Teater:

ETT DOCKHEM

Mot friheten med tvång. Gizem Erdogan gör Nora fjättrad i manér, flickaktighet och poser. Foto: OLA KJELLBYE

Fritt efter Henrik Ibsen.

Regi och text: Yana Ross.

Scenografi och kostym: Zane Philström.

Ljus: Vililus Vilutis.

Film/video: Algirdas Gradauskas.

Musik: Jonas Redig.

Mask: Ingela Collin.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Dramaturg: Lucia Cajchanova.

I rollerna: Gizem Erdogan (Nora), Johan Gry (doktor Rank), Jesper Söderblom (Torvald), Mattias Nordkvist (Krister) och Logi Tulinius (Nils).

Att Henrik Ibsens 140 år gamla ”Ett dockhem” skapade rabalder 1879 är förståligt. Att den äger sin relevans nu likaså. Regissör Yana Ross vill ta en utmärkt pjäs vidare i sin uppdatering, hamnar i nutid och äter sig in i den konflikthärd som slutar med Noras frigörelse. Eller…?

Ja, pjäsen lovar mycket, men tangerar också farsen med komik och spring i dörröppningar. Inledningen med svulstig amerikansk tv-seriemusik kring, kanske, 60-talet, bjuder upp till en show mer än en föreställning. Så blir julklappsleken mellan den inledningsvis bortskämda och flickaktiga Nora (Gizem Erdogan) och den försynt roade doktor Rank (Johan Gry) en entré som väcker skratt, men också frågor. Det finns uppenbarligen ett spel dem emellan där Nora kallar doktorn för Torvald, något som aldrig riktigt får sin förklaring.

Förvecklingarna artar sig för denna trebarnsmor, vars barn endast är närvarande via Facetime, och hennes uppvaktare. Istället är Nora den sockerbiten som de tre flugorna – den suktande karriäristen och maken Torvald (Jesper Söderblom), den ständigt vise voyeuren, doktor Rang, brodern Krister (Mattias Nordkvist) den ständigt sanningsägande och alkoholtörstande samt Nils (Logi Tulinius), losern. Alla var och en för sig tillsammans kurtiserande Nora, som villigt låter dem slicka hennes hand.

Det är relationer som söker närhet, men som odlar distans. Dysfunktionellt driver de fyra sig igenom julafton och vidare genom helgerna i rus och galenskap.

Noras och Torvalds äktenskap dånar av nyrikedom med hans forna galenskap lurande i bakgrunden. Han som tillfredställs med dominantsex med hon som en elak Snövit och han som en tokrunkande Toker (jo, det har blivit en sådan pjäs av Ibsens klassiker). Doktor Rank som följer Nora som en trogen hund, men som också villigt tittar på när de äkta tu kommer till. Noras bror, den stökige, som både vill värna och välta omkull sin syster och så då Nils, skuggan i kvartetten, som bara vill ha bekräftelse och, precis som de andra, Noras kärlek.

I dramat lurar hela tiden komiken, som sedan när som helst sätts i halsen. Men det finns alltid märkliga vägar ut, som flörten med ”Allt eller inget” i utmanande stripkoreografi till temamusiken från ”Bröderna Cartwright” utförd av trion män. Eller versionen av Triads ”Tänd ett ljus”, a capella och allt. Alltid med Nora utanför.

Alla fyra är fast i sina mönster, i sina roller och sällan flätas de samman annat än i konflikter.

Jo, det är en intressant och underhållande version av ”Ett dockhus”, som spelas på Göteborgs stadsteater. Den bjuder på en möjlighet för skådespelarna att bereda ut hela sitt register och de fyra på scenen gör det med emfas.

Men den frihet som Nora i ett feministiskt brandtal söker mot finalen blir en pyrrhusseger, som raljeras bort av männen, vilka snabbt åter sätter henne på piedestal.

Inte undra på att jag går brydd från ”Ett glashus”. Jag som hoppats på en stark kvinna fick en förvirrad.