Teater:

KUNG LEAR

Alla blir galna i ”Kung Lear”. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, spelas till och med 31 januari 2019.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Britt G Hallqvist.

Regi, scenografi och bearbetning: Pontus Stenshäll.

Scenografi: Richard Andersson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Musik. Simon Steensland.

Dramaturg: Joel Nordström.

Med: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Caroline Söderström, Jesper Söderström, Per-Anders Ericson samt statister.

En utmaning för ett teaterhus 2018 är naturligtvis att spela en klassiker, oavsett om det är Molière, Shakespeare eller Ibsen. Göteborgs stadsteater är inget undantag. Uppsättningarna också kommit att handla om ny teknik, peepshower in i teaterverksamhetens irrande korridorer och ibland har det också inneburit att föreställningarna gått vilse.

Med William Shakespeares ”Kung Lear” har regissör Pontus Stenshäll valt att allt ska ske på scen – och lite mer än så. Förvisso med två ”ögon” högst upp i den inramade teaterscenen (ja, vi snackar metateater här) som i första akten visar sminklogen och i den andra ögon (!). Men i övrigt är det skådespelarna, den fantastiska scenografin (även den signerad Pontus Stenshäll tillsammans med Richard Andersson) och texten som får tala. Det görs med emfas och jag gillar det.

Visst finns där en tendens till att med nästan en ironisk blinkning till klassisk teater parodiera, ungefär som Grotescogänget skulle fått resurserna att göra denna ”Kung Lear”. För på samma gång som Pontus Stenshäll valt att vara pjäsen trogen är han den också otrogen.

Här finns inslag av splatterfilm, överspel, rena scenrum som plötsligt välter över i ideliga snygga skiften av kulisser som skapar tempo i pjäsen. Kostymen är pråliga, maskerna överdådiga. Modernt möter klassiskt. Humor möter drama möter satir i en aldrig sinande ström.

Förstås är maktspelet i centrum. Den koleriske kungen (Michalis Koutsogiannakis) skänker i ett anfall av givmildhet sitt rike och sin krona till sina tre döttrar Goneril, Regan och Cordelia (Bortas Josefine Andersson, Caroline Söderström och Alexandra Nordberg – svidande starka alla tre). Men först lismande kärleksförklaringar från dem, där Goneril och Regan övertrumfar varandra i maktkåthet. Men Cordelias bekännelse blir för blek för den lynnige fadern. Maktdramat kan börja.

Replikerna svettas och fräses fram, det är liderligt, bitskt och innerligt. Jag älskar det. Här sitter varje ord som en vässade knivsudd, klingar rent och skärt allvar.

Edmund (Mattias Nordkvist), oäkta son till hertigen av Cornwall (Lars Carlsson), ger sig inte bara in i maktkampen utan är också barden som med sång förför och förstör. Återigen med ironin och satiren som vapen, för vem har inte hemsökts av en dylik trubadur på någon krog i stan…?

Men det är när narren (Lasse Beischer) gör sin entré som galenskapen löper amok. Han är fullkomligt bländande, spelar på sin rutin från improvisationsteatern 123 Schtunk, bjuder in publiken, jobbar mot sufflösen, glömmer sina repliker, jabbar mot sina motspelare och ställer till fuffens med sin nerviga närvaro.

Galenskapen spiller sedan över och drabbar hela ensemblen, men nu utan narrens sinne för komik. Ja, pjäsen är ju sådan. Men skådespelarna kapslar in den, förvaltar den och driver den till fullständig demolering där (nästan) alla dör och ingen blir vinnare.

Det här är en utmaning av den klassiska teatern som på samma gång respekterar den och vill skaka om. ”Kung Lear” är i all väsentlighet trogen texten, men bjuder också in publiken för att slutligen nagla fast den. Det är inte bara underhållande, utan också drabbande.