteborgs historia. Som alla dess invånare.
Detta är min resa.
Jag har haft förmånen att växa upp under 50-talet och fram mot detta nya decennium, i detta nya sekel, i detta nya millennium. Jag har sett staden från ett barns ögon, följt den med ungdomens ivrigt nyfikna blick, som vuxen modest konstaterat förändringar till det sämre och till det bättre. Göteborg har ständigt varigt stadd i rörelse på sin lerbädd mellan de ståtliga bergsknallarna, men så är det också en stad som rockar bättre än de flesta i Sverige.
1621 är förfärligt länge sedan. Mycket lite av det som fanns av staden finns kvar. Bränderna har tagit sitt i lågorna rov. Tidens tand har tagit annat. Nya kvarter har skissats fram, gamla har försvunnit. Kära byggnader har raserats för att likt Strindbergs ”Esplandadsystemet” skapa ljus och bättre förutsättningar: ””Här rivs för att få luft och ljus;//är kanske inte det tillräckligt?”.
Jag hade förmånen att få växa upp i den så kallade trädgårdsstaden Änggården. Nära till butiker, nära till lekplatser, nära till kamrater och nära till den stora staden i centrum, men också nära till de nya områdena som Högsbo, som byggdes blott några kilometer från oss. Stadsplanerarna hade dragit upp riktlinjerna, utanför oss skulle den stora, tunga Dag Hammarskjöldsleden bli verklighet på 60-talet. Den praktiska, men allt mindre utnyttjade Säröbanan – från Linnéplatsen till Särö – skrotades några år in på 60-talet, men fortfarande när jag började skolan kunde en rälsbuss vissla förbi oss Änggårdsbarn som stod och väntade på Tvåan mot Annedal och Annedalsskolan.
På promenadavstånd bodde mormor och morfar, hans som stod (och står) för vårt välstånd. Han som inte bara var en skicklig hantverkare med sinne för detaljer och design i sitt yrke som guldsmed utan också var en driven affärsman. Jag bodde hos dem emellanåt. Morfar skickade upp mormor på vinden, så var vi ensamma i deras sovrum för att lyssna på nattsändningen av Cassius Clay vs Sonny Liston. Morfar gjorde riktiga landgångar som vi åt, vackert dekorerade hönökakor; kanske drack han en öl. Om jag drack något alls, minns jag inte. Men jag satt storögd och höre på radiomannens refererande av matchen innan mina ögon slöts utan att jag fått veta vem som vann.
Morfar levde inte länge till. Prostatacancern tog hans liv hösten 1965. Mormor blev ensam, men jag höll henne sällskap och tillsammans med min syster gick jag och mormor för att se ”Sound of music” på Victoria, den stora biografen mitt på Kungsgatan. Bara några kvarter längre bort, på Drottninggatan, låg Alida Söderdahl, leksaksaffären vars skyltfönster lockade med alla sina bilar: Corgie Toys, Dinky Toys och exklusiva och dyra, danska, Tecnics. Jag älskade bilar. Älskade att leka med dem, bygga vägar som markerades av Legobitar, använde Fallerhus (som ju var till tågbanan) för att skapa en förort. Utanför mitt rum, i vardagsrummet var röllakanmattan perfekt i sitt mönster för att vara en storstad med imaginära höghus, staden vi inte fick åka till för vardagsrummet var förbjuden lekplats.
I hörnet Drottninggatan/Korsgatan låg Friluftsmagasinet. Butiken som sålde hockeyprylar som kunde tillfredsställa mitt nyfunna hockeyintresse. Staden blev större för varje meter som jag gick. På rasterna från Annedalsskolan gick vi. Upp på Nilssons berg för att utforska rivningshusen. In i Haga för gränderna och gårdarna. Annedals landshövdingehus där det ena inte var det andra likt och där Ehlers bageri låg på Albogatan med det mest spännande av alla. Hur jag visste det…? Jo, klasskamraten Hans var en i bagarfamiljen och jag fick följa med hem, upp för trapporna och in i lägenheten med alla halvtrappor och spännande prång.
Med klasskamraterna upptäckte jag kärleken och hur svårt det var. Sanning och konsekvens med Maggan och Sandra i huset där den senare bodde. Lill Lindfors ”Du är den ende” var soundtrack. Hos Sandra var jag på min första hippa, dansade min första dans, med Sandras femåriga syster Anna. Ingen i klassen ville.
Av tjejerna i klassen fick jag höra att jag inte hade pussmun. En besvikelse, förstås. När min klasskamrat Mikael och jag var ute på stan blev vi stoppade vid minst två tillfällen. Han som hade tre äldre systrar hade blivit klädd och klippt som en liten beatle. Jag hade också fått anamma längre hår, men klädstilen var knappast lika tuff. Dessutom var jag blond. Han mörk.
”Åh, vad söta ni är”, sa flickorna och plockade upp sina alldeles nya Instamatickameor.
”Får vi ta en bild?”.
”Nej, förresten. Inte du. Bara han”.
Jag klev ur bilden. ”Bara han”.
När band skulle bildas i skolan visste jag att jag kunde sjunga, till skillnad mot de andra. Men… bara mörkhåriga fick vara med.
Vid skolavslutningarna sjöng jag, för att jag fick, trots att de andra killarna inte hade lov till det och putte på mig för det. De sjöng illa. Jag bra. Det uppskattade fröken.
Frölunda torg invigdes. Åhlens hade blå byxor med gula revärer. Så nära ett par Sgt Pepperbyxor man kunde komma. Mamma sa nej. Frölundaborg invigdes. Bara ett stenkast från där jag bodde och alldeles bredvid Slottsskogsrinken, som var den första rinken jag spelade ishockey på efter mina stappliga steg på Stora dammen i Slottsskogen och Näcken uppe i Änggårdsbergen.
Vintrarna var kalla. Snön och kylan bet. Öroninflammationerna smet i legio in i mina öron. Sahlgrenska öron, näs och hals. Mammas tålamod. Min smärta. Läkare som stack hål på trumhinnan. Ofta utan bedövning, ibland blev jag nedsövd och drömde om hur jag smet med hela läkarkåren efter mig, ned på Liseberg, in i tunnelbanetåget med hela gänget efter mig.
Så högstadiet, Nordhemsskolan, den väldiga borg högt uppe på berget, tronande med anor från 1914, kärv och sträng i sin storslagenhet. Jag var inget ljushuvud, men en drömmare som önskade att jag kunde vakna och kunna; det har inte förändrats. Men så kan jag min franska och tyska dåligt, trots alla år i skolan. Är heller inget vidare på engelska. Riktigt usel på matte. Jag har andra kvaliteter. Ett annat kunnande.
Tonår. Möten med elever från Askim och Hovås som tog bussen in till Nordhem. Kärlek. Taffliga kyssar. Så Agneta, hon som redan som 13-åring tagit abort, som ville bli ihop med mig. Hon som flyttat in från tuffa Bergsjön till Landala, rökte och såg till att vi blev ihop på en skoldans i den lokalen som sedan blev Sprängkullen. Men kyssar räckte inte, hon ville mer. Lockade med mig hem till någon av hennes kompisar på Guldheden. Jag kom dit i min stickade, tajta tröja med snörning och v-jeans. Bussen från Linnéplatsen. Tre tjejer, mötte, som plötsligt bara blev hon och jag. Hon visste hur man skulle göra; inte jag, som bara kunde kyssas trots bristen på pussmun. Så skulle jag hem, bröt upp från sängen och i öronvrån ser jag hur Agneta gör ett tecken om att det inte blev något. Det skulle dröja innan det blev det. Men då var det inte med henne.
Hvitfeldtska blev gymnasiet. 60-tal hade blivit 70-tal. Beatles hade gett upp. Ny musik rullade in. Den olyckliga kärleken drabbade mig. Mobbningen också. Den som höll i mot en annorlunda kille med känslor utanför och ett stort hjärta innanför och med famnen fylld av drömmar. Jag klarade mig, men fick gå om ett år. Började skriva poesi, drömde om att bli poet, men förstod – efter pappas förtvivlan över mitt livsval – att jag behövde en inkomst för att kunna vara poet. Så varför inte skribent på GP:s kulturavdelning, mina dikter var ju från start från ett underbarn. Det var i praktiken bara att skicka dem till Svenska akademien i Uppsala (!) för att framgångsstenen skulle sättas i rullning. Ogenerad delade jag med mig av min diktkonst, för min förträfflighet var ju så stor. Men efter första sommarlovet kom en klasskamrat med en diktsamling av sovjetiske diktaren Jevgenij Jevtusjenko, jag blev omtumlad, ödmjukt insåg jag mina tillkortakommande och började skriva orimmat, fritt och ständigt. Med klasskamrater startade jag band. Vi repade i skolan. Vi la ner. Startade nya konstellationer. Uppträdde med musik vi skapade själva under namnet Morsans Profeter.
Och hockeyn. Den som tog mig till rinkar inte bara runt om i Göteborg utan också utanför. Ja, så långt som till norra England och Skottland.
Studenten utan något mål. Efter sommarlovet som tog mig till USA blev det litteraturvetenskap. Nya vänner. Studier som den studietrötta inte riktigt klarade av, trots att jag egentligen älskade ämnet. Nytt band bildades i något slags proggfåra, en bit från den tidigare rockjazzen. Men så kom punken och jag sveptes med i energin, i uttrycket och hittade nya vänner, tog med några gamla och stod plötsligt med ett band – igen.
Från att storögt tittat på jobbade jag mig in i centrum. Errols på Magasinsgatan öppnade. Pulsen. Intensiteten. Infallen. Euforin. Självbekräftelsen. Jag var mitt i en ström, men skapade också mina egna virvlar. Det var berusning och självförhärligande. Men första stor kärlek. Jag lärde mig att älska. Jag lärde mig att bli sambo. Jag lärde mig att akta en morgontrötts känsliga mornar.
Jag lämnade mitt barndomshem för Majorna. En etta med kök och toa inne. Kallvatten. Inget badrum. Det var mitt. Möblerade med möbler jag ärvt av min älskade mormor som gått bort några år innan. Flytt till Nordhemsgatan, mitt emot skolan där jag gått. Fick ta över min systers lägenhet. Rotade mig. Skapade. Märkte förmodligen aldrig de telefonsamtal som kom från kvinnor som ville höra min röst; min flickvän tog dem och svarade att jag inte vara hemma och la på. Kai Martin & Stick! hade blivit så mycket mer än ett punkband i mängden. Vi gjorde skivor, turnerade, var med i radio och tv, blev intervjuade.
Kärleken tog slut. Jag flyttade. Men bara längre ned på Nordhemsgatan Insåg att jag trivdes med mitt jobb på GT. Vill inte bli en globetrotter, även om transsibiriska lockade. Skrev allt mer i min roll som journalist. Bandet stannade verksamheten 1985. Nytt band bildades. Nytt band bildades. Paria och Parad. Ungefär samtidigt.
Men inspirationskällan hade sinat. Kemin från kreatörerna i Kai Martin & Stick! kom inte med i det nya laboratoriet.
Så mötte jag hon som skulle bli mina barns mamma. Vi flyttade till Änggården, en bostadsrätt. Min lilla vandring från barndomshemmet slöt närmast en cirkel. En son föddes för att följas av ytterligare en. Karriär och familjeliv. Men allt mindre hockey och allt mindre musik, även om coverbandet Glenn-Yngves skördade sin framgångar med mig som sångare. I slutet av 90-talet köper vi hus. Bara några nummer ifrån där jag växte upp. Men efter 18 år bryter vi upp. Hon flyttar. Jag bor kvar. Så nej, jag har inte kommit så långt i livet. Efter ett år träffar jag min själsfrände, hon som är min sol, min måne, min glädje, min klokskap, min kärlek och min största kritiker. Efter kraschen med skilsmässan slickar jag såren och blir en hel man. Ja, kanske till och med en bättre människa.
Jag jobbar intensivt. Vårdar min kärlek, finns för mina barn och mina åldriga föräldrar. Det är en intensiv karusell där jobbets utmaningar och påfrestningar med mobbningsliknade omplaceringar till slut gör att jag går in i väggen. GT, min arbetsplats sedan 35, vill inte ha mig och spottar ut mig med ett generöst avgångsvederlag. Jag tror att jag ska få nytt jobb, så gott är väl ändå mitt renommé. Men fåfängan sträcker sig längre än verklighetens krassa grin. Det skulle dröja.
Jag som famnar Göteborg får genom min kärlek Köpenhamn att upptäcka, staden hon kommer ifrån. Jag tittar på bilder, besöker gator, kvarter och tjusas av historien. Men lämna Göteborg, aldrig. Det är den lilla storstaden, möjligheternas stad och intryckens stad. 400 år och jag, som snart är 65 år och bara har levt en bråkdel av Göteborgs existens, vill fortsätta verka här. Jag har, som sagt, inte kommit så långt i livet. Jag spelar min ishockey, gör emellanåt min musik, skriver, det som jag en gång sa att jag skulle min försörjning från. Jag lever ett gott liv. Har min kärlek, mina barn, mina barnbarn och jag lever i den stad jag kan, älskar och verkar i. Gott så, eller hur…?
Kärlek med historiskt perspektiv. ”Silverhjärtats hemlighet” är en nyskriven musikal som omfamnar det mesta och bästa. Här Stina Olsson och Filip Wikström. Foto: SIMON RUBIN
Jacobsonteatern, Artisten
Av: Martin och Jenny Schaub.
Synopsis och viss dialog i samarbete med Mats Kjelbye.
Orkesterarrangemang: Axel Mårdsjö och Martin Schaub.
Vokalarrangemang: Martin Schaub.
I rollerna: Stina Olsson, Gustav Gälsing, Nils Weibull, Filip Wikström, Martine Rishaugen-Hellman, Petra Björkman, Sesselja Ólafsdottír, Elvira Norbäck och Simon Rubin.
Regi: Nina Norblad.
Regiassistent: Emelie Sigelius.
Koreografi: Josefina Samuelsson, Nina Norblad samt ensemblen.
Kapellmästare: Daniel Lindén.
Musiker: Matti Carlsson och Simon Gumdundsson.
Ljusdesign: Fredrik Magnusson.
Ljudtekniker: Anders Kampe.
Ljudeffekter: Patrick Rydman.
Scenteknik: Mikael Eriksson.
Det är på många sätt och vis fascinerande att få följa musiker i det yrke jag har. Se hur de strävar i med och motgång, med tjurig envishet över sin egen förträfflighet, den eget inslagna vägen mot framgång. Som med In Flames. Som med Håkan Hellström. Som med paret Jenny och Martin Schaub, som med sitt West of Eden troget hållit fast vid sin kurs med popmusik i den irländska folkmusikfåran. Jag tror att jag bevakat bandet – och dem – i 25 år och ständigt har fått vara beredd på överraskningar. Martin Schaub har ju dessutom gjort karriär som en av Göteborgs främste arrangörer, som legat bakom Konserthusets utmaning Popical, där symfoniker möter popartister i ett spännande möte. Som Laleh, som Timo Räisänen, eller som Bob Hund.
Tillsammans med kollegan Patrick Rydman har han länge velat in i musikalens svindlande värld. Först ut ”Lily”, som sattes upp som ett slags test på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2015. Allvar blev det med ”Närmare kanten”, återigen på Högskolan för scen och musik, med premiär för två år sedan. Då ett samarbete mellan Musikhögskolan och stiftelsen Gyllenkroken, som jobbar med människor med psykisk sjukdom eller dito funktionsnedsättning. En musikal som fått fortsatt liv både i form av cd och en ny uppsättning så sent som för några veckor sedan i Stockholm.
Patrick Rydman och Martin Schaub ruvar också på, kanske sin största satsning och uppsättning, ”Dead or alive”, som skulle haft premiär i våras på Malmöoperan, men som flyttats till 2022.
Men nu är det det strävsamma paret Jenny och Martin Schaub som ligger bakom ”Silverhjärtats hemlighet”. Ett besök för några år sedan på Stadsmuseet i Göteborg gav inspiration i allmänhet, men det hemlighetsfulla silverhjärtat från 1500-talet i synnerhet. Av detta fynd från 1916, som sedan dess legat i museets samlingar, har det gått från ett embryo till en fullödig musikal. Fascinerande.
Att mycket lite kunskaper om silverhjärtat finns, har inte hindrat paret, som gjort en story som sömlöst växlar mellan 1500-talets Nya Lödöse (där fyndet gjordes), 1916-talets Göteborg och nutid.
Återigen har Nina Norblad , studievägledare och sångcoach, på Högskolan för scen och musik uppvaktats. Ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Återigen är det elever på skolan som fått en duvning i hur en slipsten till uppsättning ska dras. Med knappa medel och en produktion fylld av restriktioner har sannerligen ensemblen fått sig en utmaning att bita i. Här finns inget facit. Här finns inga klassiska musikalförlagor. Här är det bara att jobba från scratch och ödmjukt skapa. Så bra det har blivit.
Martin Schaub har ytterligare skärpt sina sinnen för hur musikalmelodier ska komponeras. Han spänner vitt och brett, från ensemblenummer till solistglans. Jenny Schaubs explicita och följsamma texter leker med. Första aktens ”Nånting stort” med Petra Björkman är en sprakande sång, som förtjust fäster sig. ””Fyra fåglar”, Daniels (Filip Wikström) ömsinta kärleksförklaring till Ella (Stina Olsson) glider från dur till moll, från skimrande lycksalighet till mörkaste smärta. Oerhört skickligt och musikdramatiskt med en svidande nerv.
Ja, några exempel i en musikal som ska och bör få längre liv på en större scen, rikligt orkestrerad plus scenografi. och kostym. Gärna med just de här tvåårseleverna, som alla har både bärighet i röst med personlig klang, där Gustav Gälsing sticker ut, samt scennärvaro. Det är både de och musikalen värda.
Scennärvaro. Andraårseleverna på musikallinjen på Högskolan för scen och musik har alla stark personlighet. Foto: EMELIE SIGELIUS
Ja, det här är en avskalad uppsättning. Blott keyboard, bas och trummor i orkestern. Dessutom har ensemblen fått jobba med avstånd, men snyggt vänt det till sin fördel. Där blir, exempelvis, en övergreppsscen oerhört stark – trots, eller tack vare, två meters avstånd.
”Silverhjärtats hemlighet” spänner över och bottnar i mycket: lättsamhet, trulighet, juvenil kärlek, svartsjuka, one night stand, gayrelation, fylla, pengar, drama, uppvigling, ond bråd död och så då silverhjärtats hemlighet. Se, en mycket fint komponerad och framförd musikal som en present till Göteborg 400 år. Grattis!
Närgånget. I ”Dödsdansen”, på hemlig scen, blir Strindbergs drama inte bara närgånget utan också placerat i nutid med Lena B Nilsson och Andrea Paddington Edwards i huvudrollerna . Foto: NADIM ELAZZEH
Idé och koncept: Anton Källrot, Ylva Olaison och Jonathan Silén (Ögat)
Regi: Anton Källrot
Bearbetning: Magnus Lindman
Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström/Ylva Olaison
Det är ju dramatikens elegans och märkliga möjligheter att röra sig i tid och rymd som gör den levande. Så kan August Strindbergs 121 år gamla pjäs få en aktualitet i denna nådens pandemiår. För när Folkteatern vill väcka liv i den förtynade tillvaron där kulturlivet dansar limbo är det med en uppdaterad version. Magnus Lindmans text har landat 2020/2021. Det vässade, förgrämda relationsdramat mellan artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är nu mellan Hedvig och Alice. En dränerad relation som satts på sin yttersta spets i ett lockdown som blivit härdsmälta dem emellan. En karantän som blivit ett skruvstäd. Hedvid som gärna dansar till Robert Wells utmanas av Alices faiblesse för Rammstein och aldrig mötas de två, trots 25 års äktenskap. Silverbröllop väntar. Att fira, när obetalda räkningar samlas på hög, är en bedräglig chimär. Hela korthuset vibrerar och väntar på att rasa.
Scenen är hemlig, en spelplats vi inte ska avslöja, men interaktiv för oss sorgliga deltagare i detta närgångna drama. Torget, där vi samlas, blir snart en omedelbar spelplats där vi genom hörlurar och inspelningar guidas, väldigt suggestivt, in i dramat. Rösterna bakom oss… är de på riktigt eller tillhör de pjäsen? Den som så strategiskt går över torget, är det en roll spelad av Folkteaterns ensemble. Mannen på bänken…?
Vi går en och en, med klädsam social distans, in i huset och visas in i rum som alla är en del av iscensättningen, går en trappa upp, för att slutligen komma in i den sal där den egentliga föreställningen kan börja. Det är som att vara inbjuden till ett cocktailparty där vi snabbt blir panelhönor, ett med tapeterna. Vi hör, vi ser, men vågar ingenting säga.
Det är raffinerad scenkonst. Skoningslös, på sitt sätt. Där närvaron är omedelbar. Kraften total och ordets styrka total. Lena B Nilssons bittra Hedvig dominerar. Andrea Paddington Edwards Alice pendlar mellan uppgivenhet, en vuxen kvinnas tonårstrots och vilja att våga vara stolt självständighet.
Så kommer vännen Kurt (Jonas Sjöqvist), som en timid kil mellan de grälsjuka, på besök. Han som snart befinner sig förtvivlad i detta inferno av känslor och snart sätter eld på hans känslor. Som en skuggfigur dansar vår ciceron (för kvällen Ylva Olaison) in som en krockkudde, mildrande de stormiga känslorna. Hon är en av oss och ändå inte, den panelhönan som gör sig tydlig och visar oss vägen genom galenskapernas olika tempon.
Så dirigerar hon oss mot salens fönster. Vi står och blickar ut mot torget. Ett ensamt barn irrar över kullerstenarna. En kvinna rusar mot flickan. Mor och dotter förenas. Dramat vi är på plats för får en annan dimension. Strindbergs text i Magnus Lindmans uppdatering en annan stringens. Så står plötsligt vår cicerons där i samklang med berättarrösten i lurarna och vi är tillbaka i pjäsens famn. Vi voyeurer, som närmast ofrivilligt blivit betraktar av något vi inte kan vända blicken ifrån.
Personligen är jag väldigt förtjust i närheten som uppsättningar som ”Dödsdansen” ger (eller för all del ”En dåres försvarstal”, Järnstudions fina uppsättning, som går just nu), där man som publik så skoningslöst interagerar med uppsättning, med skådespelarnas närhet, där känslorna aldrig distanseras, utan med kraft landar rätt i ansiktet. Nej, nedsläckningen av kulturlivet under pandemin är inte av godo. Men kulturarbetarnas, oavsett om det är institutioner eller frilansare, vilja att skapa ur det omöjliga är stark och drabbande. ”Dödsdansen” är inget undantag. Det fiffiga med denna Folkteaterns pjäs är att den mycket lätt och elegant går att spela också på en större scen. Men ett så starkt möte, som detta, tror jag inte att det kan bli.
Manligt självupptagen. Eskil Lundgren spelar, med brinnande närvaro, författaren i ”En dåres försvarstal”. Foto: JÄRNSTUDION
Av: August Strindberg, texten bearbetad av Eskil Lundgren.
Regi: Björn Melander.
Med: Eskil Lundgren.
Det är klart att August Strindbergs ”En dåres försvarstal”, den självömkande romanen han skrev efter uppbrottet från Siri von Essen, tidigare satts upp på scen. Som monolog. Som nu. Men knappast med den intimitet som Järnstudion, den lilla göteborgska teatergruppen, nu gör med Eskil Lundgren i ensamt majestät, porträttlik i Tornrummet, teaterns lilla kryp in. Här blir allt hudlöst nära. Med den avskalade närheten behöver aldrig Eskil Lundgren överdriva, gapa eller gestikulera. Här blir det lilla stort nog och det är en fröjd att sitta som en av fem på behörigt avstånd i den lilla salongen.
Ja, ni kan historien. Strindberg är utom sig av svartsjuka. Detta på gränsen till vansinne äter sig in och upp honom fullkomligt. Allt som inleds med mötet med fru Siri von Essen, som sedan blir en passionerad historia och, efter hennes skilsmässa, ett glödgat äktenskap där ingenting är nog för den kitslige författaren.
Det är en patetisk man, som inte kan stötta sin hustru, som inte kan lita på henne – eller hennes kärlek till sin man – och vars tärande fullkomligt sliter allt gott itu. ”Le plaidoyer d’un fou”, ja, den skrevs på franska, kom ut 1895. Den blev översatt starkt förmildrad först efter Strindbergs död 1912, men har senare fått löpa fritt i sin kverulans.
Man tänker, att över hundra år skulle placerat mannen i gemen i ett både mer modernt och modest sammanhang. Men pjäsen speglar sig väl i sin samtid. Tyvärr…
För några veckor sedan fick ”Druk” (på svenska ”En runda till”), danske regissören Thomas Vinterberg, en Oscar för bästa internationella film. Det är en historia som fyra rätt så misslyckade, medelålders krisande, män som med hjälp av en liten gnutta alkohol förhöjer sin livslust och sitt espri. Men mycket vill ha mer. Snart blir de självömkande herrarna allt mer självupptagna i takt med berusningen. Vad sambor/hustrur/kollegor/elever tycker är på något sätt egalt. Mig först, oavsett om jag så pissar ned mig i den äktenskapliga sängen.
Under våren har norska tv-serien ”Exit” kramat skiten ur manlig misär där finanashajarna i Oslo simmar bland droger, alkohol, våld och horor, där de sistnämnda är varor inhandlade för excesser man helst vill glömma. Men då männens hustrur söker något utanför rollen som kuttersmycken, ja, då slår den sårade manliga fåfängan till med blint raseri, svartsjuka, elakheter och våld.
I verkligheten så bjuder män fortsatt upp till rätten att ha total kontroll över ”sina” kvinnor, som ska slås till fostran och tuktelse. Knappast ett knep som är gångbart, ens för männen själva.
”En dåres försvarstal” är mannen skildrad i sin egen bleka ynkedom, som villigt låter sig bli offer för sina känslor, de mörka, uppslukande, som drar ned honom i ett svart hål. Som gör honom till offret. Ljuset…? Nej, det flämtar knappt. Lika lite som självdistansen och -kritiken.
Eskil Lundgren är kusligt bra i rollen som författaren. Från den stund han kommer in i salongen, där gästerna bjuds på tilltugg och, om så önskas, vin eller mousserande. Han presenterar sig själv, börjar berätta om pjäsen, för att sömlöst glida in i den roll som han aldrig släpper.
Många är de mindre teatrar i Göteborg som undvikit dårens självömkan, utan istället valt att anta utmaningen i dessa coronatider. Folkteatern likaså (spelar bland annat just Strindberg och hans ”Dödsdansen” i vår). Att ”våga” möta en liten publik med små uppsättningar, som blir hudlöst nära och gripande, är förstås modellen. Ett sätt att närma sig publiken som gärna för mig kan få en fortsättning, även om det förstås inte är så ekonomiskt försvarbart.
Järnstudion kan nu stoltsera med utsålda föreställningar under våren. Jag hoppas att ”En dåres försvarstal” får fortsätta sin självömkan även i höst.
kaimartinblog 