Danmarks sak för svår

Det var ju den omöjliga semifinalen. På Wembley. I fiendeland. På en arena med en publik som häcklar sina motståndare och förbehållslöst hyllar sina egna. Danmark, som av alla lag i EM i fotboll för herrar, haft den svåraste, tuffaste och mest omöjliga resan med starten mot Finland, då lagets främste stjärna Christian Eriksen fall ihop livlös på planen och räddas genom en snabb vårdinsats. Allt medan ett chockat lag skyddar sin lagkamrat mot paparazziallmänhetens hyenablickar och produktionsteamens okänslighet när ett liv står på spel. Det blev, dessutom, förlust, när matchen märkligt nog fortsatte efter en längre paus.

Förlust även i den andra matchen, mot Belgien, av ett helt klart påverkat landslag som inte klarat att vända traumat till en triumf. Men så i den nödvändiga matchen mot Ryssland vände det.

Lagandan, individualismen, den enskilde som kuggade samman med sin lagkamrats espri, ledares taktik, det klassiska laget före jaget och nationen för Christian Eriksen. Danmark gick vidare till slutspel och gick vidare genom åttondels- och kvartsfinaler med ett bländande effektivt spel. Rutinerade spelare som Simon Kjær, Martin Braithwaite, Thomas Delaney, målvakten Kasper Schmeichel med flera skapade stabilitet och oförtrutlighet, ”gymnasisterna” Mikkel Damsgaard och Kasper Dolberg blev kreatörerna, konstnärerna som skapade på ytor som ingen tidigare sett. Yussuf Poulsen nötte, höll boll, hotade, blev skadad för att återvända för senare kamper. Danskarna hittade en väg genom det svåra mot framgång…

Så nu England. På Wembley. I London. I England.

Det är klart att Danmarks sak skulle bli för svår.

Men… danskarna spelade ogenerat sitt eget spel. Mötte engelsmännen högt. Vågade utmana efter att britterna inlett förvisso malande tungt men utan att kunna hota. Så blev det en böljande spel. Så blev det intressanta hörnor för Danmark där man samlade sina egna och motståndarna i klungor för att likt biljardkulor sprängas vid den slagna frisparken för att skapa målchans. Precis som vid frisparken där klungsituationen gav en ny frispark för danskarna till vänster utanför engelsmännens målområde. Det blev en klassisk frispark. Slagen med precision, men mer som en poets beskrivningen av en rörelse än en ingenjörs kalkylerande. Mikkel Damsgaard, nyss fyllda 21, slår bollen med kraft men på samma gång som en smekning med en bredsida som når Harry Kanes och Harry Maguires luggar, som fladdrar i vinden vid upphoppet, över muren, mot Jordan Pickfords förtvivlat utsträckta hand, som känner bollen svida in i mål.

Det är fotbollskonst. 30 minuter är spelade och Danmark leder med 1–0. Mot England. På Wembley. I London. I England.

Men, som all sport, kan det sköna snabbt ändras till en brutal verklighet. England vilade inte på hanen. Utmanar direkt. Kvicksilvret Raheem Sterling löper i djupled. En gånger. Två gånger. Kasper Schmeichel är en reaktionssnabb, placeringssäker gigant i målet. Hindrar målet från påhälsning. Men… På kanten rinner Bukayo Saka. Danmarks försvar revas, blottor öppnas och när Saka skickar in bollen tvärt och djärvt parallellt med mållinjen är det inte attackerande Raheem Sterling som stöter bollen i mål utan Danmarks försvarare Simon Kjær.

Nio minuters ledning förvandlas i hast till en kvittering och dramat får en fortsatt anspänning med lika fortsatt utbyte av målchanser. Nu blir England mer och mer skoningslösa i sin ambition att avgöra under ordinarie tid. Danmark är i limbo, det kreativa, över hela banan så aktiva, försvarsspelet ligger nu lågt, stångas, kämpar, lider, slår i från sig. England vill annat. Slår. Slår hårt. Slår igen. Danmarks spel knäar, men lyckas hålla ihop över 90 minuter med tilläggstid.

Förlängningen väntar. Den nu så obalanserade balansakten fortsätter. Förutom någon fruktlös omställning från danskarna med skott från stinna ben är det inte mycket chanser spelarna från vårt broderland får. Strax innan första förlängningskvarten är slut kommer det. Den bestraffande straffen. Raheem Sterling glider in från höger, får en lätt känning mot knät när Joakim Mæhle försvarar. Ur alla vinklar och vrår på reprisbilderna är det ingen straff. Hellre fria än fälla. Men så inte för Danny Makkelie, domaren. Så inte för det tekniska hjälpmedlet VAR, som stöttar domarens beslut istället för att hjälpa honom. Harry Kane är skoningslös mot Kasper Schmeichel, men först på returen då den danske målmannen med kraft räddat den slagna straffen. 2–1, ett resultat som Danmark aldrig klarade att krångla sig ur.

Men, handen på hjärtat, om Danmark klarat att rida ut förlängningsstormen med ett oavgjortresultat, hade man då klarat straffarna. Jag tror inte det. De danska spelarna hade fått löpa ordentligt utan boll, försvarat sig ned på fotknölarna. Jag tror helt enkelt inte deras mjölksyrefyllda ben hade klarat straffkampen.

Nu blir det istället en idealfinal: England mot Italien. Som Uefa önskar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s